tisdag, mars 28, 2017

Försenade våfflor

Det var våffeldagen i lördags. Men jag kunde inte högtidlighålla den genom att stå vid köksbänken och ladda mitt dubbeljärn med lagg efter lagg, eftersom jag jobbade från tidig morgon till sen kväll.
Fast våfflor kan man faktiskt äta när som helst, håll med om det!

Alltså tar jag igen skadan nu, några dagar senare. Fram med ägg, mjöl, mjölk och bakpulver! Via Nordiska museet kan man få veta att våfflan har sina rötter i 1800-talsköket, möjligen med ett något annorlunda recept.
Då fanns inte heller våffelmix att tillgå i närmsta butik som det gör i dag. Fast vi är rätt många som vägrar mix och vispar ihop vår egen smet, någon ordning får det vara!

Det finns faktiskt hur många sätt som helst att variera sina våfflor. Släng i lite keso eller mosad kokt potatis och de mättar mycket mer. Använd dem som "smörgåsunderlägg" och kombinera med salta tillbehör, kanske creme fraiche och kaviar. Ät dem bara med smör, som vi gjorde när jag var liten. Glömmer aldrig hur underbart gott det var att sätta tänderna i en nygräddad våffla medan smältande smör droppade längs hakan ...

Vanligast är väl sylt och vispad grädde, fast jag är snål med den senare, som bidrar med mer kalorier än smakupplevelse enligt mitt sätt att se. Färska bär är jättegott, tinade djupfrysta passar också bra. Dock har jag svårt att acceptera att somliga äter sina våfflor med strösocker, vet inte riktigt varför men det gillar jag inte!

Ett modernt grepp har jag i alla fall börjat använda. När järnet ska smörjas inför gräddningen tar jag sprayflaskan med matfett som i ett nafs finfördelar smörjmedlet in i minsta veck. Sedan sprider sig strax den ljuvliga doften och njutningen är nära!
Var dag kan vara en våffeldag!

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, mars 27, 2017

Sevärt

Irving Penn var världsberömd när han dog 2009, 92 år gammal. Hans fotografier har bildat skola, förklarats för mästerverk och gjort vissa människors ansikten oförglömliga.

Penn jobbade i studio. Han plåtade porträtt och mode allra mest. En favoritmodell var hans svenskfödda fru Lisa Fonssagrives. Och superkändisarna blev bara mer kända sedan de poserat för hans kamera.

Nu kan man se ett stort antal av Penns modebilder på Åmells konsthandel på Birger Jarlsgatan i Stockholm. Så värt ett besök! Det är egentligen inte kläderna (trots plagg som Issey Miyakes Staircase Dress) som är grejen utan kompositionen, ljuset, skuggorna, linjerna, till stor del tack vare ett enormt mörkrumsarbete. Så otroligt vackert, alltihop!

Naturligtvis är detta foton så långt ifrån jag-var-där-kategorin som man kan komma. Också mil från starka nutida bildreportage, utan minsta likhet med alla de bilder som numera vem som helst kan knäppa med sin mobil eller digitala minikamera. Det här är en egen konstart!

Bilderna hänger kvar till och med den 7 april. Skulle du drabbas av habegär så är samtliga fotografier till salu, men då får du punga ut med några hundra tusen kronor  för de billigaste. Den som slår till får i alla fall foton som inte gulnar, tack var en speciell kopieringsteknik.
Fast man kan också betala 200 kronor för utställningskatalogen där samtliga bilder finns ... det gjorde jag!


Copyright Klimakteriehäxan

lördag, mars 25, 2017

Den serien vill jag se!

Denna veckas bokbloggsjerka hade jag inget omedelbart svar på. Men nu har jag kommit på det! Ett jättebra svar! Det här var frågan:
Har någon av de författare som du följer bidragit till en tv-serie/film, om inte, vem tycker du skulle få chansen och varför? 
Jag satsar på att besvara frågans andra halva.

Hon var ursprungligen tandläkare men började skriva barnböcker och kom så småningom på att det var roligare att författa än att göra rotfyllningar.

Nu skriver Maria Gustavsdotter på heltid. Produktiv är hon också. De historiska romanerna kommer som på ett pärlband och hittar glada läsare, säljer bra.

Men den bok jag tänker på som borde förvandlas till ett dramatiskt manus heter "Från din syster Lovisa" och den kom redan 2007. Det är den första av Marias böcker jag läste och den gjorde intryck. I botten ligger ett sant kvinnoöde och huvudpersonen var kusin till Marias mormor. Lovisa reste år 1900 ut i världen som missionär och fick ett synnerligen dramatiskt liv.

Hennes uppdrag var att
omvända muslimer i fjärran land. I själva verket kom hon att leva en stor del av sitt liv med sin kock, som var muslim. I många brev hem till Sverige fick släkten veta en del om hennes öde, som alltså så småningom skulle bli en roman. Och jag lovar: berättelsen om Lovisa skulle bli en spännande tv-serie, i exotiska miljöer men med allmänmänskliga bekymmer, kring kärlek, pliktkänsla, ensamhet, skam och synen på Gud.


Den tv-serien vill jag gärna se. Minst åtta avsnitt! Stundtals bör man ha näsduken inom räckhåll. Men det är ju inget problem!


Copyright Klimakteriehäxan


torsdag, mars 23, 2017

Nytt på stjärnhimlen

Tror du på astrologi? Slänger dig över första bästa horoskop i vilken veckotidning som helst? Tycker att du får hjälp att fatta svåra beslut? Menar att förutsägelser slår in?

Jo men självklart, en och annan gång kan det naturligtvis bli rätt: "du kommer att möta nya intressanta människor" eller "det kan bli en jobbig vecka men håll ut, nästa blir bättre". "Kanske väntar en tid med mera ledighet och någon resa" brukar vara ett pålitligt inslag från maj och några sommarveckor framåt!

