När man inte fattar grejen ...

Kulturkollos Lotta slår huvudet på en riktigt kul spik i dag (om man får uttrycka sig på det viset?).
Hon listar ett antal saker som "alla andra" störtälskar men som hon själv står helt främmande inför, alltså med reaktionen Jag fattar inte grejen. Och så uppmanar hon andra att hänga på och det gör jag så gärna!

Jag fattar inte grejen med Dan Brown. På en semester för några år sedan lästes hans "Da Vinci-koden" på alla möjliga språk vart jag än tittade. Själv läste jag baksidestexten och kände att det räckte mer än väl.

Inte heller begriper jag mig på Mark Levengoods storhet. De böcker han står som författare till är väldigt omärkvärdiga, för att använda en vänlig beteckning. Dock förser förlaget dem med otroligt fina omslag! Och titlarna är också bra. Men exempelvis "Gud som haver barnen kär, har du någon ull" är ju faktiskt en samling av roliga saker som barn skrivit, inte som han hittat på. I tv är han dessutom fruktansvärt tröttsam!

När E. L. James kom ut med "Femtio nyanser av honom" (Fifty Shades of Grey) kom jag så småningom fram till att jag borde kolla vad miljoner andra bokläsare älskade. Tog del ett och insåg att här fattade jag definitivt inte grejen. Så helt osannolikt att en totalt oerfaren tonårstjej skulle acceptera den behandling Grey utsatte henne för! Nej tack!

Karin Brunk Holmqvist är en av Sveriges mest lästa författare. Jag har läst en och en halv av hennes romaner och fler blir det inte. Tjatigt, förutsägbart, med alltför långt mellan stänken av humor. Nej, jag fattar inte grejen.

En film som går på biograferna just nu sägs vara jätterolig samtidigt som den påstås ligga rätt nära ett verkligt historiskt skede. Jag såg "Death of Stalin" och väntade ivrigt på att den skulle ta slut. Verkligen inte rolig alls, men obehaglig som bara den! Hur verklighetstrogen den är har jag försökt ta reda på i efterhand och det är den tydligen i alla fall i viss grad. Hjälper inte. Jag fattar inte grejen. Andra höjer den till skyarna.

Helt utanför bibliotekens och scenernas revir finns det en annan nutida företeelse som jag verkligen inte begriper: varför ska killar/män klä sig i plagg som ser urväxta ut? Mode är också kultur. Men lyckas man inte hitta sin storlek är det ändå aningen bättre att ha något alltför rymligt plagg än ett som verkar vara på tok för litet. Jag fattar alltså inte den grejen heller!

Copyright Klimakteriehäxan

Så som själva livet ser ut – på en Skyltsöndag

Stannar till inför en anslagstavla där inget budskap längre är läsbart. Här finns bara ett sammelsurium av fragment från försäljningar, inbjudningar, påbud, konserter, bostadsjakter, sökande efter hund- eller barnvakt och en massa annat som kan visa hur själva livet kan se ut. Helt enkelt en bild av vanlig vardag. Fast just i dag blir det mitt bidrag i bloggstafetten Skyltsöndag.

Copyright Klimakteriehäxan

En film som fastnar

Ibland går man på bio och sitter och skruvar sig i (den oftast rätt bekväma) fåtöljen, i väntan på att det ska ta slut.
Ibland ser man en film som fastnar i minnet för alltid.

Så blev det när jag såg den tyska "De andras liv" (Das Leben der Anderen) som gjordes 2005 och fick en Oscar som "bästa utländska film". Den tar oss tillbaka till 1984, i en tid då Tyskland fortfarande var delat i ett Öst- och ett Väst-. Stasi har fullt upp. Ett uppdrag är det som skildras i filmen på ett, så vitt jag begriper, väldigt verklighetstroget  sätt. Och den intensiva övervakningen av "samhällets ovänner" tar en helt oväntad vändning ...

Härom dagen sändes filmen i SvT och jag hade tänkt titta (igen), men fick förhinder. Fast nu ska jag se den en gång till i alla fall, för tack och lov finns den fram till den 27 maj på SvT Play.
Du hittar den här – och jag tror inte att du ångrar dig om du klickar! Jag har förvisso gjort "reklam" för den flera gånger tidigare här på bloggen.

Copyright Klimakteriehäxan

Oväntat men kul!

Så fick jag äntligen anledning att visa en av mina egna bilder på Benny Andersson tagen 2015 i hans studio på Skeppsholmen i Stockholm. Att vara där kändes lite som att vistas i en helgedom ...
Men nu ska det hända, det som faktiskt är ingenting mindre än en världsnyhet: vi kommer att få höra ABBA igen! Nyinspelat!

I åratal har kvartetten med en mun hävdat att de sjungit tillsammans för sista gången. Så, plötsligt, visar det sig att de har ändrat sig.
Vilken tur att man får tänka om, byta inställning till allt möjligt här i livet!

Tycker slutmeningen på pressmeddelandet är lysande: "We may have come of age, but the song is new."

Copyright Klimakteriehäxan

DUBBELCITAT: Paus för Nobelpriset?

"Att ta paus från Nobelpriset vore som att ta 'paus' i ett kärleksförhållande. Det betyder ju alltid att det är över, men ingen törs eller vill säga det."

