måndag, februari 27, 2017

Så kan alltså en 86-åring se ut ...

Hon är 86 år och har jobbat som fotomodell i mer än 70 av dem!
Amerikanskan Carmen dell´Orefice är världens äldsta i yrket.

Om hon åldrats naturligt? Tja, på sätt och vis, men hon hymlar inte med att en duktig plastikkirurg har gjort rätt omfattande insatser. Faktum är att doktorn i fråga gått i pension så nu har hans son hand om Carmens utseende i stället ...
I en intervju medger hon ändå att det naturligtvis finns en gräns när inga "fillers" eller botox-sprutor hjälper. Huruvida hon anser sig ha nått den gränsen framgår inte.

Naturligtvis kan man ha väldigt mycket synpunkter på det skönhetsideal hon representerar, men nog är hon värd respekt. Det är inget jobb för latmaskar och få av hennes jämnåriga skulle palla. Hon säger dessutom att hon bokats för fler tidningsomslag efter sin 70-årsdag än hon sammanlagt haft under alla de tidigare åren i karriären!

Uppdatering: denna veckas tisdagstema är ANSTRÄNGANDE och då passade ju Carmens karriär som hand i handske!

söndag, februari 26, 2017

I brist på egen bukett

Det är en riktigt jämngrå söndag. En plusgrad, rått i luften, det skulle kunna börja snöa när som helst igen. Man borde gått på bio men klockan hade hunnit bli för mycket innan jag kom på att en film skulle kunna vara lösningen.

Jag har ju inte ens tulpaner hemma! Vilket slarv, vilken underlåtenhet för att inte säga synd! För det vet man ju: allt blir trevligare i sällskap av en bunt tulpaner, gärna i många olika färger, med lite knarrande blad och kanske nån kvist av mimosa eller liknande inemellan.

Får helt enkelt klara mig med minnet av och fotot på en pampig bukett från Ulriksdals slottsträdgård, ett av de ställen där man så här års har självplock i tulpanlandet. Men så här stora uppsättningar är det nog inte så många privatpersoner som kostar på sig ... inte när en enda blomma kostar nio kronor!



Copyright Klimakteriehäxan

lördag, februari 25, 2017

Min bästa läsvrå

Kom inte och påstå att man kan läsa var som helst.
Det kan man inte.

Förr läste jag ofta liggande på mage i sängen, i timmar. Det gillar inte min äldre ryggrad. Men visst, en stund innan jag släcker lampan kan det bli bok  under förutsättning att den inte är för tung och tjock, förstås.

Om jag lyckas slita mig från mobilen och eventuella pratsamma grannar kan jag läsa på bussen. Och på somrarna är solstolen perfekt, både för att läsa från papper och att läsa med öronen.

Fast oftast hamnar jag nog ändå i hörnet på den lilla urgamla Ikea-soffan, som för säkerhets skull heter Arvika och på sin tid var företagets allra billigaste. Den är outslitlig (stoppningen, inte klädseln den har jag sytt) och fantastiskt bekväm. Lampan är också från Ikea och en bild gjord av Ulrika Hydman-Vallien vakar över denna vrå tillsammans med min stora benjaminfikus.

Varför ska ni nu veta detta? Jo för att bokbloggaren Mia i veckans helgfråga undrar hur min favoritplats för läsning ser ut (eller om man rent av har fler)?!
Copyright Klimakteriehäxan

fredag, februari 24, 2017

Jägare och samlare i reatider

I dag ställer Annika i Bokbloggsjerkan en fråga som träffar mitt i prick åtminstone vad gäller mig. Hon konstaterar följande:
Jag kan inte gå in i en bokhandel utan att köpa böcker som jag känner ett absolut tvång att äga just där och då. Jag utgår ifrån att alla känner igen sig (eller har jag fel?), var tror du att detta tvång/denna impuls bottnar i?

Å så väl jag känner igen situationen! Ideligen lovar jag mig att inte köpa hem fler böcker. Det finns ju bibliotek, till exempel. Har ju redan metervis med olästa saker och dubbla rader på höjden och djupet i hyllorna. Och ändå ...

