måndag, maj 31, 2010

En drömman - och krutgubbe

Det var i en så kallad spaghetti-western jag såg honom först, hårdingen Clint Eastwood. Men eftersom jag då hade upptäckt begreppet cineast, som jag tyckte lät bra, hade jag också förstått att en sådan aldrig hade mycket till övers för ”För en handfull dollar” bestämde jag mig för att det var en dålig film, med usla skådespelare.

Hur det i själva verket förhöll sig med den saken har jag i dag inte en aning om. Minns inget, har inte sett den igen. Däremot dök Clintan upp på biodukar och tv-rutor lite då och då, länge som en tuffing. Men han blev ju också äldre, förändrades, lade Dirty Harry bakom sig.

Först i ”Broarna i Madison County” blev han mjukisgubben, romantikern, älskaren som fick damernas ögon att glittra lite extra, över hela världen. Han förförde – och förfördes av – Meryl Streep medan hennes triste äkta make skötte annat. Vi som såg filmen, vi förstod henne till hundra procent: vem skulle ha stått emot den frestelsen?

Sedan blev det ännu mer akut näsduksläge. I ”Million Dollar Baby” som han både producerade, skrev musiken till, regisserade och spelade den manliga huvudrollen i blev hans grånade rollfigur tränare när Hilary Swank ville skriva historia som boxande tjej. Och när Clintan besökte boxarbruden, svårt skadad, där hon låg i sjuksängen visste varenda biobesökare att där klappade ett stort och varmt hjärta …

Nu KAN det ju hända att han bara spelade. Men rakt in i känslornas centrum gick det, även om han väl vid det laget lämnat de romantiska älskarrollerna som drömmarnas man bakom sig.
Just i dag fyller Clint Eastwood 80. Och lär jobba med ännu en film. Det blir nummer 36 i ordningen, och han har spelat huvudrollen i fler än tjugo av dem!
Vilken krutgubbe!

Copyright Klimakteriehäxan

Här finns bilder ur Clint Eastwoods långa karriär.

söndag, maj 30, 2010

Ett par extra händer är väl alltid välkomna?

En och annan som tittar in här har säkert ibland undrat hur tokig jag egentligen kan tänkas vara.
I dag är det nog dags att fundera i de banorna igen.

Jag har - faktiskt - firat Mors Dag. Firandet bestod i en helgutflykt med övernattning och helpension på Sätrabrunn tillsammans med fem andra damer, som bespetsat sig på lite lyx.
Vi fick det. Kanongod mat, skön säng, underbar massage, vackra omgivningar och skojiga (hantverks)butiker. Vad mer kan man begära?

Kolla bara in min förrättstallrik från lunchen i dag: färska räkor, rostbiff, rökt ankbröst, tsatsiki och sallad. Sedan lax. Dessertbuffén som avslutade lördagsmiddagen (helstekt oxfilé) borde jag också ha förevigat. Den var enorm, ost, frukt, paj, choklad, tårta, jordgubbar, brownies. Och jag åt av nästan allt ... mot bättre vetande ... men en simtur bättrar alltid på hälsan/samvetet. Så också denna gång.

Inte behövdes det väl nån shopping efter allt detta? Skulle vi över huvud taget orka gå runt och kika bland alla de gamla husen (Sätrabrunn är som en egen liten by)? Åjo, lite får man väl anstränga sig. Vi "drack lite brunn", i ett kantigt gult trähus, och samlade kraft.

Mitt emot brunnen stod de. Händerna. Jag fastnade. Men så stora - inte kunde jag väl ...? Tog ett par bilder inifrån affären (överst).
Gick iväg och åt den där goda lunchen. Havrekakan till kaffet var hembakad, det kändes faktiskt på smaken. Pricken över i.

Och var tror ni händerna står nu? Naturligtvis här hemma. Jag fick inte bara en spa-helg på Mors Dag, jag fick ett par extra händer också - extra händer är väl alltid välkomna? De här var helt enkelt omöjliga att motstå, trots storleken (ca 45 cm höga, vikt 4 kilo). Tokigt? Ja då. Men ibland får man de allra bästa presenterna av sig själv. I synnerhet på Mors Dag (eftersom jag av hävd inte får några andra ...)!


Copyright Klimakteriehäxan

lördag, maj 29, 2010

Målat för mor

Mors Dag i morgon. Årets firande för min del får betraktas som avklarat - ja, det brukar faktiskt utebli helt, så på det viset har saker och ting avancerat.
I år fick jag nämligen en röd nejlika. Den delades ut av hotellpersonalen i Turkiet, för där hade man Mors Dag just den veckan vi var där.

Den rosa papperskorgen är inte nymålad, det ser ni om inte annat på gräsets färg, men den känns lite som en blinkning till lilla mamma ändå, bara för förbipasserande att ta åt sig. Och en vänlig hälsning piggar ju alltid upp, eller hur?
Precis som en liten blomma.

Hur skulle våra turkiska värdar veta att just nejlikor aldrig gör mig särskilt glad?

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, maj 28, 2010

Elva år - och "fashionista"


"Fashionista" är väl en modernare beteckning på modeslav. Det här klippet, ur TV 4-programmet "Förkväll" (som jag aldrig har sett) har fått känslorna att svalla på många håll.
Nathalie Shuterman, som har en av Stockholms mest exklusiva modebutiker, är gäst tillsammans med sin 11-åriga dotter Chloé. En ögonbrynshöjare. Oavsett vad man tycker. Och oavsett vad man tycker om handväskor för 15 000 spänn (fast det gör jag inte).

För bättre bilder och klarare sikt

Just i dag skiner inte solen, men det syns ändå att fönstren inte är rena. Och tittar jag in i dataskärmen ser jag att den inte heller är direkt nyputsad. Förmodligen skulle skärpan i såväl text som bilder öka med en liten snabb rengöring.
Turligt nog har jag hittat en sådan på nätet, en idiotsäker metod som dessutom är garanterat giftfri och därmed miljövänlig.
Bara att klicka här.

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, maj 27, 2010

Balkongfröjd - utan knallgröna fingrar

Att ha en balkong, om än relativt liten, är fantastiskt så här års. Speciellt om ens fingrar inte skiftar i knallgrönt och man inte heller älskar att kratta och gräva. Jag har alltid beundrat blomstrande trädgårdar, men avskydde innerligt det där rabattrensandet som skulle till (och som mamma ville ha hjälp med) när det som lockade mest var badstranden, kompisar och kanske en bok.

Med lite lådor och krukor är ansträngningen minimal, men belöningen stor. Nu tillbringar jag varje solig stund jag kan i det där lilla uterummet, öppet utåt men under tak.
Det är en ren fröjd att vila ögonen på årets nyhet, pensépelargonen (överst) som är smockfull med blommor i mörkt rödlila - varför den fått sitt namn är inte svårt att räkna ut.
En kruka är full med minipenséer i olika blåtoner. Måste komma ihåg att plocka bort alla de utblommade förstås, om blomningen ska hålla i sig.

Dessutom gör jag än en gång ett köksträdgårdsexperiment, om än i miniformat. Två sorters sallad, sådana som man köper i små plastkrukor, samsas och ser ut att bjuda på nya blad inom kort. De har fått sällskap av en liten murgröna - jag har gått på den där teorin om att växter som står tätt trivs bäst.

På golvet står krukan med två rosenbegonior (bilden nedan) som är riktigt märkvärdiga. Visst, de är hur vanliga som helst - men just de här exemplaren köpte jag direkt efter jul, och sedan dess har de bjudit på ständigt nya kaskader av rosa skönhet i köksfönstret. Flytten utomhus verkar de inte heller ha något emot - kanske tänker de hålla på så här ända fram till årets jul?

