torsdag, februari 28, 2013

Inte lämpat för en moders öron

Dottern är på resa, det vet redan ni som brukar titta in här. Hon ”gör” Asien, ja i alla fall en rejäl bit av den världsdelen. Och jag säger samma sak till henne nu som jag sagt till båda mina barn i åratal: Gör inget som du inte kan berätta för mormor!
Egentligen menar jag naturligtvis ”inget som jag behöver oroa mig för”. Fast jag kryper bakom min egen mamma – som förvisso är ännu ängsligare än jag när ”barnen”, de numera så vuxna barnbarnen, är ute och far. 

Fast med handen på hjärtat har jag inte mycket att säga i ärendet. Jag har ju själv varit på resa, långt bort och länge, och gjort saker som jag definitivt inte borde ha gjort.
Tänker bara på den gången när jag blond, ung och ensam landat i Ecuadors huvudstad Quito. Hade aldrig förr varit där (inte senare heller, faktiskt) och hade inga kontakter att åka snålskjuts på. 

En sak hade jag i alla fall klart för mig: jag ville ta mig till indianfolket Los Colorados, som bodde ganska nära Quito men långt från den moderna civilisationen. Los Colorados, som fått sitt namn på grund av att de vuxna männens huvudhår alltid var rödfärgat, levde relativt isolerat, klarade sig på en del odling och fiske.

Återstod bara frågan hur man hittade byn. Jag gick till busstorget och började fråga. Folk skickade mig runt från hållplats till hållplats, men varken chaufförer eller andra personer i närheten sa sig veta vilken linje jag borde ta. Efter ett par varv runt det där torget började jag misströsta.

Då kommer en ung man fram till mig.
-Jag har tittat på dig ett tag, sa han. Och undrar varför du går runt runt här?
Jag förklarade.
-Ja men då kan jag hjälpa dig! Jag ska till jobbet, du ska med samma buss. Kom med här!
Klart att jag hängde på. Jag ville ju verkligen hitta Los Colorados!

Bussen skumpade iväg. Bebyggelsen glesnade. Snart åkte vi genom kompakt grönska. Och den unge mannen, Pedro, satt kvar. Till sist undrade jag var hans arbetsplats låg?
-Äh, jag struntar i att gå dit. Följer med dig i stället. Tror inte du hittar annars!
Nehej. Lite undrande kände jag mig, men jag satt ju där jag satt.

Vi kom till en liten skylt. Det var ändhållplatsen. Omgiven av rena djungeln. Absolut ingen indianby inom synhåll. En smal väg ledde rakt in i allt det gröna. Där växte kakao, den enda växt jag kunde identifiera. Mitt ressällskap hejdade en skraltig lastbil, vi fick lift ännu längre in i det som såg ut som rena vildmarken. Men också lastbilen gjorde halt. Nu fanns bara en liten stig som tydde på att någon varit här förr.

Min spontanguide pekade. Bara att knalla vidare. Svettdropparna rann längs ryggraden. Vi kom fram till en bro av den sort jag normalt aldrig skulle våga sätta en fot på. Den var smal, den gungade, den hängde över en ganska djup ravin med en flod i botten. Jag höll hårt i min tunga axelväska med alla mina viktigaste tillhörigheter: pass, pengar, dyr kamera. Vi kom över.

Och se! Vi hade kommit rätt! I runda jordfärgade byggnader bodde Los Colorados, fast siesta verkade råda. Bara att sitta ner på en sten och avvakta. Så småningom vaknade byn till liv. Vi gick fram till en rödskallig man klädd i bara ett blåvitrandigt höftskynke och förklarade vår närvaro. Mannen grymtade till svar. Tydligt framgick att han ville ha oss på distans.