Någon sorts beroende handlar det ju om. Ett beroende som likt många andra kan bli både kostsamt och tidskrävande, men som åtminstone inte är skadligt för hälsan  möjligen mår människan i stället lite bättre tack var sin läsning, det vill jag åtminstone gärna tro. Skulle någon ändå yrka på att det är en sjukdom vore det förnämligt om forskare ville ta fram en bromsmedicin, snabbt!

Just nu pågår ju bokrean. Förr om åren var det en stor händelse i mitt liv, öppningsdagen föregicks av flitiga studier av alla de olika reakatalogerna, jag skrev inköpslistor, summerade priser för att se vad jag hade råd att släpa hem. I dag försöker jag titta åt andra hållet när jag närmar mig en bokhandel i reatider men det går inte särskilt bra.

Alltså "råkade" jag gå in i onsdags och med högburet huvud seglade jag runt i butiken med en stor men osynlig skylt i pannan: KÖPER INGEN BOK. Fast den skylten fick jag skrynkla ihop när jag sedan klev ut och hade handlat. Det blev "Glöm mig" av Alex Schulman till förstadags-pris, 49 kronor.

Hade jag tänkt köpa den? Nej. Men ja, jag hade sett positiva recensioner. Mot köpet talade att jag faktiskt tycker rätt illa om att se och höra honom när han dyker upp på diverse scener. Fast ja, han kan skriva! Hade jag kunnat låna den alldeles gratis på ett bibliotek? Se där, ett ja till. Ändå skulle jag prompt och plötsligt och opåverkbart ha den, ÄGA den. 

Törs man åberopa de mångtusenåriga genresterna från tider då människan var jägare och samlare? En bokvän är på ständig jakt efter god läsning. Och samlar texter att ha i alla situationer och lägen: det kan ju snudd på gälla ens överlevnad. Precis som det gjorde för samlarna på urtiden ...

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, februari 23, 2017

Folkets representanter?

Att ägna sig åt sifferexercis kan vara tråkigt men är ibland nödvändigt - och upplysande. Eller rent av skrämmande.

Titta till exempel på Sveriges riksdag: 349 folkvalda ledamöter.  17 av dem är i dag, åtminstone i teorin, ålderspensionärer, d v s över 65 år (direkt efter valet 2014 var de förstås ännu färre …). Sett till hela befolkningen är mer än var femte svensk i samma åldersgrupp. Vilket borde betyda, om proportionerna på representationen vore de samma som i väljarunderlaget, att minst 68 riksdagsledamöter skulle tillhöra de grå pantrarnas skara. Det gör de alltså inte. Hur kan det komma sig? 

Ja nog måste man undra. Och min undring kan du läsa i dess helhet på News55. För att ta del av fler "erfarna tankar" har jag pratat med en av de få äldre ledamöterna i riksdagen, moderaten Dag Klackenberg. Läs, kommentera, dela! Tack!

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, februari 22, 2017

Hej gubbe!

Bild: Medelålders plus/Bärnarp
Tar mig friheten att än en gång åka snålskjuts på tidningen Feminas prenumerantvärvningsförsök, via ett reklammail som trillat in i e-postlådan. Nu med listan på tecken som visar att den spänstige yngling du en gång valde att dela ditt liv med faktiskt gått och blivit en gubbe som gärna fastnar i tv-soffan (ja, det blir ju svårt att påstå att du inte själv utvecklats åt samma håll, men ändå ... Se Tecken på tant här nedan!)

Här är Feminas nio tecken på att din man blivit en gubbe:

1. Han älskar sina gamla kalsonger. Du måste slänga hans trasiga, uttöjda kalsonger i smyg – och han blir upprörd om han upptäcker det.

2. Han har börjat få hår i näsan och i öronen, och hans ögonbryn är ett stycke vildmark. Men han bryr sig inte! 

3. Han har fått en ogenerad inställning till sina egna kroppsljud: nyser högljutt, snorar och harklar sig saftigt. Och märker inte att folk duckar. 

4. Han är inte sällan sur och grinig. Glaset är ständigt halvtomt. Men själv ser han det som ett tecken på en sund, kritisk inställning. 

5. Han luktar inte lika fräscht som förr. Det känns som om han bytt herrparfymer mot eau de gammal soffa. Och han förstår inte vinken när du köper dyra deos. 