Det finns faktiskt de som, allt annat till trots, tänker så långt fram i tiden. I dagens tidning finns annonsen som ska locka oss att redan nu boka in en julkonsert, en turné "i folkton" börjar den 26 november och avslutas 19 december. Skynda, skynda! - eller nej, förresten. Bättre då att vända blicken mot min balkongfröjd.
Jul blir det antagligen tids nog ändå.

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, maj 25, 2010

Sär skilt

Jag tror faktiskt att jag blev språkpolis redan i 10-12-årsåldern.
Det kan man skylla på Gertrud Eriksson, gemenligen Räkan kallad. Hon var vår svensklärare i realskolan och jag kan när jag vill höra hennes röst och se hennes pliriga blick. Samt ta ut satsdelarna i anvisad mening.

Vi har det svårt nu för tiden, vi i språkpoliskåren. Får inte den respekt vi anser oss värda, liksom. Frenetiskt motarbetade av de över oss högt stående och bildade akademiker som glatt bejakar inte bara att språket förändras, för det gör det ju, men att det kan förändras praktiskt taget hur som helst.

Men varje gång de erkända språkpoliserna ändå plockar fram lagboken blir jag glad. Tyvärr dyker det där glädjeämnet upp alldeles för sällan, men i dag har en professor i modern svenska vid universitetet i Göteborg tagit bladet från munnen. Han varnar för det allt flitigare förekommande oskicket att dela upp sammansatta ord i två, så kallad särskrivning (sär skrivning).

Lars-Gunnar Andersson, professorn i fråga, ser att bruket sprider sig snabbt. Och han verkar hoppas att lärarkåren ska göra en insats för att hejda den tokiga språkbehandlingen, som förvisso kan föranleda ett och annat fniss, men i grund och botten fördunklar budskapet, som kan bli direkt obegripligt.

Bland alla de intressanta begrepp som dyker upp när ordens beståndsdelar plockas isär finns massor med exempel. Vad tycker ni om:
Kassa apparater, dito skrin eller medarbetare? (ont om bättre varianter förmodligen)
Säljes: Sjö nära tomt (man undrar ju vad en sjö kan tänkas kosta)
Pappa ledig (en chans för faderlösa eller jagande singeltjejer!)
Halv naken karl (en chans till möjligen?)
Herr toalett (har han Fru toalett med sig?)
Spolar vätska (visst är detta en förklaring till hur en wc funkar?)
Sjuk sköterska (måtte hon/han bli frisk snart)
Små företagare (sådana kan bevisligen växa och bli stora, se bara på Ingvar Kamprad)
Kyckling lever (fast kanske inte så länge till)
Gift orm (jo, sådana har nog pekats ut ibland)

Lärarkåren har en tuff uppgift framför sig, en enda lång uppförsbacke. Kan bara heja på dem och hoppas.
Samt be att de slänger in ett "att" efter "kommer" när framtiden, den av språkvandalisering hotade, kommer på tapeten.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Och till den som nu tänker påpeka att namnet på den här bloggen är särskrivet i bloggens huvud vill jag bara meddela, att jag dagligen lider av och skäms över detta faktum, men styrs av tekniken.

Tisdagstema: GUL

Den är inte bara gul, den är gyllene, alldeles guldgul, våfflan som jag känner doften av när jag tittar på bilden. En klick hemkokt sylt därtill och kalaset är klart - säg mig den gäst som tackar nej till sådan traktering!

Veckans tisdagstema är alltså GUL, och du kan titta på många andra bidrag om du klickar här, för då kommer du till alldeles rätt adress!

Men när jag nu ändå är i farten - och många som kikar in här vet ju att jag älskar blommor, även maskrosor - så blir det en blombild också. Det är maskrosens storhetstid just nu, det gäller att njuta av de små solarna när himlen är grå och regntung!

Copyright Klimakteriehäxan

Överlämnat och klart

Ordet på allas läppar just nu verkar vara ”överlämning”. Debattens vågor rasar: är det rätt att fadern lämnar över bruden till den väntande mannen framme vid altaret? Eller är det att underkänna allt vad jämställdhet heter? Att visa att männen, oförtjänt, har makten hela vägen fram?

Personligen tror jag att diskussionen sedan länge är överspelad. Eller är det någon som på allvar inbillar sig att en drygt 30-årig modern svensk kvinna haft en stabil kärleksrelation i nio år – utan att ha lämnat över sig själv till föremålet för den ömma lågan för länge sedan, med hull och hår?

Inte jag i alla fall. Som dessutom tror att det där överlämnandet i de allra flesta fall är ömsesidigt. Vilket känns bra.

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, maj 24, 2010

TV-tips ikväll: Darling

Den sändes senast i januari, men nu har du chansen igen - om du är en av dem som missat "Darling", svensk långfilm med Michael Segerström i den roll han fick en välförtjänt Guldbagge för.
Jag hade inte sett den tidigare men prickade alltså in den i vintras. Den är så väldigt sevärd - här kan du se vad jag skrev när rollistan rullat färdigt. Och orkar du inte sitta uppe (den börjar kl 22 i SVT1) kan du ju alltid spela in den för ett senare tillfälle!

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, maj 23, 2010

Veckans fönster är FÖRSLUTET

Gallret är nerdraget för både fönster och dörr. "Stängt på grund av sjukdom" står det skrivet på en lapp i tunn, nästan osynlig skrift.
Tyvärr tror jag att det är stängt för gott.

Det här var en gång en alldeles utmärkt matbutik, en affär där jag handlade om inte allt, så i alla fall det mesta. Saknades något i sortimentet beställdes det snabbt hem, till kalas kunde man få kallskuret vackert upplagt på serveringsfat, julskinkan kokades i köket, doppspadet som bildades följde med som bonus, vi kunde till och med köpa julgran där. Personlig service var en självklarhet, alla i butikspersonalen tilltalades med förnamn, vi hade koll på varandra.

Affären var också en mötesplats, vi hamnade ofta i långa trivsamma samtal över limporna eller mellan kyldiskarna, i (den aldrig särskilt långa) kön till kassan behövde ingen stressa eftersom man passade på att småprata lite med en granne.

Men det där är historia. Butiken bytte ägare flera gånger, lyckades ändå behålla sin kvalitet och charm. Ända tills fastighetsägaren beslutade om ombyggnad och rev huset. Den mindre butik som öppnades i nybygget räckte inte till. Varuutbudet blev för begränsat, priserna långt ifrån konkurrenskraftiga - och kunderna hade ju redan hunnit vänja sig vid att hoppa av bussen och handla på hemvägen. Alldeles för få kom tillbaka.

Nu har säkert tre-fyra ägare försökt få fart på verksamheten. Utan framgång. Tomt och dött och stängt ser det ut, tomt och dött och stängt är det. Och förblir det med största sannolikhet. "Håll knappen intryckt tills dörröppning sker" står det på den lilla gula skylten, men det tror jag inte stämmer ...

Alltså tyckte jag att detta passade när Veckans Fönster har tema FÖRSLUTET.
Fler väldigt stängda fönster hittar du vägen till här.

Copyright Klimakteriehäxan

Nöden har faktiskt också en lag

Vi befinner oss ungefär ett hundratal meter från Det Fina Varuhuset. På Regeringsgatan ligger en busshållplats som är flitigt i bruk, bland annat av mig, som oftast åker just en av de linjer som stannar vid den där pinnen. Som alltid i de här kvarteren är det fullt med folk, människor som går skyndsamt fram eller står och pratar, cyklar eller betalar sin parkeringsavgift. Många bilar susar förbi på gatan dessutom. Vi som väntar på bussen köar prydligt.

Ingen buss syns dock till. Då stannar ett annat fordon vid vår hållplats. Det är en jättestor lastbil. Ur förarhytten hoppar en man. Han ägnar inte oss blivande busspassagerare en blick, har uppenbarligen inte en tanke på att han stannat på helt fel plats. Men det faktum att han faktiskt gjort det får förstås oss alla att följa honom intresserat med blicken. Varför körde han in till trottoarkanten just här? Och hur tordes han, här som lapplisorna brukar komma en gång i minuten ungefär?