Men vad gjorde egentligen det? Vi såg byns kvinnor komma ut ur husen, greppa sina fisknät och klättra ner till floden. Bara att följa efter.
Där började ett häftigt skådespel. De runda näten kastades skickligt ut över vattenytan. sedan gick kvinnorna runt och klämde ner nätets kant till flodens botten. Fiskarna stängdes in och kunde sedan tas upp – det såg enkelt ut –  middagen var klar om än inte serverad! Jag tog massor med bilder.

Så småningom blev det dags att anträda återtåget. Vi knallade tillbaka in i grönskan flämtande i värmen. Plötsligt hör jag Pedro börja sjunga. Det är ingen latino-slagdänga som går att identifiera. Snarare förefaller den vara en spontan musikalisk yttring. Jag hör texten som handlar om hur en kille drömmer om en blond tjej, en som han ska göra till sin drottning och den lyckligaste i världen ... Jo, jag blev lite orolig. Men knatade vidare.

Efter en god stund var vi tillbaka vid busshållplatsen. Tidtabell fanns ingen, att turtätheten var lindrigt sagt gles var solklart. Men till sist kom bussen och vi klev på. Väl inne i staden undrade jag om Pedro ville bli bjuden på mat – vi hade inte ätit på hela dagen, och han hade helt klart gjort mig en jättetjänst. Han avböjde, inte ens kaffe ville han ha. Vi skildes efter ett tacksamhetens  ”gracias mil” från min sida och ett neutralt handslag.

Äventyret slutade med andra ord lyckligt. Trots att det i teorin kunde ha gått hur illa som helst.
Men än i dag har jag inte berättat historien för min mamma. Och hoppas innerligt att inte Dottern ger sig ut på lika vågade upptäcktsfärder. Som inte lämpar sig för en moders öron ...

Copyright Klimakteriehäxan 

PS Kanske tycker du att här borde finnas någon bild på Los Colorados? De finns. Men var? I djupet av någon låda. Som jag inte hittar.

tisdag, februari 26, 2013

Tisdagstema MED SLADD

Vi har så mycket sladdar omkring oss. En del lyckas gömma undan sina. Vi andra lever i ständig närvaro av ständigt trassel. Och det är oftast viktiga sladdar: de förser oss med nybryggt kaffe, med tevebilder, med varm hårtork, med ljus och en hel del annat, även om våra telefoner numer är mest sladdlösa, den elektriska gräsklipparen förflyttad till tekniskt museum och apparater i största allmänhet lever utan den livsviktiga navelsträng som elsladden en gång var. Å andra sidan måste ju de moderna uppfinningarna i regel laddas, så då kommer kablaget fram i alla fall.

En trevlig form av sladd är det där senkomna barnet som ingen egentligen hade väntat sig att få - ett så kallat sladdbarn. Men något sådant har jag inte att stoltsera med. För all del, det är jag inte ledsen för, eftersom jag är väldigt nöjd med de två jag har ...

Men på jobbet tvingas jag umgås med en hel del sladdar. Och som tur är handhas de av mer ordningsamma typer. Största reda råder, även om det vid första anblicken kan se lite trassligt ut! 
Så när tisdagstemat heter MED SLADD  bjuder jag inte bara på en liten snål stump, utan på meter efter meter med i sammanhanget absolut nödvändiga snören. I andra änden blir det tv.

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, februari 24, 2013

Äkta vara - det var frågan

Min farfar var sjökapten och seglade på de stora haven. Från många av sina landstigningar i fjärran hamnar hemförde han naturligtvis ett och annat: asiatiskt porslin, exotiska tavlor, enstaka textilier. Och en gång slog han till och köpte matsilver. Många år har gått sedan dess, förmodligen uppåt hundra.

Tyvärr vet jag inte var den där affären ägde rum, men farfar övertygades om att besticken var av äkta silver och köpte dussinet fullt (vem kom förresten på att man skulle ha en massa servisdelar i exakt detta antal, det har jag grubblat över mer än en gång?!). Fast han var lite tveksam till äktheten. Var de här gafflarna, knivarna och skedarna verkligen tillverkade i den ädla metall som påstods?

