Knallsommar i nästan hela Sverige!
Kryssningsfartygen, det ena större än det andra, har ankrat utanför huvudstadens kajer. Turister flanerar på varenda gatstump. Några håller sig alldeles bestämt i skuggan. Den som tar en kommunal busstur får ett bastubad på köpet. Glasskioskerna har evighetslånga köer. Semestershopparna fyndar i luftkonditionerade butiker.
Men väldigt många gör som måsen: håller sig så nära vattnet som möjligt. Eller ännu bättre: i.
Nu mås det gott, helt enkelt! Gäller åtminstone den som är ledig ...
Copyright Klimakteriehäxan
Klimakteriehäxan – finns hon? Ja! Om du inte redan är en, så blir du sannolikt en, tro mig. Och kanske känner du igen dig i mig, i alla fall lite!? Min blogg är till främst för mig själv och min skriv- och fotoklåda, det är bara att erkänna. Men du är väldigt välkommen hit! Kom, kom igen, kommentera gärna!
torsdag, juli 25, 2013
söndag, juli 21, 2013
Parkering på en SKYLTSÖNDAG
Så hittar man en, bara för att upptäcka att inte en endaste liten ruta är ledig.
Eller så inser man att det är ohemult dyrt att parkera, lagligt, för att uträtta ett endaste litet ärende.
Lätt att parkera är det sällan.
Hur det nu än må vara med den saken, så måste jag konstatera att det finns P-skyltar som är trevligare att hitta än andra, oavsett tillgången på ledigt utrymme.
Mitt bidrag till denna veckas SKYLTSÖNDAG (som har sin upprinnelse hos Pumans dotter) är hämtat från Skeppsbron i Gamla Stan, Stockholm.
Snyggt, inte sant? I alla fall för att vara en P-skylt ... Och som tur var hade jag ingen bil, för fullt var det, i var endaste liten ruta.
Copyright Klimakteriehäxan
Skyltar du också? Lägg en länk i kommentarsspalten!
fredag, juli 19, 2013
Värdelöst vetande
Paketet kom med posten och öppnades under andaktsfull tystnad, sprängfylld av förväntningar. En del till, späckad med information, med mellan 900 och 1000 sidor!
I nästan sextio år har de alltså stått där, de tämligen flitigt konsulterade volymerna, använda inte minst när korsorden varit motspänstiga. Vad hette nu den grekiske guden som stod för krigiska handlingar? Hur många pianokonserter komponerade Tjajkovsky? Och när var egentligen John Adams USA:s president? Skoluppgifter krävde extra information, där fanns läxhjälp. Uppslagsverket levererade svaren, varje gång.
Mina föräldrar hade köpt Nordisk Familjebok, 22 band, i 1953 års upplaga. Kanske kom en bok i månaden, jag vet inte exakt, men helt klart är att det hade varit oöverkomligt att ta hem (och betala) hela serien på en enda gång. Tänk att öppna del 18 med sökord från RIBB till SELENE – vad allt kunde inte finnas där!? Tanken svindlar!
Men idag kan Nordisk Familjebok kallas värdelöst vetande. Ett litet ord som revolutionerat världen finns av naturliga skäl inte med mellan de bruna pärmarna med guldbokstäver: internet. Nog är det fascinerande och snudd på obegripligt för en amatör, men på nätet finns ju numera information om allt, både stort och smått, gammalt och nytt. Alltså hör uppslagsverk i bokform till sådant som ska bort. På nätet görs ständig uppdatering, snabb korrigering av eventuella fel och ideliga nytillskott.
Nu skulle man ju kunna tro att det trots allt finns entusiaster som samlar på liknande verk. Möjligen gör det det, men var? Det verkar helt lönlöst att försöka sälja Nordisk Familjebok. Kanske kan man, med en god portion tur, få någon enstaka hundralapp för den, men då ska rätt person dyka upp i rätt ögonblick – och denne kan få verket gratis!
.
Alltså känner jag mig nu tvingad att dra iväg till tippen med drygt 20 000 tryckta sidor med mer vetande än någon människa någonsin kan klämma in i en enda skalle. Det känns grymt. Fast jag skickar med en sista hälsning och ett stort och varmt tack för lång och trogen tjänst ...