Vi får strax förklaringen. Lastbilschauffören går runt till motorhuven på sin bil. Där stannar han. Drar ner blixtlåset i gylfen. Och sedan kommer det!!!
Framför våra fötter och förbluffade ögon kommer en gul flod flytande i rännstenen. Mannen har av utsläppets omfång att döma en blåsa som är av någon sorts rekordklass. Vi hör till och med det skvalande ljudet när han lättar på trycket, ett ljud som lyckas konkurrera ut både motorbrum och gatusorl.

Alla vi som ofrivilligt hamnat på första parkett tror nog knappast vad våra ögon rapporterar. Men jo, en uppenbarligen ohejdbart pinknödig man har valt att urinera en meter från oss, mitt i gatan, mitt på ljusa dagen, mitt i Stockholms city.
Så småningom ebbar Gula Floden ut. Vi ser den karakteristiska lilla skakrörelsen fortplanta sig upp i mannens axlar, vi ser knycken som stänger blixtlåset, vi ser honom komma upp på vår trottoar igen, hoppa in bakom ratten och köra iväg. Kanske tolkar han ordet "hållplats" på ett alldeles eget vis?

Kvar i gatan en stor våt fläck och den till flodfåra förvandlade rännstenen. Ingen säger något. Förbluffningsgraden är hundraprocentig. Vår buss kommer, vi kliver på, glada att komma bort från platsen som i ett huj förvandlats till en pissoar, en pissoar med full insyn dessutom.

I dag vet jag att den där karlen borde ha bötat 800 kronor. Det är vad det kostar att kissa på offentlig plats. Inemot 5000 personer, de allra flesta (av uppenbara skäl) män, upptäcktes innan strålen tog slut, vilket under fjolåret gav staten ett tillskott på 3,8 miljoner i kassakistan.
Det borde ha varit 800 kronor till. Minst. Även om det är hemskt att vara väldigt, väldigt kissnödig. Men också nöden har faktiskt en lag, även om man ibland påstår motsatsen.

Copyright Klimakteriehäxan

En möjlig - fast tveksam - utväg för kissnödiga kvinnor kan du läsa om här. Men ingenting hindrar väl män för att testa samma metod?
Mer på kiss-å-bajstemat här. Du kan också klicka på etiketten "kissobajs"!


Skylten på bilden har jag fotograferat utanför en herrtoa i Longyearbyn på Svalbard.

lördag, maj 22, 2010

Ett sent tack

Inte brukar man väl glömma när någon varit jättesnäll mot en? Kommit med beröm, glada tillrop? Gett en en sorts pris rent av?
Nej, tänkte väl det. Fast nu har det hänt mig, och det är klart att jag skäms.
Det är Sfinxen som för flera veckor sedan på sin egen blogg gav mig en så kallad "blog award", med en smickrande motivering som lyder så här:
"Klimakteriehäxan - För att hon är ett upplysande ljus i mörkret & sprider kunskap med humor & en vass tunga."

Tack, fast det kommer långt efter!
Egentligen ska jag nu också skicka belöningen vidare till sju andra bloggare. Men jag har gjort det förr och inför risken att bli tjatig avstår jag den här gången. Ni får känna på er alldeles själva att jag tycker ni är värda massor av beröm, för flit, finurligheter och smarta synpunkter. Beautiful bloggers, så många det finns!
Tack för det (också)!

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, maj 21, 2010

Enid Blyton och jag

Alla har vi väl ett förhållande till Enid Blyton. (Och då menar jag Enid Blyyyyton, inte Blajton - i Barndomslandet existerar inte det senare sättet att uttala hennes namn.)

Tänk med vilken glädje jag slängde mig över en Fem-bok (The Famous Five)! George, som hette så fast hon var flicka, var en fantasieggande förebild, omöjlig att leva upp till för en liten värmländsk tös. Men att läsa om henne räckte en bra bit. Dessutom hade hon avundsvärt nog hund, en trogen vän som hängde med på allt. Och tänk vilka trevliga utflykter fem-gänget hade, med välfyllda picknick-korgar vars innehåll åtminstone ibland lät ganska exotiskt!

Fem-böckerna måste vara de allra första deckarna i mitt liv. Den där brittiska kvartetten, förstärkt med hunden Tim (det var inklusive honom de blev fem), kunde klara av de knepigaste gåtor, klura sig ut ur riktigt krångliga situationer.
Det blev över tjugo mysterier att lösa och lika många titlar i serien till slut, skrivna mellan 1942 och 1963. På svenska trycktes den första 1954, "Fem söker en skatt". Jag tror att jag har den kvar än i någon gömma.

Men min egen relation till Enid Blyton kom att bli djupare. När jag hade flyttat till Stockholm efter studenten var det besvärligt att få pengarna att räcka till alla lockelser som storstaden hade att bjuda. Jag letade sätt att tjäna en extra hacka. Gjorde ett översättningsprov för bokförlaget B. Wahlströms, ni vet: det där med de röda och gröna ryggarna.

Jag blev accepterad som uttolkare av barnböcker från engelska till svenska och kastade mig entusiastiskt över mina uppdrag - fast entusiasmen hade en tendens att falna, jag sköt upp jobbet tills deadline var överhängande. Dock blev jag klar i sista stund. (Det är ju så vi inbitna prokrastinerare agerar ...)

Så en dag fick jag i uppgift att knacka ned ännu ett manus. Och originalets upphovsperson var ingen mindre än Enid Blyton. Jag kände mig hedrad! "The Children of Kidillin" skulle bli en av förlagets böcker i en väldigt sympatisk satsning på små pocketutgåvor för barn och ungdomar. Resultatet fick den svenska titeln "Ubåtsspionerna" och den kunde man köpa för en krona och sjuttiofem öre - visst låter det fantastiskt!

Året därpå fick jag "The Secret of the Cliff Castle", som blev "Det mystiska klippslottet" i min version. Men ingen av de där två historierna var förstås Fem-äventyr, utan helt fristående. Det fanns förvisso att välja på i Enid Blytons produktion - människan skrev ungefär 400 böcker, vilket låter som någon sorts rekord (hon var 71 år när hon dog 1968 efter att ha lidit av Alzheimers en längre tid, men hon började enligt uppgift skriva när hon var 14. Det kan handla om sisådär åtta böcker om året!).

Min översättarkarriär blev kort eller närmare bestämt sju barnböcker lång, och bara två av dem var Enid Blytons. Det var inte en särskilt lönsam födkrok, jag lät den självdö. Men fortfarande känner jag viss stolthet över att jag haft förtroendet att arbeta med texter från en av världens flitigaste - och flitigast lästa - författare.

Och visst vore det en välgärning om ett förlag på nytt ville satsa på riktigt billiga pocketutgåvor av barnböcker, även om prislappen måste visa ett lite högre belopp än det gjorde på det tidiga 70-talet.
För ungar läser ju fortfarande Enid Blyton. Fast Blajton blir det inget med.

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, maj 20, 2010

Kul för en krona

Vet inte varifrån hon får allt, min flitiga besökare Kulsprutan som ibland bidrar högst konkret här på bloggen.
Se här senaste nytt: Hur man kan roa sig billigt och reta gallfeber på andra ... med hjälp av enda liten krona ...
I originalet heter det förstås att det handlar om en euro som ska stoppas i shoppingvagnen, och bilden ser också ut att komma från sydligare nejder. Dock vet jag inget om dess ursprung, men hoppas att fotografen gillar att fler ser fotot och får fnissa lite.
Kul för en krona, när hade du det senast?

Bokbytardagen är här!