Den svenske sjömannen övertygades genom att försäljaren tog fram en metallsåg och sågade av ett knivskaft på mitten, sådan är historien.
-Titta bara, sa han förmodligen, äkta vara rakt igenom! Silver!
Om prislappen har jag inte en aning, men antagligen handlade det trots allt om en för den tiden ansenlig summa. Äkta silver måste ju kosta en del, inte sant?

Nu lever vi en bit in på 2000-talet och ”alla” tittar på Antikrundan i teve, där den sänds i både brittisk, amerikansk och svensk tappning. Programmets dragningskraft ligger i de där ögonblicken när en expert förklarar att en gammal obskyr tillhörighet faktiskt är otroligt värdefull, vilket enligt konceptet ska få ägaren att gallskrika av lycka och helst klämma fram en liten tår.
Nog är det lätt att förstå att folk tittar lite extra på vindar och i lådor för att se om där kan finnas något fynd värt att köa till Antikrundans experter för.

Det måste vara den känslan som smittat när nu min mamma, trogen Antikrunde-tittare, mer än femtio år efter mina farföräldrars död bett mig ta med de där besticken och få dem värderade av expertis, som dels kan slå fast att det verkligen handlar om silver, dels kan väga dem och ge oss en uppfattning om vilken summa man skulle kunna få vid försäljning. Besticken är inte bara många, de är tunga!

Sagt och gjort. Med gaffel och kniv i handväskan stegade jag häromdagen in till en firma – ja, en riktig, etablerad sådan – för att få veta. Klev in genom den rånförhindrande dörrslussen med dubbla lås och la fram mitt ärende. Mannen bakom disken såg tveksam ut. Lyfte, vred, kände, tittade, filade försiktigt. Så tog han ytterst lite vätska på en pytteliten pensel och höll den mot knivbladet. Ingenting hände.

Det var kungsvatten-testet han gjorde. En blandning av saltsyra och salpetersyra som direkt ska visa att en metallpryl är äkta.
Vilket inte vårt matsilver är.
Så precis som vilken besviken Antikrunde-besökare som helst fick jag stoppa tillbaka arvegodset i väskan och gå lottlös därifrån.

Tji fick jag alltså. Nu hade jag inte trott på något annat resultat egentligen. Mammas enda kommentar när jag redovisade utfallet var:
-Jasså, dom lyckades lura farfar i alla fall!
Jo, så var det nog. Och jag kan tycka att det var lika bra att han slapp få veta det. Farmor använde hur som helst det där ”matsilvret” så länge hon levde, i trygg förvissning om att det var både ”fint” och ”äkta”, långt från expertisen och innan Antikrundan ens var påtänkt..

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, februari 23, 2013

Absolut obsolet

För en tid sedan dristade jag mig att påminna om askkoppens, den en gång allestädes närvarande inredningsdetaljens, existens.
Men så snart man ser sig omkring inser man att det är väldigt många fler vanligheter som gått och blivit riktigt ovanliga, ja lika obsoleta som det där rökartillbehöret.

Jag menar: när ringde du senast från en telefonkiosk? När såg du en? Kanske har du skymtat en automat i ett undanskymt järnvägs-stationshörn – men en riktig kiosk? Och när såg du en kassettband-spelare? Vad gör folk med sina gamla kassetter? Det måste finnas någon som behållit den gamla apparaten, för när jag bet ihop och rensade bland mina latinamerikanska musikminnen (nästan alla på kassett) och dessutom beslöt att skiljas från barnfavoriten Svingelskogen ställde jag dem på en hylla på jobbet. Där hamnar i allmänhet folks böcker, sådana som hotar att spränga sista hyllan eller som kanske aldrig ens blivit lästa.

I samma hylla tryckte jag in mina kassetter, aningen skamset eftersom det kändes lite som att ta skräp hemifrån till kontoret – där förvisso inte jag städar.
Men har man sett på maken! Det tog inte ett dygn innan banden var borta, alla utom ett som nog faktiskt såg lite skadat ut när jag tittade noga. Vilket måste tyda på att det trots allt finns fungerande kassettbandspelare ännu.

