En som tål vädret

Vet inte hur just din relation till vädret ser ut, men jag börjar för min del krokna i värmen. Har verkligen inte tänkt klaga, men de alldeles för svettiga nätterna (trots fläkt) skulle jag så gärna vilja slippa.

Tycker inte att jag kommer riktigt till min rätt i oavbrutet uppehållsväder och rekordvärme ... kan bara skatta mig lycklig som trots allt har en svalkande sjö på nära håll. Tittar med skräckblandad beundran på dem som, i trettitre plusgrader och hällande sol, tappert älgar fram som stavgångare eller joggare. Själv har jag inte tagit en rejäl promenad på veckor!

Men det finns naturligtvis de som accepterar utan att gnälla och inrättar sina liv efter vad vädrets makter bestämmer. Så måste det vara med den här i mitt tycke rätt märkliga växten som jag hittade på Mallorca härförleden. Bara "blommor" på en kal stam, och de där blomliknande sakerna är till råga på allt svarta! (Det är inte riktiga blommor i botanisk bemärkelse, det tror jag är helt klart.)

Ser ut att vara en släkting till våra taklökar. Eller är det möjligen en kaktusvariant? Att den tål torka och värme verkar odiskutabelt.
Du som vet får gärna berätta, kommentarsfältet står till ditt förfogande – och det är alltid trevligt när bloggläsarna lämnar spår efter sig, men det visste du ju redan.

Copyright Klimakteriehäxan

Hurra för pocketboken!

Det är pocketbokens dag i dag. Det har det varit hela den långa varma dagen, men jag kom på det först nu på kvällskvisten.

Böcker är underbart att umgås med, i många olika skepnader, men jag har med tiden utvecklat en särskild kärlek till pocketboken. Den är mindre, lättare och enklare att ta med sig. Ligger man i sängen och läser men råkar somna klarar näsan smällen utan större konsekvenser. Fler får plats i bokhyllan dessutom. Och så är pocketupplagan billigare än den inbundna, även om priserna gått upp en hel del.

För oss som är nästan sjukligt roade av att ÄGA böckerna vi läser är det alltså bara fördelar med pocketformatet. Travarna byggs förvisso ständigt på, av spontana inköp, titlar beställda på nätet, rea- eller loppisfynd. Ofta inväntar jag pocketupplagan av en roman jag gärna vill läsa, mer bråttom än så tycker jag inte att jag har.

En pocketbok är den som håller mig sällskap nu om dagarna: "En riktig man" (A Man in Full) av Tom Wolfe, men eftersom den är en klumpeduns på nästan 800 sidor gör jag en och annan avstickare. Senast blev det "Flytten till Cornwall" (The Cornish House) av Liz Fenwick. Tyckte först att den var i mjäkigaste laget men den vann i längden och blev helt OK sommarläsning.
Självklart var det en sak med mjuka pärmar ...

Hurra för pocketboken!

Copyright Klimakteriehäxan

Moln på min blå himmel

Det har varit mycket tal om moln på sistone. Kanske mest på bristen av dem, men det har också sagts att när de väl dök upp hade de just ingen fukt att bjuda på ...

För min del har jag vistats i regnfritt land, men det har inte hindrat en och annan väldigt vacker molnformation att pryda sommarhimlen. Man får njuta av det som bjuds!

Den blåa sommarhimlen kommer väl till pass när veckans tema hos Sanna i Gems Weekly Photo Challenge är just BLÅ.

Copyright Klimakteriehäxan

Reklam för barn?

Det har gått flera veckor sedan jag såg (och tog) bilden. Och fortfarande har jag inte bestämt mig för vad jag ska tro. Vad var det jag såg?

En jättebebis med nappflaskan i högsta hugg sitter med sina leksakståg på en vägg, huset står nära järnvägen mellan Palma och Soller på Mallorca. Först tar jag för givet att husfasaden är en annonsplats. Men ingen vara marknadsförs så vitt jag begriper.
Kan det vara graffiti? Väldigt olik all annan graffiti, så mycket är säkert.

Om vi nu beslutar, utan föregående debatt och begärd votering, att det är en reklamskylt vi tittar på måste det väl helt enkelt vara så att den gör reklam för barn, möjligen i storlek XXL?
För all del. Barn är ju en investering vi aldrig ångrar.

Skyltsöndag är ett litet bloggprojekt som BP numera håller sina vingar över. Du hittar sannolikt fler söndagsskyltar om du klickar på länken!

