"Ungdomen är bortslösad på de unga. När du är 20 år vill du bara bli äldre, din ambition är enbart att röra dig framåt. Men när du är äldre vill du förstås bara bli yngre. Så mitt råd vore att sakta ner, ta det lite lugnt."
-Skådespelaren m m Michael Douglas funderar kring ålder i en intervju publicerad i helgens nummer av SvD Perfect Guide. Fast precis alla vill väl ändå inte bli yngre, hela tiden? Hoppas jag åtminstone.
Och apropå ålder: du har väl inte missat dokumentären om Dagny? Hon är 103 år, världens äldsta bloggare och troligen Sveriges modernaste pensionär, definitivt en av de piggare. Se den här!
Klimakteriehäxan – finns hon? Ja! Om du inte redan är en, så blir du sannolikt en, tro mig. Och kanske känner du igen dig i mig, i alla fall lite!? Min blogg är till främst för mig själv och min skriv- och fotoklåda, det är bara att erkänna. Men du är väldigt välkommen hit! Kom, kom igen, kommentera gärna!
måndag, augusti 31, 2015
söndag, augusti 30, 2015
Rykande aktuellt boktips
Ni har också hört och sett reportagen. Fattiga människor från Centralamerika och Mexiko försöker ta sig över gränsen in i USA, illegalt. De är på jakt efter lyckan, efter en bättre framtid, efter ett liv värt att leva.
För en del fungerar det och de börjar en ny kamp för sin överlevnad. För andra lyckas det inte utan de tvingas till nya försök, igen och igen. Och för en tredje grupp tar resan tvärt slut: de dör, av olika anledningar: drunkning, uttorkning, skottlossning.
Dramatiken har ofta börjat redan i hemlandet. Vi vet att knarkhandel är en tung bit i såväl Mexiko som Colombia och även i andra länder i regionen. En bieffekt är att unga flickor rövas bort och förvandlas till sexslavar, säljs som boskap och de kan också avlivas som en olönsam kossa. Ni har också hört om de bortförda mexikanska studenterna som aldrig kommit till rätta.
Det där är den verklighet som Jennifer Clement studerat i över tio år. Ett av resultaten av hennes arbete är romanen "En bön för de stulna" (Prayers For The Stolen, utgiven i november 2014). Vi följer huvudpersonen Lady Di, naturligtvis döpt efter den brittiska prinsessan, och hennes mamma och kompisar i den heta och fattiga delstaten Guerrero, där nästan inga män finns kvar och där kidnappning är ett ständigt hot mot flickorna.
Livsfarliga ormar och skorpioner är enklare att hantera än risken att bli bortförd. Döttrar förkläs till pojkar, ute i majsfälten gräver man stora gropar som flickorna kan gömmas i om misstänkta personer närmar sig. Alkohol finns överallt, precis som våldet.
Clement är född i USA men uppväxt i Mexiko, från början journalist, och hon har bland annat varit ordförande i PEN-klubben i Mexiko, bara det ett bevis på mod i ett land där drogkriget skördar offer också bland journalister. Berättelsen om Lady Di är mer nära verkligheten än man skulle önska, men som läsare måste man bara bli fascinerad. Det blev i alla fall jag.
Av en ren händelse upptäckte jag den här boken när jag satt i bilen med radion på. "En bön för de stulna" var radioföljetong. Jag blev fångad direkt och började lyssna i mobilen (appen SR Play får man ladda ner först). Hanna Schmitz läser och hon ska ha beröm för att ha tagit reda på uttalet på rader av egennamn på spanska, inte förrän vi kom till Popocatépetl i avsnitt 13 blev det lite knepigt ... och hon är inte först med att ha problem med den gamla vulkanen!
Följetongen sänds i arton avsnitt, 24 minuter långa, med intelligent valda små ljudillustrationer i mariachi-stil som ökar autenticiteten.
Känner du för att lyssna, så kan den här boken både höras och laddas ner i en månad framåt. Perfekt sällskap i sensommarsolen om du råkar ha lite ledighet kvar. Rekommenderas!
Sista delen kunde höras i radio härom dagen.
Så finns den förstås som pappersbok också, för den som hellre läser själv.
Och innan man vet ordet av kommer nästa larmrapport om fler bortförda flickor, fler grymma öden kring den där gränsen som många tror går mellan himmel och helvete. Temat är ständigt aktuellt. Tyvärr.
Lägg därtill att jag för min del gärna läser en uppföljare. För att få veta vad som kommer att hända Lady Di senare i livet. Blir hon vuxen? Hamnar hon i USA? Finner hon någon sorts lycka? Jennifer Clement klipper av historien och där sitter man med sina frågor, äkta "cliffhangers" allihop. Skickligt är det.
Copyright Klimakteriehäxan
För en del fungerar det och de börjar en ny kamp för sin överlevnad. För andra lyckas det inte utan de tvingas till nya försök, igen och igen. Och för en tredje grupp tar resan tvärt slut: de dör, av olika anledningar: drunkning, uttorkning, skottlossning.
Dramatiken har ofta börjat redan i hemlandet. Vi vet att knarkhandel är en tung bit i såväl Mexiko som Colombia och även i andra länder i regionen. En bieffekt är att unga flickor rövas bort och förvandlas till sexslavar, säljs som boskap och de kan också avlivas som en olönsam kossa. Ni har också hört om de bortförda mexikanska studenterna som aldrig kommit till rätta.
Det där är den verklighet som Jennifer Clement studerat i över tio år. Ett av resultaten av hennes arbete är romanen "En bön för de stulna" (Prayers For The Stolen, utgiven i november 2014). Vi följer huvudpersonen Lady Di, naturligtvis döpt efter den brittiska prinsessan, och hennes mamma och kompisar i den heta och fattiga delstaten Guerrero, där nästan inga män finns kvar och där kidnappning är ett ständigt hot mot flickorna.
Livsfarliga ormar och skorpioner är enklare att hantera än risken att bli bortförd. Döttrar förkläs till pojkar, ute i majsfälten gräver man stora gropar som flickorna kan gömmas i om misstänkta personer närmar sig. Alkohol finns överallt, precis som våldet.
Clement är född i USA men uppväxt i Mexiko, från början journalist, och hon har bland annat varit ordförande i PEN-klubben i Mexiko, bara det ett bevis på mod i ett land där drogkriget skördar offer också bland journalister. Berättelsen om Lady Di är mer nära verkligheten än man skulle önska, men som läsare måste man bara bli fascinerad. Det blev i alla fall jag.
Av en ren händelse upptäckte jag den här boken när jag satt i bilen med radion på. "En bön för de stulna" var radioföljetong. Jag blev fångad direkt och började lyssna i mobilen (appen SR Play får man ladda ner först). Hanna Schmitz läser och hon ska ha beröm för att ha tagit reda på uttalet på rader av egennamn på spanska, inte förrän vi kom till Popocatépetl i avsnitt 13 blev det lite knepigt ... och hon är inte först med att ha problem med den gamla vulkanen!
Följetongen sänds i arton avsnitt, 24 minuter långa, med intelligent valda små ljudillustrationer i mariachi-stil som ökar autenticiteten.
Känner du för att lyssna, så kan den här boken både höras och laddas ner i en månad framåt. Perfekt sällskap i sensommarsolen om du råkar ha lite ledighet kvar. Rekommenderas!
Sista delen kunde höras i radio härom dagen.
Så finns den förstås som pappersbok också, för den som hellre läser själv.
Och innan man vet ordet av kommer nästa larmrapport om fler bortförda flickor, fler grymma öden kring den där gränsen som många tror går mellan himmel och helvete. Temat är ständigt aktuellt. Tyvärr.
Lägg därtill att jag för min del gärna läser en uppföljare. För att få veta vad som kommer att hända Lady Di senare i livet. Blir hon vuxen? Hamnar hon i USA? Finner hon någon sorts lycka? Jennifer Clement klipper av historien och där sitter man med sina frågor, äkta "cliffhangers" allihop. Skickligt är det.
Copyright Klimakteriehäxan
Citat om flyktingkatastrofen
"Människor måste inte kvävas i lastbilar på europeiska motorvägar. Människor måste inte bli överkörda av höghastighetståg vid Engelska kanalen. Människor måste inte drunkna i Medelhavet."
-Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski på dagens ledarsida. Läs hela texten här – det är den värd!
-Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski på dagens ledarsida. Läs hela texten här – det är den värd!
lördag, augusti 29, 2015
Ingrid – vilket liv!
En dag för 33 år sedan befann jag mig i Honduras huvudstad Tegucigalpa. Och jag hamnade i en nödsituation. Den bestod i att jag plötsligt inte hade något att läsa innan jag släckte lampan vid hotellsängen. Usel planering, givetvis.
Hotellet hade så som stora hotell ofta har en liten shop som bland lokala hantverksprodukter, shampoo och tandkräm också klämt in ett litet bokställ. Jag slängde mig över det, men blev besviken. De flesta böckerna var på spanska, vilket förstås var alldeles naturligt. Men det kräver mycket extra energi av mig om jag ska ta mig igenom skönlitteratur på det språket. Det gör jag alltså inte så gärna, särskilt inte om jag bara vill ha en bladvändare som godnattsaga.
Några få pocketar på engelska fanns det ändå. Men väldigt få. Hade jag inte redan läst dem så ville jag verkligen inte heller göra det. Det var så jag kom att läsa Ingrid Bergmans memoarer, "My Story". En tjockis på nästan 600 sidor. Och jag blev fascinerad, det visade sig vara ett bra köp!