Copyright Klimakteriehäxan
I nästan sextio år har de alltså stått där, de tämligen flitigt konsulterade volymerna, använda inte minst när korsorden varit motspänstiga. Vad hette nu den grekiske guden som stod för krigiska handlingar? Hur många pianokonserter komponerade Tjajkovsky? Och när var egentligen John Adams USA:s president? Skoluppgifter krävde extra information, där fanns läxhjälp. Uppslagsverket levererade svaren, varje gång.
Mina föräldrar hade köpt Nordisk Familjebok, 22 band, i 1953 års upplaga. Kanske kom en bok i månaden, jag vet inte exakt, men helt klart är att det hade varit oöverkomligt att ta hem (och betala) hela serien på en enda gång. Tänk att öppna del 18 med sökord från RIBB till SELENE – vad allt kunde inte finnas där!? Tanken svindlar!
Men idag kan Nordisk Familjebok kallas värdelöst vetande. Ett litet ord som revolutionerat världen finns av naturliga skäl inte med mellan de bruna pärmarna med guldbokstäver: internet. Nog är det fascinerande och snudd på obegripligt för en amatör, men på nätet finns ju numera information om allt, både stort och smått, gammalt och nytt. Alltså hör uppslagsverk i bokform till sådant som ska bort. På nätet görs ständig uppdatering, snabb korrigering av eventuella fel och ideliga nytillskott.
Nu skulle man ju kunna tro att det trots allt finns entusiaster som samlar på liknande verk. Möjligen gör det det, men var? Det verkar helt lönlöst att försöka sälja Nordisk Familjebok. Kanske kan man, med en god portion tur, få någon enstaka hundralapp för den, men då ska rätt person dyka upp i rätt ögonblick – och denne kan få verket gratis!
.
Alltså känner jag mig nu tvingad att dra iväg till tippen med drygt 20 000 tryckta sidor med mer vetande än någon människa någonsin kan klämma in i en enda skalle. Det känns grymt. Fast jag skickar med en sista hälsning och ett stort och varmt tack för lång och trogen tjänst ...
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, juli 16, 2013
Tisdagstema NATUR
Det gör också skickligt tillverkade stängsel av gediget naturmaterial - som den här flätade gärdsgården av grenar som någon tålmodigt knåpat ihop. Och betvingat naturen.
NATUR är denna veckas tisdagstema och då blev det så här hos mig! Fler naturupplevelser får du om du klickar på länken.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, juli 14, 2013
Varning för rea!
En gång lovade jag mig själv att den där affären skulle jag
ALDRIG handla i. En riktig tantaffär, för att inte säga kärring-. Systerskor
och fotbäddar, extra bredd för tårna och jag vet inte allt som den där butiken
hade att erbjuda.
Men så hände något. Jag fick se ett par oemotståndliga pumps, leopardmönstrade. Måste ha! Fick alltså övervinna mitt motstånd. Och
blev lite omvänd. För det har visat sig att de där djurfläckiga fått andra
läckra efterföljare. Har hittat prickiga med klack, tuffa italienska snörkängor, blommiga loafers, snygga mockastövlar. Dock är detta ingen
affär för fynd, prislapparna är ganska rejält tilltagna – skor är ju dyra nu
för tiden.
Därför är det lite intressant att hålla koll på rean, för
det är då jag har handlat. Vilket är ett äventyr i sig. Folk står i kö innan
butiken öppnar, medelåldern är hög, några har gubben med sig (för att bära
påsarna, kanske?). När det så är dags
att slå upp dörrarna fattar en vakt posto i öppningen. Bara ett visst antal människor släpps in åt
gången, och kunderna kollas också när de, svettiga av trängseln, lämnar lokalen: kan någon lyckas smuggla ut
ett par eller finns möjligen någon enbent som nöjer sig med en högerdoja?