I dag är det dags igen att byta böcker.
Jag har ett par hyllmeter utrensade. Men hinner inte uppsöka något bytarställe. Och det kanske är tur det - för säkert skulle jag komma hem med fler än jag haft med mig från start ... vad är det som händer med oss bokmalar egentligen? Att vi aldrig får nog! Men vi njuter i alla fall på vägen!

Fast i sanningens namn finns det ju bland de där utrensade en hel del som jag skiljs ifrån totalt utan saknad, även om de är relativt nya.
Färskast i den högen: "Först när givaren är död" av Anna Jansson, läst nu på semestern. Ännu en i raden av författare som förlitar sig på övernaturliga gåvor när intrigen inte har någon vettig lösning.

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, maj 19, 2010

Skitsnack – om Det Mest Privata

Om du är en känslig natur som helst vill slippa alla intima detaljer ska du inte läsa längre än hit. Hej då, kom gärna tillbaka en annan gång, för vanligen uppehåller jag mig inte vid livets allra mest privata företeelser, det är dumt att genera folk i onödan! Men nu handlar det precis om det: nöd.

Du som ändå inte klickade dig härifrån – till dig har jag en fråga: Visst har du konstaterat, precis som jag, att varje gång man gjort en resa, den må vara kort eller lång, så är det ett härligt återseende att kliva in på den gamla vanliga toaletten där hemma? Lika säkert är att frågan dyker upp: hur kan det komma sig? Hur kan hela tarmpaketet börja sprattla av glädje över det faktum att det kan få tömma sig, detta synnerligen grundläggande behov, i en invand miljö?

Självklart äter vi inte exakt likadant under en semestervecka i Thailand eller på Mallorca som vi gör vid köksbordet i Lycksele eller i matsalen i Djursholm. Kanske är det också svårare att hålla koll, inte bara på kalorierna, utan också på fiberintaget. Knäckebröd serveras endast på de mest svensketiketterade hotellens frukostbufféer, om ens där. Och en stor del av charmen med en resa är ju faktiskt att botanisera på matsedlarna, upptäcka nya rätter, originella kombinationer av kryddor och råvaror, utmaningar för smaklökar som är vana brun sås och kokt potatis.

Men de där kulinariska utsvävningarna ställer inte sällan till med problem. Även den som i vanliga fall aldrig ägnar verkmästaren i magen en tanke kan plötsligt bli varse att åtminstone delar av den arbetsstyrka han befaller över har gått i strejk. Det kan förvisso också hända att Montezuma sticker upp och kräver sin hämnd, vilket ger problem av helt motsatt natur. Då kommer ändå fortsättningen att bli spännande, beroende på vilken vändning det hela tar.

Faktum kvarstår: för peristaltikens bästa borde man aldrig lämna hemmet. Det spelar ingen roll hur välkaklad toan är, hur ren själva brusfåtöljen skrubbats, hur snyggt man har vikit pappersbiten som hänger ut från pappersrullen (ja, som ni märker bortser jag helt från ståuppvarianten som bjuder på en lång rad andra praktiska problem).

När munnen förkunnar ”Hem, ljuva hem!” samtidigt som resenären sätter nyckeln i ytterdörren ropar en annan viktig del av kroppen ”Mugg, kära mugg!”
Visst är det en skitsak. Och väldigt privat.
Men synnerligen vanligt. Eller hur?

Copyright Klimakteriehäxan

Ni har faktiskt haft chansen att hänga med mig på toa en gång förr - kolla här!
Och lite fler funderingar kring att komma hem från en resa hittar du här!

tisdag, maj 18, 2010

Tisdagstema: Kantigt

Det finns kantiga människor. Kanske var Immanuel Kant en sådan?
Och det finns kantigheter som människor har skapat. Ibland går de kant i kant.
Men det finns också kantigheter, ibland riktigt vassa, som naturen själv står för.
Som ni ser kunde jag inte välja.
Fler kantiga bilder hittar du vägen till här!


Copyright Klimakteriehäxan

måndag, maj 17, 2010

Cykling och citat

Första dagen tillbaka på jobbet. Perfekt cykelväder, det var min första tanke när jag öppnade persiennen i morse, till ackompanjemang av alla glada sommarfåglars kvitter. Fast aj och hoppsan, hojen är ju inte pumpad! Fick ta bussen.

Men faktum är att jag inte kommit ens halvvägs innan jag insåg, att oavsett lufttrycket i däcken blir det nog inget cyklande alls. För då tittar jag än en gång skräckslagen ut över Skeppsbron. Bilar, bussar, mopeder, cyklar och fotgängare vill alla komma först. Och på cykelbanan är trängseln total, hjälmarna få, incidenterna legio. Alla tycks vara ute i absolut sista, inte minuten, utan sekunden. Och cyklisterna är faktiskt värst.

Med livet som insats för att komma till arbetsplatsen? Nej.
Väl framme råkar jag få syn på en två veckor gammal insändare i DN. Skribenten - det kunde nästan ha varit jag - uttrycker sig så här:

”Nu har cyklisterna kommit ut, jag ser dem fladdra förbi utan cykelhjälm, utan cykellyse, och fullt upptagna med att prata i mobiltelefon. De kan tacka alla uppmärksamma fotgängare och bilister för att det inte händer fler cykelolyckor. Förresten, varför kräver Cykelfrämjandet och andra påtryckarorganisationer att Stockholm ska bygga fler cykelbanor när cyklisterna inte cyklar på dem? Då behövs de ju inte.”

-Stellan Åberg, Stockholm, på Dagens Nyheters insändarsida. Hade det varit en regnig dag skulle han också ha kunnat nämna de glada trafikanter som far fram på sina tvåhjulingar med ett paraply i ena handen ...

Läs mer om äventyr i Stockholmstrafiken för cyklister och andra! Här, här och/eller här!

söndag, maj 16, 2010

Turkisk buffé


Det är gott om grönsaker i det turkiska köket: tomater och gurka, förstås. Men dessutom rädisor, morötter, rödbetor och andra (mer exotiska) vegetariska läckerheter som jag inte kan identifiera. Säsongens frukt just nu heter vattenmelon.
Bara att smaska i sig - eller?
Nej alls inte bara att äta.
Inte bara för gommens glädje, utan också för ögats.

För flinka människor med vassa knivar förvandlar de där trädgårdsprodukterna till konstverk, visserligen med begränsad hållbarhet, men häftiga så länge de varar.
Rosenbuketterna av rödbetor och rädisor, den utsirade pumpan, morotsfågeln och gurkblommorna pryder den turkiska buffén.

Skulle förstås också kunna gå under beteckningen "Turkish Delight" ... för visst är det ganska förtjusande?

Copyright Klimakteriehäxan

Att bli ihågkommen

Det kommer förr eller senare en dag i livet när vi tvingas inse att det inte handlar om OM vi ska dö utan NÄR.

Har du någon gång vågat fundera över hur du kan tänkas bli ihågkommen? Vad kommer dina efterlevande att tala om när dina fel och förtjänster utvärderas? Även om det kanske inte är vad vi helst av allt vill grubbla över, naturligtvis, så kan tanken dyka upp, eller hur?

I söndagstidningarna är det sida upp och sida ner med otaliga dödsannonser. Jag brukar inte läsa dem, men i dag fastnade blicken oförklarligt på ett namn. En dam har avlidit. Hon var 91 och hade såväl barn som barnbarn. De ger ett tydligt besked om hur minnet av den döda ser ut.
”Vi kommer aldrig att glömma Din moccatårta” står det.
Kanske borde jag baka lite oftare?

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, maj 15, 2010

Turkisk peppar och gubbgodis

Semesterveckan är slut. Planet från Turkiet har släppt ut mig på svensk mark igen. Och alldeles lagom till hemkomsten slog vädret till och bjöd på sommar också här, tackar!
Har man haft en ledig vecka i ett främmande land, framför allt ett land som är känt för prisvärd shopping (om än med inslag av lite ansträngande prutning) förväntas packningen ha ökat i omfång.