Nu är Ingrid Bergman högaktuell igen. I dag, den 29 augusti, skulle hon ha fyllt 100. Samtidigt lanseras dokumentärfilmen om hennes liv och jag såg den i går när det var premiär, fast den förstås visats tidigare – redan på Cannes-festivalen och på galapremiär i närvaro av hennes fyra barn.
På den internationella marknaden heter filmen "Ingrid Bergman In Her Own Words" och det är faktiskt hon själv som berättar. Regissören Stig Björkman har kunnat hämta material ur ett enormt arkiv. Ingrid sparade, visade det sig, på det mesta: brev, dagböcker, teckningar, minnessaker, foton och mängder av smalfilm som hon själv tagit.
De privata bitarna i hennes liv kanske en stor publik redan tycker sig känna till genom veckopressen där Ingrid ständigt förekom: männen, de vackra barnen, svenska semestrar och inte minst hatet som hon fick utstå i USA, en drastisk förändring från att vara uppburen stjärna till att inte ens kunna visa sig på amerikansk mark.
Men här får vi se mer av familj och problem. Björkman väjer inte för de mindre positiva sidorna som den svenska superstjärnan visar upp, det är inget underdånigt idolporträtt. Huvudpersonen är faktiskt en tvättäkta egoist, väljer utan tvekan karriär och kärlekar framför mammarollen på ett sätt som nog är helt främmande för de flesta mödrar jag känner. Ingrid följer de spännande män hon väljer – och det blir några innan hon slutligen hamnar hos svenske teaterproducenten Lars Schmidt.
Ett undantag gör hon dock: När ena tvillingdottern drabbas av svår scolios stannar mamma hemma, vilket Isabella Rossellini lyfter fram när hon nu liksom de andra barnen intervjuas om sitt liv. Det visar sig att trots att Ingrid var så frånvarande känner de ingen bitterhet. "Vi var kanske inte så roliga att vara med, barn är väl inte det alla gånger" är en tanke som slagit dem. Däremot är de rörande eniga om att mamma Ingrid var otroligt skojig att umgås med, "vi ville bara ha mer av henne hela tiden".
Korta klipp ur olika filmer ger oss glasklara bilder av vilken strålande skådespelerska, med en trippel i Oscar, Ingrid Bergman var, nästan alltid underbart vacker. Så har hon också fått en ros uppkallad efter sig!
Lägg till att hon visade sig vara riktigt duktig på att dyka, det får vi se i privata filmsekvenser från familjens pool. Egen villa med pool var en dröm som infriades, men när den väl var på plats tröttnade frun i huset och försvann igen, mot nya äventyr.
Ingrid Bergmans liv är verkligen en story värd att berätta, från den olyckliga barndomen (mamman dog när Ingrid var två, pappan avled bara tolv år senare) via åren i Hollywood som uppburen stjärna och sedan tiden i Europa för att till sist också få revansch i USA. Hon var en frigjord kvinna, visste vad hon ville i en tid när det verkligen inte var idealet. Och hennes entusiasm som fotograf bakom kameran är något att vara tacksam för, hennes egna bilder bidrar i hög grad till tidsskildringen i den här dokumentären.
Hennes sista film blev svensk, Ingmar Bergmans "Höstsonaten". Då var hon redan märkt av sin cancersjukdom.
Jag har inte sett alla hennes filmer, långt därifrån. Men en som jag aldrig glömmer, det är "Casablanca". Ikväll, på Ingrid Bergmans 100-årsdag, ser jag om den – igen. Den sänds i SVT2 klockan 20. Makalöst bra! Och till skillnad från dokumentären om hennes liv inte en sekund för lång.
Kanske borde jag läsa om boken också?
Copyright Klimakteriehäxan
Hotellet hade så som stora hotell ofta har en liten shop som bland lokala hantverksprodukter, shampoo och tandkräm också klämt in ett litet bokställ. Jag slängde mig över det, men blev besviken. De flesta böckerna var på spanska, vilket förstås var alldeles naturligt. Men det kräver mycket extra energi av mig om jag ska ta mig igenom skönlitteratur på det språket. Det gör jag alltså inte så gärna, särskilt inte om jag bara vill ha en bladvändare som godnattsaga.
Några få pocketar på engelska fanns det ändå. Men väldigt få. Hade jag inte redan läst dem så ville jag verkligen inte heller göra det. Det var så jag kom att läsa Ingrid Bergmans memoarer, "My Story". En tjockis på nästan 600 sidor. Och jag blev fascinerad, det visade sig vara ett bra köp!
Nu är Ingrid Bergman högaktuell igen. I dag, den 29 augusti, skulle hon ha fyllt 100. Samtidigt lanseras dokumentärfilmen om hennes liv och jag såg den i går när det var premiär, fast den förstås visats tidigare – redan på Cannes-festivalen och på galapremiär i närvaro av hennes fyra barn.
På den internationella marknaden heter filmen "Ingrid Bergman In Her Own Words" och det är faktiskt hon själv som berättar. Regissören Stig Björkman har kunnat hämta material ur ett enormt arkiv. Ingrid sparade, visade det sig, på det mesta: brev, dagböcker, teckningar, minnessaker, foton och mängder av smalfilm som hon själv tagit.
Ingrid Bergman avled på sin 67-årsdag, 1982. |
Men här får vi se mer av familj och problem. Björkman väjer inte för de mindre positiva sidorna som den svenska superstjärnan visar upp, det är inget underdånigt idolporträtt. Huvudpersonen är faktiskt en tvättäkta egoist, väljer utan tvekan karriär och kärlekar framför mammarollen på ett sätt som nog är helt främmande för de flesta mödrar jag känner. Ingrid följer de spännande män hon väljer – och det blir några innan hon slutligen hamnar hos svenske teaterproducenten Lars Schmidt.
Ett undantag gör hon dock: När ena tvillingdottern drabbas av svår scolios stannar mamma hemma, vilket Isabella Rossellini lyfter fram när hon nu liksom de andra barnen intervjuas om sitt liv. Det visar sig att trots att Ingrid var så frånvarande känner de ingen bitterhet. "Vi var kanske inte så roliga att vara med, barn är väl inte det alla gånger" är en tanke som slagit dem. Däremot är de rörande eniga om att mamma Ingrid var otroligt skojig att umgås med, "vi ville bara ha mer av henne hela tiden".
Korta klipp ur olika filmer ger oss glasklara bilder av vilken strålande skådespelerska, med en trippel i Oscar, Ingrid Bergman var, nästan alltid underbart vacker. Så har hon också fått en ros uppkallad efter sig!
Lägg till att hon visade sig vara riktigt duktig på att dyka, det får vi se i privata filmsekvenser från familjens pool. Egen villa med pool var en dröm som infriades, men när den väl var på plats tröttnade frun i huset och försvann igen, mot nya äventyr.
Ingrid Bergmans liv är verkligen en story värd att berätta, från den olyckliga barndomen (mamman dog när Ingrid var två, pappan avled bara tolv år senare) via åren i Hollywood som uppburen stjärna och sedan tiden i Europa för att till sist också få revansch i USA. Hon var en frigjord kvinna, visste vad hon ville i en tid när det verkligen inte var idealet. Och hennes entusiasm som fotograf bakom kameran är något att vara tacksam för, hennes egna bilder bidrar i hög grad till tidsskildringen i den här dokumentären.
Hennes sista film blev svensk, Ingmar Bergmans "Höstsonaten". Då var hon redan märkt av sin cancersjukdom.
Jag har inte sett alla hennes filmer, långt därifrån. Men en som jag aldrig glömmer, det är "Casablanca". Ikväll, på Ingrid Bergmans 100-årsdag, ser jag om den – igen. Den sänds i SVT2 klockan 20. Makalöst bra! Och till skillnad från dokumentären om hennes liv inte en sekund för lång.
Kanske borde jag läsa om boken också?
Stig Björkman och Stina Gardell, regissör respektive producent, presenterade filmen på biografen Grand framför den anslående ridån. |
torsdag, augusti 27, 2015
Stanna – titta – tänk ...
Stockholms tunnelbana april 2015.
Jag såg aldrig detta med egna ögon, men upptäcker det nu via Facebook/Youtube. Så bra! Och bättre sent än aldrig, för budskapet blir aldrig inaktuellt. Du tvingas dock uthärda 15 sekunders reklam först.
onsdag, augusti 26, 2015
Båtliv
Titta så inbjudande! Här lagas mat till hungrigt sjöfolk!
Det har varit en strid ström av bilder från härliga båtutflykter den senaste tiden: bloggar, Instagram, Facebook. Ljuvliga solnedgångar över blanka vatten, sittbrunnsluncher så delikata att man känt doften, fyllda segel, dyk över relingen rakt ner i (nästan) ljummet vatten, månstrimmor i havsvikar.
Andra som inte har tillgång till egen båt hoppar på en färja eller skärgårdsbåt och får liknande upplevelser, minus badandet från däck förstås.
Härligt att inte bara vi landkrabbor utan alla båtägare fick en augustimånad att njuta av. För vad ska man ha ett flytetyg till om det inte går att använda när det är sommar?
Jag gillar båt. Men har bara haft tillgång till sådan som man rott eller kört med aktersnurra. Blev inviterad på segling i Öresund en gång, och det var fint – ända tills jag blev nerföst i kabyssen för att fixa fika. Jag kom upp igen efter kanske en halv minut, grön i nyllet, och den som ville ha kaffe fick ordna det alldeles själv, var så god!
Egentligen tror jag att den store tänkare har helt rätt som konstaterade, att man inte ska ha båt. Man ska ha goda vänner som har båt. Och jag förstår logiken ... tänk så mycket jobb som läggs ner på alla varv, tänk så många skrov som ska skrapas, motorer som ska servas, segel som ska lagas ... och inte är det gratis heller, långt därifrån! Medan den som är gäst bara kliver på!