Det är bara det att allt du hittills trott på kan visa sig vara helt omkullkastat. Dina Stenbock-egenskaper (exempelvis) gäller inte längre! Man har nämligen gjort om fördelningen av stjärntecken över året, efter ungefär 3000 år  det var babylonierna som "kartlade" rymden.
Själv har jag i alla mina levnadsår kallats Skorpion, men numera är jag född i Vågens tecken! Mina barn var nyligen båda Lejon, nu är Dottern i stället Kräfta!

Förändringen från tolv stjärntecken till tretton infördes i höstas, men den har gått åtminstone mig förbi. Ett nytt är infört, mellan 29 november och 16 december: Ormbäraren. Visst verkar det lite onödigt konstigt! Men det finns en motivering: det verkar handla om jordklotets förflyttning i förhållande till stjärnbilderna i universum. En amerikansk forskare upptäckte förändringarna 2011, och om du vill fördjupa dig i ämnet och bakgrunden finns hjälp hos amerikanska rymdstyrelsen Nasa.

Nu verkar det inte råda någon absolut enighet om det nya systemet, inte ännu i alla fall. Vilket ju är väldigt skönt för oss som faktiskt inte lägger särskilt stor vikt vid vilket stjärntecken som vi är födda under ... vi är nog de samma som vi var i fjol, oavsett planeters och stjärnors positioner.

Om det finns något nytt för dig på stjärnhimlen kan du kolla här nedan:

18 april - 12 majVädur
13 maj - 20 juniOxe
21 juni - 19 juliTvilling
20 juli - 9 augustiKräfta
10 augusti - 15 septemberLejon
16 september - 29 oktoberJungfru
30 oktober - 22 novemberVåg
23 november - 28 novemberSkorpion
29 november - 16 decemberOrmbäraren
17 december - 19 januariSkytt
20 januari - februari 15Stenbock
16 februari - 10 marsVattuman
11 mars - 17 aprilFisk

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, mars 22, 2017

En idol är borta

Tillbaka där det började: ett stopp på avskedsturnén 2016 i Folkets Park i Segmon.

”Alla” visste det. Han skulle inte skriva fler låtar. Inte spela in något nytt album. Inte starta ännu en turné. Aldrig mer kliva upp på en scen. Trots att en enormt stor publik fanns där, en publik som absolut inte fått nog, som sedan länge älskade honom reservationslöst. Lite som ett äktenskap var det: I vått och torrt och tills döden skiljer oss åt. 
Nu har det hänt.

Det som kallades avskedsturnén blev ännu en succé, den allra sista. På scenen i folkparken i Segmon, platsen där allting en gång började i april för 61 år sedan, märktes inte att stjärnan var sjuk. Men Sven-Erik Magnusson hade sedan länge en cancer som inte lät sig besegras. /.../

Spelglädjen gick nästan att ta på, rösten var bättre än någonsin, hitlåtarna kom i en lång rad och i de allra flesta sjöng vi i publiken med.  ”Anita”, Magnussons egen tonsättning av Gustaf Frödings känslofyllda dikt, fick han ändå sjunga ensam. Den hade tidigare under året röstats fram till gruppens bästa av P4:s  radiolyssnare.

Det var just den där kärleken från publiken som höll honom uppe och kvar på scenen, sa Eva Magnusson, som följde sin man på den här resan runt i Sverige eftersom alla visste att det var den sista. /forts

Nyheten om Sven-Erik Magnussons bortgång var väntad men likväl sorglig. Jag skriver om honom på News55, du läser hela texten om du klickar här.

På plats sedan 2016 i Swedish Music Hall of Fame.
Copyright Klimakteriehäxan 

måndag, mars 20, 2017

Vårdagjämning!?

I dag är det alltså vårdagjämning. Men från att ha somnat omgiven av grågrön barmark och några utslagna krokusar vaknar jag och titar ut på ett vitt täcke, om än av det tunnare slaget.
Fast rådjuren i trakten verkar ha uppskattat nederbörden. Spåren efter deras glädjedans syns i snön men antagligen inte så länge till. Ställer mitt hopp till dagsmejan!

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, mars 19, 2017

När språket sviker

Svenska språket blev aldrig hans. Inte på riktigt. För trots att Ossi var ung när han tog sig över Bottenviken tänkte och drömde han för alltid på finska. Skollektionerna i Finlands minoritetsspråk deltog han förstås i – de var ju obligatoriska – men någon större energi la han inte ner, förstod inte varför han skulle göra det. Alla han kände kommunicerade ju självklart på finska.
Kanske ångrade han det när han en dag bestämt sig för att börja ett nytt liv i Stockholm.

Svenskan blev naturligtvis hans arbetsspråk, dubbelt upp: han pratade svenska med sina arbetskamrater, men han hanterade också språket oavbrutet i jobbet som typograf i den stora tidningens sätteri. Det var på blyets tid, han bröt om sidor, la in rubriker, läste klapp – allt facktermer för det som måste uträttas för att en tidningssida skulle gå i väg till tryck. Ossi blev både snabb och skicklig.

Vardagen fungerade utmärkt. Ossi hittade jämngamla Aino, som var en av de från Finland inlånade stöttepelarna som fick Södersjukhusets BB-avdelning att leva och överleva. Hemma pratade de förstås alltid finska, men när barnen kom ... /.../

Att det i grund och botten är en rikedom att födas i en tvåspråkig familj är inte glasklart i alla lägen. Och när livet blir långt vill modersmålet gärna ta över i hjärnan igen. Det där kan ställa till det, både hemma och i kontakter med olika vårdinrättningar.

I den här texten som råkar vara min femtionde krönika publicerad på gratissajten News55 får du veta hur det gick för Aino och Ossi. Om du inte bara läser utan också kommenterar och kanske rent av delar vidare blir jag förstås glad!  

Copyright Klimakteriehäxan

Grannar från helvetet ...

Jag har fått problem med grannarna.
Såvitt jag begriper hamnar paret ideligen i kärlekstvister. Högljudda. Och till råga på allt händer det i de tidiga morgontimmarna, när ljuset kryper fram men plikterna fortfarande är på någon timmes avstånd.

