söndag, juli 31, 2016

Återvinning i balkonglådan

Visst kan man inte bara handla mjölk, fiskbullar och köttfärs hur mycket vardag det än är. Livet kräver blommor också! En och annan bukett eller krukväxt får alltså, självklart, följa med hem från mataffären. Det kan förefalla vara en kortvarig glädje och en usel investering, eftersom de ofta inte blommar särskilt länge.
Men några sorter ger verkligen valuta för pengarna!

Först och främst kalanchoe, den vi känner som våreld och höstglöd och en rad andra namn. Blommar rätt länge på fönsterbrädan, men har sedan ingenting emot att hamna i balkonglådan där den tämligen tvärsäkert sätter igång en ny blomsäsong.

Sak samma med gerberan. Mitt senaste ex hade tre blommor när jag köpte den. Inga synliga knoppar. Nu, efter någon vecka i konstant kontakt med sol och utomhusluft, levererar den åtminstone sex nya "prästkragar" och de står sig dessutom länge!

Fast campanulan är svårslagen. Finns i flera varianter, alla uppför sig lika snällt: de inte bara blommar om, de övervintrar självmant, helt utan diskussion och utan extra omvårdnad. En planta är inne på sitt fjärde balkongår hos mig. De blåa klockorna är ljuvliga!

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, juli 30, 2016

Om handarbetets förlorade heder

Högsommar betyder högsäsong. För sol och bad, kall öl, grillkvällar och lättlästa böcker, till exempel. Men det är också den tid på året när loppisar och så kallade bondeauktioner drar storpublik.

Möjligheten att göra fynd har en enorm dragningskraft. Något man behöver, eller mera troligt faktiskt inte alls behöver, kan föras hem i triumf: så billigt! så snyggt! så perfekt! Det har också konstaterats att den som verkligen hittar det hett eftertraktade upplever samma lyckokänsla som den jägare som just lagt ner ett stort villebråd.

Dock finns i det där utbudet av prylar från dödsbon, utrensningar och andra överskottslager en sorts artikel som i princip ingen köper. En gång absolut nödvändiga artiklar som skulle finnas i brudkistan, i väntan på ett nybildat hem. Broderade, stickade, virkade, vävda produkter som det tagit många timmar att slutföra.

Så börjar min senaste krönika på sajten News55. Du läser hela texten här! Kul om du kommenterar. Och naturligtvis roligt om du vill dela vidare!

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, juli 29, 2016

Citat: På hög höjd

"Att åldras är som att bestiga ett berg. Man blir lite andfådd. Men man får bättre utsikt."

-Ingrid Bergman, den svenska skådespelare som vunnit flest Oscars-statyetter (tre) blev själv inte lastgammal. Hon var 67 när hon dog men hade säkert mycket bättre utsikt då än när hon som ung och oprövad lämnade sitt hemland. Nu blir hon en av dem som bidrar till lördagscitatet. Och utsikten jag bjuder på är från Capri, en ö med stora nivåskillnader!

Böckerna som toppar min lista

Bokbloggsjerkan är frisk igen! Det känns bra. Och denna gång uppmanar "värdinnan"Annika oss att göra personliga topplistor, i fritt valda kategorier. Så här skriver hon:
Jag älskar listor och jag skriver flera stycken varje vecka i alla möjliga sammanhang. Och eftersom jag vet att jag långt ifrån är ensam om detta fenomen så tänkte jag att veckans tema för jerkan ska vara just en lista-post. Endast fantasin sätter gränser… 

Roligt att grunna på! Det hade kunnat bli riktigt långt, men här mitt resultat, tre "rubriker", fem titlar per kategori, utan inbördes rangordning (det blev FÖR svårt!):

Debutantböckerna jag önskar att jag hade skrivit själv  för att de inlett lysande författarskap och, för all del, medfört både berömmelse och rikedom också ...
Vita tänder (White Teeth) av Zadie Smith
Lila hibiskus (Purple Hibiscus) av Chimamanda Ngozi Adichie
Britt-Mari lättar sitt hjärta av Astrid Lindgren
Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf
En mörderska bland oss (Burial Rites) av Hannah Kent (som dock ännu inte är klar med sin uppföljare, men med den starten så blir det nog inget problem med framtiden!)