Där inne är det väldigt ont om stolar att sitta på. Krångligt för vilken skoprovare som helst,
extra besvärligt för den som med ålderns rätt kanske inte har bästa balansen. Folk tar stöd mot hyllan för storlek 40 och jobbar på. Frågorna haglar över den i allmänhet vänliga
personalen, kassaapparaten går varm – det är ju rea!
Måndagen den 15 juli är det dags igen, det förkunnade stora
annonser i söndagens tidningar. Ja, ni
ser annonsen här – av en enda anledning: de försöker ju luras! ”HALVA ORDINARIE
PRISET” står det. Men det är evig lögn. Bara tre av annonsens sexton modeller är
nedsatta med 50 procent. Alla de andra mindre rabatterade.
Rusar jag dit? Nej, jag har ju upplevt hysterin där inne. Så stort behov har jag inte. Om jag ska dit väntar jag någon vecka. Är det då bara systerskor för fotbäddar
kvar (där är jag tack och lov inte än) blir det definitivt inget handlat!
Ta detta som en liten varning. Såvitt du inte älskar att trängas. Och struntar i att halva-priset-rean oftare handlar om en helt annan rabatt.
Copyright Klimakteriehäxan
Gåta på en SKYLTSÖNDAG
Visst måste man undra: vart tog själva bilen vägen? Och hur kunde denna spillra hamna i kanten av en flitigt frekventerad promenadväg, mitt inne i Stockholm? Upp-och-ner dessutom. CAB - var det en cabriolet vars ägare betalade för specialskylt? Hette han kanske Carl-Axel Bengtsson? Eller hade bilen använts som (svart-)taxi? Har en biltjuv varit framme, kört för fort på väg inte gjord för motorfordon och helt enkelt tappat den här biten? Frågorna radar upp sig. Svaren har jag inte. Plåtbiten är och förblir en gåta.
Men eftersom vi numera har SKYLTSÖNDAG året om tack vare Pumita så passade min bild bra, tyckte jag. Skyltar du också? Lägg en länk i kommentarsspalten, vetja!
Copyright Klimakteriehäxan
Men eftersom vi numera har SKYLTSÖNDAG året om tack vare Pumita så passade min bild bra, tyckte jag. Skyltar du också? Lägg en länk i kommentarsspalten, vetja!
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, juli 13, 2013
Glömska
Det är ju så lätt att glömma saker, förlägga ett och annat, tvingas leta i evigheter efter ägodelar som man hade i sin hand alldeles nyss.
Men ett och annat borde det väl ändå vara straffbart att
glömma på platser där vem som helst kan bli upphittare? Som till exempel när man tappar bort en
levande boaorm?
I Östersund bytte en lägenhet ägare nyligen. Och döm om de
nya invånarnas förvåning när plötsligt en stor orm kom ringlande på golvet. Reptilen
visade sig tillhöra den som bott i lägenheten, men som flyttade för ett par
veckor sedan. Utan att få med sig sitt husdjur.
Nu är saken uppklarad. Polisen kom, tog hand om boaormen, som
nu återförenats med husse. Och eftersom det inte är olagligt att glömma kvar en
orm, så har ägaren inga efterräkningar att vänta.
Håll med om att glömska kan ha sina svarta sidor. Jag är väldigt glad att inte vara upphittaren ... det verkar inte ha blivit nån hittelön heller ...
Copyright Klimakteriehäxan
Källa: TT
fredag, juli 12, 2013
VALFRITT i Veckans fönster
Så här års flanerar många tillfälliga besökare i parken utanför Stockholms stadshus. Mellan Ragnar Östbergs arkitektoniska skapelse – som enligt en nyss citerad kunskapare är uppenbart inspirerad av en moské! – och Mälaren ligger den strama trädgården, med lite bänkar och stenlagda gångar, allt med strålande utsikt över vattnet och Södermalms norra sida.
Just nu (och ett bra tag framåt) störs visserligen den vyn av en massa prylar som används för att bygga en tunnel under vattnet, men man får försöka bortse från det.
Men de där flanörerna ser hur som helst ingenting av Stadshusets interiör. Fast det går att ändra på: året om finns det visningar, med jätteduktiga guider, som kan berätta massor med historier om husets tillkomst, spännande detaljer och lustiga anekdoter. Hur mycket guld har det gått åt i Gyllene Salen? Det är bara en av de frågor du kan få svar på!