-Förläggaren Svante Weyler svarar på Svenska Dagbladets fråga om Svenska Akademien bör dela ut Nobelpriset i litteratur i år. Och det tycker han alltså att man ska. Medan andra tycker att det vore lämpligast att avstå. Samtidigt visar det sig att ännu en ledamot inte vill vara med längre: Sara Stridsberg begär utträde och lämnar ännu en stol tom. Nu är de bara tio kvar!
Kan inte låta bli att komplettera med några ord från förr, ord som också fått ny aktualitet i dessa kristider:

"Akademiens illitterata 'sjunde avdelning' sitter dock med och dömer litteratur, alltså efter valspråket 'tycke och smak' (utbytt mot snille och smak). Därför bli omdömena mycket subjektiva eller godtyckliga, och ungdomen får därigenom ett falskt begrepp om litterära värden. Vilka kvalifikationer erfordras för att bli intagen i denna orden? Säg det! Man skall visst vara schangtil karl framför allt."

-August Strindberg om Svenska Akademien, tidigt 1910-tal. Själv blev han (förstås) varken invald som ledamot eller utsedd till litteraturpristagare, vilken möjligen kan ha präglat hans kritiska åsikter ...
På den här adressen hittar ni så småningom fler "lördagscitat".

Glädje i aprilväder

Nej, man blir inte glad när man tittar ut genom sitt sovrumsfönster och ser den här lökbacken.
Man blir JÄTTEglad!

Det hela blir inte sämre av att fåglarna toksjunger. Konserten börjar väldigt tidigt, men jag förlåter det, trots att jag måste upp ur sängen vid fyrasnåret och stänga fönstret för att kunna somna om när någon särskilt tjusig drill väckt mig.

På köksbordet de första inplockade vitsipporna för året, i vad jag tror är farmors gamla gräddkanna. Egentligen vill jag förstås ha en mycket större bukett (man får ju plocka vitsippor) men det får vänta på två saker: att det inte regnar och att jag befinner mig i en sådan där rejäl vitsippsbacke av Prins Eugen-typ, ni vet ... nästan lika bedårande i olja inom ram som i verkliga livet! Men bara nästan.

Jaha ja. När jag just kommit in under tak och krängt av mig mina våta kläder har regnet upphört och det är sol igen. Har vi hört talas om aprilväder? Ja, det har vi! Vi har till och med upplevt det, på väldigt nära håll!

Copyright Klimakteriehäxan

Ja eller nej till bokklubb?

Denna veckas helgfråga från Mias bokhörna är intressant, tycker jag:
Är ni med i någon bokklubb och i så fall vilken? Bonusfråga: Hur är det med reaskyltar på böcker. Lockas ni eller kan ni motstå?

En gång i tidernas begynnelse – ja så avlägset känns det faktiskt – var jag lycklig medlem i Bonniers Bokklubb. Lusläste medlemstidningen, valde länge och noga och kunde så småningom hämta ännu en skatt på posten, något nytt att slänga sig över och slukläsa. Glad och nöjd! Kanske accepterade jag det man valt ut som "Månadens Bok", en fjäder i hatten för författaren, absolut. Att få sin bok försedd med den etiketten höjde upplagan rejält.

För att teckna sig för de där medlemskapen erbjöds man bonusar: extra billiga böcker, presenter i form av väskor och plädar och vad det nu kunde vara. Och det kunde ju absolut bidra till nöjet. Men en sanning kvarstår: ingenting är gratis. Allt ska betalas. Det är kunderna som, i slutändan, betalar. Tydligt var att bokklubbsböcker var dyra.

Så småningom stod det glasklart att jag köpte mina böcker både billigare och snabbare i butik. Konkurrensen hårdnade, mataffärerna införde pockethylla, varuhusen hade kampanjer. Till sist, det hårdaste slaget mot bokklubben: nätbokhandeln fanns bara ett klick bort.

I dag skulle jag aldrig reflektera över att gå med i en bokklubb, och jag tror mig veta att verksamheten har krympt avsevärt. I själva verket är jag förvånad över att den finns kvar alls, för det gör den visst. Ska bli intressant om andra som svarar på helgfrågan hittat någon bra anledning att vara med, något jag inte fattat?

Och så var det det där med reaskyltar. Jo då. Jag lockas. Älskar extraerbjudanden och rea i alla former. Vilket då leder till ett och annat ytterst oövertänkt inköp, men jag har kul så länge jag tror att jag fyndat ...

Copyright Klimakteriehäxan

Ögonfröjd

Kan inte låta bli att dela med mig av denna vårliga ögonfröjd. Fotograferad i Ulriksdals Slottsträdgård.
Copyright Klimakteriehäxan

Putell på er!

Vatten är en dryck att älska.
Bubbelvatten är, i mitt tycke, ännu mer älskansvärt. Alltså har jag en sån där maskin med vilken man tillsätter kolsyra i kranvattnet. Slipper bära hem tunga flaskor från affären, och i det långa loppet bör det dessutom bli lite billigare. Inbillar jag mig.

Men gratis är det inte. För när man väl har maskinen visar det sig att de speciella flaskor som hör till inte har evigt liv. Något hemskt lär kunna hända om man använder dem för länge. Mina hade bäst-före-datum nån gång i 2014, men nu har jag i alla fall bytt.

Gick till MediaMarkt, tog en förpackning med tre flaskor och betalade 279 kronor. Lite dyrt, tyckte jag faktiskt redan där och då. Fast jag skulle ju ha nya flaskor, och Media Markt är väl en hyfsat prisvänlig kedja?

Väl hemma kastade jag snabbt mina (jätte)gamla flaskor och slängde såväl kvitto som förpackning till de nya, funderade inte särskilt på det.
Tills jag dagen därpå går förbi Clas Ohlsson och ser att exakt samma vara kostar 199 kronor där.

OK vi talar inte om ekonomiskt lurendrejeri i klass med bygget av Nya Karolinska. Men 80 spänns skillnad på den här prisnivån! Hur är det möjligt?
Eftersom jag anser mig vara en ganska prismedveten kund skriver jag ett mail till Kundservice på MediaMarkt.