6. Han vill förklara för alla hur saker och ting ligger till – särskilt för yngre kvinnor. Du skäms, men han tycker bara att han är hjälpsam. Ordet "mansplaining" har han aldrig hört.

7. Han vill helst vara hemma. Vad du än föreslår säger han nej, allt är ändå redan gjort – och så jäkla dyrt som det är nuförtiden! 

8. Han kollar på all sport, inte bara fotboll och ishockey. Att se någon hålla en vinkelrät trana i konstsim är lika fascinerande som Zlatans bicicletas.

9. Han pratar mer och mer om sin ungdomstid och om kompisar med smeknamn som Tompa, Kjelle och Tjommen – fast han inte träffat dem sedan han var 16.

Återstår frågan, som väl bara kan besvaras av Feminas marknadsavdelning: varför ska jag bli motiverad att läsa en speciell damtidning för att jag har en man som blivit gubbe? OM jag nu nickar igenkännande på punkt efter punkt, vill säga ... gör du?

Copyright Klimakteriehäxan och Femina

tisdag, februari 21, 2017

Bara en liten vecka ...


... har gått.
Från Playa de las Americas, Teneriffa, Kanarieöarna, Spanien.

Till Bofills båge, Södermalm, Stockholm, Sverige. Och solen lyste på båda ställena! Dessutom finns bågformen där.

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema YNKLIG


Det finns situationer i vilka man känner sig liten och ynklig, helt utan bot och långt bortom hjälp. Det handlar ofta om naturkrafter: rörelser i jordskorpan (jo, jag har varit med om flera rejäla skalv), häftiga vågor (jo, jag har slagits omkull och med nöd och näppe tagit mig upp på landbacken igen) och det kan handla om kraftiga vindar (jo, jag hade världens tur som inte fick ett stort träd vare sig i skallen eller över hustaket när det tog i som värst i Barndomslandet).

Så det var inte alls en ny erfarenhet att se stormbyarna slänga sig in över Teneriffa när vi var där för en dryg vecka sedan. Havet var upprört, de röda flaggorna hissade på stranden, trädgrenar brakade i backen. Men palmerna, som vajade som veka penslar, stod ändå pall för blåsten. Vi tvåbenta varelser hade problem att stå raka och att ta oss framåt.

Under tak och inomhus behövde man inte vara orolig, naturligtvis inte, men lite ynklig känner man sig ändå när elementen tar över och visar musklerna.
YNKLIG är veckans tisdagstema och jag ställer mig mitt i stormen ... fast bilderna gör inte vädret full rättvisa, det är bara att erkänna.


Copyright Klimakteriehäxan 

måndag, februari 20, 2017

Tecken på tant

Tidningen Femina gör reklam för sig själv med ett utskick som jag på sätt och vis känner mig tveksam till: vill man läsa ett magasin för att man är/har blivit tant?

Tja så resoneras det i alla fall på Feminas marknadsavdelning. Men de omslagsflickor redaktionen väljer ser inte särskilt tantiga ut om du frågar mig ...

Här är i alla fall tidningens lista (lätt bearbetad av mig) på nio punkter som markerar övergången till tantlandet:

1. Din hjärna är som ett arkiv med gamla kändisar. Så fort du ser en tv-serie känner du igen massor av skådisar och berättar om dem: ”Titta, det är ju han som var med i den där serien  – och som var gift med den där blonda med pipiga rösten.” 

2. Du märker att hårstrån börjat invadera hakan – och tycker det är en bra idé att syna dem i utrymmen där det finns speglar med bra ljus, som i hissen på jobbet. Pinsamt när du blir påkommen.

3. Du har fått lika känslig hörsel som en superhjälte – på vissa sätt. Du väljer uteställe efter ljudnivån när du ska på AW eller äta middag på krogen.

4. Ditt ordförråd liknar ett årgångsvin – gott, men gammalt. Du fattar inte alltid yngre människors jargong och när du försöker sätter du ”fett” tydliga citationstecken kring orden. Du ”hänger inte” med folk, du ”umgås” faktiskt!

5. Din allmänbildning är bättre än de flestas. Du läser om allt viktigt både i papperstidning och på nätet och blir irriterad över felen du hittar även om det handlar om oväsentligheter. Du berättar gärna vad som är rätt för den som råkar befinna sig i närheten.