Böckerna alla ungar borde få  för att läsa själva, men också för att höra vuxna läsa högt
Vem ska trösta Knyttet av Tove Jansson
Sagan om det röda äpplet av Jan Lööf (du ser en del av bokens omslag till höger här)
Loranga, Masarin och Dartanjang av Barbro Lindgren
Nalle Puh av A A Milne. Det var den första bok jag läste alldeles själv.
Eddie och Maxon Jaxon (eller någon annan Eddie-bok) av Viveca Lärn (Sundvall)

Böckerna om kärlek jag inte glömmer
Kristin Lavransdotter av Sigrid Undset
Love Story av Erich Segal
Landskap med djur (Landscape With Animals) av Sonya Hartnett (på engelska utgiven under pseudonymen Cameron S Redfern)
Flicka med gröna ögon (Girl With Green Eyes) av Edna O´Brien
Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg

Som sagt, det här var en kul grej att grunna på. Men det är med bloggposter som med böcker: de måste ha ett slut!
Här hittar du fler topplistor att botanisera i.

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, juli 28, 2016

Ett ord för dagen igen (2)


LIVMODERKRIG

-Ett ord som dök upp i tidningen härom dagen. Livmoder som låter så fredligt, ombonat, varmt och tryggt! Men nu kan den dras in i stridigheter, uppenbarligen. En väldigt trist utveckling ... Och den utlösande faktorn var att Storbritannien fick en kvinna som premiärminister, konservativa Theresa May, som inte har några barn. Tanken verkar vara att en oanvänd livmoder kämpar mot använda. Bör alltså använda fortplantningsorgan ta hem segern i den kraftmätningen? Alltför låg nivå på den sammandrabbningen menar jag.

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, juli 24, 2016

"Jag är statsminister"

Thorbjörn Fälldin, den piprökande, brummande centerpartiledaren och statsministern, blev 90 år.

Många är historierna om honom. Själv har jag inte egentligen några egna minnen, förutom när jag joggade i Hagaparken en gång och såg en stor svart bil parkerad på ett konstigt ställe. Två män i mörka kostymer hade klivit ur. En hade krokig pipa i munnen. Så såg jag: den ene var uppenbarligen chaufför. Den andre var landets politiske ledare, i stort behov av en rökpaus. Av säpo inte ett spår.

Men en annan bra (och sann!) Fälldin-historia har jag. Min gladlynta och alltid pratsugna väninna, sedan länge bosatt i Centralamerika, stod på flygplatsen i Miami och upptäckte att i hennes närhet fanns en samling svensktalande resenärer. Hon ville inte missa chansen att motionera sitt modersmål.

Alltså närmade hon sig en av herrarna, sa hej och att hon just hört svenska pratas och tyckte det var allmänt trevligt. Mannen svarade vänligt på hennes frågor: var hade han varit? Jo i Cancun. Å, så härligt, mycket strandliv kanske? Nej, inte så värst, mer sammanträdesrum och luftkonditionering.
Jaha men varför missa chansen när man ändå är på ett sånt fint ställe? Det var en konferens.

Jaså konferens, det låter inte så jättekul. Vad jobbar du med?
-Jag är statsminister.
Sa Thorbjörn Fälldin snällt. Min väninna tappade hakan, svensk politik följde hon uppenbarligen inte.
När det blev dags för avgång gick hon och Fälldin till var sin gate ... han med sikte på Rosenbad, hon skulle landa på La Aurora i Guatemala ...

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, juli 23, 2016

Handlar inte alla romaner om relationer?

Först blir jag lite häpen över den fråga vi som gillar Bokbloggsjerkan ska fundera över denna gång. Den lyder så här:
Har du råkat på någon relation i en bok (film eller tv-serie) som du fascineras/förundras lite extra över?  