Men sådant drog sig inte Thor Heyerdahl och hans sjöfararkompisar för. Det fattar man om inte förr så när man besöker museet i Oslo tillägnat resorna med Ra och Kon-Tiki. Dokumentationen av strapatserna är noggrann och omfattande. Och just när det kommer till sysslorna i kabyssen tycker jag att Heyerdahl & Co har en egen nisch, inte riktigt lik våra semesterskeppares matlagning.
Till frukost åt de ofta pinfärsk flygfisk, som under natten inte sett sig för utan landat på deras däck och blivit kvar där. Annars serverades amerikansk soldatmeny, frystorkat mest. Plåtkärl och -muggar slamrade i takt med vågorna, man turades om att diska och "köket" sköttes noggrant av alla ombord.
Några stora likheter med båtliv i svensk sommar fanns det nog egentligen inte. Lite häpen blir man när man får veta, att Heyerdahl till råga på allt inte ens kunde simma ... men inte ens en världsberömd expert behöver ju kunna allt. Fast med det i åtanke framstår det i moderna ögon som än märkligare att ett av nutidens måste-tillbehör för livet på sjön, flytvästar, lyser med sin frånvaro på det där museet. Kanske hade det sänt ut fel signaler från äventyrarna? Överlevde gjorde de ju förvisso ändå.
Copyright Klimakteriehäxan
Det har varit en strid ström av bilder från härliga båtutflykter den senaste tiden: bloggar, Instagram, Facebook. Ljuvliga solnedgångar över blanka vatten, sittbrunnsluncher så delikata att man känt doften, fyllda segel, dyk över relingen rakt ner i (nästan) ljummet vatten, månstrimmor i havsvikar.
Andra som inte har tillgång till egen båt hoppar på en färja eller skärgårdsbåt och får liknande upplevelser, minus badandet från däck förstås.
Härligt att inte bara vi landkrabbor utan alla båtägare fick en augustimånad att njuta av. För vad ska man ha ett flytetyg till om det inte går att använda när det är sommar?
Jag gillar båt. Men har bara haft tillgång till sådan som man rott eller kört med aktersnurra. Blev inviterad på segling i Öresund en gång, och det var fint – ända tills jag blev nerföst i kabyssen för att fixa fika. Jag kom upp igen efter kanske en halv minut, grön i nyllet, och den som ville ha kaffe fick ordna det alldeles själv, var så god!
Egentligen tror jag att den store tänkare har helt rätt som konstaterade, att man inte ska ha båt. Man ska ha goda vänner som har båt. Och jag förstår logiken ... tänk så mycket jobb som läggs ner på alla varv, tänk så många skrov som ska skrapas, motorer som ska servas, segel som ska lagas ... och inte är det gratis heller, långt därifrån! Medan den som är gäst bara kliver på!
Men sådant drog sig inte Thor Heyerdahl och hans sjöfararkompisar för. Det fattar man om inte förr så när man besöker museet i Oslo tillägnat resorna med Ra och Kon-Tiki. Dokumentationen av strapatserna är noggrann och omfattande. Och just när det kommer till sysslorna i kabyssen tycker jag att Heyerdahl & Co har en egen nisch, inte riktigt lik våra semesterskeppares matlagning.
Till frukost åt de ofta pinfärsk flygfisk, som under natten inte sett sig för utan landat på deras däck och blivit kvar där. Annars serverades amerikansk soldatmeny, frystorkat mest. Plåtkärl och -muggar slamrade i takt med vågorna, man turades om att diska och "köket" sköttes noggrant av alla ombord.
Några stora likheter med båtliv i svensk sommar fanns det nog egentligen inte. Lite häpen blir man när man får veta, att Heyerdahl till råga på allt inte ens kunde simma ... men inte ens en världsberömd expert behöver ju kunna allt. Fast med det i åtanke framstår det i moderna ögon som än märkligare att ett av nutidens måste-tillbehör för livet på sjön, flytvästar, lyser med sin frånvaro på det där museet. Kanske hade det sänt ut fel signaler från äventyrarna? Överlevde gjorde de ju förvisso ändå.
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, augusti 25, 2015
Jeans – en evig kärleksaffär
Stockholms modevecka är i full sving.
Det är inget som vi vanliga dödliga konsumenter egentligen märker, mer än att det dyker upp några pliktskyldiga tidningsartiklar och nyhetsinslag i radio och tv.
Och den stora grejen för året om man ska tro de där källorna, det är en evergreen. Eller rättare sagt: den är denimblå.
För det är jeans som ska dominera höstens modebild. Nyhet? Nja, ungefär lika fräscht som det där med att djurmönster "plötsligt" är inne, när det aldrig slutat vara supertrendigt. Men visst har vi alla våra jeansminnen, för plagget har betytt massor genom åren.
Mina första var svarta med gula sömmar och kom från den svenska textiljätten Algots i Borås. Sålde några sådana par på loppis på 80-talet, folk slogs om dem! I dag går inga att uppbringa, skulle jag tro. Hittar du ett par? Vänd dig till Antikrundan!
Men så småningom blev det andra brallor. V-jeansen från Gul&Blå var ett måste en period, manchesterbyxorna i jeansmodell från Smuggler en annan. Båda svenska föregångare i den jeansbransch där "våra" märken numera trängs både här hemma och på den internationella marknaden.
Fast det var på mitt första besök i USA som det verkligen hände något stort: jag gick till Wrangler Ranch på Manhattan. Den manlige expediten satte en ära i att inte fråga efter storleken. I stället lät han sin blick svepa över min kropp och sa: I´ll fit you in a great pair. Märkligt nog lyckades han direkt och hem for jag med "äkta amerikanska jeans", supernöjd.
Vid ett annat besök i New York köpte jag mina absolut mest extrema långbyxor någonsin. Modet föreskrev vida byxben. Mina var vidare än alla andras, det var som att ha dubbla långkjolar. Himmel så snygg jag var! Och trendig!
Det behövdes också en amerikansk kille för att få mig att förstå vad hemligheten med att få till en smickrande byxbak är. Minns ni tv-serien Fab Five? Det var Carson, programmets modeguru, som kom med det förlösande ordet, tydligt illustrerat i bild: du fixar bästa rumpan genom att se till att jeansens bakfickor sitter precis rätt. Så är det!
Märkesjeans ska det numera vara redan i småskolan, verkar det som. Sådana plagg kan kosta nästan vad som helst, modevecka eller inte. Värst är i mitt tycke de svindyra byxorna som redan innan någon köpt dem är försedda med stora fransiga hål. Hur kan sådan kallas coolt? Jag blir bara upprörd, som värsta gnällkäringen. Och jag vet precis varför.
Har man som jag bott i ett land där massor av ungar bara kan drömma om ett par hela, nya, jeans blir de stekheta "färdigslitna" modellerna ett obegripligt fenomen, för flera tusen spänn! Snudd på straffbart, banne mig ... jag vädjar om bojkott, fast det hjälper väl inte.
Sedan har vi alla de andra plaggen i denim. Skjortor, kjolar, jackor – ja en garderob utan jeansjacka är inte värd namnet! (Jag har faktiskt en som just fyllt 30 år!) Lägg därtill alla kanonsnygga jeansklänningar som paraderat inte bara på fina catwalken utan också på H&M, Lindex och Kapp-Ahl. Plus väskor, ibland hopkomna av en urväxt byxbak!
Så det kan vara hur som helst med nyhetsvärdet i modeveckans jeansbudskap: det blir aldrig otrendigt med jeans igen. Namnet på etiketterna har växlat, från Algots till Acne, men förtjusningen kvarstår oförändrad. Det handlar helt enkelt om en evig kärleksaffär.
Copyright Klimakteriehäxan
Det är inget som vi vanliga dödliga konsumenter egentligen märker, mer än att det dyker upp några pliktskyldiga tidningsartiklar och nyhetsinslag i radio och tv.
Och den stora grejen för året om man ska tro de där källorna, det är en evergreen. Eller rättare sagt: den är denimblå.
För det är jeans som ska dominera höstens modebild. Nyhet? Nja, ungefär lika fräscht som det där med att djurmönster "plötsligt" är inne, när det aldrig slutat vara supertrendigt. Men visst har vi alla våra jeansminnen, för plagget har betytt massor genom åren.
Mina första var svarta med gula sömmar och kom från den svenska textiljätten Algots i Borås. Sålde några sådana par på loppis på 80-talet, folk slogs om dem! I dag går inga att uppbringa, skulle jag tro. Hittar du ett par? Vänd dig till Antikrundan!
Men så småningom blev det andra brallor. V-jeansen från Gul&Blå var ett måste en period, manchesterbyxorna i jeansmodell från Smuggler en annan. Båda svenska föregångare i den jeansbransch där "våra" märken numera trängs både här hemma och på den internationella marknaden.
Fast det var på mitt första besök i USA som det verkligen hände något stort: jag gick till Wrangler Ranch på Manhattan. Den manlige expediten satte en ära i att inte fråga efter storleken. I stället lät han sin blick svepa över min kropp och sa: I´ll fit you in a great pair. Märkligt nog lyckades han direkt och hem for jag med "äkta amerikanska jeans", supernöjd.
Vid ett annat besök i New York köpte jag mina absolut mest extrema långbyxor någonsin. Modet föreskrev vida byxben. Mina var vidare än alla andras, det var som att ha dubbla långkjolar. Himmel så snygg jag var! Och trendig!
Det behövdes också en amerikansk kille för att få mig att förstå vad hemligheten med att få till en smickrande byxbak är. Minns ni tv-serien Fab Five? Det var Carson, programmets modeguru, som kom med det förlösande ordet, tydligt illustrerat i bild: du fixar bästa rumpan genom att se till att jeansens bakfickor sitter precis rätt. Så är det!