Alltså vaknar jag och undrar allra först varför, jag sov ju så gott alldeles nyss! Men så hör jag dem. Det verkar alltid vara han som börjar. Första morgonen det hände rusade jag upp i tron att något var på gång i vårt eget hus, något okänt och ovälkommet, förvisso. Min yrvakna spaning ledde ingenstans. Förrän jag öppnade ytterdörren och insåg att det är just hos grannen det händer.

Inte är det ett gräl heller, måste jag inse, snarare en högljudd kärleksförklaring. Exakt vilket träd han har valt för sin morgonuppvaktning vet jag inte, men det är inte långt bort. Och hans tillbedda, som sitter på anständigt avstånd, svarar.

Så där håller de på. Visst är de fina, hackspettarna, men vid fyratiden på morgonen kan jag lätt kalla dem för fåglar från helvetet och önskar dem tillbaka dit. Har hört talas om att man fått tillåtelse att skjuta särskilt envetna exemplar. Jag skulle utan att tveka skjuta "min" fågelgranne, utan minsta myndighetstillstånd. Det faller dock på att jag dels saknar alla sorters skjutvapen, dels aldrig skulle träffa även om jag hade ett. Svåra att få ögonen på är de också!

Återstår att hoppas att de unga tu sätter bo snart och sedan väljer att söka sin föda i trädstammar dit mina öron inte når.
Men ett vårtecken är det, om jag nu ska försöka säga något positivt om det hela.

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, mars 18, 2017

Vad betyder det man ser först?

Man får aldrig chansen att göra ett nytt första intryck, heter det. Sak samma i bokhandeln!
Är omslaget på en bok viktigt?
Det är Mia som undrar, i Helgfrågan.
Och mitt svar är JA.
Fast man kan naturligtvis inte vara säker på att ett fantastiskt omslag betyder att texten är i samma klass.

Tack vare omslaget har jag läst några härliga böcker, upplevelser jag inte velat vara utan. "Den mystiska händelsen med hunden om natten" (The Curious Incident of the Dog in the Nighttime) hade en märklig teckning utanpå som gjorde att jag köpte den tvärt i en bokhandel i London, utan att ha en aning om vad det var för sorts bok.

Och Tom Robbins! För väldigt många år sedan när jag var en stadig besökare på den en gång så fantastiska bokhandeln Barnes & Noble i New York låg "Stilla liv med hackspett" (Still Life with Woodpecker) framför mig. Tack för det!

Kanske hade jag heller aldrig upptäckt Annie Ernaux om det inte varit för den förföriska äppelbilden på hennes "Sinnenas tid" (Passion simple), ett fynd på bokrea för länge sedan.

Idag skulle jag köpa de nya pocketutgåvorna av Selma Lagerlöf, tack vare Jobs-mönstren man valt till deras omslag. Men jag har dem ju redan!
Det finns förvisso också böcker som har snyggare omslag än de förtjänar. Som Jonas Karlssons "God Jul".

Copyright Klimakteriehäxan


fredag, mars 17, 2017

Stereotypa typer

Ibland är Bokbloggsjerkan, återkommande bloggutmaning på fredagarna, lättare att besvara. I dag är en sådan dag. Annika undrar:
Vad tycker du om stereotyper? Känns det tryggt, irriterande, bör undvikas, etc.
Ja, jag vet vad jag tycker om stereotyper. Om stereotyper tycker jag inte.

Det finns några som ständigt återkommer och som får mig att slå ihop en boks pärmar innan den är färdigläst.
Ta den typiske svenske polisen! Trassligt kärleksliv, parat med tveksam distans till alkohol, vilket kan balanseras med något udda och oväntat kulturellt intresse, som opera. Tack men nej tack.

Mannen i vitt spelade länge en huvudroll i många kärleksromaner. En tråkig typ som ändå alla sjuksköterskor svärmade för. Sjuksköterskorna var i sin tur utan undantag söta, med perfekta lockar och stora ögon, så där som de tecknades i "Hjärtebiblioteket" om någon minns den sortens storsäljare. Tack men nej tack.

Svårartad barndom på Irland har jag också fått nog av. Mamma sliter i köket, pappa tjänar nästan inga pengar och de han får spenderar han på sig själv och puben, där han sitter innan han kommer hem och slår sin fru. Barnen har trasiga kläder, är alltid hungriga och får dessutom försöka köpa mjölk och bröd på krita i närmaste butik där de redan är skyldiga för mycket pengar. Tack men nej tack.

Sedan finns det säkert tillfällen när en medveten generalisering funkar och blir rolig. Fast jag kommer inte på någon ...
Vad tycker andra? Svaren finns här.

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, mars 16, 2017

En stjärna har slocknat

En gigant har gått ur tiden. Torgny Lindgren är borta och därmed är Sverige ett fattigare land.

Han var inte särskilt känd när jag läste "Ormens väg på hälleberget" och grät. Den förnedring de fattiga flickorna tvingades uthärda var svår att ta in, trots att det säkert låg nära sanningen: den som levde utan andra tillgångar än sin kropp tvingades leva på den.

Just den boken blev Torgny Lindgrens genombrott och med åren har han gett oss en lång rad oförglömliga skildringar, ofta rotade i Västerbottens mylla. Bröderna i "Hummelhonung" i en evighetslång tvist, jakten på det perfekta receptet i "Pölsan" ... ett 30-tal böcker blev det, bland dem också poesi.

Fast hans texter fick inte läsaren bara att brista i gråt. Man fick skratta också. Där fanns ofta spår av en underfundig humor, den syntes också i hans ögon ovanför pipan och det typiska skägget.

Men det var inte bara det skrivna ordet som gjorde Torgny Lindgren stor. Det var rösten som bjöd på något alldeles extra. Han läste in sina egna romaner och gav dem extra tyngd och liv. Och i min enda personliga kontakt med honom, ett telefonsamtal, var den där stämman med sin västerbottniska klang omisskännlig: varm, vänlig, tillmötesgående  trots att svaret på min fråga om medverkan i ett tv-program var "nej".

Hans stol i Akademien hade nummer nio och det var bara ett av bevisen för hur stor hans var, hur starka hans berättelser fortfarande är och vilken tillgång han var för svenskt kulturliv.
En stjärna som nyss lyste klar har slocknat.