6. Du får feeling av blommor, istället för av prylar – hyllan med tulpanbuntar på ICA har en nästan magnetisk dragningskraft.

7. Du har blivit mer vaksam. Allt oftare kommer du på dig själv med att sitta med handväskan i ett fast grepp, mitt i knät – utan att du ens märkt att den hamnat där. Säkerhetsmedveten, helt enkelt.

8. Du gör vad som helst för att slippa frysa och tycker skyddande vinterkjolar är århundradets uppfinning. Går ingenstans utan en sjal. Du har faktiskt rätt många sjalar.

9. Du har blivit hårdare än när du var yngre, men har ändå mjuka punkter – framör allt på kroppen. Men du suckar också oftare över hur gulliga bebisar är, trots att du inte känner föräldrarna.

Om man känner igen sig är man alltså en lämplig Femina-prenumerant. Det var jag förr i världen, år efter år, utan att ha prickat av någon lista och med flera decennier kvar till tantstadiet. Men hoppade av, minns inte exakt varför. 
Ska ta mig en funderare på saken. 

Copyright Klimakteriehäxan (och Femina)

CITAT oss grannar emellan

"Min granne ringde på klockan tre i natt. Kan du fatta! Klockan tre! I natt! Som tur var satt jag fortfarande uppe och spelade trummor."

-Ur den lilla trycksak som vår bostadsrättsförening distribuerar till de boende. Om anekdoten är, som det heter i andra sammanhang, "based on a true story" känner jag dock inte till ...

söndag, februari 19, 2017

Tänkte väl inte på det ...

Att cykla är bra på många sätt, åtminstone för den som inte är alltför rädd om livhanken (ja jag tänker på trafiken i Stockholm, så läskig att den fått mig att sluta köra tvåhjuligt).
Alltså bör man applådera sådant som görs för att underlätta för cyklister, eftersom de är så mycket miljövänligare än bilmänniskorna.

Rimligen är det därför man börjat göra om gamla bilparkeringsplatser till cykelditon. Bra tänkt, kan man tycka inledningsvis.
Men sedan, när man ser hur det blir?
Det går nämligen inte att städa de där cykelplatserna. Helt oåtkomliga för annat än högst manuell rensning. Skiten ligger kvar.

Nu är det inte primärt cyklisternas fel, utan rökarnas. För i rännstenen mellan trottar och körbana hopas deras avfall, förvisso blandat med annat skräp också, men det är mängden fimpar som är riktigt hårresande. De är dessutom uppenbarligen oåtkomliga för den som städar gatorna, för eländet finns kvar i evigheter, i skydd av omedgörliga metallrör och parkerade velocipeder.

Att folk langar sina färdigrökta cigaretter bara så där rakt ner på backen mellan fötterna är förstås helt obegripligt men anses möjligen självklart, hur det nu kan bli så fel. Sedan tar de kanske sin cykel och trampar hemåt, övertygade om sin egen förträffliga miljövänlighet?

Den som kom på de här konverterade p-platserna får väl låna en annan berömd uppfinnares replik (ur Lorry): Oj då, tänkte inte på det! Fast han var ju från Sundbyberg. Han har kollegor i Stockholm, helt klart. Kanske på fler ställen i Sverige?

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om dryckesvanor

"Jag är från Värmland så jag är inte så knusslig, jag dricker det mesta." 

-Anna Rönngren, sommelier hos Frantzéns, i intervju i Svenska Dagbladets helgbilaga Perfect Guide. Jag skulle gärna vilja veta vad det är hon dricker när hon sväljer "det mesta". Vatten? Hembränt? Danskt körsbärsvin? Hon lägger dock till en delförklaring: "Dåligt gjord riesling är bland det värsta som finns." Dessutom misstänker jag att hon menade "kräsen" eller "kinkig" men sa "knusslig". Det är svårt med språk, hade Anna kanske druckit en skvätt dålig riesling innan hon blev intervjuad?

lördag, februari 18, 2017

Dagens ord 14


HÅRKAOS

- Har glömt bort att spana efter "dagens ord" en tid. Men idag dök ett upp ... 
Visst kan livet upplevas som kaosartat från och till. Men hårkaos? Nej, dit har jag aldrig kommit vad jag kan minnas, hur jag än anstränger mig. Men Anna Book, hon har. Och instagrammat om hur en snodd trasslat in sig i hennes lockar, ett drama som noggrant beskrivits också i Aftonbladet, som en äkta stoppa-pressarna-nyhet, om än för rätt länge sedan nu. För mig var det sprillans nytt i dag. Kan bara hoppas att hårkaoset fortsätter lysa med sin frånvaro i min badrumsspegel.