Märkesjeans ska det numera vara redan i småskolan, verkar det som. Sådana plagg kan kosta nästan vad som helst, modevecka eller inte. Värst är i mitt tycke de svindyra byxorna som redan innan någon köpt dem är försedda med stora fransiga hål. Hur kan sådan kallas coolt? Jag blir bara upprörd, som värsta gnällkäringen. Och jag vet precis varför.
Har man som jag bott i ett land där massor av ungar bara kan drömma om ett par hela, nya, jeans blir de stekheta "färdigslitna" modellerna ett obegripligt fenomen, för flera tusen spänn! Snudd på straffbart, banne mig ... jag vädjar om bojkott, fast det hjälper väl inte.
Sedan har vi alla de andra plaggen i denim. Skjortor, kjolar, jackor – ja en garderob utan jeansjacka är inte värd namnet! (Jag har faktiskt en som just fyllt 30 år!) Lägg därtill alla kanonsnygga jeansklänningar som paraderat inte bara på fina catwalken utan också på H&M, Lindex och Kapp-Ahl. Plus väskor, ibland hopkomna av en urväxt byxbak!
Så det kan vara hur som helst med nyhetsvärdet i modeveckans jeansbudskap: det blir aldrig otrendigt med jeans igen. Namnet på etiketterna har växlat, från Algots till Acne, men förtjusningen kvarstår oförändrad. Det handlar helt enkelt om en evig kärleksaffär.
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, augusti 24, 2015
Var är du Anders Zorn?
Det syns på barnen att de sysslar med något exotiskt: handtvätt direkt i sjön. Föga anar de väl att det inte är så fruktansvärt länge sedan husmödrarna regelbundet låg på knä på bryggor eller klippor och skrubbade och sköljde både stort och smått. Själv minns jag farmor som tvättade trasmattor på badberget i Barndomslandet, med såpan skummande.
Tvättmaskinen, brukar vår rockidolsstore inneprofessor Hans Rosling säga, är en av de viktigaste uppfinningarna som gjorts för mänsklighetens väl. Och han har ju oftast rätt, så vitt jag förstår. I vår familj stämde det där påståendet definitivt.
Vi fick vår första maskin installerad sedan mamma fått ett originellt recept av en läkare som behandlade hennes ledgångsreumatism. Ett enda ord stod det på blanketten: TVÄTTMASKIN, och sedan doktorns signatur, en traditionsenligt oläslig namnteckning. Maskin blev inköpt och receptet spardes i åratal ...
En komplikation fanns dock kvar: vi var fortfarande väderberoende när det kom till torkning. Och det vet vi ju alla: ingen tvätt doftar renare än den som hängt på en lina i det fria, med sol och vind som effektiva hjälpmedel.
Idag går vi till våra moderna tvättstugor och det tar bara ett par timmar innan det som nyss var smutsigt är rent, torrt och fint igen, kanske manglat rent av, i alla fall prydligt hopvikt.
Ingen längtar efter att knästående skrubba hemmets textilier, annat än möjligen som en kul grej ett par dagar en sommarvecka inför publik ... och nog hade det blivit en snygg Zorn-tavla?!
Copyright Klimakteriehäxan
Fotnot: Jo jag känner till att Anders Zorn är död. Föddes 1860, avled 1920. Han har ett "eget" museum i Mora.
söndag, augusti 23, 2015
Nästan som en skyltsöndag
Man brukar säga att inte sällan varar månaden längre än månadslönen. Den som oftast betalas ut om ett par dagar, den 25, kanske känns det onödigt avlägset?
Möjligen var det just det läget som illustrerades när jag skulle hämta ut lite kontanter ur det där hålet i väggen. Fast då var tydligen redan allt uttaget ... en liten hälsning bankkunder emellan.
Visst blev det nästan som på den gamla goda tiden när vi hade projektet SKYLTSÖNDAG på våra bloggar?
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, augusti 20, 2015
Lingonveckor
Skogens röda guld kallas de, lingonen. Snart är de riktigt mogna på sina tuvor. Det börjar dra ihop sig till plockning. Och vi vill ju gärna ha den där sylten. Nu när jag till och med har lärt mig att gilla den till strömmingsflundra ...
När jag gick i skolan fick vi lingonledigt en dag i början av höstterminen. Då skulle vi komma tillbaka till plugget med en visst mängd bär, kanske var det två liter per elev. Skörden omvandlades sedan till den sylt vi serverades i bespisningen under skolåret.
Jag avskydde den där dagen, av hela mitt hjärta. Precis som jag alltid tyckt gruvligt illa om att plocka bär rent generellt. För vad är det man får? Jo, ont i ryggen och en himla massa kliande insektsbett. Och lite bär för all del. Misstänker att min mamma stod för större delen av den påbjudna bärkvoten till skolan, plockad medan jag gnällt och klagat, fått skoskav, frusit och jagat mygg.
Med undran och beundran har jag sett på de där andra människorna, som går loss i skogen som om det vore det allra roligaste som fanns. Jo, de tycker ju faktiskt det. De klagar inte ens över rensningen. Mitt problem blir ju att alltihop slutar i någon sorts avundsjuka: bären vill jag ju gärna ha!
På senare år har jag löst det genom att plocka mina lingon på salutorget eller hos Ica. Hittar jag svenska blåbär slänger jag mig över dem också, inget är godare till pannkakor än blåbärssylt! Priset då, säger ni kanske? I relation till de dubbelvikta timmarna kring stock och sten inget att bråka om, verkligen inte. Någon har ju gjort jobbet åt mig, ett jobb som jag inte vill ha!
Då, i forntiden, fanns också ett annat lingonrelaterat begrepp: lingonvecka. Och den inföll med stor regelbundenhet året runt. Eftersom den som hade lingonvecka helt enkelt hade mens, men det var väl länge ett ord som folk väjde för, trots att det handlade om något högst naturligt för halva mänskligheten.
Fast eftersom tiden går tar den sortens lingonveckor slut, saknade av ingen. Men den korta period när bären ska plockas, den lever vidare och är värd att värna. Bara man slipper jobbet ...
Copyright Klimakteriehäxan
När jag gick i skolan fick vi lingonledigt en dag i början av höstterminen. Då skulle vi komma tillbaka till plugget med en visst mängd bär, kanske var det två liter per elev. Skörden omvandlades sedan till den sylt vi serverades i bespisningen under skolåret.
Jag avskydde den där dagen, av hela mitt hjärta. Precis som jag alltid tyckt gruvligt illa om att plocka bär rent generellt. För vad är det man får? Jo, ont i ryggen och en himla massa kliande insektsbett. Och lite bär för all del. Misstänker att min mamma stod för större delen av den påbjudna bärkvoten till skolan, plockad medan jag gnällt och klagat, fått skoskav, frusit och jagat mygg.
Med undran och beundran har jag sett på de där andra människorna, som går loss i skogen som om det vore det allra roligaste som fanns. Jo, de tycker ju faktiskt det. De klagar inte ens över rensningen. Mitt problem blir ju att alltihop slutar i någon sorts avundsjuka: bären vill jag ju gärna ha!
På senare år har jag löst det genom att plocka mina lingon på salutorget eller hos Ica. Hittar jag svenska blåbär slänger jag mig över dem också, inget är godare till pannkakor än blåbärssylt! Priset då, säger ni kanske? I relation till de dubbelvikta timmarna kring stock och sten inget att bråka om, verkligen inte. Någon har ju gjort jobbet åt mig, ett jobb som jag inte vill ha!
Då, i forntiden, fanns också ett annat lingonrelaterat begrepp: lingonvecka. Och den inföll med stor regelbundenhet året runt. Eftersom den som hade lingonvecka helt enkelt hade mens, men det var väl länge ett ord som folk väjde för, trots att det handlade om något högst naturligt för halva mänskligheten.
Fast eftersom tiden går tar den sortens lingonveckor slut, saknade av ingen. Men den korta period när bären ska plockas, den lever vidare och är värd att värna. Bara man slipper jobbet ...
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, augusti 19, 2015
Futti-futti
Vädret har slagit om. Det är varmt och torrt, ifall ni inte märkt det. Och plötsligt har ett nästan bortglömt behov uppstått: man måste vattna gräsmattor och planteringar. Vattenspridarna har kommit fram ur redskapsskjul eller andra skrymslen.
Vattenspridare är ju ett väldigt bra ord. Säger precis vad det handlar om: att sprida vatten. Detta i ett språkklimat där allt fler enkla begrepp förvanskas och blir betydligt svårare att förstå. Ta bara ett exempel: Personalavdelningen på företagen heter numera inte så utan HR, vad nu vinsten med det kan anses vara – jag begriper det inte.
Men språk är ständigt i förvandling. Ibland tar vi egna initiativ. I vår familj säger vi alltså inte vattenspridare, trots att det är så tydligt och bra. I våra munnar heter det futti-futti och har hetat så i sisådär 25 år. Varför? Säg det högt för dig själv så tror jag att du fattar. För det är precis så det låter!
Det var förstås ungarna (en av dem, jag är inte säker på vilken) som bestämde vad den där prylen hette. Barn är logiska, väldigt ofta. Att de gjorde ett onomatopoetiskt ord, alltså ett som imiterar ljudet av företeelsen det beskriver, hade de förstås inte den ringaste aning om.
När jag säger futti-futti i dag tycker jag att det inte bara är onomatopoetiskt, jag tycker rent av att det är poetiskt.
Och passar samtidigt på att glädjas åt att behovet har återuppstått även denna sommar ...
