måndag, januari 29, 2007

Det ringer, det ringer... skynda dig att svara!

”Det ringer, det ringer – skynda dig att svara! Säg, vem kan det vara?”
En äkta Povel Ramel-hit från tiden långt före mobiltelefonerna.
På den tiden hann man alltid svara, eftersom den som ringde sällan gav upp i första taget. Fanns det en växeltelefonist emellan väntade hon eller han säkert gärna också, ville väl veta om den det ringde hos var hemma eller ute på andra äventyr, kanske.

Faktiskt är det så att när jag var liten var vårt telefonnummer tvåsiffrigt. En femma och en trea.
”Fem-tre” svarade man.
Närmsta grannen, som hade varit med sin tid och skaffat telefon innan vi flyttat in i området, hade bara ”tre”. Nästa granne hade ”etta-tvåa” men det utlästes ”tolv”, helt utan logik men så var det.

Och det råkar till och med vara så att jag har kopplat sådana där samtal själv, i en urgammal växel som nu har varit museiföremål väldigt länge. Man pluggade i när folk ville ringa och drog ur när de hade pratat färdigt, man kunde tjuvlyssna – men det var förstås väldigt förbjudet. Det var en släkting som jobbade åt Televerket, som det hette, med ett av Sveriges sista manuella växelbord, och vi barn slogs om att få vara inne i det allra heligaste, bland plupparna och snörena och knapparna som ”gjorde att ringsignalerna hördes”.

Så en dag befann vi oss vara ”automatiserade”, uppe i riktnummer plus femsiffrigt, i dag sexsiffrigt. Det var mycket då - men vad är det att tjafsa om, nu när varje mobil har tio siffror att memorera?
Det går ju inte, det har vi väl nästan alla upptäckt. Det behövs ju heller inte, eftersom mobilerna är så beskaffade att de minns åt oss. Vilket i mitt fall har lett till att jag fortfarande är ytterst osäker till och med på mina barns mobilnummer, som det faktiskt skulle vara praktiskt att ha lagrade i det alldeles egna minnet.

Men automatiken innebär också att den som ringer till en mobil inte bestämmer hur många signaler som går fram. Och hur jag än knappat på de olika telefonmodeller jag avverkat har jag aldrig lyckats programmera det så att det får ringa tillräckligt länge, innan den automatiska svararen slås på.

För jag hinner ofta (oftast?) inte svara. Trots att jag har dokumenterat god hörsel. Min mobil vibrerar dessutom. Och blinkar, i flera färger. Men alla dessa signaler, dels de som finns i själva apparaten, dels de man kan hämta hem på nätet, de funkar inte på mig.
Inte sedan jag hade ”Baby Elephant Walk” på en urgammal Nokia har jag hört att det ringer, kan jag påstå (OK, med en lätt överdrift).

Nu är det så snyggt ordnat att det finns hur mycket som helst att välja på. Ibland låter det som musik, ibland är det ett barn som ropar, ibland är det signaturen till ett favoritprogram i radio eller tv, ljudet stegras, det finns gammaldags ringsignaler som de vi lystrade till på den tvåsiffriga tiden.
Men jag hittar inte min melodi, den som ofelbart får mig att lyssna och svara.

Fast det är klart, det finns en komplikation till.
Den stavas h-a-n-d-v-ä-s-k-a.
För nere i dess djup kan väl vad som helst klinga ohört, om sanningen ska fram. När jag väl kommer på att det där konstiga ljudet i min närhet faktiskt kommer ur min egen väska startar den hysteriska sökningsproceduren. Jovisst finns det mobilfack, men varför har ingen lärt mobilen att den ska stanna där?

Och just när man står där med en hög av hårborste, myntbörs, läppstift, några komihåg-lappar, lite kvitton, plånbok, pennor och diverse annat nödvändigt framför sig – ja just då, när allt har hivats upp ur väskan i raketfart – då har det ringt klart. ”Missat samtal” står det på displayen, och det känns som att hela telefonsystemet flinar elakt. Står det dessutom ”dolt nummer” vet man inte alls vem som försökt få kontakt heller, fast det var kanske inget viktigt trots allt.

Men jag slås av en tanke: kan man få in Povels ”Det ringer, det ringer” i mobilen? Och då menar jag HELA låten. Den bör väl hålla på i sisådär tre-fyra minuter.
Då kanske till och med jag hinner svara innan det är för sent.
Å andra sidan hinner väl den som ringer lägga på.
För det vet man ju: mobilen är ett snabbt sätt att kommunicera för dagens moderna människa, som sällan begåvats med särskilt mycket tålamod.