Och så har vi VHS-erna. Disney-filmer som gått i många repriser. Alfons Åberg som visats så frekvent att filmerna är nästintill svartvita, så slitna är banden i sina plastskal. Godingar som ”Shirley Valentine” och klassiker som ”Casablanca”. Med många flera. Visst, vi har en maskin kvar. Men den är inte kompatibel med den nya teven utan en rad handgrepp och sladdar som ska pluggas i på rätt ställe. Alltså samlar de där filmerna ständigt mera damm utan att bli sedda.

LP-skivorna kan inte stämplas som obsoleta på riktigt, eftersom rätt plattor har högt samlarvärde och det åter blivit vanligare att artister faktiskt på nytt kommer ut i denna gamla skepnad. Men någon massupplaga säljs de inte i, och en skivspelare är i dag en ganska dyr apparat.
Kanske kommer ni ihåg personsökaren? Den som krävde ett telefonsamtal till ett eget nummer för att så småningom pipa och uppmana sin bärare att ringa tillbaka. Vem har en sådan i vardagligt bruk numera?
Och en gång i tiden drällde en miniräknare omkring i handväskan!

Till och med portnyckeln är på väg att bli antik. Nu öppnar vi ytterdörren med en elektroniskt laddad plastbricka vars information kan förnyas eller bytas ut blixtsnabbt. Bussbiljetterna gick samma väg för länge sedan. Flygbolagen gör allt vad de kan för att slippa kontakt med sina passagerare. Alltså är pappersbiljetten ett minne blott, precis som på tåget där man visar sin mobil för konduktören (som vänligt nog inte brukar göra hål i den enligt gammal god biljettgranskarsed).

Än så länge finns i alla fall pappersboken kvar. Hotet från läsplattor och liknande finns där, men troligen är vi som älskar att hålla i boken medan vi läser fortfarande tillräckligt många för att den inte ska förses med etiketten ”obsolet” på länge än. Inte ens bokrean har gått till historien, vilket jag skulle hysa viss förståelse för. Ser i någon tidning som tipsar om reafynd att ”Denodödliga Henrietta Lacks” av Rebecca Skloot finns med i år. Har du inte läst den så slå till! HeLas historia är precis motsatsen till absolut obsolet, faktiskt.

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, februari 22, 2013

VANLIGT i Veckans fönster

En alldeles vanlig benjaminfikus med alldeles vanligt (och alldeles för mycket) damm på bladen. På plats i ett alldeles vanligt fönster mot en inte riktigt lika vanlig blå himmel men med alldeles för vanlig snö på marken där ute.

Så kan det se ut när temat för Veckans fönster är VANLIGT. Världen är ju full av dammiga benjaminfikusar. Kan någon ge tips om hur man blir av med dammlagret? Jag har testat duschen, men kommit fram till att man egentligen behöver gnugga varje blad för att resultatet ska bli lyckat. Och det handlar om ganska många blad, faktiskt ... även om det vissa perioder verkar som om lövfällningstiden är inne. Men det är klart, ingen växt har väl eviga blad ens om de råkar tillhöra arterna som kallas "evigt gröna".

Hoppas att vi får en angenäm helg med fortsatt blå himmel! Då behöver man ju inte sitta inne och stormglo på en dammig krukväxt!
Om du klickar på länken hittar du många fler vanliga fönster!

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, februari 20, 2013

"Läsare" som inget har läst

Det måste ha hänt något där ute i sajberspejs.
Spamkommentarerna strömmar in här på bloggen i en mängd jag aldrig tidigare skådat – och jag har ändå bloggat i över åtta år! 