Svar kommer, ganska snabbt, det hedrar företaget i alla fall. Någon som heter Christian skriver och tror att förklaringen är att "dem har en kampanj".
Nej, det har "dem" inte.

Nå är nu detta något att bråka om? Tveksamt. Fast jag hatar att känna mig lurad, om så på färre kronor än 80. MediaMarkt har en prisgaranti, men den tycks bara gälla om man upptäcker att de själva säljer den vara man köpt billigare i företagets egen nätbutik. Och har man sett på maken! Vid koll visar det sig att där kostar "mina" flaskor 50 kronor mindre, 229. Men utan kvitto? Nej, det går inte.
Till råga på allt upptäcker jag en identisk flaskförpackning på mitt "vanliga" Ica. Pris: 199 kronor.

Summan av kardemumman är att en gammal sanning inte får glömmas bort. Kolla först, alltså. Eller som man sa i USA förr i världen: "Let your fingers do the walking", låt fingrarna göra jobbet, helt enkelt. Fast på den tiden handlade det om att leta efter saker i telefonkatalogen och inte på Internet ... vet inte om den där frasen lever än over there, även om den borde funka? Kanske är den lika inaktuell som svenska "Putell på er, grevar och baroner!"?

Copyright Klimakteriehäxan

Fem exotiska läsupplevelser

Dags för ännu en topplista denna vecka. Som vanligt på initiativ från Johanna i deckarhörnan. I dag skriver hon så här:
Visst blir det lätt så att man nästan bara läser böcker som utspelar sig i Norden, Storbritannien och USA? Därför tänkte jag att veckans topplista skulle handla om böcker som utspelar sig i exotiska länder och på så sätt samla läsinspiration som tar oss med till andra platser runt om i världen.
Jag samlar ihop en kvintett men presenterar dem utan inbördes ordning. Häng med på resor till främmande trakter med böckernas hjälp!

"Den vita tigern" (The White Tiger) av Aravind Adiga beskriver livet i storstaden Delhi där skillnaden mellan människor är enorm. Indien i ett nötskal vill jag tro, men det behöver förstås inte vara sant. Spännande nästan som en thriller i alla fall!

"En geishas dagbok" (Diary of a Geisha) som jag inledningsvis var övertygad om var "äkta" och skriven av en kvinna – men författaren, Arthur Golden, är förvisso man. Ger spännande och välresearchad (så verkar det) inblick i en alldeles särskild värld, bland geishorna i Japan. Exotiskt så det räcker och blir över!

"En halv gul sol" (Half of a Yellow Sun) är en gastkramande historielektion förklädd till roman. Av Chimamanda Ngozi Adichie om hennes hemland, det enorma Nigeria, i tiden när Biafra försökte slå sig fritt.

"Don Diego Karlsson de la Rosas roman" har nog gått rätt många förbi, men det är Evert Taube som skrivit historien om den svenskättade gauchon på pampas, alltså i Argentina. Så originellt, så underhållande, läsvärt!

"Pantaleon och soldatbordellen" (Pantaleon y las Visitadoras) var den första bok jag läste som Maria Vargas Llosa skrivit, många år innan han fick sitt Nobelpris. Den här historien utspelar sig djupt inne i Amazonas, i gränstrakterna mellan Peru och Ecuador. Burlesk, rolig, överraskande. Och exotisk? Absolut!

UPPDATERING: Inser att jag verkligen borde ha haft med en dokumentär berättelse som två tjejer/kvinnor jag uppskattar väldigt mycket skrev efter ett äventyr som var fullständigt förskräckligt medan det pågick. Jag tänker på "Exit Kalahari" av Helene Åberg och Jenny Söderqvist. De fick motorstopp i den svarta ökennatten men kom undan med livet i behåll, tack vare kalla hjärnor och smarta lösningar. Tårarna rann när man äntligen fick veta att de klarat sig. Min lust att upptäcka livet i öknen på egen hand försvann i den vevan, det må vara hur exotiskt som helst. 

Copyright Klimakteriehäxan

Något att läsa på Världsbokdagen

Lyran, hon med noblesserna, påpekar att det är Världsbokdagen idag. Och så skriver hon: och jag har precis påbörjat omläsning av en av världens allra bästa böcker så temat idag är väl rätt givet. Berätta om tre böcker ni själva vill kalla världsböcker!

Hoppsan, det där är ju långt ifrån enkelt! Hur definierar man en sådan? Det får bli tre verk som gjorde stort intryck rent generellt. Och då blir det tre romanserier som var för sig skildrar udragna skeenden.

1. Marianne Fredriksson var journalist men romandebuterade 1980 med "Evas bok". Det blev den första av fyra som berättade bibelns historia på ett nytt och fritt (och lättläst) sätt. Jag slukade "Kains bok", Noreas saga" och "Paradisets barn" i rask takt. Men sedan tappade jag intresset för Fredrikssons författarskap och det har inte återuppstått, trots den förtjusning jag kände då.

2. John Dos Passos har skrivit en romanserie i tre delar, "USA-trilogin", som inte liknar Fredriksson det allra minsta. Dos Passos, en Hemingway-polare som orättvist nog aldrig fick samma status, är en mästare som ingen lyckats efterlikna och får många Nobelpristagare att framstå som bleka. I de här böckerna gestaltar han samhällsutvecklingen under 1900-talets första 30 år.  

3. Vilhelm Mobergs småländska utvandrare har för alltid en plats i oändligt många svenska bokläsares hjärtan, så också i mitt. "Utvandrarna", "Invandrarna", "Nybyggarna" och "Sista brevet till Sverige".