Copyright Klimakteriehäxan
Vattenspridare är ju ett väldigt bra ord. Säger precis vad det handlar om: att sprida vatten. Detta i ett språkklimat där allt fler enkla begrepp förvanskas och blir betydligt svårare att förstå. Ta bara ett exempel: Personalavdelningen på företagen heter numera inte så utan HR, vad nu vinsten med det kan anses vara – jag begriper det inte.
Men språk är ständigt i förvandling. Ibland tar vi egna initiativ. I vår familj säger vi alltså inte vattenspridare, trots att det är så tydligt och bra. I våra munnar heter det futti-futti och har hetat så i sisådär 25 år. Varför? Säg det högt för dig själv så tror jag att du fattar. För det är precis så det låter!
Det var förstås ungarna (en av dem, jag är inte säker på vilken) som bestämde vad den där prylen hette. Barn är logiska, väldigt ofta. Att de gjorde ett onomatopoetiskt ord, alltså ett som imiterar ljudet av företeelsen det beskriver, hade de förstås inte den ringaste aning om.
När jag säger futti-futti i dag tycker jag att det inte bara är onomatopoetiskt, jag tycker rent av att det är poetiskt.
Och passar samtidigt på att glädjas åt att behovet har återuppstått även denna sommar ...
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, augusti 18, 2015
Tänk om marknadsföring – och tänk om!
Det blev ett himla ståhej när Zara
Larsson, ung och lovande popartist, tog bladet från munnen och påpekade det
orimliga i att kvinnor som skulle vara med på
Bråvalla-festivalen – kallad Sveriges viktigaste
musikevenemang – inte alls marknadsfördes som de manliga
dragplåstren.
Zara
utsattes för rena hatkampanjen:
vem tror hon att hon är? Svaret är givetvis att hon är en person och artist som
är värd respekt, inte minst därför att hon tror på sig själv och jobbar för att
komma vidare i en synnerligen hård och besvärlig bransch. Ilskna
festivalbesökare skanderade "Vi-sa patt-ar-na" när hon intog scenen
och det var ändå ett av de snällaste ropen som hördes.
Marknadsföring är svårt. Både för dem som utför den och dem det
gäller. Inte sällan kokar det ner till just den där frågan "vem tror hen
att hen är?". Men i en alltmer kommersialiserad värld är det nödvändigt
att tro – och att agera därefter. Hjälper det? Långt ifrån säkert.
Jag kan inte låta bli att dra en parallell till bokbranschen, i
vars utkant jag tassar försiktigt, med tre utgivna titlar. För ungefär ett år
sedan kom "Dela lika", en bok tänkt för den så kallade
bokslukar-åldern. Huvudpersonen Cilla är en tjej som råkar ut för samma sak som
50 000 svenska barn varje år: hennes föräldrar flyttar isär och Cilla ska
pendla mellan dem.
Isaberg förlag, som ger ut mina böcker, hade "Dela leka"
med på sin bokhandelsturné för att sälja in kommande titlar. Och det nappade.
Alla Akademibokhandlar i hela landet skulle sälja min bok! Deras inköpare
trodde på den. Jättekul!
Så kom den från tryckeriet och distribuerades. Med glad förväntan
gick jag till närmaste Akademibokhandel för att njuta av anblicken: där står
boken jag skrivit! alla kan se den, köpa! läsa! (det hade gått flera år sedan
min debutbok "Klimakteriehäxan" kommit ut).
Inte hittade jag den. Gick till kassan, frågade. Tjejen
konsulterade sin dator. Jo, den skulle finnas. Vi letade gemensamt. Och
minsann! Där stod den! En liten ensam inklämd rosa rygg, svårupptäckt. Inte
hade den "recensionsetikett" heller, något som kedjans personal
verkar stå för. Att Bibliotekstjänst skrivit positivt om den, och gett mig råg
i ryggen, precis som flera barnboksbloggar, känner förstås heller ingen till.
Hur skulle
någon som inte var
personligen bekant med mig ha en aning om boken, om att den fanns över huvud
taget? Vem skulle upptäcka den? Och köpa den (förvisso till ett pris långt över
det på nätet, men ändå)? Självsvåldigt drog jag ut min bok ur hyllan och
ställde den med framsidan synlig, som Harry Potter, de storsäljande
jeans-böckerna och Molly Moon. Senare har jag förstått att jag inte är ensam om
att, som författare, handgripligen ingripa i bokhandlares skyltning ...
Där har ni problemet i ett nötskal. En okänd produkt, det kan vara en bok, en låt, en tandkräm, och den må vara hur bra som helst. Det hjälper inte så länge inte produkten syns, nämns, omtalas. Och när det gäller tandkräm så fungerar marknadsföringen ofta. Inom kultursektorn fungerar den sällan. Den som haft en bästsäljare surfar vidare på framgången. Den som vill upp kan vara i mästarklass, men måste också ha en helsikes tur.
Det är därför bokhandeln dukar upp fulla bord med nya titlar från Jan Guillou och Camilla Läckberg, hundratals exemplar av böcker som redan har en garanterad kund- och läsekrets. Omöjliga att missa. Det är därför en barnbok som min står i ett enda förskrämt exemplar inklämd på en hylla, omöjlig att upptäcka, medan Martin Widmarks (i och för sig utmärkta) Lasse Maja-serie får breda ut sig, efter åratal som storsäljare och lansering på film. Det är väl därför tv-kanalerna trailar för program som en miljonpublik aldrig missar medan fräscha pärlor visas för 50 000 tittare innan serien läggs ner.
Tänk om man genomförde ett experiment. Tänk om varje Akademibokhandel i landet (66 butiker) dukade upp ett centralt placerat bord med, låt oss säga, ett 20-tal exemplar av en hittills tämligen ouppmärksammad bok – det skulle kunna vara "Dela lika" men det finns hundratals andra kandidater att välja bland – och sedan se vad som hände. Alla böckerna skulle inte bli sålda, men definitivt fler än när just det här verket inte syns alls. Och det vet vi ju dessutom: böcker man ser i fysisk bokhandel tenderar också att säljas på nätet.
Tänk om dagstidningarna inte fortsatte att nedprioritera recensionsverksamheten av nya böcker (de hade ju resurser att recensera vartenda Sommar-program)! Tänk om Bibliotekstjänst inte fortsatte välja bort, på grumliga kriterier, ett stort antal nyutkomna böcker utan återvände till sin gamla princip: att läsa och bedöma allt!
Visst vill
vi väl ha pappersboken kvar?!
Tänk om man skippade all tv-trailing för Mello och valde att marknadsföra några "smala" program på det frigjorda utrymmet! Tänk om inte alla magasinsprogram valde att som sina gäster bjuda in de där ständigt återkommande storsäljarna, som förvisso bara ställer upp när de har en ny produkt att promota, utan i stället botaniserade bland mer okända förmågor, människor med nya öden, nya berättelser, nya åsikter!
Och jag tillåter mig tro att det är av liknande anledning som Zara Larsson inte syntes lika bra som Kent när Bråvalla-festivalen drog igång: Kent är etablerad sedan länge, Zara ganska ny. Kvinnligt eller manligt tror jag för min del har underordnad betydelse.
Fast det
finns ändå en fördel med att tillhöra de osynliggjorda i bokbranschen: ingen
ropar att man ska visa pattarna. Och även om vi gjorde det är det tveksamt om
det skulle hjälpa ...
Copyright Klimakteriehäxan
Tisdagstema SKÄRPEDJUP
Nog begriper jag att tisdagstemat denna gång egentligen är tänkt att få oss med kamera försedda bloggare att anstränga oss lite extra, bygga upp något, ett stilleben eller så. Detta för att visa att vi verkligen fattar hur man kan fånga betraktarens blick genom att med bildskärpans hjälp rikta intresset mot en viss bit, en detalj av fotot vi tar.
Men dagar som dessa, när augusti utan konkurrens tar hem segern som Årets Sommarmånad, tar jag gärna till det oändliga skärpedjupet, det som omfattar både blå himmel och intensiv grönska. Till råga på allt snarlikt den bild jag publicerade här i går, men det kan inte hjälpas! OK, det får bli en blomma också. En allium, häftig växt eller hur?!
Tisdagstemat är alltså SKÄRPEDJUP och du kan se andras lösningar av uppgiften här.
Copyright Klimakteriehäxan
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, augusti 17, 2015
Bästa utsikten
Det är något visst med träd. Grönskan, suset i löven, grenarnas dans i vinden. Tillsammans med vattnet och gräset utgör de sommarens favoritutsikt. När jag låter blicken vila i de där tvillingträdens kronor infinner sig lugnet. Jag saknar inte det stora havet, sandstranden, det exotiska.
Jag tycker bara att jag har tur som får beundra en sådan härlig utsikt. Och viftar lite försiktigt med tårna i takt med vindfläktarna, innan jag går över gräsmattan och hoppar i sjön.
Väl uppe på det torra igen sträcker jag vällustigt ut mig i solstolen och får en annan vy, med ännu grönare blad och ännu blåare himmel.
Sommar-Stockholm!
Copyright Klimakteriehäxan
Jag tycker bara att jag har tur som får beundra en sådan härlig utsikt. Och viftar lite försiktigt med tårna i takt med vindfläktarna, innan jag går över gräsmattan och hoppar i sjön.
Väl uppe på det torra igen sträcker jag vällustigt ut mig i solstolen och får en annan vy, med ännu grönare blad och ännu blåare himmel.
Sommar-Stockholm!
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, augusti 16, 2015
CITAT om litterära nyanser
"I dagarna släpptes del fyra i den helt banbrytande 'Femtio nyanser'-serien. Författaren E L James har ju lyckats skapa bred acceptans för en sorts litteratur som tidigare ansågs både privat och genant. Jag talar som ni förstår om genren skitdåligt skrivna böcker. Plötsligt kan man se människor sitta och läsa riktig dynglitteratur mitt ute bland folk."