Copyright Klimakteriehäxan

Ett liv efter hjul

Det började med en punktering. Borde inte vara någon match, eller hur? Men den här visade sig vara av det irreparabla slaget.
Alltså blev det bogsering till närmaste gummiverkstad.

Och när vi ska hämta bilen försedd med två nya, dyra, framdäck, upptäcker jag något som gläder mitt återvinnarhjärta: de snygga utomhuskrukorna! Gjorda av däck som inte längre dög att köra på, men nu ändå fått ett liv efter hjul. Vilken bra idé!

Ganska tunga krukor är det, men då står de å andra sidan stadigt. Fälgen är kvar, vilket betyder att man aldrig riskerar att dränka växterna, avrinningen är automatisk.
Tagetesen och dahliorna ser ut att trivas och minsann ska jag skaffa minst en sån här "kruka" till nästa sommar! Bengt i Däckboa i Grums säljer dem för 100 kronor.

Copyright Klimakteriehäxan

Alla skor måste inte vara snygga

Vackra är de inte. Färgen rätt ovanlig för just den här sortens persedel. Passformen behärskad. Men ändå: jag har hittat mina trettio år gamla grekiska badsandaler av plast och är glad!

De köptes när vi bodde vid en stenstrand, jag tror det var på Kreta. Och jag tyckte de var riktigt fula redan då. Fast använde dem, det var väldigt praktiskt och underlättade klivandet i och ur vattnet utan risk att krossa en tå eller stiga på ett vasst gruskorn, även om det blev bråttom att håva upp ett barn ur vågorna.

I år, när jag badar flitigare än på mycket länge, används de dagligen. Går i och ur sjön utan att bry mig om stenar och andra hot. Jag ser dock absolut ingen annan som simmar med skor. Gör inget. Jättenöjd.

Alla skor måste väl inte vara snygga? De behöver ju inte ens vara röda ... även om jag hade föredragit det ...

 Copyright Klimakteriehäxan 

Ett litet restips

Mia i bokhörnan ställer alltid en helgfråga (mitt svar denna gång ser du om du scrollar ner ett snäpp) men hon slänger också med ett bonusuppdrag: kom med ett restips!

Ja men visst. Gör som kungaparet. Och som en massa turister från när och fjärran. Och som jag nästan alltid gör när jag har gäster i Barndomslandet. Åk till Klässbols linneväveri i västra Värmland! Titta på de märkvärdiga vävstolarna. Några av dem slamrar fram fantastiska mönster styrda av gamla hålkort. Andra maskiner är modernare, designen av tyg av damast-typ utvidgas ständigt med nya idéer och mönster. Njut av utbudet.

Redan förstasortering är billigare i fabriksbutiken än på Det Stora Varuhuset, och bland produkterna som sållats bort som andrasortering för små fel går det att göra riktiga fynd. Själva butiken är ljus och snygg och numera kan man också köpa kläder för både män och kvinnor, även om det är dukar, gardiner och kuddar som hör till grundutbudet, tillsammans med metervara som kan bli möbelklädslar exempelvis. Inget köptvång, självklart, men hittills har det inte slagit fel: alla jag tagit dit har handlat!

Det kan dessutom passa bra med lunch eller fika i Kvarnen, som ligger ett par hundra meter bort och som också drivs av väveriet. Serveringspersonalens förkläden är gjorda av kökshanddukar, brickorna har bild på dukning med väveriets tyger och kaffet serveras i kopparkanna!
Och bakom huset porlar vattnet lite diskret kring det gamla kvarnhjulet.

Butiken är snyggt inredd, ljus och luftig. Den här vasen älskar jag! Stor, tung, vacker.

Bäcken som en gång drev en kvarn. Nu bara "prydnad".

Copyright Klimakteriehäxan

Blyton tål att gå i repris!

Den här sommaren funkar bra med läsning för mig. Kanske beror det på värmen: jag ids inte göra ambitiösa saker, skjuter upp sådant som kan senareläggas, struntar i det som faktiskt inte är alldeles nödvändigt.

Då passar det bra både att läsa och att ta sig an Mias helgfråga som just nu är en upprepning på grund av semester. Men den är rak och lätt att svara på! Den lyder helt enkelt: Vad läser du just nu?

Min bloggarvän Hannele som har ett alldeles eget bokparadis på Hisingen har precis som jag flera gånger uttryckt sitt intresse för Enid Blyton, kvinnan som skrev de första detektivromanerna i våra läsarliv. Och nu har jag gjort som Hannele: läst om en Blyton-historia.