Veckans fönster har denna gång inget speciellt tema. Så då plockade jag fram fotot taget inifrån huset, ut över grönska, vatten och turister. Och slänger med en rekommendation: gå dit nästa gång du är i huvudstaden, i alla fall om du inte "gjort" Stadshuset förr. Det är värt besväret.
Copyright Klimakteriehäxan
Just nu (och ett bra tag framåt) störs visserligen den vyn av en massa prylar som används för att bygga en tunnel under vattnet, men man får försöka bortse från det.
Men de där flanörerna ser hur som helst ingenting av Stadshusets interiör. Fast det går att ändra på: året om finns det visningar, med jätteduktiga guider, som kan berätta massor med historier om husets tillkomst, spännande detaljer och lustiga anekdoter. Hur mycket guld har det gått åt i Gyllene Salen? Det är bara en av de frågor du kan få svar på!
Veckans fönster har denna gång inget speciellt tema. Så då plockade jag fram fotot taget inifrån huset, ut över grönska, vatten och turister. Och slänger med en rekommendation: gå dit nästa gång du är i huvudstaden, i alla fall om du inte "gjort" Stadshuset förr. Det är värt besväret.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, juli 10, 2013
Fånge i WF-träsket
Jag skulle ju aldrig hamna där. Hade jag tänkt. Men naturligtvis trillade jag dit. Spelar Word Feud med liv och lust, vinner ibland, förlorar ibland, kämpar energiskt i varje match.
Så i dag hände det. Alldeles nyss, faktiskt, på vägen hem från jobbet - jag använder bussresorna till spel ...
Har öppningsdrag på "random board", en spelplan där bonusrutorna kan hamna precis hur som helst. Lägger VERSAL och döm om min förvåning när poängen kommer upp: 594!!!!
Definitivt rekord för ett enda ord för mig.
Bifogar bildbeviset, även om det var svårplåtat.
Och om jag var fånge i WF-träsket redan tidigare, så sitter jag nog ännu hårdare fast där nu. Även om min motspelare svarade med IVER tror jag han får svårt att komma ikapp, hur ivrig han än må vara.
594 poäng på sex alldeles vanliga bokstäver! Slår du det?
Att jag i upphetsningen glömde kliva av bussen spelade ju ingen roll. Missar du en hållplats står dig om inte tusenden, så åtminstone tio åter.
Copyright Klimakteriehäxan
Så i dag hände det. Alldeles nyss, faktiskt, på vägen hem från jobbet - jag använder bussresorna till spel ...
Har öppningsdrag på "random board", en spelplan där bonusrutorna kan hamna precis hur som helst. Lägger VERSAL och döm om min förvåning när poängen kommer upp: 594!!!!
Definitivt rekord för ett enda ord för mig.
Bifogar bildbeviset, även om det var svårplåtat.
Och om jag var fånge i WF-träsket redan tidigare, så sitter jag nog ännu hårdare fast där nu. Även om min motspelare svarade med IVER tror jag han får svårt att komma ikapp, hur ivrig han än må vara.
594 poäng på sex alldeles vanliga bokstäver! Slår du det?
Att jag i upphetsningen glömde kliva av bussen spelade ju ingen roll. Missar du en hållplats står dig om inte tusenden, så åtminstone tio åter.
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, juli 09, 2013
Tisdagstema ÖMTÅLIG
Rådet lyder i all enkelhet så här: Blanda gammalt och nytt, det blir trevligast så!
Men alldeles lätt är det ändå inte. Vad gör jag exempelvis med den gamla fotogenlampan, tagen ur bruk för mycket länge sedan? Jag vet inte ens vem som haft den, hur gammal den kan vara, om den är att betrakta som en värdefull antikvitet eller bara ett stycke kuriosa.
Vill jag ha den? Går den att sälja om svaret på den frågan är nej? Nog är den väl rätt vacker. Fast hu så ömtålig! De olika glasdelarna kan förmodligen gå sönder vid minsta antydan till våld, det vill säga slarvigt handhavande.