Teneriffa bit för bit

Teneriffa är en hyfsat stor ö. Den är nerlusad med hotell och turister, året om, kanske framför allt tack vare det mestadels mycket behagliga vädret.

Men det är klart att det finns lite mer än hotell, strand och strosande besökare att se.
Visst är det då perfekt att man kan klara av så gott som hela ön på en promenad som är ungefär etthundra meter lång! Jag gick där härom dagen.

Den fina mosaikväggen längs en av genomfartsgatorna i Playa de las Americas visar nämligen ett tvärsnitt av öns sevärdheter.
Här finns Costa Adejes vajande palmer, båtar, enorma hus, sol, blommor och vågor. Allt i mosaik, bit för bit. Så snyggt!

Så häng med mig på den korta vandringen, njut av attraktionerna.
OK, du kommer inte till öns berömda vulkantopp Teide, men där har i alla fall jag varit tidigare ...






Copyright Klimakteriehäxan

fredag, februari 17, 2017

Att läsa en bra bok ...

Det är fredag  äntligen, ni vet!  och det betyder att det också är dags för Bokbloggsjerkan. Denna gång har Annika hittat på en ny frågevariant som lyder så här:
Avsluta följande mening: Att läsa en bra bok är som att [blank].

Hon uppmanar oss också att inte tänka för mycket utan svara med det som spontant poppar upp i skallen ... jaha ...

Att läsa en bra bok är som att ha semester från vardagsbestyren, som att resa bort till okända miljöer (och kanske till och med vilja stanna där), som att möta nya människor, som att bli lite förälskad igen ... och vissa gånger är det också så att man inbillar sig att man blev lite klokare på kuppen!


Mitt svar är, misstänker jag, inte ett skvatt originellt, men det var vad som dök upp.
Vad andra bokvänner svarar kan du ta reda på genom att klicka här!

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, februari 16, 2017

Can´t stop loving you, Ray

Håller man sig borta från hem, laptop och blogg några dagar missar man med nödvändighet ett och annat. Som att Lyran har efterlyst den bästa konsert hennes bloggarkollegor har varit på.

Jag är inte någon människa som är superintresserad av musik, men konsert hamnar man ju på ändå. Så jag har sett (och hört) sista framträdandet med Spice Girls innan de delade sig. Jag har sjungit med i alla hittarna när Simon & Garfunkel stod på scenen i Globen, sak samma med Dolly Parton. I USA gick jag på Stevie Wonder och här hemma har jag ju självklart älskat att se Sven-Ingvars på scen, medan Håkan Hellström lämnar mig oberörd.

För länge sedan var jag noga med att aldrig missa den traditionstyngda kvällen när Evert Taube intog scenen på Gröna Lund med Ulf Björlin som dirigent och Sven-Bertil som biträdande sångare. Det var magiskt varje gång, utan undantag, och Astri fick rosen år efter år.

Men nu gäller det ju vilken som kan ha varit bäst. Jo, jag tror att jag vet: jag var troligen 16 år och tog mig till Karlstad dit Ray Charles kom för att spela i Mariebergsskogen, med orkester och uppbackande The Raelettes. Det var "I can´t stop loving you" och "Georgia" och alla de andra superlåtarna. Och jag var hänförd. Hade ståplats men stannade ändå kvar över den andra konserten också (ja man fick och kunde tydligen göra det).

Och eftersom jag var ung och oskyldig hade jag inte en susning om drogerna, otrohetsaffärerna, allt det där andra som man om inte annat fick klart för sig när långfilmen "Ray" kom.
Den var ju faktiskt också bra ...

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, februari 15, 2017

Sol ja - men pool?