Det blev inte en ur den klassiska Fem-serien. I "Det mystiska klippslottet" (The Secret of the Cliff Castle) är de smarta barnen bara tre, inte har de en hund i hasorna heller, men de är modiga och äventyrslystna och får en del att stå i (ingen spoiler här!).

Jag finner att det är lätt att fatta varför Blyton (kom ihåg att hon uttalas bl-YY-ton, inget tjafs med något bl-AJ-ton här!) blev så oerhört populär. Det är lättläst, det är spännande, det är enkelt att identifiera sig med huvudpersonerna. Blyton tål helt enkelt en repris, trots att ingen i storyn har mobiltelefon eller kan spela dataspel.

Den svenska översättningen kan jag inte heller gnälla på. Vilket möjligen kan bero på att det är jag själv som gjort den ... Året var 1970 och B. Wahlströms gav ut den här och ett rejält gäng andra böcker som "ungdomspocket" till det fantastiskt trevliga priset 1:75.

Av själva storyn om slottet och dess hemlighet kom jag dock, trots nedlagt jobb, inte ihåg ett smack!

Copyright Klimakteriehäxan 

En god kamrat

Vissa investeringar kan man glädjas mer åt än andra.
Ta den här lilla bordsfläkten som exempel. Tror den kostade mindre än en hundralapp. Inköpt för ett par år sedan, vi måste ha haft en värmebölja då med, om än inte som den av årgång 2018.

Jag pluggar in den i en av laptoppens usb-portar och vips! är det alldeles drägligt att sitta här en stund!
Önskar er alla en sådan god kompis, eller i alla fall en liknande! Och glöm för all del inte solfjädern om du ska ge dig ut bland folk!

Uppdatering: fläktbrist i huvudstaden! Södermalmsnytt har det budskapet på sin löpsedel i dag. Jag tror (för en gångs skull???) att det som står på löpet är alldeles sant.

Copyright Klimakteriehäxan

En bild vi önskar inte fanns

De finns både här och där. Alldeles för många, alldeles för ofta. Mitt i stan, bland shortsklädda flanörer som släpar på stinna reapåsar. Och när det blir vinter, med åtskilliga köldgrader och hyfsat mycket snö, har de det riktigt illa.

Denna vecka är temat för Gems Weekly Photo Challenge ÖNSKAR, och visst önskar jag också regn över brinnande skogar och torra åkrar. Men tycker att en önskan som involverar människor kan vara på plats även den.

Och vad man verkligen skulle vilja se, det är en lösning på problemet för dem som saknar tak över huvudet. En varaktig lösning. Hur den ser ut? Tyvärr vet jag inte. Men den skulle gagna inte bara de hemlösa utan också oss andra som inte kan undgå att se deras misär och önska dem ett bättre liv.

Copyright Klimakteriehäxan

Lite om blommor

Före.

Behovet av levande ljus har varit behärskat när värmeböljan sköljt över oss. Men då kan man använda sina ljusstakar till annat: som vaser, till exempel!
Små kvistar renfana (ja de flesta sommarblommorna har nog torkat bort) sitter i ljushållarna i Brunskogs kyrka. Snyggt.

Mera blommor: för dig som eventuellt tvivlade på att "flaskmatning" av växter är att lita på presenterar jag härmed beviset. Jämför bilderna! Tyvärr kom jag på att ta "efter-bilden" lite sent så pelargonians blommor är på väg att vissna, men effekten syns ju ändå.

Efter.

Och så undrar jag vad det är blåklockorna har som andra blommor saknar. För på den förtorkade gräsmattan blommar de oförtrutet vidare, i sällskap endast av ett par hängiga vitmåror och en ensam fibbla.

Andra somrar, de vi brukat kalla vanliga, blir förstås de små sötnosarna halshuggna av gräsklipparen. Så nu har de chansen och tar den!

Copyright Klimakteriehäxan

Om det blir i kallaste laget ...

Nog för att det är varmt, men att gå in i ett fryshus vore väl ändå att ta det hela lite väl långt?! Samtidigt framkallar tanken kalla kårar (hm) längs ryggraden: tänk att gå in där och inte kunna ta sig ut igen!