Så var det alltid förr. Minns några tydliga exempel: Dotterns ljuvliga grekiska solklänning som gjorde henne till prinsessa (vad nu det skulle vara bra för?), Sonens tuffa gympaskor i vilka han flög fram, mina snygga väskor och kul t-tröjor till alla … ja det kunde rent av hända att Maken fick ett bälte under någon räd till närmast liggande basar.

Men utan tvekan är det den kvinnliga jaktinstinkten som styr när stegen går mot affärskvarteren, det bevisas gång på gång, så också nu, när de svenska damerna på vårt hotell samtliga (kan man kalla det mangrant?) ger sig ut för att fynda, medan herrarna i bästa fall medverkar som packåsnor, i stort sett utan inflytande över vad som införskaffas. Och jag brukar absolut delta i det där racet, det är ett nöje att shoppa loss ibland, speciellt om det känns som om man får mycket för pengarna.

Därför har den här resan fått ett fullständigt sensationellt resultat vad beträffar just shoppingen.
Jag köpte en burk turkisk peppar redan på Arlanda, för den sortens godis har man så vitt jag vet aldrig hört talas om i Turkiet.
Jag köpte en burk turkisk peppar på Arlanda. Punkt.
Har inte gett mig in i de souvenirstinna butikerna, undvikit stånden med läder och textil, tittat flyktigt i skyltfönstret hos en silversmed som också lockade med klockor. Tack, men nej tack.

Nu vet jag inte vem som är mest förvånad över sakernas tillstånd, jag eller Maken. För faktum är att nu är det han som har handlat. Nej, han har inte vänt upp och ner på varenda skinnboutique öster om Bosporen eller jagat originella slipsar och datortillbehör. Hans shopping består av gubbgodis. En flaska whisky och en flaska konjak – jag överlät godhetsfullt min tullfria ranson på honom.

Så när han så småningom korkar upp och sniffar på de där flaskorna får jag väl helt enkelt ta och suga lite på en "turkisk" pepparkaramell.
Reseminne som reseminne.
Och som tur är är det alltid skönt att komma hem, också när bagagets storlek inte ökat i omfång.
Förresten går det ju jättebra att handla här hemma, innan man vet ordet av är det sommarrea!

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, maj 14, 2010

Livet vid poolsajd

Det är inte utan avundsjuka eller åtminstone saknad som jag ser föräldrar leka med sina barn i poolen. Var det inte i fjol som vi ...? Nej, det var mycket längre sedan, men jag minns det som hade det varit förra veckan.
Poolsemester, vilket i princip är vad jag nu haft, var något annat förr i världen.

En resa till värme och sol, med generös simbassäng och nära till stranden, har länge hört till årets högtider i mitt liv. Vår familj har energiskt idkat poolsajdliv, vi har läst böcker i mängd, vi har badat, vi har solat, vi har spelat spel, vi har ätit glass, vi har badbollat, vi har simmat i kapp, vi har turats om att bestämma middagsrestaurang, vi har handlat souvenirer, vi har gjort utflykter. Och vi har kommit hem gladare, friskare, solbrända, utvilade, rikare på upplevelser, om än lite fattigare på pengar.

Ofta har de där semestrarna skett på barnens villkor. Våra ungar har varit så gott som outtröttliga i poolen, jag har tjatat för att få dem med till stranden - det är ju trots allt något annat att bada i det turkosa havet. Men lekarna i bassängen har haft sin egen charm: nu dyker jag mellan dina ben, nu slänger vi dig så långt ut i vattnet vi kan, jag kan visst simma med dig på ryggen, förresten kan du stå på mina axlar och göra bomben ...

En period var det dykning som gällde. Och plötsligt stod jag inför en verklig utmaning.
-Mamma, varför dyker inte du? Dyk med oss!
Det finns en förklaring till varför jag aldrig fick "magistern" i simskolan. Jag förmådde inte dyka, vare sig djupt nog eller långt nog. Men nu dök ju mina relativt små barn hejdlöst. Varför inte jag? Bara att bita ihop, glömma att 40-årsdagen redan var passerad och öva, öva, öva.

Ansträngningen lönade sig. Ungarna jublade, klappade i händerna, öste beröm:
-Snyggt mamma! Gör det igen! Jättebra!
Positiv feedback gör sin verkan, inte minst på fega mammor.
Men nu när inte barnen är med har jag inte gett mig ner i bassängen med huvudet före en enda gång - för vem skulle bry sig, vem skulle applådera? Absolut ingen!

Medelhavet är fortfarande turkosblått och mestadels underbart, med undantag för de dagar då man hissat röd flagg på stranden eller när skräp plötsligt invaderar vårt badvatten. Men det är framför allt vid poolsajd jag drömmer mig tillbaka till de där resorna när varje morgon var starten på en badfest, när högsta lyckan var att smyga ner och ta ett förbjudet nattdopp, när bakåtvolterna fick rekordpoäng.

Allt det där tänker jag på när jag ligger och gungar i havets salta vågor. Och hör i minnet hur Dottern säger - hon är kanske fyra - medan hon kravlar vid min sida, trygg med sina rosa uppblåsbara simkuddar:
-Det här du mamma, det är livet det!
För ibland hängde de faktiskt med till stranden också, de där härliga ungarna med sina ystra plaskanden, semesteringredienserna som jag sitter här och saknar.

Copyright Klimakteriehäxan

Mer om vårt poolliv finns faktiskt att läsa här!

torsdag, maj 13, 2010

En skoputsarhistoria

Det står en skoputsarlåda i hotellets foajé. En riktig lyxvariant, i blänkande polerad mässing. Men av skoputsaren syns inte ett spår. Naturligtvis är marknaden inte den bästa på en plats där åtta av tio kliver omkring i flip-flop-skor eller Foppa- tofflor av plast.

Men det får mig att minnas en annan, mycket enklare, hotellvestibul. Jag befann mig i Tegucigalpa, Honduras huvudstad, och satt i sysslolös väntan på någon, minns inte vem eller varför.
Då kommer en liten kille in och ser sig om i lokalen. Han är uppskattningsvis tio år, en för omgivningarna typisk pojke: trasig och smutsig, mager, ser sliten ut trots sin ålder.

Pojken kånkar på en för honom stor och tung skoputsarlåda. Han letar efter kunder, det syns på långt håll. Förmodligen är de pengar han kan tjäna livsviktiga inte bara för honom utan för en hel familj. Men inga intresserade herrar i rejäla skor syns till. I den där foajén finns bara jag.

Han hugger tag i sin
låda och kommer fram och erbjuder sina tjänster. Jag skakar avvärjande på huvudet:
-Du ser ju hur mina skor ser ut, sandaler, bara tunna snören, omöjliga att putsa!
Nej då, han kan minsann putsa sandaler.
-Fast jag vill inte ha dom putsade!
Han försöker igen, men inser att loppet är kört och spänner då ögonen i min stora väska. Den då? Skulle inte den behöva blankas upp med lite skokräm?
Jag kväver en lätt irriterad suck innan jag ska värja mig en sista gång.

Då får jag plötsligt en idé. Rena snilleblixten.
-Men hör du du, hur kan du tro att någon ska vilja få sina skor borstade av dej? Du gör ju jättedålig reklam!
Va? Han förstår inte vad jag menar, och det måste man ursäkta. Men jag förklarar mig:
-Kolla dina egna skor! Som dom ser ut!
Han tittar ner på sina fötter. Skorna har nog varit svarta. Nu är de snedgångna, avskavda, hur väl använda som helst - och naturligtvis helt utan blänk.

Jag lägger fram mitt förslag för honom.
-Vi gör så här: du går iväg och putsar dina skor. Sen kommer du tillbaka hit och visar mig. Och så betalar jag.
Hade han hört rätt? Var jag en galen gringa som kanske rent av var farlig? Drev jag med honom? Skulle jag verkligen betala för att han borstade sina egna skor? Var det ens värt mödan och en skvätt skokräm att chansa?