Solen strålar över Stockholm. Bara att tacka och ta emot!
För bara ett dygn sedan kunde jag konstatera att den lyste på Teneriffa. I dag har jag betydligt längre till både poolen och havet ... men känner att det var skönt med lite luftombyte, även om den där luften stundtals kom lite väl fort! (det var storm härom dagen, fast soligt ändå).

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, februari 05, 2017

Kan det bero på storleken?

Rätt som det är hamnar man inför gamla foton, från 1900-talets mitt eller så. Våra föräldrar ser unga och glada ut. Och alla i deras sällskap är smärta!
Varför blev vi så mycket tjockare på några årtionden?

Jo då. Det finns förklaringar, helt begripliga sådana. Min mamma och pappa cyklade vart dom än skulle, tretti mil var inget problem. På vintern åkte man skidor, dock inte lika långt. Dessemellan tog man de så kallade apostlahästarna: man gick.
Maten var dessutom annorlunda: långt ifrån alltid kalorifattig, men lösgodis fanns inte ens i den vildaste fantasi, glass var en lyxvara och tilldelningen av sovel var begränsad, kokt potatis eller billiga makaroner blev man mätt på.

Men en sak till berodde det nog på. Beviset finns i mina köksskåp.
Vi rensade arvegods och jag stod inför en inte komplett, men ändå rätt rejäl servis från Gustavsberg med namnet Blue Willow, en internationell klassiker med rötterna i kinesisk porslinstradition, väldigt populär också i England. Tänkte langa den, väl medveten om att det är jättesvårt att sälja begagnat porslin på loppis eller så.

Fast de var ju fina, de där tallrikarna! Alltså ångrade jag mig, möblerade om i hyllorna och nu har jag tolv flata blåvita tallrikar och sex djupa.
Döm om min förvåning när jag plötsligt står utanför en butik som skyltar med samma servis, nytillverkad (i England)! Med en betydande skillnad som ni ser på mitt foto: storleken på tallrikarna, och dessutom den blå färgtonen. (Jo priset också, förstås.)

En modern mattallrik, tillverkad på 2010-talet, är stor. En i princip likadan, tillverkad hundra år tidigare, är påtagligt mycket mindre.
Vilket betyder att om man fick en full tallrik förr i tiden fick man av nödvändighet en mycket mindre portion.

Och det vet man ju: att ögat spelar roll när hungern ska dövas. En full tallrik är en full tallrik! Faktum är att just ett byte till mindre tallrik är ett inte alldeles ovanligt bantningstips. Kan det alltså vara så att det beror på storleken?

Ironiskt nog överväger jag nu att komplettera min ärvda servis med några nya tallrikar. Större. Onödigt tjock är jag ju redan ...

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om vårt språk

"I slutändan (ja, det heter slutändan) blir det ändå som felsägarna säger."

-Svenska Dagbladets kvalitetsredaktör Per Söderström vidarebefordrar idag en passning till inte-så-liberala språkvårdare som för en dödsdömd kamp för inte jättegamla men ändå lite äldre språkregler. Och ja, visst tar jag åt mig ...

lördag, februari 04, 2017

Bäst så in i Norden

Dags för Veckans bästa igen! Och nu gäller efterlysningen den bästa nordiska tv-serien.
Naturligtvis dyker en rad danska, svenska och norska thrillers upp i minnet, de är många och de är verkligen spännande, välgjorda, ja bra på alla vis. Nordic noir, ni vet! Men ...

... man ska inte underskatta feelgood-genren! Visst minns ni norska "Himmelblå"? Danska "Badhotellet" i TV 4 missar jag ogärna. "Bonusfamiljen" som SVT just börjat köra verkar också bli en höjdare, men bäst av dem alla är "Lykke" från Danmark, sänd för flera år sedan.

Den ljuvliga historien har till råga på allt en inbyggd chefsutbildning: studera Lykkes närmaste chef Flemming, gör absolut ingenting som han gör som arbetsledare och du gör rätt!
Under tiden har du riktigt roligt.
Och det kan man ju faktiskt inte ha för ofta ...

Copyright Klimakteriehäxan

PS Den som vill se "Lykke" nu måste antagligen köpa den på dvd.

fredag, februari 03, 2017

Borttappade författare

Annika presenterar årets andra bokbloggsjerka så här:
Finns det några författare som du har ”tappat bort” under din läsarbana?
Hon fortsätter:
"För några år sedan läste jag allt jag kunde komma över av Giles Blunt, Joy Fielding och C.J. Box men av någon anledning så rann vår bekantskap ut i sanden. Det berodde inte på att jag tyckte att deras böcker var dåliga, men förmodligen hänger det ihop med att mer spännande författare kom in min väg (t.ex. Ellie Griffiths)."