Världsböcker? Ja kanske. Alla har i alla fall publicerats på många språk och i många länder världen över. Dos Passos och Moberg håller för omläsning, det vet jag. Lite osäker dock på Fredriksson, men de här böckerna tycker jag visar härlig skrivglädje och hon hade inte börjat intressera sig för mer ockulta saker som hon gjorde senare.

Inser att listan över potentiella "världsböcker" som jag nu valt bort egentligen är gruvligt lång. Kristin Lavransdotter. Nalle Puh. Den allvarsamma leken. Kriget vid världens ände. Blonde. Pippi Långstrump. Fåfängans fyrverkeri. Nästan vad som helst av Atwood. Och så vidare, i långa banor ... men det passar väl när vi högtidlighåller Världsbokdagen?

Copyright Klimakteriehäxan

Dags för en efterlängtad repris

Jajamensan, nu blommar det i Kungsträdgården och de där raderna av japanska körsbärsträd blir än en gång huvudstadens mest eftersökta fotoobjekt, utflyktsmål och turistattraktion. En repris som alltid är lika välkommen, fast i år fick vi vänta betydligt längre på den än i fjol. Då kunde jag visa blommande grenar redan den 6 april!

Långt ifrån allt är utslaget ännu, men det rosa skimret finns där och gör en sån som mig varm om hjärtat! Och kanske, ja förmodligen, dig också!
Den här synen bär man med sig som ett ljuvligt minne från rader av vårar, och det blir inte sämre av upprepningen. Något att glädjas åt när termometern visar tio minusgrader och vinden viner runt knuten.

MINNE är också veckans temaord för fotoutmaningen hos Sanna, men alla minns ju definitivt inte samma saker ...

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT: Vem är arbetsduglig?

"Hade medlemmarna där (i Svenska Akademien) plikt att avgå vid 70 år, så att gubbarna komme bort och alla vore arbetsdugliga, skulle den kunna göra mycket gagn. Nu är ju nära hälften arbetsodugliga."

-Dessa kloka ord tillskrivs allas vår idol Selma Lagerlöf, som själv blev den första kvinnan att inta en av de aderton stolarna i Svenska Akademien. Hon valdes in 1914. Dessförinnan fick hon, också som första kvinna, ta emot litteraturpriset 1909. Ovanstående klarsynta analys dateras tio år senare, till 1919. Fast man vill ju hoppas att en och annan som passerat det där 70-årsstrecket fortfarande duger till diverse sorters arbete ... Selma skrev i alla fall själv flera böcker efter sin 70-årsdag. Och Cirkus Svenska Akademien är inte över.

Favoritsyskon

Vilka syskonrelationer kommer ni att tänka på den här veckan? Både film och litteratur kryllar ju av syskonskildringar, även om det inte alltid är huvudtemat!
Så skriver Viktoria på Kulturkollo och det är alltså en uppmaning att lista lite litterära syskon, eller filmditon.

Enkelt! Bara att gå till Astrid Lindgren. Hon har gjort hela jobbet! Det kryllar ju, precis som Viktoria påpekar, av systrar och bröder i hennes böcker:
Bröderna Lejonhjärta. Madicken. Barnen i Bullerbyn. Saltkråkan. Pippi Långstrump (då tänker jag förstås på Tommy och Annika).

Ett annat syskonpar som fastnat i mitt minne är de stackars ungar vars namn, Fanny och Alexander, också utgör titeln på Ingmar Bergmans film. 
Litterära syskon av annat slag är Edith Piaf och Simone Bertaut. Den senare har skrivit två böcker om deras barndom.

Systrarna Brontë, Charlotte, Anne och Emily, skrev böcker alla tre och ska väl inte heller glömmas bort. Och "De osannolika systrarna Mitford" har Cecilia Hagen skrivit om, underhållande om brittisk överklass. Det är uppenbarligen så att det är gott om syskon inte bara i verkliga livet utan också i fiktionens värld, även om de spelar olika roller!

Copyright Klimakteriehäxan

Citat från en alltför tidigt slocknad stjärna

" 'Att göra musik som når ut till så många är den bästa känslan i världen. Mitt ursprungsmål, att spela på klubbar och försörja mig själv, är redan uppnått, allt det andra är bara bonus.' /.../ Ödmjukheten verkar oförställd. Kanske är han helt enkelt alltför överraskad över sin lika snabba som enorma framgång för att låta den stiga åt huvudet."

-Tim Bergling, mer känd som musikskaparen Avicii med internationell stjärnstatus, kommenterade sitt liv i en intervju i Svenska Dagbladet för fem år sedan. Idag, dagen efter hans oväntade och sorgliga död, publiceras artikeln igen. Avicii blev bara 28 år. Mängder av fans spridda i hela världen sörjer succékillen som jobbat med Madonna och en rad andra storheter, haft massor av hitlåtar på olika topplistor och fått regeringens musikexportpris (2013) bland annat.
Sveriges Television sände nyligen en dokumentär om Avicii och hans karriär: "True Stories". Du kan se den på SvT Play här.
Fler lördagscitat hittar du nog under dagen hos Marie i Skrifvarstugan.

Messmör – mmmmm så gott!

Är messmör något av det svenskaste som finns? Det finns nog de som vill hävda det. Kanske jag också. Och Fjällbrynt ska det vara!
Fram till härom dagen tillverkades den där läckerheten i Östersund, men den fabriken – som har påståtts vara världens enda i sitt slag – är nu stängd.