Vilka är det då som försöker klämma in sig och lämna spår i kommentarsspalten? Ja det är en fråga svår att svara på. Men att döma av skörden har jag otroligt många engelskspråkiga läsare, dessutom ett inte ringa antal rysktalande och flera kineser som regelbundet tittar in här – uppenbarligen svenskkunniga, eftersom jag inte skrivit en engelsk rad här på mycket mycket länge. 

Så här kan det låta:Ρretty! This waѕ an incrеdibly wondeгful articlе. Many thanks for supplyіng these dеtails.” Eller vad tycks om denna ohöljda beundran: “Thanκ you а lot foг shaгing thiѕ with all peoрlе you reallу undеrstand ωhаt you are speakіng аbout!”. Alla har inte riktig koll på engelskan. Som denna avsändare: “Thаnk you for the goοd writeup. It in tгuth wаs a еntertаіnment account it. Glаnce complicatе to more dеlіveгed agreеablе fгom you!”.

Inte alltid helt enkelt att hänga med i turerna. De ryska och kinesiska kommentarerna klarar jag inte att tyda over huvud taget. Men det som fascinerar mig allra mest är att alla dessa meningslösa haranger rimligen har skapats av någon, som sedan med ett eller annat dataprograms hjälp lyckas distribuera de här ”budskapen” hej vilt på nätet.

Fast en sorts bild av avsändarna får man ju. Texterna avrundas alltid med en nätadress som går att tyda.  Det handlar om företag som säljer dunjackor, andra som marknadsför en sorts stövlar som varit inne men antagligen inte säljer särskilt bra längre, där finns nätadresser till spelsajter och naturligtvis till potenshöjare, sexiga attribut och diverse hemska låneinstitut som inget hellre vill än att ta ut ockerräntor från folk som över huvud taget inte har råd att låna. En källa som varit extra flitig på sistone verkar vara i tobaksbranschen. En norsk swingersajt erbjuder spännande nya bekantskaper. Man kan också importera sprit – ja detta är bara ett (snällt) axplock. Jag har självklart inte klickat på någon av de bifogade adresserna, det skulle förmodligen kunna få rysliga konsekvenser.

Men det finns en väldigt bra sak att rapportera i sammanhanget: Blogspot har någon sorts spam-filter som förhindrar att vanliga, riktiga läsare slipper se all denna hopplösa reklam. Själv ser jag dem bara genom att jag får alla kommentarer till en mailadress.  Längre än så kommer de inte (förrän nu då, när jag väljer att citera några).

Samtidigt kan man ju tycka att det är synd att inget av det som skrivs går att slicka i sig. Som ”Gгеat post. I was cheсking continuously this blog and I'm impressed! Very helpful info specially the last part“. Och “I am looking forward for your next post “.
Ja ja. Men då får du väl ändå vänta tills jag växlar till engelska. 

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, februari 19, 2013

Tisdagstema LILA

När tisdagstemat är LILA kan jag inte låta bli att tänka på blåfrusna näsor i råkall, snål vinterblåst. Men jaser ingen att fotografera och skulle kanske inte ens våga om jag hittade en lämplig kandidat ...

Fast nog finns det väl roligare saker. Som accessoarer, en klocka med såväl urtavla som band i vackert lila. Få eller inga saker gjorda av människohand slår förstås inte Campanulans blomklockor. De verkar ha högsäsong just nu och fortsätter hyggligt nog att blomma bara de får ganska rikligt med vatten.

Den här krukväxten är faktiskt snällare än så: den övervintrar. Till och med under ytterst knappa förhållanden. För något år sedan slängde jag ut en trist Campanula i en balkongkruka. Plötsligt blommade den om - och inte nog med det, den övervintrade! Inte bara en utan två vintrar! Kanske hade den levt ännu längre om den inte råkade ut för en liten "olyckshändelse" och dödades obarmhärtigt.

Är lila modernt då? Inte en aning. Jag skulle väl snarast vilja hävda att det aldrig är omodernt med lite violetta  toner. Och visst är lila sorgens liturgiska färg, men det kan man väl ändå få bortse ifrån och bara njuta av lite färg och skönhet, särskilt en grå februaridag som denna?