Oj. Tappar man bort författare? Är det inte snarare så att man tröttnar, får nog av grepp som upprepas, ett språk som blir tjatigt? Så tror jag i alla fall att det är för mig.
Sent ska jag glömma hur härligt det var när hela familjen stornjöt av "Harens år", en av Arto Paasilinnas romaner, inläst som hörbok av Tomas Laustiola. Det var roligt, det var överraskande, det var originellt  och åldersneutralt.

Alltså fortsatte jag med Paasilinna men fann att han är en sällsynt ojämn skribent och nu har jag släppt honom, antagligen för gott.
Teodor Kallifatides tröttnade jag på för att han var alltför snoppfixerad.
I Leif GW Perssons deckare orkar jag inte längre med alla "sa Johansson", men när han byter genre är jag med igen.

En som jag inte läst på mycket länge men faktiskt kan känna saknad efter är dock irländska Edna O'Brien, vars romaner om unga kvinnors liv länge var omistliga för mig. Nu har jag inte ens koll på om hon lever, inte heller om hon skriver nya böcker.

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, februari 02, 2017

Nytt kapitel i Sveriges (massmedie)historia

Amelia Adamo, 70 om ett par veckor. Omslags-
flicka för sista gången! M:s januarinummer 2017. 
Historia skrivs naturligtvis hela tiden, ord för ord, sida för sida, minut för minut, dag för dag och så vidare i all oändlighet.
Det gäller också massmediebranschen.

Kanske tycker du ändå att den är historielös sedan Lars Johan Hierta och Olof Lagercrantz dog? Men det är den faktiskt inte. Och det behöver inte alltid vara en gubbe som står för det man minns, det som går till historien. 

I svensk populärpress har det på senare år gång efter annan varit en pigg tjej som gått i bräschen, tagit upp frågor som manliga redaktörer skyggat inför, hävdat sin övertygelse om att "kvinnor kan" – och att de kan det långt upp i åren. År som de dessutom inte bör skämmas för eftersom de gett erfarenhet och klokskap.

Du vet redan att jag syftar på Amelia Adamo. Och resten av texten läser du här, på News 55. Bara ett litet klick bort!

Kommentera gärna, kul om du delar vidare så att fler läser och sänder en vänlig tanke till Amelia nu när hon är en sprillans ny pensionär och en tjej som gjort så mycket för kvinnosaken i Sverige!
  
Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, februari 01, 2017

Stekheta Selma i pocketformat












"Hett i hyllan" är en vinjett under vilken bokbloggare brukar bekänna vilka olästa långliggare man har, dåliga samveten som samlas på hög trots de bästa ambitioner om att hinna med ...

I dag tänkte jag vända lite på steken och i stället peka på något som verkligen är hett i hyllan, i bemärkelsen volymer som bokvänner borde slita åt sig. Berättelser som kan ge så många så mycket läsupplevelse!

Det är nämligen så att sju böcker av Selma Lagerlöf nu kommit ut i pocketformat, med nya jättesnygga omslag. För mindre än tre Astrid Lindgren (ja hon har ju ersatt Selma på tjugorna) får du exempelvis Selmas memoarer, den så kallade Mårbacka-sviten i tre delar: Dagbok, Ett barns memoarer och Mårbacka. Ofta förbisedda verk i hennes produktion men så bra!

Och visst hjälper det fina omslaget till! Ursprungligen är det ett textilmönster som heter Fågelbo och gjordes av Lisbet Jobs. Bilderna på samtliga nyutgivna pocket-titlar av Selma kommer alla från familjen Jobs i Dalarna. Den är en av mina absoluta designfavoriter, har haft en hel soffgrupp klädd i Gocken Jobs härliga handtryckta Rabarber ... Så snyggt!

Hetare än så här kan det väl inte bli i hyllan. Jag har redan samtliga böcker, det är nästan synd när de nytryckta är så fina!

Copyright Klimakteriehäxan