Kanske har ägarna som tog över efter Arla inte förstått vikten av en messmörsmacka. Kanske har de inte insett att tillverkningen av messmör är ett oslagbart sätt att ta till vara vasslen som blir över när man gör ost. Jo, det har de naturligtvis, de är ju experter. Vad är det då som gått fel?

Är det möjligen så att vi äter för lite messmör? Då kan jag i alla fall berätta att det inte är mitt fel. Har alltid gillat det vanliga messmöret, gjort på komjölk. De år då jag bodde utomlands tog jag definitivt med mig Fjällbrynt (på tub för packningens skull) från semestern i Sverige. I kombination med en rejäl skiva knäckebröd blir det en supergod frukostsmörgås!

Alltså hade jag messmör i kylskåpet när han som då var min väldigt nyblivne Make kom till Miami och hälsade på mig. Han tittade misstänksamt på burken med beslöt sig för att pröva. Och på den vägen är det. I 35 år har han ätit en macka med messmör till varje frukost, med undantag för en och annan utrikisk hotellbuffé. Fast i Latinamerika kan man få dulce de leche, vilket påminner om messmör!

Det moderna lättare varianten, med bara två procent fett, är dessutom minst lika god som den fetare ursprungsvarianten, med rötterna i år 1939. Naturligtvis är burken sprängfylld av kolhydrater, men eftersom de är så goda så ... och om någon mer än jag kan dra sig till minnes Guttens kolasmör som fanns i matbutiken på 50-talet, så var det mycket sötare, mycket "värre"!

Framställningen av messmör har väl inte kantats av reklamfilmer med superkändisar eller rekordnsygga skådisar direkt. Men försäljningsstimulerande knep har man ägnat sig åt. Exempel: Den som under en viss period köpte ett visst antal burkar/tuber och skickade in bevis för det kunde få både frottéhanddukar, örngott och armbandsur med den klassiska dekoren från burken på. Naturligtvis har jag dem, allihop!

Hur ska det nu gå för oss som älskar Fjällbrynt? Jo, det ska finnas, det ska det, lovar Foodmark. Fast tillverkningen flyttas söderöver, till Haninge utanför Stockholm.
Tråkigt för Östersund, förstås, men det viktigaste är ju ändå att denna ursvenska anrättning finns kvar för att förgylla våra frukostar.

Möjligen kan man spåra ett framtida hot i den sorgliga sanningen att jag inte lyckats överföra min förtjusning till barnen, som inte ens vill ta i burken. Hur är det med andra representanter för den yngre generationen? Vägrar allt fler messmör?

Så synd om dem! Fjällbrynt på smörgås är en god vana och goda vanor vill vi inte ändra på! Mmmmm som i messmör!

Copyright Klimakteriehäxan

Cirkus Svenska Akademien

Ack ja, nu har Cirkus Svenska Akademien invaderat även Helgfrågan ...
Mia undrar nämligen vad vi tycker om det som händer kring och i denna anrika institution. Tja, alla tycker ju något, eller hur?

Jag tycker att det är en pinsam historia, full av feghet och folk som inte vill ta ansvar för någonting. Full av folk som bor billigt på fantastiska adresser i Stockholm. Folk som andra människor skrapar med foten för, fast de så uppenbart inte förtjänar det. Folk som flutit ovanpå i åratal. Folk som dunkar varandra i ryggen, både ekonomiskt och när det gäller att framhålla akademiska kvaliteter. Vem som ligger med vem är i sammanhanget inte intressant, så länge det handlar om att man är överens vid sänggåendet, så att säga.

Mot livslångt ledamotskap talar Göran Malmqvist varje gång han öppnar munnen, fast det tror han naturligtvis inte själv. Den mannen har passerat sitt bäst-före-datum med bred marginal. Och han är nog inte ensam om det.

Någonstans tror jag att vi har en bra bit kvar till slutet på denna sorgliga historia. Tveksamt om det kan bli någon pristagare utsedd i år, så känns det i alla fall nu. Det må väl vara hänt. Sorgligt är det ändå att Sveriges rykte tagit stryk i sammanhanget. Man ska inte tro att omvärlden inte bryr sig, för det gör den! Personligen har jag fått upprepade frågor i ärendet från både England och USA.

Bonusfrågan tar avspark i den avgångna Sara Danius: Sara är ju som bekant förtjust i knytblus, har du något plagg du gillar speciellt mycket?
Något verkligt älsklingsplagg tror jag inte att jag har, men jag har gott om kläder som jag verkligen gillar. Dock har jag inte ägt en knytblus på närmare fyrtio år ... och jag ska inte köpa någon heller. Och det har egentligen inte ett smack med Sara Danius att göra.

Sedan kan jag inte låta bli att le varje gång jag hör/ser Anders Olsson presenteras. Han är "tillfällig ständig sekreterare". Det ni, det är en titel som heter duga! Bättre än "Kulturprofilen", tror jag i alla fall ...
Men "snille och smak" är en devis som borde ersättas snarast. 

Copyright Klimakteriehäxan

Aprilbilder

Copyright Klimakteriehäxan

Tvärnit vid Fina Butiken

I denna vår huvudstad finns det märkvärdigt många butiker som säljer lyx av grövsta sorten. Jag kan inte låta bli att förundras över att det uppenbarligen finns så otroligt många superrika människor som gör att de där boutiquerna inte bara överlever, utan rimligen också är lönsamma.

Längs Birger Jarlsgatan, i närheten av Stureplan, är det tätt mellan de där affärerna där minsta pryl kostar flera tusen och de verkliga dyrgriparna har "pris lämnas vid förfrågan" som prislapp. Själv har jag av förståeliga skäl aldrig anledning att gå in. Brukar inte ens titta i skylten. Men nu har det hänt!