Han bestämde sig för att trots allt göra det sedan jag lovat dyrt och heligt att jag skulle sitta kvar på samma stol och vänta tills han var klar.
När han återvände med tvivlet skrivet över hela ansiktet blev han överraskad. För jag satt ju faktiskt där. Och ja, han fick pengar, bra betalt till och med, för att han borstat ett par skor. Sina egna. De blänkte, var nästan självlysande i kontrast mot hur de nyss sett ut.
När han försvann ut genom hotelldörren kastade han en sista blick och ett leende åt mitt håll.

Kanske berättar han ännu
den otroliga historien om den tokiga människan som han stötte på den där gången. Kanske har det hårda livet i fattiga Honduras gjort att han inte blev särskilt mycket äldre än när vi sågs. Det får jag aldrig veta.
Kan bara hoppas att han fick ett riktigt jobb, och ett hyggligt liv. Utan att behöva putsa någons skor. Utom möjligen sina egna.

Copyright Klimakteriehäxan

Vill du känna ytterligare en fläkt från Centralamerika? Klicka här!

onsdag, maj 12, 2010

En ren fröjd

Det är svårt att förstå varför jag inte gjort det förut. Jag har ju trots allt varit i Turkiet flera gånger tidigare. Och visst har vi pratat om att uppsöka ett hamam, ett turkiskt bad, men det har aldrig blivit av. Men i dag gjorde jag slag i saken.

Om ni inte vet hur det går till på ett sådant ställe så kan jag nu bättra på era insikter i hur man uppnår renlighet och välmående på 90 minuter, till det facila priset av 250 kronor.
Först in i den heta bastun. Sedan dusch. Så långt känns det välbekant.
Men sedan kommer en kort, muskulös man fram och vevar in mig i en handduk, och jag förflyttas in i badets huvudrum. Den turkiske mannen är från detta ögonblick min enväldige härskare, i ungefär en halvtimme.

På en stor kvadratisk
och uppvärmd marmorbänk i ett rum klätt i sten från golv till tak får jag lägga mig ner. Jag ska tvagas. Min badare tar på sig en skrubbvante och går loss på min kropp. Han börjar vid tårna och jobbar sig uppåt, handen gnider energiskt, också in under bikinibyxan på kroppens utsida (ja, bara där, fy på dig som tänkte något annat!).

När hela framsidan befriats från döda hudceller, intorkad solkräm och lite alldeles vanlig smuts vänder han på mig och gör om proceduren på ryggen. Och när jag sedan beordras att sätta mig upp häller han hinkar med vatten över mig, jag hickar till men det är rätt skönt.

Sedan kommer det bästa. Jag ligger ner på den heta stenen igen och han öser skum över mig, tvålskum antar jag att det är. Hans händer dyker ner i skummet och börjar massera. Hans fingrar hittar ömmande muskler jag inte visste fanns, inte vet jag varför de ömmar heller - har de rent av använts nyligen, utan min vetskap?

Proceduren upprepas på ryggsidan också. Jag förundras över vilka starka nypor karlen besitter, vet stundtals inte om jag ska skratta eller gråta eftersom det både gör ont och kittlar samtidigt. Det är helt enkelt skönt, men tar förstås slut. Då tvättar han mitt hår, häller mera vatten över mig, slår till sist in mig i nya handdukar, bugar vänligt och skickar ut mig till en väntande vilstol.

Ett glas vatten serveras på direkten, några minuters vila och sedan: ny massage. Nu är det en kvinna som bearbetar det köttstycke eller möjligen degklump som är jag. Vi har inget språk gemensamt, lika lite som hennes manlige kollega och jag, men det går ju att göra sig förstådd med kroppsspråk - för min del räcker det att slappna av och verkligen försöka vara som den där degklumpen hon ska knåda.

Sist i raden kommer en kvinna in med en stor bytta och en rejäl pensel. Hon målar mig i ansiktet med en svart lervälling, som när den torkar blir grå. Då sköljer jag av den i ljummet vatten, och se! kinderna känns lena som på ett barn, håret är mjukt och befriat från havssalt och pooltillsatser, och mina lemmar glänser av olja. Antagligen är min känsla att jämföra med den som får en katt att spinna.

Visserligen kan jag inte sitta med benen i kors på hela kvällen, eftersom de glider isär på grund oljeskimret på knäna, men slutresultatet är en ren och säkert hälsobefrämjande fröjd. Värd varenda satsad krona!
Frågan är bara varför jag väntade så länge?

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, maj 11, 2010

Bara ett vykort

Förr i världen hörde det till semesterresan att skicka vykort hem.
Det är knappt man kommer ihåg eller hur?
Nu är ett SMS framme lika fort som knapptryckningen är över. Och ett MMS förstås likaså.

Men det finns faktiskt folk som fortfarande uppskattar vykort - det kan jag påstå med bestämdhet, för jag är faktiskt själv en av dem. Trots det har jag den här gången skrivit bara ett enda och det blir förmodligen inga fler, för hälsningarna med snigelpost måste skickas nästan så fort man har landat på sitt resmål. Ändå är risken stor att det där kortet inte kommer fram förrän avsändaren hunnit hem igen.

Fast en liten turkisk blomkruka vid poolsajd som ett litet vykort på bloggen, det går snabbt och är bara att hämta hem för vem som helst som vill känna sig som mottagare.

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, maj 09, 2010

Vi borde spela mera!

Sällskapsspel har väl gått och blivit lite omodernt, utkonkurrerat av allt möjligt som finns att roa sig med i datorer och spelconsoler och diverse andra små högteknologiska uppfinningar.
Det är synd.

Hur synd det är
upptäckte jag till exempel när vi på ett litet kalas nyligen plötsligt var åtta alldeles fullvuxna människor som med liv och lust gick in för att slå varandra i Rappakalja. Hur kul som helst! (trots att jag inte vann, alltså)
Vårt Alfapet har fått vila alldeles för länge. Memory funkar fortfarande med barn, och till och med riktigt små ungar vinner lätt över de äldre generationerna i det spelet.

En annan favorit som
är helt åldersneutral är Kalaha, importerat från Afrika. Kräver lite taktiskt tänkande, precis som Othello, en annan brädspelsvariant som man inte tröttnar på.
Och så har vi Backgammon. Maken och jag har spelat det hela vårt gemensamma liv. Jag gör de djärva dragen, han de lite mer försiktiga - det har väl sin förklaring. Ibland vinner jag, ibland vinner han. Hur som helst har vi aldrig lämnat hemmet för någon resa eller semestervistelse utan att ha vårt lilla spel, med magnetiska brickor, i packningen.

Naturligtvis är det med också här på vår hastigt påkomna tripp till Turkiet. Vi bänkar oss i solen och läser, men efter ett tag är det läge för ett break i skuggan: backgammonspelet kommer fram.
Vi hade knappt rullat tärningarna var sin gång i går när det hände.
Naturen slog till och bjöd på stor dramatik om än i mindre format.

Utan minsta förvarning
började det blåsa, solstolarna for omkring, drinkglas gick i backen, folk försökte fånga sina solhattar innan de drunknat, handdukarna stod som fyllda spinnakersegel runt rödbrända axlar. Det såg ut som en liten tornado. Snabbt skulle vi samla ihop våra prylar och rädda dem och oss inomhus. Men två backgammonbrickor slet sig och flög sin kos. Katastrof!

En bricka lyckades jag ändå hinna ikapp. Den andra var spårlöst försvunnen - och de är små, ungefär en centimeter i diameter, det är en miniversion!
Men man får inte ge upp. Plötsligt återsåg jag den förlorade och ack så viktiga lilla tingesten. Den låg på cirka två meters djup, på poolens botten.
Jag hade inte badat innan, det kändes trots allt lite svalt, men nu fanns inga undanflykter.