-Adam Svanell, redaktör för Svenska Dagbladets Kulturmagasin, inser att E L James förändrat hur vi läser men tillhör inte varken hennes eller Mr Greys beundrarskara, det framgår av texten idag under vinjetten "Lärdomar från vecka 33".
-Adam Svanell, redaktör för Svenska Dagbladets Kulturmagasin, inser att E L James förändrat hur vi läser men tillhör inte varken hennes eller Mr Greys beundrarskara, det framgår av texten idag under vinjetten "Lärdomar från vecka 33".
Skördetid
Nä men har ni sett!
Körsbär!
Jag har stora planer. För båda två.
En husmors plikter tar aldrig slut ...
Copyright Klimakteriehäxan
Körsbär!
Jag har stora planer. För båda två.
En husmors plikter tar aldrig slut ...
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, augusti 15, 2015
Lotta Svärd m/ä och i dag
Titta på de här damerna och jag tror att ni håller med!
Det betyder inte att de måste kopieras. Men det är som med Lotta Svärd, ni vet hon i Runebergs "Fänrik Ståls sägner". I dikten om henne finns den där slutraden som fastnat i minnet för evigt och som passar så bra just här och nu:
"Något tålte hon skrattas åt, men mera hedras ändå"!
Om du vill läsa hela berättelsen om Lotta finns den här. Den är inte dålig! Johan Ludvig Runeberg var en rimmens mästare.
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, augusti 14, 2015
Fåglar på en gren ...
Det är en vägg på Jakobsbergsgatan, mitt i centralaste huvudstaden, som förvandlats till en sorts skatbo i brons av konstnären Mats Åberg. Vad som finns bakom de vackra grindarna vet jag inte, men det visar sig att de funnits på plats i tjugo år – ytterligare ett bevis för att man alldeles för ofta fäster blicken på trottoaren där man går fram, i stället för att höja hakan och ta in fler intryck. Ja, de är ju förvisso fler ovanför marknivån ...
Glad av sådan konst blir åtminstone jag, som dessutom har pippi på fåglar i största allmänhet. Att sedan två hela decennier kan gå innan jag får upp ögonen för verket som är så centralt placerat är förstås lite underligt, men här gäller som alltid: bättre sent än aldrig!
Vill du också tralla "för det satt i månen sken, två små fåglar på en gren"? Nu är de visserligen sex till antalet och syns förmodligen bättre i gatlyktans än i månens sken, men varför vara så petig?
Gå Biblioteksgatan in från Norrmalmstorg, sväng in på Jakobsbergsgatan och titta på väggen till vänster! Storstadens skator sitter på sin gren och väntar på dig!
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, augusti 13, 2015
Min första kappa
Den var blå.
Den var jättefin.
Den var hemstickad. Av mamma. Som, visar det sig, sparade stickbeskrivningen till sin död. Hon har säkert inte ägnat den en tanke på många år, men den hörde till de små saker hon uppenbarligen ville minnas eller åtminstone hade svårt att slänga.
Man hittar många märkliga ting när gamla gömmor rensas. Ofta saker som påminner om den tid då barnen var just barn. Foton man aldrig har sett, brev man inte minns att man skrivit, teckningar som ritats när man var fem, travar med vykort man skickat från diverse semestrar. Släktens bröllopsbilder, hyggligt få skilsmässopar bland dem. Gamla skolklasser. Ateljéfoton med "RÅKOPIA" stämplat tvärs över. Och än en gång konstaterar jag när 40-talsminnena radar upp sig att alla var så smärta! Så cyklar de också på bilderna, eller åker skidor, eller badar.
Mitt i alltihop dyker den upp, den utklippta stickbeskrivningen på en barnkappa. Astrid Larsson i Nyköping har gjort modellen, med "mönsterstickad chemisett" och en kjol i vippiga våder. Dock kan jag inte se i vilken tidning mamma hittade den. Storleken är i alla fall två år och stickorna nummer 2½ – och alla som någon gång stickat vet att det inte är en storlek som får handarbetet att växa särskilt snabbt.
Faktum är att jag minns den där kappan. Ja inte i detalj, men att den var blå. Kommer också ihåg att jag senare fick en "dräkt", även den i blått: kofta och kjol som mamma snodde ihop, tillsammans med jumprar, tröjor och mössor. Fort gick det alltid, trots att det på den tiden aldrig handlade om sådana garner som numera får prefixet mode- och nästan undantagsvis är så tjocka att de kan hanteras med stickor nummer fem eller ännu grövre.
Någonstans finns jag säkert förevigad klädd i den här skapelsen. Men den bilden har jag ännu inte hittat. Nöjer mig med det mamma skrivit i sin snygga handstil på urklippet: "Ainas första kappa! söt!".
Ja, det var den. Absolut.
Vill du tillverka en likadan, i äkta 50-talsstil? Det går jättebra. Skaffa fyra hekto ullgarn och stickor i rätt storlek. Som ni ser har jag ju beskrivningen kvar och vidarebefordrar den gärna!
Copyright Klimakteriehäxan
Den var jättefin.
Den var hemstickad. Av mamma. Som, visar det sig, sparade stickbeskrivningen till sin död. Hon har säkert inte ägnat den en tanke på många år, men den hörde till de små saker hon uppenbarligen ville minnas eller åtminstone hade svårt att slänga.
Man hittar många märkliga ting när gamla gömmor rensas. Ofta saker som påminner om den tid då barnen var just barn. Foton man aldrig har sett, brev man inte minns att man skrivit, teckningar som ritats när man var fem, travar med vykort man skickat från diverse semestrar. Släktens bröllopsbilder, hyggligt få skilsmässopar bland dem. Gamla skolklasser. Ateljéfoton med "RÅKOPIA" stämplat tvärs över. Och än en gång konstaterar jag när 40-talsminnena radar upp sig att alla var så smärta! Så cyklar de också på bilderna, eller åker skidor, eller badar.
Mitt i alltihop dyker den upp, den utklippta stickbeskrivningen på en barnkappa. Astrid Larsson i Nyköping har gjort modellen, med "mönsterstickad chemisett" och en kjol i vippiga våder. Dock kan jag inte se i vilken tidning mamma hittade den. Storleken är i alla fall två år och stickorna nummer 2½ – och alla som någon gång stickat vet att det inte är en storlek som får handarbetet att växa särskilt snabbt.
Faktum är att jag minns den där kappan. Ja inte i detalj, men att den var blå. Kommer också ihåg att jag senare fick en "dräkt", även den i blått: kofta och kjol som mamma snodde ihop, tillsammans med jumprar, tröjor och mössor. Fort gick det alltid, trots att det på den tiden aldrig handlade om sådana garner som numera får prefixet mode- och nästan undantagsvis är så tjocka att de kan hanteras med stickor nummer fem eller ännu grövre.
Någonstans finns jag säkert förevigad klädd i den här skapelsen. Men den bilden har jag ännu inte hittat. Nöjer mig med det mamma skrivit i sin snygga handstil på urklippet: "Ainas första kappa! söt!".
Ja, det var den. Absolut.
Vill du tillverka en likadan, i äkta 50-talsstil? Det går jättebra. Skaffa fyra hekto ullgarn och stickor i rätt storlek. Som ni ser har jag ju beskrivningen kvar och vidarebefordrar den gärna!
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, augusti 12, 2015
När Pennorna dör
De svenska Pennorna, de där med stort P, blir ständigt färre. Nu har en av de verkligt skönskrivande kollegor jag haft lämnat sin sista text
för publicering.
Jan Lindström var allmänreporter i ordets allra finaste bemärkelse: en journalist som kan åta sig alla sorters uppdrag, det må gälla något som hänt runt knuten eller långt bort i världen. Janne behandlade alla ämnen med ett aldrig svikande engagemang och intresse. Han var ett föredöme redan 1967 när jag kom ny till Expressen, allas vår chef och idol Sigge Ågren älskade honom med all rätt.
Det var den stora kvällstidningen som han stannade hos, ville utveckla, värnade om, precis som han värnade om journalistikens principer. Efter pensioneringen fortsatte han i samma anda, men då som den idealist han var: Janne jobbade med de bostadslösas tidning Situation Stockholm.
Janne älskade bilder och att arbeta med skickliga fotografer, sådana som det fanns gott om på Expressen. Men själv tog han, till skillnad från oss andra, aldrig några foton. Och när jag frågade, över en middag i Buenos Aires under pågående Falklandskrig, varför han inte ens hade en kamera svarade han övertygat, att om han fäste det han såg på film skulle han kanske inte komma ihåg det lika bra som han annars gjorde. Så till skillnad från oss andra plåtade han inte ens sin familj.
Alltså verkar det vara helt i sin ordning att jag inte har en egen bild på Jan Lindström, trots att jag alltid bär på någon sorts kamera (det ni ser är hans bildbyline från Expressen). Men han var ju ordets man. Och självklart skulle jag minnas honom även utan foto ...
Janne blev 77 innan cancern besegrade honom och världen blev fattigare. Det gör den varje gång en av Pennorna dör.
Copyright Klimakteriehäxan
för publicering.
Jan Lindström var allmänreporter i ordets allra finaste bemärkelse: en journalist som kan åta sig alla sorters uppdrag, det må gälla något som hänt runt knuten eller långt bort i världen. Janne behandlade alla ämnen med ett aldrig svikande engagemang och intresse. Han var ett föredöme redan 1967 när jag kom ny till Expressen, allas vår chef och idol Sigge Ågren älskade honom med all rätt.