För vem kan komma i närheten av denna fantastiska blombukett utan att tvärnita? Inte jag, definitivt inte jag.
Staden speglar sig i glaset och ger bra bakgrund till prakten. Det Louis Vuitton saluför innanför fönstret, en "prakt" av helt annat slag, kan jag (som tur är) leva utan, men blommor är ju nödvändigt, ett måste, varenda dag i livet!

Copyright Klimakteriehäxan

För bra för att vara sant

Om erbjudandet verkar vara för bra för att vara sant är det nog det.
Påminns om detta varje dag när jag trycker i gång datorn och öppnar mailkorgen. Det är ingen hejd på fina erbjudanden som dyker upp där. En ny mobil har jag att hämta ut var och varannan dag, mobiler av ”fina” märken.

Presentkort att handla för i diverse varuhuskedjor har jag också haft den enorma turen att ”vinna”. Det händer också att ”eftersom jag deltagit i någon enkätundersökning” (som jag aldrig sett till och inte skulle ha besvarat om man bett mig) kan jag plocka ut en rätt storslagen belöning för min möda.

För att inte tala om alla dessa enorma summor som någon lämnat efter sig i och med sin död. Den avlidne har bott mycket långt bort på en plats med vilken jag saknar alla band. De rättmätiga arvtagarna behöver ett konto i något annat, rekorderligt, land för att plocka ut pengarna den vägen – och ja, det handlar om mångmiljonbelopp, och ja, jag får naturligtvis min beskärda del bara transaktionen är klar.

Någon gång är de där kontaktförsöken en aning mer tydliga .... och hur det yttrar sig får du veta om du läser hela min text som finns ett klick bort, här på News55.

Copyright Klimakteriehäxan

Gult i topp

I Johannas deckarhörna hämtar jag än en gång uppdraget att presentera en topplista med böcker: Den här veckan fokuserar vi på bokomslag i samma färg som vårsolen: den dominerande kulören ska vara gul! Här kommer fem snyggingar ur min bokhylla. 
Raskt iväg till min egen hylla, och det är ganska lätt att hitta gula inslag där.

"Tusen strålande solar" av Khaled Hosseini. Svår att släppa! Om livet i Afghanistan framför allt för kvinnor.

"Konsten att höra hjärtslag" av Jan-Philipp Sendker. En romantisk historia som är varm och rätt vacker, faktiskt.

"Vilda svanar" av Jung Chang. Om utvecklingen i Kina, också med mycket fokus på kvinnoperspektivet. Jättebra!

"Populärmusik från Vittula" av Mikael Niemi. Hans första och hittills bästa roman, tror jag. Om uppväxten i Norrland.
Och sedan kan jag ju omöjligt låta bli att nämna min egen, väldigt signalgula, debut på bokmarknaden: "Klimakteriehäxan". Se det som lite oblyg reklam i en hård bransch ...

En fråga har jag dock till andra bokbloggare: hur gör ni för att maka ihop fem omslag till en enda och lite snyggare bild? Jag kan (som synes) inte!

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 30

INSYLTNINGSGRAD

-Nej, detta begrepp hämtar jag inte ur någon gammal kokbok. Däremot kan det användas för att kvantifiera en persons inblandning i någon "affär", exempelvis i cirkusen kring Svenska Akademien. Horace Engdahls "ledsagare" (se Dagens ord 29) Stina Otterberg använder ordet i en artikel i dagens Svenska Dagblad i vilken hon förklarar att ingen jävsituation förelåg när hon genom akademien fick en hyfsad summa pengar år 2016. 

Minnenas muggar

I mina skåp är de är rätt många, muggarna som bär på minnen.
Där finns keramikmuggen från Kero Bar i Lima Sheraton. Kero betecknar muggens form och man fick alltid behålla den. I muggen en drinkblandning som innehöll pisco, tror jag. Som mönster någon klassisk indiansk detalj.

En annan keramikskapelse kommer från Panama och har en målad långnäbbad fågel som dekoration, inte en fågelart man identifierar direkt precis.

Från Kungliga Vetenskapsakademien har jag en mugg jag druckit kaffe ur i samband med Nobelprisens förkunnande. Osäkert om jag fått den eller snott den, faktiskt – den kan ha hamnat i en väska bara, jag stjäl inte medvetet!

Stig Lindbergs somriga blomsterkopp är en favorit från Barndomslandet. Om jag minns rätt ingick den i en reklamkampanj för margarinet Flora, en kampanj som kom oss till del eftersom pappa hade lanthandel och förvisso sålde den där sortens matfett.

Från jobbet finns tv-muggen, med diverse programloggor i glasyren. Och så finns den svartvita saken, en souvenir från mitt första besök i Strasbourg. Jag tyckte då, och tycker fortfarande, att den är väldigt snygg, men Maken vägrar använda den!

Se där vad som kan krypa ut ur skåpen när Sannas fotoutmaning Gems Weekly Photo Challenge har MUGG som påbjudet ämne!

Copyright Klimakteriehäxan

I största laget?

Om kriteriet på god konst är att den ska uppfattas som provocerande så är den blå jättesnoppen på Kungsholmen i Stockholm ett bra konstverk.
Folk har faktiskt blivit riktigt, riktigt irriterade. Och nu är en bit av organet täckt av skyltar, som kan ses som en protest. Men som i själva verket kan vara reklam för en onlineförsäljning av underkläder! Döm själva!

Vid första anblicken verkar snoppen tveklöst vara i största laget. Carolina Falkholt har målat den erigerade penisen, fem våningar hög, på en fasad på Kronobergsgatan. Tanken var att bilden skulle få sitta kvar ett halvår, men protesterna har gjort att man beslutat sig för att ta bort den redan efter en vecka.