Det är bara det att jag är fullständigt usel på att dyka, tycker inte om att titta under vatten och har till råga på allt läkarorder om att inte få in vatten i öronen. Jag dök. Men kom väl inte ens halvvägs ner, och inte såg jag något heller. Försökte komma ner med foten för att plocka upp brickan med tårna - fullständigt omöjligt, naturligtvis.

Nu var goda råd dyra. Bara en människa till fanns i vattnet. Jag bad om hjälp - ja vad gör man, det var ju en nödsituation? Den unge mannen dök tjänstvilligt, även om han såg lite undrande ut inför uppdraget. När det var utfört tackade jag översvallande, vinden hade dessutom mojnat, vi kunde återuppta spelet.

För så är det: sällskapsspel bör man vara rädd om, vilken sort det än handlar om. Fia med knuff kan rädda en regnig sommarkväll, ett parti Uno eller Yatzy har vi kört och haft kul med massor av gånger. Vi borde helt enkelt spela mera!
Fast inget går kanske ändå upp mot Backgammon. Bara man har reda på alla brickorna. Så att de inte försvinner i en turkisk tornado.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Och till den som undrar varför jag över huvud taget inte nämner Trivial Pursuit eller dess släktingar har jag en bra förklaring: de där frågespelen är roliga, visst, men frågorna blir fort för gamla. Men naturligtvis kan man spela dem ändå.

Som nån bäddar får man ligga

Hastigt och lustigt har jag hamnat på hotell. En liten och tämligen oplanerad semestervecka. Och vad ska jag göra med den? Jo: sova, äta, dricka, motionera och läsa böcker samt lösa något korsord och ett par sudoku. Punkt. Inget mer.
Det har börjat bra.

Men lite oroar jag mig för det där med sömnen. I morse var allt som vanligt när jag vaknade. Dock vet jag inte hur det ska gå kommande natt. För medan jag ägnade mig med liv och lust åt frukostbuffén gjorde städerskan sitt på rummet.
När jag kommer tillbaka har hon inte bara tömt papperskorgen, hängt handdukarna snyggt, vikt toapapperet i en snibb och bäddat.
Hon har också lämnat ett konstverk, en textil installation, på min säng.

Av en handduk har ho
n format ett hjärta. En vit (äkta) ros mitt i. Och med exakta mellanrum ligger röda rosenblad utspridda på täcket.
Vet inte om hon beredde sängen för ett tänkt smekmånadspar eller något annat ärkeromantiskt. Men ska jag sova i natt blir allt förstört.
Som hon bäddar kan jag inte ligga, inte utan att rasera hennes verk.

Hotellstäderskan platsar kanske som estet? - apropå mitt inlägg nedan ...

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, maj 08, 2010

Vem är estet?

Hur definierar du begreppet estet? Vem har rätt att kalla sig estet? Vad är det för skillnad på estetik och smak? Varför är det per automatik fint att vara estet? Finns det något test man kan genomgå för att få besked om man är en estet - eller bara en människa som uttrycker tycke och fäller omdömen lite hej vilt, allt eftersom andan faller på?

Tankarna kring det där ordet började snurra när jag såg ett tv-program i veckan. Jätteintressant var det, en repris på en film om formgivargurun Stig Lindberg, som jag förvisso uttryckt min beundran för tidigare här på bloggen.
Ingen skulle väl komma på tanken att ifrågasätta att Lindberg var en estet. Idag är hans design klassisk, prylarna eftertraktade och jättedyra på marknaden i den mån de dyker upp. Titeln "multikonstnär" passar honom definitivt.

Men var Lindberg en estet i ordets bästa bemärkelse? Frågan kan verka konstig, men det beror nog bara på att du inte sett den där dokumentären. I den intervjuades människor som funnits i hans omgivning, däribland hans två barn. Det rådde ingen tvekan om att föräldrarna ansträngt sig för att förmedla sin (goda) smak till ungarna. Fast det kunde ta sig märkliga uttryck. Eller vad sägs om följande?!

-Jag minns när de utsvängda jeansen kom, berättar sonen.
-Alla hade utsvängda byxor, utom vi. Pappa tyckte de var fula och hamstrade raka jeans i växande storlekar så att vi skulle ha för lång tid framöver!
Så agerar uppenbarligen en estet - men att sonen gärna sett att man ruckat på principerna och släppt in utsvängda jeansben i det Lindbergska hemmet, det råder det ingen tvekan om. Det handlade om principer, inte om barns önskningar.

Det är säkert väldigt
ofta föräldrarna som ger sin avkomma sinnet för skönhet i detaljer och formgivning. Och det kan gå åt två håll: endera revolterar barnen och bestämmer sig för att bara gilla det som går tvärt emot mammas och pappas valda stil. Eller så får man det med modersmjölken och följer tätt i de upptrampade spåren.

Att Ernst och Helene Billgren fått just en sådan dotter kan ju inte överraska någon. I ett hemma-hos-reportage i dagens SvD visar det sig att tjejen har tyllklänningar på väggarna, frossar i vintage och över huvud taget starkt påminner om sin mor. Elsa Billgren är naturligtvis estet, precis som föräldrarna - eller hur?

Men var hamnar vi andra då, vi som inte hade bildskapande kreatörer som stod för våra gener? Varför tycker till exempel jag att det mesta som andas 50-tal ger mig andnöd, när andra kan jubla i timmar? Och är det något allvarligt fel på mig som i decennium efter decennium framhärdar i att ha vita väggar, och gärna en liten trasmatta på golvet?
Jag är nog ingen estet.
Och får väl leva med det. Samt försöka vara glad ändå.

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, maj 07, 2010

Kloka ord från klok tant

Det var länge sedan vi hade kontakt, Maya Angelou och jag.
Ja, det betyder i all enkelhet att det var länge sedan jag läste något hon skrivit, närmare kontakt än så har vi förvisso aldrig haft.

Men nu lär hon ha varit gäst hos Oprah Winfrey i tv, med anledning av en födelsedag – nummer 72 i ordningen, för att vara exakt. Och i den intervjun strödde hon livsklokhet omkring sig, citat som nu hamnat i min mailbox via en väninna i Mexiko.

Oprah frågade vad Maya egentligen tycker om att bli gammal. Och fick svaret att ”det är spännande!” (exciting).
Bland annat noterar hon hur kroppen förändras, lite dag för dag. Som ett exempel nämner hon sina bröst, som hon tror tävlar med varandra om att först nå ner till midjan …
Och när hon tittar på omgivningen konstaterar hon:
-Man får veta mycket om en medmänniska genom att se hur han eller hon hanterar tre svårigheter i livet: en regnig dag, förlorat bagage och en hoptrasslad julgransbelysning.

Dessutom slår Maya fast att oavsett vilken relation man haft med sina föräldrar kommer man att sakna dem när de en dag är borta.
-Och jag vet numera att man ofta kan få en andra chans i livet. Det gäller att ta vara på den!

Med en snegling mot sportens värld konstaterar hon också, att man inte kan ha plockhandskar på båda händerna – eftersom man måste kunna returnera en del bollar under spelets gång.
-En sak är säker: folk kommer att glömma vad man har sagt och vad man gjort. Men de glömmer aldrig hur man har fått dem att känna sig.

I fjol kom hennes senaste bok, The Heart of a Woman. Men jag stiftade bekantskap med henne tack vare hennes självbiografiska serie om att växa upp som en fattig svart flicka i amerikanska södern – ”Jag vet varför burfågeln sjunger” (I Know Why The Caged Bird Sings) kom först av tre böcker. Suveränt berättat - inte för inte kallas den för en amerikansk klassiker idag.
Kanske är det läge för en omläsning? Om man törs?