Copyright Klimakteriehäxan

Hav mellan pärmar

Dags för en tematrio igen, påbjuden av Lyran. Denna gång ska vi tipsa om tre verk
vars titel innehåller något från havet (eller annat vatten)!
Det blir för min del tre klassiker med hav mellan sina pärmar!

"Den gamle och havet" (The Old Man and the Sea") av Ernest Hemingway är väl en av de där måste-ha-läst-böckerna. Fiskaren Santiago sitter i sin båt någonstans mellan Florida och Kuba när han äntligen får något på kroken: en jättestor svärdfisk. Skildringen av kampen med svärdfisken gav författaren Pulitzer-priset och bidrog rimligen också till att han fick Nobel-priset i litteratur 1954.

"En världsomsegling under havet" (Vingt mille lieues sous les mers) är en sällsynt långlivad äventyrshistoria av Jules Verne, från 1870. Men nutida läsare vittnar om att den håller. Tror att jag ska försöka läsa om den, i mitt minne var den väldigt spännande!

Och så en historia som börjar med en rad vi ofta kan citera: "Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen." Det är Karlsson, ni vet, värmlänningen som kommer till änkan Madam Flod och förändrar livet på den lilla skärgårdsön för alltid. "Hemsöborna" slutar på havsisen där August Strindberg låter Karlsson drunkna. Han sjunker i vattnet tillsammans med Madam Flods kista. Det är inte utan att läsaren tycker att det är rätt åt honom ...

Jaha var jag tråkig nu, som inte kunde erbjuda något ni inte redan kände till? Då kommer en bonustitel här: "1900" av Alessandro Baricco. En kort roman om en man som föds och lever hela sitt liv ombord på en båt, där han också dör. Men det antyder ju inte titeln!
En till när jag ändå är i gång: "Kaninbad", en pekbok i Lena Anderssons underbara serie.

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, mars 15, 2017

Nu hittar du mig (till salu) på Ikea!

Trogna bloggbesökare vet att jag är en glad Ikea-kund. Men inte hade jag väntat mig att möbeljätten skulle besvara min kärlek så konkret som faktiskt har skett.
Jag vet inte när det hände, men Ikea har alltså döpt en av sina produkter efter mig: Aina. Att jag säljs på textilavdelningen känns fint, jag gillar ju textilier!

Du kan köpa mig som färdigsydda gardiner eller som metervara, materialet är ett linnetyg i några olika färger. Jag saluförs i blått, brunt, grått och naturligtvis vitt och kan förnya och försköna ditt hem för en rimlig penning.

Visst, redan Oscar Wilde slog fast (eller var det George Bernhard Shaw? eller Winston Churchill? uppgifterna går isär) att alla fruntimmer kan köpas, bara man kommer överens om priset. Konstaterar härmed att jag tillhör de billigare ... och du kan äga mig, meter efter meter efter meter ...

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, mars 14, 2017

Feelgood på riktigt! (och tisdagstema FÄRDIG)

Just nu sänder Sveriges Television en dokumentärserie som får hela världen att häpna. Den andra säsongen av "Planet Earth" från BBC har låtit vänta på sig i tio år, och det har den naturligtvis varit värd. En titt på hur produktionen ser ut blir en riktig ögonbrynshöjare: man har spelat in material i 40 länder, i 2089 dagar. Bara vid ett tillfälle har en medarbetare blivit skadad  stungen av en rocka. Totalkostnad? 25 miljoner pund.

Jag tillhör den grupp människor som kan titta på naturfilm ungefär hur länge som helst. Älskar pingviner, tigrar som jag vill klappa, gorillor som jag helst av allt vill krama, sköldpaddungar som jag vill skydda mot hungiga rovfiskar och så vidare i all oändlighet.

Simmande tretåig sengångare. Foto BBC
Att den inställningen inte är ovanlig finns det bevis för. BBC har låtit göra en studie där 7500 personer deltogDe fick se tv-klipp från "Planet Earth II", dramaserier, nyhetsinslag och en kontrollvideo, som var ett avsnitt ur en ”gör det själv-video”. Hur reagerade tittarna?

Ja jag blir inte förvånad över resultatet: naturvideon gjorde folk lugnare, gladare, roade, mer vänligt inställda till livet i stort. De kände sig mindre stressade och oroliga, och var på det hela taget mer nöjda med sig själva! Bara positiva reaktioner alltså.
Tillåter mig anta att de inte tvingades titta på sekvensen från Galapagosöarna när en liten leguan jagas i svindlande fart av ett helt koppel ormar, för det är något av det mest obehagliga jag sett. Men naturen är grym ibland.

Rent generellt är den här serien ett stycke tekniskt och fotografiskt mästerverk: det man numera kan visa i rörliga bilder gick inte ens att drömma om att plåta för inte alls särskilt många år sedan.

Det är söndagkvällarna som är vikta för den här serien, som består av sex timslånga program. Henrik Ekman är berättare, hans röst är vid det här laget så gott som synonym med bra naturfilm i tv! Det brittiska originalet speakas av legendaren David Attenborough, nu 90 år gammal.

Du hittar "Världens natur" (som det heter på svenska) på SVT Play här, men var inte för långsam i svängarna: programmen ligger bara kvar i två veckor, tror jag. Ingenting för sengångare, ens om de är tretåiga som de som finns med i första delen! Fyra avsnitt är hittills osända.

Och vill du försäkra dig om att statistiken verkligen visar att naturfilm är feelgood-material finns BBC:s studie här.
Det här blev också mitt bidrag till veckans tisdagstema som har ordet FÄRDIG som startpunkt.
Fler bidrag hittar du förhoppningsvis här.
Bilden nedan är BBCs egen presentation av produktionen i siffror.

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, mars 13, 2017

När drömmar går under klubban

Med åren har även jag blivit realist. Alltså kan jag fortfarande titta förtjust på vackra festklänningar, men jag tänker inte längre "åh om bara jag finge ha den". De där blåsorna, för massor med pengar i ganska små storlekar, skulle helt enkelt inte vara bra i kombination med min kropp. Eller med min plånbok, för all del. Slutdrömt, helt enkelt.