Det tål att tänka på. Men denna tisdag när temat ska vara ÖMTÅLIG tyckte jag ändå den här lampan – som åtminstone tills vidare är min – kunde passa. Får kanske vänta in den mörka årstiden för att testa hur den funkar. För en strålande solig sommardag som i dag känns ljuset från en fotogenlampa inte särskilt nödvändigt ... men kanske kan ett litet strömavbrott ändra på det?
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, juli 05, 2013
Veckans fönster är BOTANISKT
Nu undrar ni förstås över själva fönstret. Jo, det finns flera, men de syns inte för allt det gröna. Utom ett, då, om ni tittar noga.
Men visst är det härligt med frisk och frodig grönska! Visst
får man kalla det botaniskt?
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, juli 04, 2013
Woody Allen gör magplask i Stockholm?
Visst ingår jag i hans fan club.
Men när jag nu ser att en film om och i Stockholm verkar bli Woody Allens nästa projekt vill jag inte vara med. Nog har han alltid varit lite ojämn i sin enorma produktion, men han har också skapat klassiker som "Radio Days" (1987) och "Zelig" (1983), för att inte tala om "Annie Hall" (1977) som nästan fick mig att kissa på mig av skratt. "Match Point" av senare datum (2005) var lysande, fast där avstod han från att agera och nöjde sig med att skriva manus och regissera.
"En annan kvinna" hette en film som hade premiär 1988 och jag råkade befinna mig i New York. Bestämde att jag ville se Woodys senaste, innan den ens närmat sig svenska biodukar, och ställde mig i l-å-n-g kö utanför en stor biograf på Manhattan. Jag avskyr ju köer, men ibland får man offra sig, så den gången stod jag kvar. Så började kön äntligen röra sig, och den gick överraskande fort. Vilket visade sig bero på att jag väntat på insläpp tillsammans med alla dem som redan hade köpt sina biljetter, till den sedan länge utsålda föreställningen. Snopen fick jag gå tillbaka till hotellet, och jag är inte riktigt säker på att jag någonsin såg Gena Rowlands i den där rollen, fast hon – och filmen – fick lysande kritik.
Filmveteranen har blivit äldre, han är inget undantag från den regeln. Och kanske har hans kreativitet och idérikedom avtagit med stigande ålder. Samtidigt har han "uppfunnit" en ny nisch: han gör reklam för Europas storstäder, reklam förklädd till "riktig" film. Först kom "Vicky Cristina Barcelona". Jag gick ut från bion djupt besviken. Snygga vykort från en häftig stad, visst – men resten?
Nästa föremål för Woody Allens intressen blev, föga förvånande, Paris. "Midnatt i Paris" hette den, och jag såg den. Tyvärr. Så kom "Förälskad i Rom" 2012 och eftersom det är en känsla jag hyser största respekt för gick jag ändå för att se den. Och även om jag gillade den lite bättre än Barcelona hamnade den långt ner på min privata betygsskala. "Magplask" skrev kritikerna.
Så nu ska det alltså bli Stockholms tur. Nytt magplask? Risken är stor. Vilken tur, då, att Mälarens vatten är badbart ända in i stan nu för tiden ... Men helst skulle jag se att Woody Allen valde att trappa ner och nöja sig med att han redan skrivit in sig i filmhistorien, där han verkligen platsar och är värd all respekt. Utan att göra turistreklam för Stockholm.
Copyright Klimakteriehäxan
Läs mer i SvD och i DN.
Men när jag nu ser att en film om och i Stockholm verkar bli Woody Allens nästa projekt vill jag inte vara med. Nog har han alltid varit lite ojämn i sin enorma produktion, men han har också skapat klassiker som "Radio Days" (1987) och "Zelig" (1983), för att inte tala om "Annie Hall" (1977) som nästan fick mig att kissa på mig av skratt. "Match Point" av senare datum (2005) var lysande, fast där avstod han från att agera och nöjde sig med att skriva manus och regissera.