Copyright Klimakteriehäxan
Porträttet på Maya Angelou kommer från hennes officiella hemsida.

torsdag, maj 06, 2010

Mitt liv som musiker

Gitarren var i största laget och mina fingrar i kortaste. Men min syster lyckades ändå lära mig några grundackord, även om det mest såg ut som om jag tog strupgrepp runt instrumenthalsen. Snart hade jag inte mindre än två nummer på min repertoar: ”Lördag hela veckan” och ”What you´ve done to me”. Det blev aldrig några fler.

Som elev i musikskolan fick vi nybörjare välja mellan blockflöjt och mandolin. Vi hade en gammal mandolin hemma, det avgjorde saken. Men den var formad som en skopa, helt olik de modernare instrument kompisarna hade, det var inte kul. Enda trösten fanns att hämta i att mitt plektrum var osedvanligt färgglatt. Med det skulle man tremolera. ”Guter Mond Du gehst so-o sti-i-ih-i-ih-i-le” kämpade vi med, med varierande framgång.

Så småningom blev det piano. Några årtionden efter att jag hade tröttnat fick jag höra att läraren hade ansett mig riktigt begåvad. När det hade behövts antyddes det aldrig, jag kämpade med allt från ”Lunka på” till ”Aftonklockor” och ”Tomtarnas vaktparad”, lite Händel, lite Mozart, lite Grieg. Men det var utan saknad jag flyttade från valnötspianot som mor och far köpt för min skull.

Där ansåg jag nog egentligen att min karriär i musikens värld tog slut. Men det skulle visa sig att så var inte fallet.
Att det alls blev en fortsättning skulle jag vilja skylla på Marie Selander. Hennes och Finn Zetterholms LP ”Lillfar och Lillmor” har en hedersplats i min skivsamling, folkvisor har (åtminstone i deras tolkning) en charm och en äkthet som jag gillar.

Så hände det sig en kväll för länge sedan att Marie, redan då i det närmaste bortglömd, skulle sjunga på en klubb i Gamla Stan. Jag gick dit. Det var inte bara hon som uppträdde. Där fanns också en irländsk tjej. Irländskan sjöng och ackompanjerade sig själv på ett litet bälgaspel som hon fick att låta jättemycket och väldigt bra. Såg hur kul ut som helst! Och av perfekt storlek, bara att ta med!

Min tändning på concertinan var total. Följande dag hade jag koncentrationssvårigheter på jobbet. Gled undan och ringde varenda musikaffär i hela Stockholm. Napp till sist! Spände ögonen i en kollega. Hade han bil? Jo. Bra, kunde han då i ilfart ta mig till Drottninggatan och tillbaka, det fanns en sak där jag prompt måste hämta!? Att det var angeläget gick inte att ta fel på. Vi for, jag köpte mina drömmars instrument. Det var ganska dyrt, men om nu lycka faktiskt en gång kan köpas för pengar så var ju det inget att bråka om.

Återstod bara en detalj:
hur spelade man på en concertina? Den hade små knappar, det lät förskräckligt när jag klämde på dem och drog i bälgen, ett ilsket väsande som alls inte påminde om musik, inte hade någon som helst likhet med de lekfulla toner irländskan hade lockat fram kvällen innan, till synes hur enkelt som helst och med ett leende på läpparna.

Under de följande veckorna
talade jag med varenda svensk dragspelskung värd namnet. Alla var vänliga och förstående, höll med om att jag valt ett väldigt trevligt instrument – men ingen hade tid, lust eller ens kunskaper nog att ge mig lektioner. Till sist fick jag tips: Frälsningsarméns musikkårer brukar ha medlemmar som spelar concertina! Pröva där!

Sagt och gjort: Med concertinan på pakethållaren cyklade jag till Frälsis på Östermalm där jag hade fått tid hos en av deras musikaliska ledare. Äntligen skulle jag få hjälp! Men min glädje förbyttes snart i besvikelse. För min concertina var av den anglochromatiska sorten. Det betyder att en och samma intryckta knapp levererar olika ton på in- och utblås. Den sort som Frälsningsarméns soldater spelar på producerar samma ljud oavsett åt vilket håll bälgen dras.

Till sist lyckades jag få veta att det fanns spelböcker att köpa i ämnet – i England. En bekant tubbades att ge sig ut på jakt i London. Han lyckades, boken kom, jag satte mig vid köksbordet och körde igång.
Om det var svårt?
Nej, det är fel ord. Det var i princip omöjligt. Tog jag mig hjälpligt igenom en fras misslyckades jag garanterat upprepa bedriften. Grannarna sa inget, men de måste ha lidit. Det enda jag verkligen fixade var att härma ett utryckningsfordons tutande.

Naturligtvis lade jag av. Concertinan blev en hyllvärmare, nödtorftigt avdammad emellanåt. För jag gillade den ju fortfarande, hade sett mig på ålderns höst plocka fram den ur väskan och pigga upp mina medpensionärer på hemmet med en medryckande liten låt. Och dit var det ju väldigt långt, kanske skulle jag ändå en dag …

Dödsstöten kom när Maken mötte min concertina.
-Oj, har du en sån? Spelar du ofta? undrade han förvånat.
Svaret på fråga ett hade han uppenbarligen redan. På fråga två kunde jag bara bekänna färg: nej, vi hade aldrig kommit överens, mitt lilla spel och jag. Mannen lyfte ner den lilla dyrgripen, fingrade lite trevande på knapparna, satte fart på bälgen.

Det lät som musik. Min man är en av de där människorna som kan stöta på ett helt nytt instrument och lyckas få det att låta helt uthärdligt, på första försöket. Jag stirrade som förhäxad. Hur bar han sig åt? Kunde han visa? Nej, teorin hade han ju inte, bara den inbyggda känslan i fingrarna, den som jag så tydligt saknar.

Sedan den dagen har jag knappt ens dammat mina drömmars instrument. Idag har några knappar ramlat bort, bälgen verkar ha torkat, kanske är min lilla fina concertina död. Men mitt liv som musiker tog slut långt tidigare. Den där visionen av att trollbinda en publik, få dånande applåder, locka fram de härligaste låtar som ordnar spontant taktstampande fötter, den har hamnat i glömskans gömmor. Tillsammans med min anglochromatiska concertina.

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, maj 05, 2010

Sköna Maj

Jo då, jag VET att det är i fel ordning. Och visst har jag vetat att den uti backarna står, nigandes och sägandes ”Nu är det vår”.

Men den här gången råkade det faktiskt bli så att jag inte träffade på en endaste liten blåsippa förrän jag redan var riktigt välbekant med vitsipporna av 2010 års upplaga. Fast nu har jag träffat dem, nöjd och glad!
Blåsippsblå är en alldeles förtjusande färg, passande inte bara på små blyga blommor, faktiskt. Eller hur?

Det val Valborg senast jag hade ett bredband inom räckhåll. Och en sak är säker: lika vitsippsvacker som Valborg var, lika hysteriskt underbart blommande fint är hela Mellan-Sverige så här i maj månads inledning, verkar det som.

Den som får uppleva en svensk vitsippsbacke har definitivt levt ett bättre liv än den som får klara sig utan den synen, det är alldeles glasklart. Miljarder små ljuvliga blommor gör världen vitprickig, jag hör hur jag oavbrutet brister ut i små stön av lycka och förtjusning. Har du inte varit ute på sippspaning än? Skynda, skynda, för fröjden är alltför kortvarig!

Lägg därtill att tillbaka i huvudstaden har Ringvägens tulpanparad också börjat slå ut.
Vad mer kan en blomsterälskare begära?!?
Jo möjligen att de gatuarbetare som jobbar med någon sorts reparationer i kvarteret närmast Zinkensdamm inte hade lagt en massa plåt och skräp rakt över några hundra tulpanlökar som annars skulle ha bidragit till prakten.
Om man nu får gnälla lite också.

Copyright Klimakteriehäxan