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, februari 13, 2013

Citat om döda hästars öde

”Kan man både vara upprörd över lurendrejeriet med hästlasagnen och tycka att vi egentligen borde äta betydligt mer av just sådant kött? Visst kan man det! /.../ Enligt min mening borde vi äta mer av detta fyrfotadjur och inte mindre. Vi har i dag fler hästar än kor i landet och av de tusentals hästar som dör varje år är det bara en mindre del som används till mat. Resten grävs ned eller eldas upp. /.../ Och ett djur som åtminstone i Sverige vanligtvis motioneras och pysslas om under sin levnad borde man väl som köttätare med ganska gott samvete kunna lägga på tallriken.”

-Svenska Dagbladets välrenommerade matskribent Mats-Eric Nilsson gör ett klokt inlägg i den inflammerade debatten om hästköttet som sålts som ox-. Läs hela hans text här!

tisdag, februari 12, 2013

Tisdagstema VÄNTAN

Så är den äntligen över, väntan på Årets Semla.
För idag var det dags. Semmeltisdagen. Fast det heter Fettisdagen.
Ungefär fem miljoner svenskar har i dag klämt i sig en kaloristinn bulle, bemängd med mandelmassa, vispgrädde och florsocker.

En del bagare försöker förnya institutionen Vanlig Svensk Semla. Man erbjuds karlsbadersemla, saffrans- eller chokladvarianter. Ryktet går att det till och med går att få fettisdagsbulle med lakritssmak. Något konditori har försökt sig på att lägga till blåbär, seriösa semmelspanare har också sett spår av kanel.

Men majoriteten håller sig till den klassiska varianten, oftast i sällskap med kaffe eller kanske te. En uppgift att man också kan dricka porter till semla cirkulerar, men den har jag ytterst svårt att tro på. Däremot har jag prövat på hetvägg, alltså att äta bullen i en tallrik med varm mjölk. Vilket inte var så tokigt alls, fast man fick ju slänga i sig godsaken innan brödet blötts upp till oigenkännlighet.

Semla har blivit en lyxig fikabrödssort. Inköpt på "finbageri" kostar den ofta över 30 kronor, samtidigt som man i vanlig matbutik kan få två för 25  men då har mandeln i regel ersatts av aprikoskärnor, väldigt ätbart det också speciellt för den som vill ha lite koll på kronorna.

Gratis är förstås som alltid  annars gott. Och enligt Svenska Semleakademin blev 38 procent av svenskarna i fjol bjudna på semla av sin arbetsgivare. Samma lycka drabbade mig idag. Fin sort var det i kartongen dessutom. Smakade väldigt, väldigt gott!
Vilket bevisar en gammal tes: den som väntar på något gott väntar aldrig för länge. Men alla har förvisso inte väntat.
För visst, semlor har funnits sedan mitten av december. Kanske med tanke på Ture Sventons ättlingar, vad vet jag? Men ibland måste man ta avstånd från även sådana trivsamma personer som deckar-Ture.

Denna Fettisdag blev i alla fall Tisdagstemat just VÄNTAN.
Hoppas att inte du heller behöver vänta längre på ett litet semmelkalas!

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, februari 10, 2013

Somligt straffar sig

Livet är fullt av faror.
Likväl tar vi våra risker, trots att vi vet att det sannolikt kommer att straffa sig.

Nu har jag gett mig in på något som jag synnerligen medvetet hade valt bort, trots att mitt avståndstagande kanske fått mig att framstå som asocial och lite knepig i största allmänhet.
Och trots att var och varannan människa spelat i åratal redan, runt omkring mig. Och trots att jag förvisso älskar att leka med ord och språk.

Men nu har jag trillat dit. Jag spelar Wordfeud. Det är, för den händelse ni inte vet det, den moderna tidens Alfapet. Man spelar i sin mobil och det finns oändliga mängder människor att mäta sina krafter mot. Jag hade ”fel” sorts telefon tills i slutet av förra året, men har ståndaktigt hållit kvar vid mitt nej till WF även sedan jag försetts med en android. Fast nu är det kört.