Det var den stora kvällstidningen som han stannade hos, ville utveckla, värnade om, precis som han värnade om journalistikens principer. Efter pensioneringen fortsatte han i samma anda, men då som den idealist han var: Janne jobbade med de bostadslösas tidning Situation Stockholm.
Janne älskade bilder och att arbeta med skickliga fotografer, sådana som det fanns gott om på Expressen. Men själv tog han, till skillnad från oss andra, aldrig några foton. Och när jag frågade, över en middag i Buenos Aires under pågående Falklandskrig, varför han inte ens hade en kamera svarade han övertygat, att om han fäste det han såg på film skulle han kanske inte komma ihåg det lika bra som han annars gjorde. Så till skillnad från oss andra plåtade han inte ens sin familj.
Alltså verkar det vara helt i sin ordning att jag inte har en egen bild på Jan Lindström, trots att jag alltid bär på någon sorts kamera (det ni ser är hans bildbyline från Expressen). Men han var ju ordets man. Och självklart skulle jag minnas honom även utan foto ...
Janne blev 77 innan cancern besegrade honom och världen blev fattigare. Det gör den varje gång en av Pennorna dör.
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, augusti 11, 2015
Tisdagstema ANSIKTE
Äntligen tisdag, utbrister du kanske denna morgon?!
Ja, varför inte?
Det är visserligen lite grått men ändå sommar och frukosten smakade utmärkt. Och så kan vi ju ägna oss åt tisdagstemat, denna vecka med ledordet ANSIKTE.
Som gjort för en selfie, eller hur? Fast jag har nästan aldrig tagit någon. Jo, en som borde gå till historien. Plåtade mig när jag satt i tandläkarstolen med vidöppen mun och diverse instrument applicerade. Om ni får se den? Nej, faktiskt inte!
Däremot fick jag fotot ovan mig tillsänt som en hälsning från utlandet. Ett montage där jag petats in på en bild som en jättestor muralmålning. Två herrar ser ut att njuta av anblicken ... Kul, tycker åtminstone jag. Det här är ett av de ställen på nätet som låter dig göra liknande skapelser, sekundsnabbt i din dator! Sajten där min bild sattes ihop verkar dock inte finnas längre.
Copyright Klimakteriehäxan
Ja, varför inte?
Det är visserligen lite grått men ändå sommar och frukosten smakade utmärkt. Och så kan vi ju ägna oss åt tisdagstemat, denna vecka med ledordet ANSIKTE.
Som gjort för en selfie, eller hur? Fast jag har nästan aldrig tagit någon. Jo, en som borde gå till historien. Plåtade mig när jag satt i tandläkarstolen med vidöppen mun och diverse instrument applicerade. Om ni får se den? Nej, faktiskt inte!
Däremot fick jag fotot ovan mig tillsänt som en hälsning från utlandet. Ett montage där jag petats in på en bild som en jättestor muralmålning. Två herrar ser ut att njuta av anblicken ... Kul, tycker åtminstone jag. Det här är ett av de ställen på nätet som låter dig göra liknande skapelser, sekundsnabbt i din dator! Sajten där min bild sattes ihop verkar dock inte finnas längre.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, augusti 09, 2015
Välj rätt söndagsfilm!
Anmäler mig härmed som er personliga filmexpert. Detta med anledning av att söndag ofta betyder film i tv. Och just ikväll kan ni välja mellan en jättebra och en riktigt tråkig rulle.
"Australia" från 2008 med Nicole Kidman och den mer okände Hugh Jackman börjar kl 21 i TV3. Långfilm är en underdrift. Den är jättelång! Men för all del, har du vanligtvis svårt att somna kan den väl funka. För den är supertråkig och allra tråkigast är Kidman. Råkar du vara galen i kor kan detta trots allt vara något för dig, för sällan har så många kossor fått visa sig på vita duken! Nu är du i alla fall varnad.
Däremot finns det en höjdare i TV4 med sen start, kl 23.10. "About Schmidt" har Jack Nicholson i en paradroll med start i slutminuterna av Mr Schmidts sista arbetsdag innan pensionärslivet tar vid. Det är gripande, det är stundtals roligt, det är tankeväckande. Fast håller på in på småtimmarna. Alltså spelar du in den och tittar i efterhand, med snabbspolning i reklampauserna! Missa den inte!
Med varma hälsningar från er personliga filmexpert ... som inser att den som följer mitt råd med nödvändighet förvandlar söndagsfilmen till ett måndagsnöje. Men säkert står det någon osedd (eller reprisvärd) dvd och dräller någonstans, en som kan rädda söndagen utan hjälp av tablå-tv?
Brittiska "Akuten" i SVT1 kl 21.50 törs jag också rekommendera!
Copyright Klimakteriehäxan
"Australia" från 2008 med Nicole Kidman och den mer okände Hugh Jackman börjar kl 21 i TV3. Långfilm är en underdrift. Den är jättelång! Men för all del, har du vanligtvis svårt att somna kan den väl funka. För den är supertråkig och allra tråkigast är Kidman. Råkar du vara galen i kor kan detta trots allt vara något för dig, för sällan har så många kossor fått visa sig på vita duken! Nu är du i alla fall varnad.
Däremot finns det en höjdare i TV4 med sen start, kl 23.10. "About Schmidt" har Jack Nicholson i en paradroll med start i slutminuterna av Mr Schmidts sista arbetsdag innan pensionärslivet tar vid. Det är gripande, det är stundtals roligt, det är tankeväckande. Fast håller på in på småtimmarna. Alltså spelar du in den och tittar i efterhand, med snabbspolning i reklampauserna! Missa den inte!
Med varma hälsningar från er personliga filmexpert ... som inser att den som följer mitt råd med nödvändighet förvandlar söndagsfilmen till ett måndagsnöje. Men säkert står det någon osedd (eller reprisvärd) dvd och dräller någonstans, en som kan rädda söndagen utan hjälp av tablå-tv?
Brittiska "Akuten" i SVT1 kl 21.50 törs jag också rekommendera!
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, augusti 07, 2015
Sommartårta
Augusti verkar kunna bli årets sommarmånad, den enda ...
I vår familj är det också tårtmånad. Vi har tre "dagar" att fira och jag har gjort min egen tradition: jag bakar tårta. Det blir visserligen ändå bara två augustitårtor, eftersom två av våra märkesdagar råkar sammanfalla, men det är ju bara hälsosamt.
Nästan alltid gör jag en sockerkaksbotten, i alla fall om festföremålen får välja. Och på toppen blir det gärna sommarbär. I dag plockade i en förvildad hallonhäck och i grannens fantastiska vinbärsbuskar, med grenar så nedtyngda av bär att man knappt tror sina ögon – särskilt inte om man betänker det antal kilon som redan skördats, fåglarnas beskärda del oräknad!
Allra bäst smakar tårtan i sommarväder. Det vill säga sol, nästan molnfritt och väldigt lite vind. Man tar en rejäl bit, och sen gärna en till ... och om ingen tittar kan det bli en smal liten tredje omgång också ... Precis så gick det till i dag, på sommartårtans dag.
Fast det är klart: vi hade ätit vår tårta även om det regnat.
Copyright Klimakteriehäxan
I vår familj är det också tårtmånad. Vi har tre "dagar" att fira och jag har gjort min egen tradition: jag bakar tårta. Det blir visserligen ändå bara två augustitårtor, eftersom två av våra märkesdagar råkar sammanfalla, men det är ju bara hälsosamt.
Nästan alltid gör jag en sockerkaksbotten, i alla fall om festföremålen får välja. Och på toppen blir det gärna sommarbär. I dag plockade i en förvildad hallonhäck och i grannens fantastiska vinbärsbuskar, med grenar så nedtyngda av bär att man knappt tror sina ögon – särskilt inte om man betänker det antal kilon som redan skördats, fåglarnas beskärda del oräknad!
Allra bäst smakar tårtan i sommarväder. Det vill säga sol, nästan molnfritt och väldigt lite vind. Man tar en rejäl bit, och sen gärna en till ... och om ingen tittar kan det bli en smal liten tredje omgång också ... Precis så gick det till i dag, på sommartårtans dag.
Fast det är klart: vi hade ätit vår tårta även om det regnat.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, augusti 05, 2015
Så sant som det är sagt
I brist på något begåvat att komma med ur egen fatabur lånar jag några ord från en avsevärt mer inflytelserik skribent.
På svenska, för säkerhets och bekvämlighets skull: "I samma ögonblick som vi övertygar ett barn om att kliva över den magiska tröskeln till ett bibliotek förändrar vi deras liv till det bättre för alltid. Det är en enorm kraft, för det goda."
På svenska, för säkerhets och bekvämlighets skull: "I samma ögonblick som vi övertygar ett barn om att kliva över den magiska tröskeln till ett bibliotek förändrar vi deras liv till det bättre för alltid. Det är en enorm kraft, för det goda."
tisdag, augusti 04, 2015
TISDAGSTEMA: Semester med plats för böcker
Det blev ingen utlandsresa den här sommaren. Ingen tur till det solsäkra, charmiga och rentav lite exotiska semestermålet (ja, jag räknar trots allt inte en natt i Oslo dit).
Fast det går att känna sig ledig ändå. Sverige är vackert, till och med när det bara är tretton plusgrader och molnen envisas med att inte bara gadda ihop sig utan också lasta ur sig en massa väta.
Det blir helt enkelt läge för ett och annat korsord, den dagliga dosen suduko och så, förstås, böcker. Läsning kan vara den enskilt allra viktigast beståndsdelen när det ska handla om lov/semester så som tisdagstemat påbjuder denna vecka!
Många är vi bokvänner som klagar över ett äkta i-landsproblem: vi har för många böcker och de får helt enkelt inte plats hemma.