Min första tanke är att i princip varenda bok jag läst handlar om relationer, på ett eller annat sätt. Från Astrid Lindgren och framåt. Och att det är anledningen till att man vill läsa. Fast det är klart att det är samexistenser med olika intensitet, olika sorters laddning. Men sedan dyker de förstås upp i minnet.

Tänker på Gun-Britt Sundströms "Maken", epokgörande relationsdrama från tidigaste 70-talet. Romanen diskuterades alldeles nyss i ett radioprogram, i vilket ingen av deltagarna (trots lagom ålder) visade sig ha nån egen relation alls till sagda drama. Det var inte så lyckat! Själv överväver jag en omläsning. När den var ny tyckte jag den var helt fantastisk.

Tänker på "Ett sällsamt dubbelliv" av Lena Kåreland, med underrubriken "Gurli Linders memoarer". Gurli, som var Sveriges första barnboksrecensent, var gift och hade barn med en mycket äldre man men hade också en väldigt speciell relation till ballongfararen Andrée, vars minne hon högtidlighöll till sin egen död. Kåreland berättar historien med värme. 

Och så tänker jag på "Euphoria" av Lily King. Bygger på den historiska socialantropologen Margaret Meads liv och forskning längs Sepik-floden i Nya Guinea på 1930-talet. I den exotiska och ganska farliga miljön uppstod ett triangeldrama med Margaret (som i boken heter Nell), hennes man och en annan manlig kollega. Dessutom en del märkliga relationer av annat slag i de folkgrupper forskarna studerar, historier som ägnats många reseskildringar. Rättmätigt hyllad åtminstone i USA, där boken vunnit fina priser. Dock verkar den inte finnas översatt till svenska. Än, åtminstone.

Tittar jag ut över ett bredare medielandskap finns förstås också massor som fascinerar. Man kan ju exempelvis undra varför jag (och jag vet att jag inte är ensam) sett filmen "Pretty Woman" så många gånger att jag i princip kan den utantill ... 
Relationen mellan stenrik man och fattig gatflicka fungerar, i varenda repris! Precis som många andra modernare variationer av sagan om Askungen.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Annikas kultur- och litteraturblogg, värd för Bokbloggsjerkan, tycks ha teknikproblem just nu så länken funkar inte. Hoppas den kommer till liv så småningom!

fredag, juli 22, 2016

Före och efter

FÖRE: Röda vinbär, svarta vinbär och hallon. 
EFTER: Sylt i riktigt många burkar! Gelén blev dock misslyckad.
Men körsbären hänger kvar på grenarna ... 
Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, juli 21, 2016

Bleknade minnen i TillBakaTitt #tbt

Möjligen är det inte sant. Men jag TROR att jag är ensam i Sverige om att äga denna affisch och ha den på min vägg. Det är faktiskt en bok, en hel bok. "Ingen skriver till översten" (El Colonel no tiene quien le escriba) är alltså inte världens mest mångordiga berättelse, men bra är den.

"Krönika om ett förebådat dödsbud"
på quechoa.
Gabriel Garcia Marquez skrev den 1961, mer än tjugo år innan han fick Nobel-priset i litteratur. Jag knackade på hans dörr i Mexico den morgonen och fick göra den allra första intervjun med honom som "världsmästare i text". Året därpå besökte jag honom i hans hem i Colombia. Det resulterade bland annat i att jag fick flera av hans böcker, signerade examplar, inklusive en i översättning till indianspråket quechoa!

Det var också då jag fick affischen på vilken man faktiskt kan läsa hela romanen. Samt, om man tar ett par steg bakåt, också ser författarens ansikte porträtterat i svarta och gråa bokstäver på vit botten. Titta noga på mitt foto så ser du det nog! (Du kan klicka på bilden för att se den i större format.)