Men jag njuter fortfarande av att titta. Och när det drar ihop sig till det som i viss press kallas för Festernas Fest, alltså den årliga Nobel-banketten i Stockholms stadshus, försöker jag se på tv en kort stund för att se kläderna, färgerna, urringningarna, jag spanar efter djärva avsteg från konventionen (om sådana råkar dyka upp). Resten av kalaset har jag tröttnat på.

Nu senast fick jag nöja mig med stillbilder från inmarschen, hann inte kolla när det sändes mer än någon enstaka minut. Fast Klänningen med stort K, den råkade jag ändå se just då. Den satt på demokrati- och kulturminister Alice Bah Kuhnke (MP) och var helt förtrollande vacker.

Det är Carin Rodebjer som skapat mästerverket. Med hög hals, djup ringning i ryggen, vida ärmar, lösa volanger över kjolen som till och med har ett litet släp. Och så färgen! Superfin knallröd, bara den tillräckligt för att betraktaren ska tappa andan.

Och nu kan den, hör och häpna, bli min. Eller snarare din (du vet det där med storleken ...). Rodebjer har nämligen skänkt klänningen till en modeauktion. Den ska gå under klubban den 29 mars. Utropspris: 10 000 kronor (det är "billigt", den kommer rimligen att säljas för mycket mycket mer!)

Ett annat mästerverk säljs också vid samma tillfälle, en klänning som jag kanske skulle kunna ta mig i ... Det är en kopia på ett original från 1974, i otroligt vackert svartvitt grafiskt mönster som heter Tiet och designats av Katsuji Wakisaka, den förste japanen som blev en av Marimekkos gästande formgivare på 60- och 70-talen. Vill ha!

Den 23 mars finns allt som ska auktioneras bort i en tillfällig butik, "Library of Fashion", vid Norrmalmstorg. Allt är inte "historiskt mode", en del är också nytt för hösten 2017. Och den 29 är det alltså dags för den som är redo för lite seriös shopping! Ingenting kommer att kosta under 2500 kronor ...

Foto Marimekko
Copyright Klimakterihäxan

Den årliga jakten på vårliga tecken är här!


En svala gör ingen sommar, jag vet.
Men många små gula svalörtsblommor som gör snödropparna sällskap tyder stenhårt på att våren åtminstone är på väg!
Trots att isen ligger kvar på Årstaviken. Fast solstrålarna måste ju ta på den, bit för bit.

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, mars 12, 2017

Fimpa fimparna!

Det är inte bra att röka.
Se där en vidöppen dörr som är omöjlig att slå in: alla vet, känner till hälsoriskerna, hur mycket det kostar, hur rent ut sagt korkat det är.
Ändå röker vi.

Dagens pensionärsgeneration tände förmodligen sin första cigarrett när rökning fortfarande bara var snyggt – men ingen sa att det kunde vara farligt. En del har fortsatt. Ändå har anti-tobakskampanjerna avlöst varandra och många faktiskt lyckats frigöra sig från nikotinbegäret. För en del har det varit enkelt, andra har fått kämpa.

Parallellt utkämpas en helt annan strid: kriget mot fimparna. På svenska trottoarer, gator och torg ligger de i drivor. Det visar sig nämligen att rökarna, som förvisso har absolut rätt att själva besluta om de ska behålla sin ”last”, också anser sig ha rätt att slänga sin fimp precis var som helst. Hur tänker man då? /.../

Ja det har jag undrat över väldigt många gånger. Nu blev det en krönika på News 55 också. Du kan läsa hela texten om du klickar här. Kul om du kommenterar, extra roligt om du delar vidare så att fler får läsa! Kan vi bara få någon enda slarvfimpare att skämmas och bättra sig är det en framgång!

Copyright Klimakteriehäxan 

lördag, mars 11, 2017

En bok att längta efter

Vilken bok längtar du efter att läsa i vår?
Se där veckans helgfråga, med ursprung i Mias bokhörna.
Jag tittar lite uppgivet mot hyllan där de olästa travar sig högt uppåt väggen. Och inser att trots att jag vet att det finns pärlor där är jag sugen på en bok jag inte har (naturligtvis).

Anders Roslund har tillsammans med Stefan Thunberg skrivit en fortsättning på "Björndansen". Uppföljaren heter "En bror att dö för" och så vitt jag vet är det Maskeradligans öde som gäller. Stefan Thunberg var yngst i syskonskaran och den som inte drogs med på djupet i kriminaliteten.

Hur gick det sen? Det är nästan alltid den bästa frågan att ställa efter en dramatisk händelse, och den här gången vill jag verkligen ha svar på den.

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT: Om kärlek och strumpbyxor

"Har du tänkt på att de flesta helst vill bli älskade och verkligen anstränger sig för att bli det? De bantar, tjänar pengar, skaffar röda underkläder ... om de vore lika angelägna att älska, halleluja, då skulle världen vara härlig och befriad från strumpbyxor med control top."

-Intressant iakttagelse som den tyska författarinnan Nina George lagt i munnen på Jean Perdu, en av huvudpersonerna i romanen "Den lilla bokhandeln i Paris" (Das Lavenderzimmer) som jag just nu läser. Citatet återfinns på sidan 210.

fredag, mars 10, 2017

Ellen med en gäspning ...

Ibland lägger man ifrån sig en bok med en gäspning för att man är alltför sömnig för att läsa vidare. Ibland beror den där gäspningen på att den där boken inte är bra nog, inte fångat mig. Och inte sällan känns en besvikelse i hjärtat, eftersom boken det handlar om kanske skrivits av någon vars texter man tidigare älskat, eller så är författaren någon förebild av annat slag.

Att säga att jag har Ellen DeGeneres som förebild är att överdriva, men nog har jag beundrat henne för hennes modiga kamp i den amerikanska gayrörelsen. Dessutom har jag många gånger skrattat gott åt hennes egen tv-show, som i olika tappningar visats sedan någon gång på 90-talet. I dag hittar man henne i svenska kanal 5 och i mängder av klipp på Youtube, förstås.