Vi trycker in volymer i hyllorna på alla ledder, vi travar kors och tvärs, vi har dubbla rader. Ändå är det överfullt. Det där systemet vi en gång införde (författarnamn i bokstavsordning i mitt fall) har kapsejsat för länge sedan.
Men det finns ju folk som försöker tänka till och tänka nytt. Som resultat exempelvis den här hyllan som också är en sittplats, en lösning som inte är svår för den händige att ta efter, särskilt inte som det finns "recept" här. Upphovsmannen kallar sig Darko.
Lika smart är det väl inte att lasta in sina romaner i en jättebokstav, men nog är det väl lite roligare än en Billy?
Nåja, ta inte illa upp, Ikea. Jag kommer snart och hämtar hem ett par Billy igen.
Copyright Klimakteriehäxan
Fast det går att känna sig ledig ändå. Sverige är vackert, till och med när det bara är tretton plusgrader och molnen envisas med att inte bara gadda ihop sig utan också lasta ur sig en massa väta.
Det blir helt enkelt läge för ett och annat korsord, den dagliga dosen suduko och så, förstås, böcker. Läsning kan vara den enskilt allra viktigast beståndsdelen när det ska handla om lov/semester så som tisdagstemat påbjuder denna vecka!
Vi trycker in volymer i hyllorna på alla ledder, vi travar kors och tvärs, vi har dubbla rader. Ändå är det överfullt. Det där systemet vi en gång införde (författarnamn i bokstavsordning i mitt fall) har kapsejsat för länge sedan.
Men det finns ju folk som försöker tänka till och tänka nytt. Som resultat exempelvis den här hyllan som också är en sittplats, en lösning som inte är svår för den händige att ta efter, särskilt inte som det finns "recept" här. Upphovsmannen kallar sig Darko.
Lika smart är det väl inte att lasta in sina romaner i en jättebokstav, men nog är det väl lite roligare än en Billy?
Nåja, ta inte illa upp, Ikea. Jag kommer snart och hämtar hem ett par Billy igen.
Från Bok & Bibliotek 2012. Västra Götalands monter om jag minns rätt. |
Kan ett R vara en utväg? I väntan på (pocket)böckerna. Från Sliperiet i Borgvik. |
Blommor hör sommar och semester till. |
En liten bit av det gröna semester/sommar-Sverige. |
måndag, augusti 03, 2015
CITAT om ett ändrat medielandskap
"Bloggarna har ersatts av sociala medier. Facebook har lyckats förvandla internet till det som alla påstod att nätet aldrig skulle bli – nämligen sunk-tv. /.../ Kommersiella sociala medier har förändrat samtalet på nätet. Deras flöde är konstruerat för att gynna det populära och det redan kända, allt annat är dömt på förhand."
-Håkan Lindgren, som skriver kulturkrönika i dagens SvD (och som man bara kan läsa på nätet om man är prenumerant), har läst en debattartikel av "the blogfather", Hossein Derakshan, som dömdes till 19,5 års fängelse i Iran för saker han skrivit på sin blogg. Efter sex år är han nu frigiven, och möter ett medielandskap han inte känner igen. Han kallar det "ett stort svek". Och ger oss samtidigt en förklaring, tror jag, varför bloggandet inte längre är lika populärt som det var för bara några år sedan.
-Håkan Lindgren, som skriver kulturkrönika i dagens SvD (och som man bara kan läsa på nätet om man är prenumerant), har läst en debattartikel av "the blogfather", Hossein Derakshan, som dömdes till 19,5 års fängelse i Iran för saker han skrivit på sin blogg. Efter sex år är han nu frigiven, och möter ett medielandskap han inte känner igen. Han kallar det "ett stort svek". Och ger oss samtidigt en förklaring, tror jag, varför bloggandet inte längre är lika populärt som det var för bara några år sedan.
söndag, augusti 02, 2015
Ett fönster rymmer så mycket
Den torra grenen är ett konstverk av alldeles egen kraft. Och de där väskorna, med okänt innehåll, är åtminstone i min fantasi packade för äventyr.
Med några solstrålars hjälp blir alltihop en fröjd för ögat.
Fönstret fotograferade jag i Sliperiet, ett konstgalleri i värmländska Borgvik. Du kan hänga med på mitt besök där nyligen om du klickar här.
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, augusti 01, 2015
Rapport från kvargträsket
Det började med att Dottern, som kör något hälsoprogram, hade bunkrat upp hemma i Sverige inför återresan till Norge, där som bekant allt är dyrare och matutbudet mindre (enligt den i Oslo sedan flera år bosatta Dottern alltså). Men när hon åkt var kylskåpet fullt. Allt det nyttiga hade glömts bort, inte kommit med, bara blivit kvar.
Och jag är ju inte den som slänger mat i första taget, det har man ju lärt sig att inte göra. Så nu stod jag där och stirrade på kvargburkarna. Kvarg med vaniljsmak, kvarg med kokossmak, med jordgubb-, med hallon-, med persika- och passionsfruktssmak. Eventuellt fanns där ytterligare någon variant, naturell förmodligen.
Vad är det då som är så käckt med kvarg? Det dyker upp överallt nu för tiden, det där ordet som verkar ha laddats med någon sorts magi. Jo det är fettsnålt (0,5 %) och det är proteinrikt samt kalorisnålt (90 kcal per 100 g). Och så mättar det, påstår man. Flitigt kvargätande kan, om det ersätter annat och inte bara tillkommer i dieten, hjälpa folk på bantningstraven, heter det. Ja men så klart att det är försäljningsargument som heter duga!
Men var kom den ifrån, den där trenden? Och vad är egentligen kvarg? Är det skillnad på keso, kesella och kvarg?
Allt är mjölkprodukter. Kallas ibland färskost. Keso görs på sötmjölk, kvarg på surmjölk. Kesella verkar vara ett namn på utdöende, ersatt av kvarg. Och kvarg är mycket mindre ost än keso, slätare, mjukare.
Det riktiga kvarg-racet tycks ha startat någon gång under fjolåret. Sedan dess har försäljningen gått upp på ett sätt som andra marknader bara kan drömma om. Fast expertisen är inte enig om kvargens hälsobringande effekter, främst eftersom alla varianterna med fruktsmak faktiskt innehåller en hel del socker, även om man vill förleda konsumenterna att tro att så knappt är fallet.
Den som vill bli mager med hjälp av kvarg ska alltså välja naturella alternativet och äta det med färska eller djupfrysta bär, om jag förstår saken rätt.
Faktum är att det funkar. Tycker också det är försvarbart att ersätta vaniljglassen, som passar så bra till säsongens färska bär, med vaniljkvarg. Precis som att jag vant mig vid att använda keso i både paj och ostkaka.
Plötsligt inser jag att min vistelse i kvargträsket nog varat längre än jag själv förstått. För i flera år nu har jag använt vaniljkesella i mina tårtor, de där jag alltid bakar till födelsedagar i familjen. Ersätter vaniljkräm, som är mycket sötare och mycket mer kaloririk, och absolut ingen har klagat.
Välkommen till samma träsk du med, men tro inte att det betyder underverk för figuren – se på mig ...
Copyright Klimakteriehäxan
Och jag är ju inte den som slänger mat i första taget, det har man ju lärt sig att inte göra. Så nu stod jag där och stirrade på kvargburkarna. Kvarg med vaniljsmak, kvarg med kokossmak, med jordgubb-, med hallon-, med persika- och passionsfruktssmak. Eventuellt fanns där ytterligare någon variant, naturell förmodligen.
Vad är det då som är så käckt med kvarg? Det dyker upp överallt nu för tiden, det där ordet som verkar ha laddats med någon sorts magi. Jo det är fettsnålt (0,5 %) och det är proteinrikt samt kalorisnålt (90 kcal per 100 g). Och så mättar det, påstår man. Flitigt kvargätande kan, om det ersätter annat och inte bara tillkommer i dieten, hjälpa folk på bantningstraven, heter det. Ja men så klart att det är försäljningsargument som heter duga!
Men var kom den ifrån, den där trenden? Och vad är egentligen kvarg? Är det skillnad på keso, kesella och kvarg?
Allt är mjölkprodukter. Kallas ibland färskost. Keso görs på sötmjölk, kvarg på surmjölk. Kesella verkar vara ett namn på utdöende, ersatt av kvarg. Och kvarg är mycket mindre ost än keso, slätare, mjukare.
Det riktiga kvarg-racet tycks ha startat någon gång under fjolåret. Sedan dess har försäljningen gått upp på ett sätt som andra marknader bara kan drömma om. Fast expertisen är inte enig om kvargens hälsobringande effekter, främst eftersom alla varianterna med fruktsmak faktiskt innehåller en hel del socker, även om man vill förleda konsumenterna att tro att så knappt är fallet.
Den som vill bli mager med hjälp av kvarg ska alltså välja naturella alternativet och äta det med färska eller djupfrysta bär, om jag förstår saken rätt.
Faktum är att det funkar. Tycker också det är försvarbart att ersätta vaniljglassen, som passar så bra till säsongens färska bär, med vaniljkvarg. Precis som att jag vant mig vid att använda keso i både paj och ostkaka.
Plötsligt inser jag att min vistelse i kvargträsket nog varat längre än jag själv förstått. För i flera år nu har jag använt vaniljkesella i mina tårtor, de där jag alltid bakar till födelsedagar i familjen. Ersätter vaniljkräm, som är mycket sötare och mycket mer kaloririk, och absolut ingen har klagat.
Välkommen till samma träsk du med, men tro inte att det betyder underverk för figuren – se på mig ...
Copyright Klimakteriehäxan