Han signerade affischen också, förstås. I rött, fast det har bleknat med åren. Precis som minnen, även de exklusiva, brukar göra.
Men i dag är det torsdag och då är det läge för #tbt, uttytt "ThrowBack Thursday" eller "TillBakaTitt" som jag översätter det till. Dock vet jag inte vad det kan tänkas heta på quechoa.

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, juli 20, 2016

Ett ord för dagen (1)


FRILUFTSKJOL

-Så gott som dagligen stöter jag på ett eller flera ord som får mina ögonbryn att skjuta upp en bit i pannan. Räkna med att du som läser min blogg får ta del av fler framöver! Kanske händer det något också med dina ögonbryn? Eller är du möjligen redan lycklig ägare till en friluftskjol? Hur använder du den? Hur kom du på att du behövde en? Bör jag vara avundsjuk, jag som (såvitt jag vet) ingen har?

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, juli 19, 2016

Tisdagstema LANTLIG

Ordet LANTLIG används ibland som något nedsättande. Så fånigt! Men det kan vara så mycket, så många olika saker som förtjänar etiketten.

Min bild som är bidraget till veckans tisdagstema  du hittar fler exempel den här vägen  är tagen i utkanten av värmländska Arvika och har en rad beståndsdelar som gör att jag tycker att den passar perfekt: faluröda väggar, inte mindre än tre rejäla skottkärror, frodigt grönt gräs, täta trädkronor som fångar vindens sus, prydligt staplad ved och fantasifulla dörrhandtag hämtade direkt ur naturen! Sammantaget rena idyllen, men den visar också att här måste man jobba.

Det är med andra ord en rad typiska faktorer som vi haft och fortfarande har nära till i Barndomslandet. En detalj i den här lantliga idyllen syns dock inte på foto. Över nejden hörs ett pratprogram, direktsänt i radio. I norsk radio! Det är inte långt till grannlandet.

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, juli 18, 2016

Älskar vi ihjäl Lars Lerin?



Håller Sverige på att älska ihjäl Lars Lerin?
En blyg och stillsam värmlänning som inte breder ut sig i onödan. Dock ger han bevis på humor och värme, har en underfundig blick. Dessutom är han ett geni när det kommer till akvareller, och inte långt ifrån det när det handlar om att göra originella böcker heller. Han har skrivit och skapat bilder i mer än femtio volymer, mest på eget förlag men numera har också Bonniers slutit honom till sitt hjärta.

Redan för tjugo år sedan fick jag en av hans böcker i present. Då hade jag trots att jag är intresserad en ganska dimmig uppfattning om en konstnär som låtit tala om sig, om än i trängre kretsar. Och boken var lite svårläst, eftersom författaren skrivit texten för hand!
Första gången jag lade märke till honom på riktigt tror jag var när ... texten fortsätter här!

Härom dagen var jag en av dem som stod i kö för att komma in på Lerins egen konsthall, Sandgrund i Karlstad. Och precis som vid tidigare besök tappar jag nästan andan inför en del av hans fantastiska bilder. Samtidigt som jag inte kan låta bli att undra om alla hans andra projekt kan bli hot mot ett suveränt konstnärskap. Jag för min del kan vänta rätt länge innan jag ser Lerin i tv igen. Innan han blir utsliten i rutan.

Du kan läsa hela den här så kallade "Erfarna tanken" på News 55, kommentera väldigt gärna och dela vidare så blir ju jag glad!




  Copyright Klimakteriehäxan

söndag, juli 17, 2016

Tidlösa trasor

Att ha eller inte ha trasmattor, det kan vara en konfliktanledning så god eller dum som någon. Lite krångligt blev det när en JÅ (skriver inte ut namnet för att hejda googlarna) sa att riktiga svenskar har trasmattor  ja jag minns inte exakt hur orden föll, men effekten blev att den som tidigare var tveksam blev ännu mera skeptisk mot denna fina urgamla traditionella form av återvinning.

Den som har en egenhändigt tillverkad trasmatta kliver omkring på sina avlagda kläder och lakan. Det kan bli många kära återseenden och minnesbilder: där klänningen som jag tyckte så mycket om, och där blusen mamma alltid tog när hon ville vara lite extra fin!