Men Ellen har också kommit ut i bokform. Och när jag var på Arlanda härom sistens låg hennes "Seriously ... I´m kidding" i bokshoppen. Jag läste på bokens baksida, och den fick mig att slå till: här fanns ett nytt grepp! Inte en radda citat ur snälla recensioner. I stället riktade sig Ellen direkt till den presumtiva bokköparen, i det här fallet till mig: "Du är snygg och smart, dessutom supertrevlig, min bok passar just dig"  ja ungefär så. Det blev ännu ett bevis för hur viktiga baksidestexterna är, och ett köp.

Varför kan jag inte citera ordagrant? Jo därför att jag har inte boken kvar. Lämnade den i hotellreceptionens gästbokhylla innan vi for från Teneriffa, ni vet en sådan där hylla där folk ställer in semesterböcker de inte ids bära hem, inte heller tänker läsa om, kanske inte ens orkat ta sig igenom.

Visst, jag läste ut den. Fast den motsvarade verkligen inte mina förväntningar. Kändes mer som att ett bokförlag (och författaren) tog chansen att surfa på en framgångsvåg och få in lite extra dollar, vilket antagligen lyckades. Däremot lyckades inte boken få mig att skratta som jag hade hoppats.

Ellen DeGeneres bok är i alla fall den senaste jag läst som inte ursprungligen skrivits på svenska. Därmed också svaret på denna veckas Bokbloggsjerka som startar hos Annika med frågan som för omväxlings skull är ställd på engelska:
 ”What was the last book you read, which wasn’t originally written in your native language?
 Så synd att det bara blev med en gäspning.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Om man vill ha roligt när man läser böcker som inte översatts till svenska ska man i stället för DeGeneres välja Erma Bombeck!

torsdag, mars 09, 2017

Tematrio: text om kvinnor

I går högtidlighölls den internationella kvinnodagen, en märkesdag som det är sorgligt men nödvändigt att fortfarande behöva uppmärksamma. För frågorna som lyfts upp på agendan detta datum borde avhandlas vilken dag på året som helst, många fler dagar än den 8 mars.

Därför skäms jag inte alls över att svara på Lyrans påbjudna tema-trio i bokvärlden så här dagen efter. "Berätta om tre bra texter som handlar om kvinnor. Klassiker, lyrik, faktaböcker, elaka mammor, vackra häxor o s v, välj själv!" skriver hon. Och ja, det finns hur mycket som helst att välja bland.

Jag fastnar för tre titlar som alla har rätt många år på nacken, men som gjorde djupt intryck på mig när jag läste dem. En roman, en faktabaserad historia och en bilderbok för små barn!

"Det blödande hjärtat" (The Bleeding Heart) av Marilyn French publicerades 1980. Dolores, en mogen kvinna, har upptäckt att hon är feminist, vilket ger problem i den intensiva kärleksrelation hon upplever. Jag kände starkt för henne. Tänker att jag borde läsa om boken.

"Rosario är död" av Majgull Axelsson, utgiven 1989. Om det finns en enda bok som alla borde läsa är denna min starkaste kandidat. Rosario är bara ett barn när hon möter sitt grymma öde, ett öde som hon dessvärre delar med många medsystrar (och pojkar) i sexturismens paradis. Den här dokumentärromanen tvingar tidigare stängda eller halvslutna ögon att öppnas. Inte många böcker förtjänar epitetet "viktig" men den här gör det.

"Sagan om den lilla lilla gumman" av Elsa Beskow, hennes debut, först tryckt strax före förra sekelskiftet, är en höjdare i all enkelhet. Jag läste den förstås som barn (eller fick den läst för mig?) och har roat mina egna ungar med historien, som ju är riktigt dramatisk, om än i det lilla formatet, med många bilder att titta och peka på. Vilket kvinnoporträtt, från bondesamhället där en skvätt mjölk faktiskt kunde vara en skillnad på liv och död ... fast det tänkte man ju inte på, inte då ...

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, mars 08, 2017

En cool och kul tjej

I dag, på Internationella kvinnodagen, passade jag på att inviga ett halsband jag köpt för rätt länge sedan men inte kommit att hänga på mig.
Visst är det en cool och kul tjej! Fransk, designad av RS Paris, säljs både i butiker och på nätet.

Ännu häftigare hade det väl varit om hon haft en rosa stickad mössa, men den trenden var inte skapad när den här flickan formgavs.

Copyright Klimakteriehäxan

Ett tu tre – frisk och fri!

Det finns konstverk man knappt märker. Och så finns det konstverk som gör särskilt intryck på betraktaren. Se på bilden ovan! Stort är det inte, kvinnan i helfigur är kanske trettio centimeter hög men budskapet är större.

Jag saknar fakta i målet, men har min glasklara tolkning. Det ni ser är en kvinna som knappt kunnat röra sig på grund av sina ryggsmärtor, men som stegvis lyckats bli bättre och till sist är en tjej som kan hoppa och skutta, med det onda avkastat och snart bortglömt.

Den här keramik-triptyken står i entrén till Ryggkirurgiska kliniken i Strängnäs, dit jag följde med en patient härom dagen. Kliniken har rykte om sig att kunna hjälpa många. Och det gällde uppenbarligen för en Margaretha Johansson från Arvika, som skänkt det här konstverket som tack för hjälpen.

Sven-Bertil Olsén heter mannen som skildrat Margarethas tillfrisknande i lera. Om hon förklarat hur det skulle se ut eller om han bara gjort sin egen bild vet jag inte. Olsén är också han från Arvika där han har sin egen keramikverkstad.

I väntrummet står folk stundtals dubbelvikta  "det gör mindre ont då"  kryckor skramlar och den som mödosamt reser sig stönar. En har tagit sig hit med tåg ända från Sundsvall.
Jag önskar verkligen att de alla tittade på konstverket innanför ytterdörren och fick lite hopp även för egen skull. Kunde Margaretha bli hjälpt så kan väl fler!

Och med tanke på dagens datum tycker jag att det här verket också kan få symbolisera kvinnans frigörelse i en vidare bemärkelse än den fysiska. Hon ska inte bara vara frisk, hon ska vara fri också!