Allt börjar med att man väljer sin WF-identitet. Döm om min besvikelse – och förvåning” – när jag tvingades konstatera att Klimakteriehäxan redan var upptaget! Antar att jag inte kan hävda min copyright i detta sammanhang, så jag kröp till korset. Men utmanade min namne, så nu tävlar vi. Fast jag inte har en aning om vem hon är, vem vet, det kanske klarnar (det finns en chat-funktion i spelet så jag skulle faktiskt helt enkelt kunna fråga).

Efter bara några dagar som WF-are har alla mina farhågor besannats. Spelet är en tidstjuv utan like. Förr i världen kunde vi visserligen bli sittande in på sena natten över rutmänstret och bokstavsbrickorna. Men när spelet var slut kunde man gå och lägga sig.

Så är det alltså inte längre. Du kan spela dygnet om, du kan ha hur många matcher som helst igång samtidigt. Och du blir sannolikt inte mätt eller uttråkad på mycket, mycket länge.
Fast jag tog risken trots att jag anade faran. Människan gör ju så ibland, trots att hon vet att det straffar sig.

Denna gång får jag bära mitt straff med höjt huvud. Få se nu, har någon lagt något nytt ord så det kan vara min tur?

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, februari 08, 2013

Hotfullt i Veckans fönster

Det ser väl egentligen bara ut som ett fönster. Helt enkelt. Någon försöker bevara svalkan i rummet men vill ändå ha in lite ljus - och låter jalusin stanna halvvägs. Så fick jag syn på det där huvudet. En man, försedd med hjälm, och den är knappast av cykeltyp. Ögonen skyms. Näsan kraftig. Hakan bestämd. Profilen hård.

Är det en minnesmärke över soldater som förlorat sitt liv i strid? Eller är det någon klassisk figur ur någon gammal saga? Jag vet inte. Fönstret finns i Rom och jag skulle gärna veta mer om huset och dess utsmyckning. De där lampetterna eller vad de nu ska kallas ser också malplacerade ut, lika mycket som huvudet utan kropp. Kanske har jag utan att veta det fotograferat detaljer på en berömd fasad i den italienska huvudstaden? Vet du? Berätta gärna!

Men det är något hotfullt över den där figuren, som förmodligen har någon sorts beväpning att matcha hjälmen med.
Snabbt lämnade jag platsen med en lätt rysning längs ryggraden.
Veckans fönster handlar det om hofulla saker denna gång!

Den hjälmförsedde på lite närmre håll. Tror att de vassa vinklarna som omger honom gör att man får ett ännu mer hotfullt intryck.  Och när jag rannsakar mitt minne (och konsulterar en karta!) tror jag att den här byggnaden ligger vid Piazza Indipendenza.
Copyright Klimakteriehäxan

Citat om män som hatar kvinnor

”Det som är bra med den senaste tidens vittnesmål är att näthatet förlorat sin udd. Jaha, det är inte mig de hatar. De bara hatar, i stort sett alla kvinnor som tar ton. Känslor som förmodligen alltid funnits, bara inte varit så synliga.”

-Britta Svensson skriver krönika i dagens Expressen med anledning av den uppkomna debatten om hot och hat på nätet.

”Näthatet måste upphöra. Vi måste med gemensamma krafter göra allt som står i vår makt för att ord som slyna, hora, fitta ska utplånas. Det känns hoppfullt. Jag skulle vilja att vi börjar med barnen.”
 
-Sanna Lundell skriver krönika i dagens Aftonblad, i samma ämne som kollegan på Expressen.

lördag, februari 02, 2013

Carpe diem i buskarna

Något händer därute. Det hörs.
Fågelkvitter!
I varenda buskage jag passerar på min promenad i det vackra vädret är det full fart på fågellivet. Det är gråsparvarna som piggnat till.