Sedan kan man köpa trasmattor för märkvärdigt lite pengar också. Själv handlade jag en stor vid mitt hittills enda besök i Tunisien. Det var många år sedan, men den håller än. Ikea erbjuder trasmattor, troligen indiska, så billiga att man skäms. Och så finns konsthantverkarna, väverskorna som älskar gamla jeans eftersom det blir stadiga trasor i härliga blå nyanser ...

Jag äger också en vävstol, men den har inte varit flitigt använd. De gånger jag slagit in lite trasor i en varp har jag gjort det hos någon annan. Men roligt är det, ganska fort går det och resultatet blir utan undantag fint.

Någon gång, kanske var det på 70-talet, vävde vi kassar, kuddar och dukar på löpande band. Egen design! Inte så vanligt längre, men ibland dyker de upp, traslöparna, gärna i lätt museala miljöer, som på min bild.
Tyvärr är också själva vävstolen på väg att försvinna. Ingen vill köpa dem längre, ingen tycks ha plats för dem hemma där de en gång var självklara, nyttiga och rent av nödvändiga.

Som tur är kan textilier numera återvinnas på andra sätt, som också är bra för miljön. Men då går vi miste om tidlösheten, de användbara minnena som bara en trasväv kan erbjuda. Fast även om det inte blir egna minnen är en handvävd trasmatta den perfekta souveniren från sommar-Sverige!

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, juli 16, 2016

CITAT: En riktig skitgubbe


-Detta kärnfulla citat finns uppsatt på väggen på Porslinsmuseet i Gustavsberg, i avdelningen för sanitetsporslin. Det visar att August Strindberg inte bara skrev böcker, han hade också tid och lust att fundera över både stort och smått i livet ... som bajs, till exempel. Det har förvisso hänt förr att han kallats skitgubbe, fast då av andra anledningar.
Fler citat som kan förgylla din lördag hittar du den här vägen.

fredag, juli 15, 2016

Härligt!

De är här nu. Efterlängtade. Så goda. Och vackra, rent av. I år dessutom maskfria, verkar det som. Åtminstone de jag plockade i går.
Synd bara att de där snåren är så ogästvänliga att bara fåglar kommer åt i mitten, där det lyser härligt rött! Men härligt rött blev det också i mitt kärl.

Copyright Klimakteriehäxan

Bättre än väntat


Jag tillhör inte Alex Schulmans fan club. Tycker faktiskt att mycket av det han gör är outhärdligt. Så stod jag där framför ett reaställ med cd-böcker och en av dem, superbillig, var hans "Att vara med henne är som att springa uppför en sommaräng utan att bli det minsta trött".

Vackert omslag som föll mig i smaken. Bra titel, trots längden, tyckte jag, som också mindes att jag läst om att den handlar om hur han träffade sin nuvarande/senaste fru.

Gjorde slag i saken (det handlade ju om en struntsumma) och klämde in skivorna, en efter en, i bilens cd-spelare. Och blev faktiskt positivt överraskad, även om det inte är en bok jag anser att alla måste läsa. Det är det inte.

Men eftersom denna veckas bokbloggsjerka består av följande frågor så passar den ändå in:
Har du halvt om halvt längtat ihjäl dig efter en bok som till syvende och sist inte alls höll måttet? Vilken i så fall? Eller omvänt, finns det en bok som du var tveksam till men som senare skulle visa sig överträffa alla dina förväntningar?

Den överträffade definitivt mina förväntningar, men de var förstås väldigt låga. Sedan visade det sig ju att den vackra titelfrasen är ett lån från Tomas Tranströmer ... (vilket Schulman redovisar, det ska i rättvisans namn sägas).

Fast böcker jag längtat efter? Nej, den listan är obefintlig. Det finns ju redan så många som jag aldrig kommer att hinna läsa ...