Utan tvekan har den i alla fall varit ett eftertraktat foto- och besöksobjekt, och de allra flesta betraktarna verkar vara av kvinnokön. Möjligen är jättepenisen jobbigare att se för män? Hur som helst tas väldigt många bilder i det här kvarteret just nu. Och den korta stund jag står där svänger inte mindre än tre bilar in, stannar på lämpligast möjliga fotoavstånd. Ned rullar bilrutorna och ut kommer kameran ... klick, ståndet är förevigat!

Foto NY Daily News

"Fuck the World" har konstnärinnan döpt sitt verk till. Det är andra gången hon bjuder omvärlden på ett superstort manligt könsorgan, men förra gången fanns bilden på en fasad på Broome Street i New York och var målad i rosa, dessutom "bara" fyra våningar hög. Manhattan-borna blev måttligt förtjusta och penisen försvann snabbt.

Det blir alltså kortlivade äventyr när man försöker skylta med imponerande manlighet. Storleken kan ha haft betydelse, faktiskt.
Men nog passar den, både i rosa och blått, som skyltar när vi i Blogglandia högtidlighåller Skyltsöndag!

En annan företeelse som definitivt förgyller denna söndag är att koltrasten satt i gång med sin vårsång på allvar.
Och det är klart: vill man se honom gäller det att titta uppåt, precis som med verket på Krononbergsgatan. Fast fågeln gör garanterat ingen arg.

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om äldre kvinnors skönhet

 "Det specifika med den franska kulturen är inte att attraktivitet är tillgängligt för äldre kvinnor. Det är mer rätt att säga att det i Frankrike är en demokratisk rättighet att vara attraktiv, en fördelningspolitisk åtgärd. Alla får vara snygga, om de vill.
Gå nerför gatan i Paris och du kommer att se kvinnor som inte är traditionellt vackra bete sig, sminka sig och klä sig som om de vore snygga (även om de nu ser ut som att de inte ansträngt sig, men ansträngt sig som bara den!) Kanske lyckas de inte till hundra procent, men jag har sett tillräckligt många som gör det för att köpa att man inte behöver vara vacker för att vara snygg."

-Daniel Björk, Svenska Dagbladets korrespondent i Paris, skriver krönika under rubriken "Det franska skönhetsspelet" i en resebilaga idag. Frankrike är landet där man "inte underkänner möjligheten för de mer alldagliga att också vara vackra". Kul reflexioner, tycker jag! Citatet fick bli extra långt eftersom texten inte verkar gå att länka till. Helst bör man förstås läsa hela. Uppdatering: nu tror jag att det kanske går!

Apropå skönhet i mogen ålder ...

Två sanningar och en lögn

Dags att bekänna färg, för i dag ska vi komma med facit, vi som hängde på Kulturkollos uppmaning. Den gick ut på att berätta tre saker om sig själv, två ska vara sanna och en ska vara falsk.
I mitt fall ser det ut så här:

1. Den så kallade Kulturprofilen har jag mig veterligen aldrig varit i närheten av. Vilket känns helt OK.

2. Visst har jag besegrat Mats Wilander, men förvisso inte på tennisbanan. Däremot vann jag klart en Othello-match. Året var 1985. Han har aldrig fått chansen att ta revansch ...

3. Och jo då, trots grundmurad respekt för vatten, både i fast och flytande form, har jag med nöd och näppe klarat livhanken i obehagliga situationer, minst tre gånger: i Medelhavet, i Årstaviken och i Stilla Havet.

Först en lögn, sedan två sanningar alltså.
Ingen som svarade gissade rätt! Alltså kan jag faktiskt ljuga fast jag inte trodde det ...

Copyright Klimakteriehäxan

Färgglatt citat och lite snillrikt om Akademien

"Vi börjar i chockbeige och illbrunt och går ner till muntert militärgrått. Ibland kör vi nån pigg pansargrå också."

-Scenografen Göran Wassberg, som arbetat mycket med Ingmar Bergman, beskriver regissörens favoritfärger intervjuad i SvT, med anledning av "Bergmanåret" – Bergman skulle ha blivit 100 år i år. Får åtminstone mig att tänka på en annan man med personlig finess på den muntliga paletten: Bengt Grive, sportkommentatorn som var expert på bl a konståkning och från rinkside konstaterade att de tävlande var klädda i "mörkvitt", "blåbärsrisgrönt" och "sängkammarrosa", till exempel. Men han såg kanske aldrig någon i chockbeige.
Hos Marie i Skrifvarstugan hittar ni förmodligen fler lördagscitat under dagen.

Och så kan jag inte låta bli att komplettera med ett citat ur dagens tidning, om den helt osannolika historien med Svenska Akademien och "kulturprofiler" av olika dignitet:

"Vid sidan av stora händelser passerar de små skandalerna lätt obemärkt förbi. Som att Ebba Witt-Brattström tas in som ­expert för att kommentera turerna i Svenska Akademien. Som vore århundradets kärlekskrig med Horace Engdahl glömt och förlåtet, och hennes egen roll som mångårig sekreterarhustru blott en källa till kunskap och inte till privilegier och allmänt solande i makens akademiglans."

-Elsa Westerstad, debattredaktör på Svenska Dagbladet, skriver en klok krönika om Svenska Akademien i dag. Klicka på länken och läs hela texten!

Kommentera gärna! Då blir jag glad!