Copyright Klimakteriehäxan


tisdag, mars 07, 2017

Tisdagstema SORGLIG

"Det är aldrig för sent att få en lycklig barndom."
Titeln på en vid det här laget tio år gammal bästsäljande bok av Ben Furman, finländsk psykoterapist. Jag har inte läst den själv, men titelorden kommer man ju ihåg. Och som jag förstår det går författarens tes ut på att hur dåligt man än haft det som liten är det inget hinder för ett lyckligt vuxenliv.

En sak är säker: raden av författare som grundat sin framgång på ett eländigt barnaliv är lång. Jag läste just "Glöm mig" av Alex Schulman, en välskriven men ruskig historia om en kvinna som älskade alkohol betydligt mer än hon brydde sig om make och tre barn. Hillevi Wahl har i flera böcker skrivit om hur det är att leva med missbrukande föräldrar: "Kärleksbarnet" och "Hungerflickan" är självbiografiska. Jan Guillous "Ondskan" om misshandel och just ondska glömmer man inte.

Morgan Alling berättade i "Kriget är slut" om hur han skildes från sin alkoholiserade mor som 4-åring och sedan flyttade mellan olika fosterhem i en lång och trist serie. Margaret Atwood minns tidiga år i Kanada med mobbande flickkompisar i "Kattöga" (Cat´s Eye). Danska Vita Andersen skrev "Håll käften och var söt" och "Vilken hand vill du ha?" om en liten tjej som inte får plats i mammas liv. Sinikka Ortmarks "Du som haver barnen kär" är hjärtslitande, om finska "krigsbarn" i Sverige.

Tittar vi på Irland är skildringarna av barn i elände oräkneliga. Christy Browns "Min vänstra fot" (Down All the Days) är oförglömlig.  I USA:s författarskaror finns de också, de olyckliga ungarna, beskrivna av exempelvis Maya Angelou. Daniel Keyes "Blommor till Algy" (Flowers for Algernon) är ett mästerverk. Och faktum är att Mario Vargas Llosas tämligen humoristiska "Till styvmoderns lov" (Elogio de la madrastra) har en svart underton om relationen mellan pojken och den vuxna kvinnan.

Alla författare jag nu nämnt har väl inte blivit mångmiljonärer på sina böcker, men de har i alla fall placerat sig på en sorgens pinne i litteraturistorien. När det sedan handlar om svenskar visar det sig också, att en traumatisk barndom ofta är en biljett till det en gång så exklusiva uppdraget att bli sommarpratare i radio.

Får vi alltså aldrig nog av barn att tycka synd om, även sedan de blivit vuxna och fått ett anständigt, ibland väldigt framgångsrikt, liv?
Kanske inte. Kanske är det bevis för den gamla tesen att så länge det finns andra som bevisligen har det sämre än vi själva får det oss att må lite bättre ...?

Lite sorgligt i så fall, inte sant? Men SORGLIGT är denna veckas tisdagstema. Som i mitt fall då inte besvaras med en bild på "riktig" sorg utan med denna lilla text.
Tycker hur som helst att min egen barndom var rätt ljus. Så det blir väl varken boksuccé eller sommarprat av den!

En sorglig syn - på den milda skalan ... men inte ville jag att snön skulle täcka marken igen! Stackars små snödroppar! (Se gårdagens inlägg!)
Copyright Klimakteriehäxan

måndag, mars 06, 2017

Glädjespridare!

Mitt bland de gråbruna resterna av fjolårsgrönskan dyker de upp, allt fler och allt oftare nu. Snödropparna  sanna glädjespridare!

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, mars 05, 2017

Aldrig mer ispromenad!

Vasaloppssöndag.
Tittar ut över den isbelagda Årstaviken.
Nu har det gått mer än tjugo år sedan jag gick ut på den, ja gick på is över huvud taget om man undantar konstfruset och en skräckfylld promenad på sjön Runn i Dalarna. Där var isen förvisso halvmetertjock, jag var i gott sällskap och bilarna körde kors och tvärs, men jag gillade det inte ändå.

Och anledningen? Jo den fasansfulla upplevelsen och minnet av att sjunka rakt ner genom istäcket, utan vare sig knak eller plask. Den vackra marsdagen som föregåtts av en rätt lång kallperiod bjöd på klar himmel och sol, många var ute både på och bredvid isen.

Jag hade fyra barn med mig: mina egna två och två av grannens. Ungarna åkte skidor, jag gick. För att inte förstöra det uppkörda spåret gick jag en halvmeter bredvid. Då hände det: Mälaren försökte sluka mig hel och hållen.

Än i dag är det ofattbart att jag kom upp, för egen maskin. Än i dag kan jag inte svara på frågan om det var kallt i vattnet (!). Än i dag har jag inte en aning om hur djupt det var under mig. Och än i dag undrar jag hur det par tänkte som reagerade på min sons rop på hjälp genom att stanna, titta åt vårt håll  och sedan vända om, bort från oss.

Men varje år när idoga idrottsmän kämpar på väg mellan Sälen och Mora tänker jag tillbaka på den där söndagen som kunde ha slutat så illa.
Alltså går jag inte ut på is igen, man ska inte utmana ödet i onödan. Jag kom ju ändå i mål, vilket för mig var en betydligt större seger än att vinna vilket Vasalopp som helst ...

Copyright Klimakteriehäxan
PS Om du tycker dig känna igen den här händelsen/berättelsen kan det kanske bero på att en annan text om detta är avslutningskapitlet i min första bok "Klimakteriehäxan".

lördag, mars 04, 2017

Gråt i glädje och sorg ...

En ledig lördag utan förpliktelser. Man borde gå ut, men vädret är verkligen inte inbjudande. Då tar vi en sväng vid datorn och besvarar, som många andra bokbloggare, Mias Helgfråga i stället! Den lyder så här:
Vad får dina tårar att börja droppa/rinna/spruta (bokmässigt)?