De små rackarna hörs alltså, men syns knappt. I perfekt kamouflagekostym far de runt mellan grenarna, landar en kort stund för att strax byta position. Posera för min kamera vill de verkligen inte, rena Greta Garbo-takter som kräver en betydligt tjusigare optik än den jag förfogar över. Inte är de väl särskilt omtyckta heller, liknas ofta vid flygande råttor. Och nog för att jag deklararet att jag har pippi på fåglar (klicka på etiketten pippi här på bloggen!) men då handlar det inte om levande exemplar.

Men det glada kvittret tar jag tacksamt emot. Det ger en aning om vår, sedan får meteorologerna säga tusen gånger till att vi har mer vinter att vänta. Gråsparvarna reagerar på dagsläget. Carpe diem, kvittrar de alldeles uppenbart där i buskarna. Och de är många. Hur många är förstås omöjligt att avgöra så här i en hast.  

Nog är vi väl åtskilliga som på frågan om vilken fågelart som är allra vanligast i vårt land skulle svara just gråsparv? Jag skulle definitivt göra det. Om det nu inte vore så fiffigt ordnat att jag vid det här laget vet bättre.

För det är inte de små gråbruna som är allra vanligast. Nej, vi måste byta färgskala, tänka gul-svart i stället. Eftersom svaret på vanligaste fågelarten faktiskt är talgoxe. Detta kunde slås fast i årets nyss genomförda fågelräkning, som genomförs sista helgen i januari varje år. Nu gäller räkningen besökarna vid våra fågelbord, de som gömmer sig i skogen kommer inte med i statistiken – men ändå!

Det är Sveriges Ornitologiska Förening (SOF) som genomfört räkningen, för åttonde gången, och jag häpnar över resultatet. Mina blyga gråsparvar hamnar först på tionde plats, slagna av såväl pilfink och blåmes som domherre och koltrast. I min värld skulle exempelvis skatan, den stiliga i moderiktigt svartvitt, komma tvåa, men den är åtta. Hela listan kan du läsa här.

Fast just i dag var det hur som helst gråsparvarna som dominerade fågellivet. Verkar vara helt nöjda med sin tiondeplats på listan. Och det har vi ju alla fått lära oss: att det är ädlare och viktigare att delta än att vinna.

Gråsparven blir aldrig en vinnare. Det är den för Garbo-lik för … men liksom Garbos existens är evig i mångas minne stannar gråsparven också kvar. Det tror jag vi kan lita på. Carpe diem är en bra princip, också inne bland buskarna!

Copyright Klimakteriehäxan
Om du klickar på bilderna här på bloggen ser du dem i större format.

fredag, februari 01, 2013

Veckans fönster är BLÅTT

Blått är en vacker färg. Den gör sig bra på textilier, på keramik, i naturen, på glas, ja på nästan allt. 
Så när Veckans fönster ska vara just blått är det lätt att dra sig till minnes interiören i Kaiser Wilhelms Gedächtnis-kirche i Berlin, där en glasmosaik bildar både vägg och fönster och ger kyrkorummet en mycket speciell prägel. Kyrkan är under renovering, men man kan ändå leta sig in och möta allt det blåa.

Och eftersom jag inte lyckats hitta bilder till ett enda Veckans fönster-tema tidigare i år slår jag till med två bilder i dag.
Fotot nedan är från Gran Canaria. Där, precis som i Grekland, gillar man blått i stadsbilden. Det blåa tillsammans med de kritvita väggarna skänker svalka på något vis, det ser fräscht och tilltalande ut - inte sant?

Dessutom anar jag solvärmen när jag tittar på bilden, hur kinderna rodnar, jag förnimmer fläkten från det salta havet. Skulle inte ha något emot att fara iväg söderut, allra helst redan i morgon ... men här väntar blåst och kallt, om jag förstår meteorologerna rätt.

Copyright Klimakteriehäxan