Kommentarer är alltid kul att få när man lagt ut en post på sin blogg. Ibland får man inga, ibland får man någon enstaka, rätt som det är låter ganska många oss andra se att de varit inne och läst. Vissa "stamkunder" har man, de är guld värda! Tack till er, ni vet vilka ni är!

Detta skrivet med anledning av att Mia ställer en lite annorlunda helgfråga denna gång, inte i bokbranschen: Vad tycker du om kommentargranskning på bloggen?

Här på Klimakteriehäxan kan och får vem som vill skriva en kommentar. Då blir jag glad! Någon har läst, sett mina bilder, reagerat! Jättekul! Jag har ingen granskning. Ändå är det extremt ovanligt med äreröriga eller elaka kommentarer, ja det är i princip obefintligt (sedan kan man ju ha olika åsikt om saker och ting). Det funkar alltså jättebra utan den där spärren, tycker jag.

Det tycker inte alla andra bloggare. Konstigast av allt är att det finns de som både vill ha en kod inskriven (siffror eller bokstäver) eller svar på en fråga (typ: vad är 3+7) OCH ÄNDÅ har granskning innan kommentaren publiceras. Ibland måste man dessutom klicka i en ruta som tydligen anses bevisa att man är en människa och inte en robot. Det har hänt att jag avstått från att kommentera då.

Någon gång när man skrivit något på en blogg med granskning påkopplad händer det mig och Mia samma sak: vi är osäkra på om vi redan skrivit och kör ett varv till, helt i onödan. Dessutom går jag sällan tillbaka och kollar om det jag skrev verkligen blev publicerat, eller om det fastnat i "fångstnätet". Vilket jag tror att det kan göra.

Fritt fram för kommentarer utan granskning är alltså helt klart den modell jag föredrar. Skulle något meddelande av reklamtyp eller annat olämpligt innehåll dyka upp klickar jag på den lilla soptunnan, värre är det inte med den saken!

Mia ställde också en bonusfråga. Den lyder: Vad är du inte så bra på, där du skulle behöva en hjälpande hand? 
Jag är helt oförmögen att använda en såg. Så är det bara.
Sågar inte i kommentarsspalten heller ...

UPPDATERING: Från och med nu kan man här på min blogg svara på en tidigare inlagd kommentar, direkt i anslutning till densamma! Har ändrat inställningarna, tack Emma, och gillar detta mycket bättre!

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 29

LEDSAGARE

-Detta ord visar sig vara den korrekta (och förvisso könsneutrala) etiketten på folk som har en sexuell relation med en ledamot i Kungliga Svenska Akademien. Där ser man, språket är i ständig förvandling, inte minst i de finaste av kretsar, och vi breddar vår syn på omvärlden. Känn dig fri att hädanefter presentera din make/a, sambo eller partner som just detta: ledsagare. Vem som i själva verket leder vem avslöjas dock inte. Och om ordet återfinns i SAOL med denna betydelse har jag inte kollat.

Tror du jag ljuger? Ja, lite!

Kulturkollo är ännu en blogg som skapar uppgifter åt oss andra bloggare. 
Veckans utmaning går ut på att berätta tre saker om sig själv, två ska vara sanna och en ska vara falsk. Helena (Kulturkollo är ett litet kollektiv) skriver: "Vi får gissa loss i kommentarsfälten hos varandra och försöka hitta påhitten. Rätt svar kan sen presenteras i blogginlägget, kommentarerna eller hur man vill, men först på söndag så alla hinner med att skriva och gissa." 

1. Jag har träffat Kulturprofilen.
2. Jag har vunnit en match mot Mats Wilander.
3. Jag har nästan drunknat. Tre gånger.

Tror du att jag ljuger? Normalt sett är jag väldigt dålig på det. Men den här gången ljuger jag. Lite.
Facit på söndag. Om nu någon vill gissa?

Copyright Klimakteriehäxan

När det är glitter i sjön ...

Nu ska det handla om vårkänslor, för det har Johanna i deckarhörnan bestämt är ämnet för topplistan denna vecka. Då kommer jag osökt att tänka på inledningen av Gustaf Frödings fina "Strövtåg i hembygden": "Det är skimmer i molnen och glitter i sjön, det är ljus över stränder och näs ..." för så såg jag världen när jag tog en promenad i solen nyss.

Men det är långt ifrån enkelt att komma på böcker som förmedlar samma känsla. Fast just Fröding har gjort det i åtskilliga dikter, vad sägs om rubriken "En litten låt ôm vårn", eller "En vårmorgon" eller "En majvisa", för att ta ett par exempel. Alla de där finns i en samlingsvolym jag har, en av Svalans svenska klassiker tryckt 1980. Boken heter Gustaf Fröding rakt av och blir min etta i topplistan.

Lena Andersson har i en rad böcker om Maja, avsedda för barn, skildrat naturen i olika skeden. "Majas lilla gröna" och "Maja tittar på naturen" får tillsammas med "Majas alfabetssånger" inta plats nummer 2.

"Sol och vår" heter en bok som innehåller text och noter till sånger som Evert Taube gjort. Plats nummer 3!

Maria Lang skrev deckare som svenska folket älskade. Jag minns att jag läste flera, bland annat "Kung Liljekonvalje av Dungen" och liljekonvaljer hör förvisso våren till. Men jag skulle ljuga om jag låtsades komma ihåg historien. Där fick jag till nummer 4!

På plats nummer 5 hamnar då en annan diktrad: "Visst gör det ont när knoppar brister. Varför skulle annars våren tveka?" Dikten ingår i samlingen "För trädets skull" och är skriven av Karin Boye. Fast resten i boken har jag inte läst vad jag kan minnas. Eller gjorde man det i gymnasiet?

Copyright Klimakteriehäxan