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, juli 11, 2016

Badbart

Man måste inte vara en tämligen nykläckt gräsand för att njuta av en simtur i Årstavikens vatten. Mer badbart än så här finns inte! Se hur härligt solen strör glitter i ytan när man plaskar lite! Faktum är att när man väl klivit i vill man inte gå upp igen. Gäller både änder och människor.

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, juli 10, 2016

En hundraåring som håller

Han är en favorit, det har framgått förr bland annat här på bloggen.
Alltså var det självklart för mig att bege mig till Gustavsberg och kliva in på porslinsmuseet, som i sommar har en separat utställning med delar av Stig Lindbergs produktion. Anledningen är att det gått hundra år sedan han föddes, i augusti. Han är en hundraåring som håller!

Än en gång kan man konstatera att få formgivare har visat upp så mycket fantasi och skaparglädje som denne kedjerökande arbetsnarkoman, som jobbade i alla möjliga olika material: keramik, plåt, textil, färg och papper. Han lär inte ha varit så kul att arbeta tillsammans med, men det är en annan sida av saken som inte påverkar åtminstone min förtjusning över det han åstadkom.

För dig som har långt till Gustavsberg bjuder jag nu på ett museibesök alldeles gratis (kan vara på sin plats att notera att om man har ett MedMera-kort går två personer in på en biljett). Nej, allt får du inte se. Men en hel del ändå! Hoppas att du liksom jag njuter av formglädjen och färgspråket!

Ett ljuvligt blomsterklot är det första man ser!

De klassiska kvadratiska askfaten i centrum bland annan keramik.
Så här kan också porträtt se ut!

Teckning.

Typiska fat.

Den hästen känner vi också igen, inte sant?

Fler individer ur Lindbergs stall.

Allt är inte guld som glimmar, men lyser upp gör denna relief ändå.

En modern Eva.

Stor emalj.
Copyright Klimakteriehäxan

lördag, juli 09, 2016

Gatukonst som mjukvara

Det har kallats för gerillakonst. Ibland också garn-bombning. Konstformen har uppmärksammats med egna utställningar, workshops, böcker och djupintervjuer med tjejer  ja det är huvudsakligen tjejer som ägnar sig åt textil graffiti. De förser sig med garn, stickor, virkkrokar, nål och tråd och snart finns spåren efter dem där till allmän beskådan. Ofta heter det att ambitionen är att göra samhället lite mjukare.

Textil graffiti har den odiskutabla fördelen framför annan graffiti att den inte förstör det underlag den appliceras på. Den här sortens gatukonst bleknar med tiden, slits av regn och blåst och sol. Men så länge den sitter där den sitter framkallar den ofta leenden. Det är så Karin Boye på Götaplatsen i Göteborg brukar förses med halsduk när vintern blir kall. Det är så kungastatyer får stickade luvor. Det är så handtag och belysningsstolpar får färggranna omslag i rätstickning, fasta maskor och stolpar.

Nu har det dykt upp en dörr där aldrig funnits någon förr. Ginge den att öppna skulle den leda rakt ut på en platt yta som mest används som basketplan. Men dörren (i full storlek) är virkad i ullgarn och bara symbolisk. Ett stort VÄLKOMMEN, också virkat, sitter bredvid, liksom ett allmänt hållet och kort formulerat kärleksbudskap. En rejäl regnbåge, i dubbelstolpar, är pricken över i. Och Södermalm har fått ännu ett konstverk till allmänt beskådande, så länge det nu står emot naturkrafterna.

Visst, det är olagligt. Men vad påföljden skulle kunna bli för den handarbetsglada förbrytare som blir påkommen med att sätta sitt verk på plats är oklart. Mig veterligen har, tack och lov, ännu ingen gripits och lagförts för att ha satt upp gatukonst som till sin natur är mjukvara.


Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om en ständig sommarplåga

"Det är helt sant att vissa är mer uppvaktade av myggen än andra. För att undvika att bli biten av mygg brukar experter rekommendera kläder, myggnät och myggmedel. En ytterligare rekommendation skulle vara att ständigt umgås med storväxta, gravida och alkoholdrickande motionärer. Då kommer myggen förmodligen att vara helt ointresserade av dig."