Ack ja. Jag har med åren utvecklats till att bli en allt mera lättrörd människa. Blir lätt snyftnödig, förvandlas i vissa stunder till en äkta bölkorv, faktiskt. Rader av böcker har fått fuktiga papperssidor i mina händer, tror inte jag påverkats i lika hög grad när jag läst med öronen, vad det nu kan komma sig?

Men aldrig glömmer jag hur eländigt sorgligt det är när Kristina biter i astrakanäpplet från Duvemåla. Dessförinnan är det hemskt så det räcker och blir över när Vilhelm Moberg låter en liten flicka äta ihjäl sig på gröt och tvingar Karl-Oskar att ha ihjäl den dyrbara hästen för att klara en annan i barnaskaran från att frysa till döds. Utvandrar-serien är alltså en riktigt tårdrivande historia i mitt liv.

Aldrig kommer jag heller över den outsägligt djupa sorg som får "Kejsarn av Portugallien" att tappa förståndet och till sist driver honom in i döden, för faderskärlekens skull. Klart jag gråter! Selma Lagerlöfs bästa bok?

Tack och lov händer det ju också att man skrattar så man gråter. Det gjorde jag när jag sex år gammal läste "Nalle Puh", min första läsa-själv-bok. Jakten på Heffaklumpen tyckte jag var SÅ kul! Tjejsamlingen "Fnitter" (utgiven på tidigt 80-tal) som tyvärr fått fötter och försvunnit ur min bokhylla bjöd på många leenden. 

Sak samma med "Priset på vatten i Finistère", bland annat om språkförbistring, av Bodil Malmsten.
Och Cecilia Hagens "Mamma bit för bit" läste jag under min första barnledighet och skrattade gott och i någon mån igenkännande åt situationerna ...

Naturligtvis blev jag också jätteuppmuntrad av ett sms för en tid sedan. I det stod det: "Sitter på t-banan och läser din ´Klimakteriehäxan´ (igen) och skrattar så högt att folk tittar lite konstigt åt mitt håll!" Själv har jag upplevt samma sak, med Barbro Bang Alvings "Sol över torpet" i en tågkupé.

Gemensamt för kategorierna är, menar jag, att text som får en att reagera så starkt är värd att hyllas, att läsas om och om igen. 

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, mars 03, 2017

Författare med app?

Denna fredag föser Annika ut Bokbloggsjerkan på ett gungfly. I alla fall känner jag mig inte som rätt person att leverera ett bra svar på följande:
Jag har läst att Peter May har en app om Isle of Lewis som visst ska vara något utöver det vanliga. Tyvärr kan jag inte själv ta reda på om det stämmer eftersom jag inte har en iPhone (ska visst komma för Androider också så småningom). Vad tycker du om det här relativt nya sättet för författare att ytterligare befästa sig själv och sina böcker hos läsare/konsumenter?

Bara att erkänna: har inte läst Peter May. Har ingen iPhone. Har förvisso en radda appar på min Android men naturligtvis ingen som har något med Isle of Lewis att göra. Och eftersom May verkar vara en krim-författare framför allt får det nog vara, det blir lätt för mycket av ond bråd död, blod och falskhet.

Däremot inser jag att dagens författare är så gott som tvungna att ägna sig åt sådant som appar och sociala medier för sin egen marknadsförings skull. Bara de verkligt stora kioskvältarskribenterna har väl råd att strunta i det. Därmed inte sagt att det hjälper och leder raka vägen till jätteupplagor, ära och berömmelse ... jag tillhör de där "småhandlarna" som förvisso gett mina böcker alldeles egna bloggsidor ... här och här!

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, mars 02, 2017

Alla är olika – och olika är bra!

Sveriges fotbollsdamer spelar just nu i Portugal. Det är Algarve Cup, inget jätteevenemang ens för äkta fotbollsfans, tror jag, men årligen återkommande och ett säkert vårtecken.

I år har landslagstjejerna  i alla fall en riktig nyhet att bjuda på. De har, tillsammans med Fotbollförbundet och Adidas, tagit fram nya matchtröjor. I stället för att, som annars, ha spelarens eget namn på ryggen har de blågula tröjorna ett citat över skuldrorna, ett citat (eller en tweet) som tröjans bärarinna gillar.

Bland damerna vars kloka ord kommer att synas på matcherna finns Zara Larsson, Gudrun Schyman, Silvana Imam och Agnes Lo, och man använder hashtag #IDittNamn.  

Med start på Internationella kvinnodagen den 8 mars kan tröjorna köpas i butik för 749 kronor. Tio procent av inkomsterna går till "Alla är olika – olika är bra", ett projekt som ska inspirera tjejer att idrotta.

På bilden är det Gudrun Schyman som lånat ut sina ord: "Se aldrig ner på någon om det inte är för att hjälpa henne upp!" Och det är Lotta Schelin, lagkapten, som valt citatet.
Heja heja!

Copyright Klimakteriehäxan
Foto FTP Edelman från Svenska Fotbollförbundet som skriver mer om #IDittNamn här

I stället för shoppingväska

Frakta från Ikea - ett exempel på en
kasse med föredömligt långt liv.
Nio av tio gör det, i kassakön på Ica, Coop, Systembolaget, Hemköp.
Det spelar ingen roll att den där plastkassen kostar ett par kronor. Man tar en eller två eller flera om det behövs för att få hem köttfärsen, mjölken, bananerna och vinet.

Nej, det verkar inte spela någon roll alls. Svenskens miljömedvetenhet är klart behärskad, och den minskar i takt med att obekvämligheten ökar. Men hur obekvämt är det att ha några tomma påsar i beredskap i ficka eller handväska, påsar redo att tas i bruk på nytt?

Vi fick en sprillans ny lag i år, en lag som är ämnad att  just det!  minska användningen av plastpåsar. Enligt lagen ... /.../

Men hur effektiv är den där lagen egentligen? Jag har inte sett minsta effekt. Har du? Läs fortsättningen på min text! Du hittar den på News55, bara ett klick bort.
Kommentera gärna, berätta hur du agerar i plastpåsarnas kungadöme! Länka gärna till texten från din blogg, ditt twitterkonto eller på Facebook, tack!

Copyright Klimakteriehäxan