Copyright Klimakteriehäxan

13 kommentarer:

  1. Anonym1:10 fm

    ha ha... skrattar gott och känner igen mig själv... med handväska och annat.
    Min "pryo" i grundskolan var på Statt i Karlstad, där var det minsann också "pluppar och snören" som gällde.... och det var absolut förbjudet att tjuvlyssna...(ha ha)

    SvaraRadera
  2. Jag har jobbat i växel, men en "modernare" variant med stora knappar. Inte touchvarianten utan stora rejäla "klickknappar". Har även skickat telex med remsa, jättespännande då remsan kunde gå av mitt i en mening. Sen när telefaxen kom var den ett under av modernitet, den är väl snart pensionerad också.

    SvaraRadera
  3. Anonym11:43 fm

    Jag går alltid omkring med mobilen instoppad i tröjärmen. Den både vibrerar och råmar högt så jag inte ska undgå att veta att det ringer.

    SvaraRadera
  4. I adressboken är det praktiskt att under ICE, In case of emergency, lägga in numret till en nära anhörig.
    Räddningspersonal kollar det om man har telefon med sig vid ett olycksfall och det är en internationell kod.
    Ingen rolig info. men kan tyvärr vara bra någon gång.

    SvaraRadera
  5. Jag har också suttit en sådan snörväxel en gång i tiden. Det gällde verkligen att dra rätt snöre när samtalet var slut :o)

    Skönt att se att det är mer än jag som sällan hinner besvara sina mobilsamtal. Jag beter mig exakt som du. Jag är övertygad om, att detta att det inte går att reglera hur lång tid det tar innan mobilsvaret går in, hänger ihop med att det är karlar som har konstruerat mobilerna, och de ha ju (väldigt) sällan handväskor att rota runt i för att få tag i den ringande mobilen. Deras mobiler ligger för det mesta lätt tillgänliga i kavaj/byxfickan

    SvaraRadera
  6. Känner igen mej jag också. Jag har slutat ta med mej mobilen just pga att jag ändå aldrig hinner svara..förresten är det sällan viktigare än att det inte kan vänta tills jag kommer hem. Och de gånger jag tar med mej mobilen har jag den antingen hängande runt halsen eller liggande i innerfickan på jackan. Då känner man åtminstone att det vibrerar när det ringer. Ibland tycker jag det var bättre förr, när folk visste att man inte var nåbar överallt o hela tiden.

    Självklart är det en karl som gjort den dumma konstruktionen som gör att man dels aldrig hör ringsignalen och dels inte kan reglera antalet signaler.

    SvaraRadera
  7. Det var väl det jag visste, att jag är långt ifrån ensam i min mobilfrustration! Ang ICE, Berit och alla andra, så finns en fundering kring detta här:
    http://klimakteriehaxan.blogspot.com/2006/05/fr-skerhets-skull-i-mobilen.html

    SvaraRadera
  8. Jag som inte kan ens mina barns personnummer :)

    SvaraRadera
  9. Anonym8:34 em

    Jag kan två mobilnummer: ungarnas. Och om jag får tänka efter ordentligt kan jag komma ihåg mitt eget också. Det är ju faktiskt inte ofta man ringer till sig själv. ;)

    SvaraRadera
  10. Anonym8:58 em

    Tålamod? Va? Vad är det? Det vet inte de som är unga idag.
    Något som stressar dem mycket, är om man inte svarar fast det ringer i t.ex en kassakö. Då väljer jag hellre att betala och sen någon gång kolla vem som ringt. Kassörskor får frossbrytningar av sånt!
    Men jag tycker inte det är kul att prata i telefon och fiffla med plånböcker och varor och försöka hälsa samtidigt.

    SvaraRadera
  11. Du har träffat mitt i prick, precis så där har jag det också!! Jag rotar också hysteriskt i handväskan och precis när jag fått tag i mobilen så slutar den att ringa. Suck.

    SvaraRadera
  12. Anonym10:55 fm

    Med risk att låta som en messerschmidt, så är det "Tre Knas" som gjort "Det ringer".

    Har precis själv lagt in den som ringsignal och den tog ett tag att hitta, särskilt som jag också trodde det var Povel.

    SvaraRadera
  13. Anonym11:08 fm

    AJ! Där ser man! man ska kolla först! NU har jag gjort det: låten är från 1951, med Tre Knas, och den är skriven av Torgny Ström och Karl-Gustaf Lindstedt, som på den tiden verkar ha stavat med K!
    Men Povel hade kunnat göra den ... så att säga ...

    SvaraRadera