"En annan kvinna" hette en film som hade premiär 1988 och jag råkade befinna mig i New York. Bestämde att jag ville se Woodys senaste, innan den ens närmat sig svenska biodukar, och ställde mig i l-å-n-g kö utanför en stor biograf på Manhattan. Jag avskyr ju köer, men ibland får man offra sig, så den gången stod jag kvar. Så började kön äntligen röra sig, och den gick överraskande fort. Vilket visade sig bero på att jag väntat på insläpp tillsammans med alla dem som redan hade köpt sina biljetter, till den sedan länge utsålda föreställningen. Snopen fick jag gå tillbaka till hotellet, och jag är inte riktigt säker på att jag någonsin såg Gena Rowlands i den där rollen, fast hon – och filmen – fick lysande kritik.
Filmveteranen har blivit äldre, han är inget undantag från den regeln. Och kanske har hans kreativitet och idérikedom avtagit med stigande ålder. Samtidigt har han "uppfunnit" en ny nisch: han gör reklam för Europas storstäder, reklam förklädd till "riktig" film. Först kom "Vicky Cristina Barcelona". Jag gick ut från bion djupt besviken. Snygga vykort från en häftig stad, visst – men resten?
Nästa föremål för Woody Allens intressen blev, föga förvånande, Paris. "Midnatt i Paris" hette den, och jag såg den. Tyvärr. Så kom "Förälskad i Rom" 2012 och eftersom det är en känsla jag hyser största respekt för gick jag ändå för att se den. Och även om jag gillade den lite bättre än Barcelona hamnade den långt ner på min privata betygsskala. "Magplask" skrev kritikerna.
Så nu ska det alltså bli Stockholms tur. Nytt magplask? Risken är stor. Vilken tur, då, att Mälarens vatten är badbart ända in i stan nu för tiden ... Men helst skulle jag se att Woody Allen valde att trappa ner och nöja sig med att han redan skrivit in sig i filmhistorien, där han verkligen platsar och är värd all respekt. Utan att göra turistreklam för Stockholm.
Copyright Klimakteriehäxan
Läs mer i SvD och i DN.
onsdag, juli 03, 2013
Lagstadgat umgänge
Vi är nog rätt många som ibland slagits av det dåliga
samvetet gentemot åldriga föräldrar. Borde vi inte hälsa på lite oftare? Bry
oss lite mer? Ringa flitigare? Skicka ett vykort till?
Den som aldrig behövt tänka så kan känna sig stolt. Men nog har jag haft de där funderingarna – och när man så en dag blivit ”föräldralös” är det ju uppenbart för sent att reparera skadan.
Copyright Klimakteriehäxan
Den som aldrig behövt tänka så kan känna sig stolt. Men nog har jag haft de där funderingarna – och när man så en dag blivit ”föräldralös” är det ju uppenbart för sent att reparera skadan.
I Kina har myndigheterna nu tagit tag i problemet via en ny
lag som trädde i kraft vid månadsskiftet. Lagen föreskriver att man är skyldig
att besöka föräldrar som är 60 år eller mer. Hur ofta de där visiterna ska
göras för att lagstiftaren (och de gamla) ska vara nöjda regleras inte, utan
den bedömningen hänskjuts till en domstol.
Och lagen hade bara gällt i ett drygt dygn när den första
domen föll: en kinesisk kvinna beordras nu att besöka sin 77-åriga mamma minst
en gång varannan månad, och på minst två nationella helgdagar om året. Hur
trevliga de utdömda mötena blir kan man naturligtvis fundera över. Tvång är väl
sällan en bra grund för umgänge av vilken typ det vara må.
Men för oss som inte har lagstadgad skyldighet att ägna mer
tid åt den äldre generationen är detta kanske ändå en tankeställare. Borde vi
inte hälsa på lite oftare? Bry oss lite mer? Ringa flitigare? Skicka ett vykort
till?
Rätt som det är tillhör man ju själv den där sista
släktgrenen, och vill förstås inte alls att barnen ska glömma bort eller överge
en – utan komma, högst frivilligt, och umgås en stund då och då. Trots att det inte är lag på det.Copyright Klimakteriehäxan