-Emma Frans, forskare i psykiatri och epidemiologi, gästspelar som vetenskaplig expert i Svenska Dagbladets spalter. I dag ägnar hon sig åt den ständigt återkommande myggplågan. Men plågas alla lika? Nej, menar hon, och pekar på faktorer som gör människor extra lockande, ja nästan oemotståndliga, för myggorna. Stämmer det? Vet inte. Mig har mygg alltid gillat, oavsett vad jag vägt, oavsett graviditet. Och jag har aldrig druckit alkohol i samband med motionspass. Tänker heller inte försöka, så ivrig att ta reda på den absoluta sanningen om mygg och mänsklig attraktion är jag inte!
Tyvärr är inte artikeln fri på nätet. Men andra kloka, roliga, intressanta citat ingår förstås i lördagstemat som du har vägen till här!

fredag, juli 08, 2016

Dagens läsning – och morgondagens

Bokbloggsjerkan tar minsann inte sommarledigt, även om så många andra gör det! Men veckans fråga är anpassad till semesterfirare, med gott om tid för böcker.
Vad läser du just nu och vilken bok har du tänkt ta till när den är utläst? undrar Annika, värd för jerkan.

Katarina Wennstams "Skuggorna" är jag mer än halvvägs i. Riktigt ruggig läsning stundtals, med feministiska förtecken och möjligheter att fundera över våld i relationer av olika slag. Varför? Hur? Och vad göra? Går det att "rättvist" hämnas på förövaren?

Därefter tänkte jag faktiskt döva ett dåligt samvete. "Den tjugonionde bokstaven" fick jag i present av författaren själv, Bo Strömstedt, för många år sedan. Kom på nu, när han är död, att jag aldrig läst den. Nu ska jag göra det. Vi har en del gemensamma nämnare: kärleken till Fröding, till exempel. Och Bosse, som jag känt i 49 år, har varit min kollega, chef, vän och granne. Önskar honom fridfull vila nu, i poeternas himmel, där han hör hemma.

Jerkan innehåller också en bonusfråga. Annika vill ha tips på saker att lyssna på i sin nya (?) mp3-spelare men inte ljudböcker. Radioteater då? Företeelsen låter kanske gammaldags, men det kan vara riktigt bra.

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, juli 07, 2016

Klimakteriehäxan gratulerar Häx-pristagare!

Annie Ernaux, fransk författare som jag uppskattar väldigt mycket, har i dagarna fått det fina italienska litteraturpriset Strega.

Och Strega betyder minsann Häxa på italienska! Att häxan finns med beror på att tillverkaren av den berömda likören var med och instiftade priset.
Mest känd är Ernaux för "Kvinnan" som gjorts som monolog på teater i flera länder, i Sverige med Meg Westergren.

Jag "lärde känna" henne genom den lilla romanen "Passionens tid" som jag köpte på rea, framför allt tack vare omslaget tror jag. Det svenska, alltså, i Frankrike ser böcker oftast ut som Ernaux´ senaste bok "Mémoires de fille" som ni ser här till höger ("Dotterns minnen" kanske det blir när/om den kommer på svenska?).  Premio Strega får hon för just den.

Klimakteriehäxan gratulerar härmed en annan (mycket finare) Häxa! Vill gärna läsa henne igen.

Copyright Klimakteriehäxan

Hur het är den egentligen?

Det här är en bok som jag tänkt läsa. Länge. Väldigt länge.
Betvivlar starkt att det någonsin ska bli av. Känner mig inte så sugen, helt enkelt. Men detta är mitt bidrag till Monikas Hett i hyllan där man bekänner sina hyllvärmare. 

Fast hur het är den egentligen, den där norska barndomen som (jag har ju läst OM boken) ju inrymde en hel del elände?

Copyright Klimakteriehäxan