Vet inte om det kan ha inträffat någon incident, men här har man i alla fall tänkt på risken och vidtagit åtgärder för att förhindra att någon hamnar i en miljö som är i kallaste laget. Och den 30-gradiga luften känns plötsligt lite vänligare ...

Skyltsöndag i bloggvärlden har numera sin hemvist hos BP, fast rötterna finns/fanns hos Pumita.

Copyright Klimakteriehäxan

Musik i släkten!

Visst är det kul att ha begåvade släktingar! Skicklige pianisten Anders Wihk är son till en av mina kusiner. I går hade han konsert på hemmaplan tillsammans med basisten Robert Henriksson. Duon inledde den serie musikprogram som hålls i Brunskogs kyrka under Gammelvâla-veckan. En chans att pusta ut och få lite svalka för både medverkande och besökare, som hade det svettigt på inledningsdagen.

Kyrkan var i princip fullsatt och vi som var där fick njuta av ett varierat program. Det inleddes med en upphottad version av "Pärleporten" och avslutades med "Värmlandsvisan", men på den timslånga vägen dit hann vi med en hel del annat också, både välkänt och nyskrivet.
Kul att ha begåvade släktingar, som sagt!

Att vi efter konserten tvingade upptäcka att det var punktering på ett av bilens däck var däremot en tråkig historia.

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om skägg

"Skägg är det enda som en kvinna i våra dagar inte kan göra bättre än en man, åtminstone inte annat än på cirkus."

-John Steinbeck gör detta konstaterande i "Resor med Charley" (Travels with Charley), skriven redan 1960. Visst hade han en poäng? Undrar hur han skulle ställa sig till dagens rådande skäggmode? Jo, han hade skägg själv, ett som han var stolt över. Han beskriver det som "En skamlös dekoration, ungefär som en påfågel yvs över sin stjärt" men han ser att andra män har skägg av helt andra anledningar, som den att dölja en vek haka ...

Helgfråga i hettan

Helgfrågan som Mia i bokhörnan brukar ställa varje vecka är på fortsatt sommar/standby-läge. Vilket betyder att frågan är den samma flera torsdagar i rad: Vad läser du just nu?

Ja jag är faktiskt själv lite förvånad över mitt svar, om sanningen ska fram. Men jag gör något jag tänkt på länge: läser Maria Lang. "Kung Liljekonvalje av dungen" kom ut 1957, och det var tydligen också det året min mamma fick och läste den. Tror att även jag plöjde den, fast förmodligen några år senare. Nu fanns den kvar i hyllan i Barndomslandet. Det var dags!

För bara fem år sedan kom en filmad version, med Ola Rapace som den legendariske polisen Christer Wijk och Tuva Novotny i den kvinnliga huvudrollen som Puck. Hade tänkt se den, men det blev visst aldrig av, det var TV4 som sände och reklamavbrotten får mig lätt att tappa intresset. Och historien, om den unga bruden som försvinner dagen innan sitt bröllop medan brudbuketten av liljekonvaljer börjar sloka, den är som ny. Känner inte igen någonting alls idag!

Maria Lang hette Dagmar Lange när hon inte figurerade som författare. Hon var i grunden litteraturhistoriker, lärare och rektor, och hennes detektivromaner blev omåttligt populära. Det blev över fyrtio böcker, den sista kom 1990, vilket var året före hennes död. Då hade hon fått titeln "Sveriges deckardrottning".

Vad jag tycker om boken? Bra språk. Lättläst. Utmärkt sommarunderhållning, och lite färg från 50-talet skadar ju inte heller! Dessutom gillar jag liljekonvaljer. Det gör väl alla?

Copyright Klimakteriehäxan

Emoji-dagen!

Den inföll i går: Internationella Emoji-dagen.
Och jag glömde bort att högtidlighålla den. Trots att jag ägnat fenomenet viss uppmärksamhet.
Texten, publicerad på News55, går förstås att läsa i dag också ...

Copyright Klimakteriehäxan

Vätan vi väntar på

Se här något som jag längtar efter just nu: regndroppar. Nyss nedfallna gnistrar de som diamanter på gröna blad för att så småningom torkas bort av solens strålar.

Nu strålar den hela tiden, utan att ha någon väta att torka upp. Så att bilden inte är nytagen säger sig självt. Visst, det är skönt med värme, men när växtligheten hänger som trötta trasor, björkarna redan blivit gula och fäller sina blad i juli, då får man önska sig regn.

Att vattna är mestadels förbjudet, och även om det inte är det skulle det behövas kopiösa mängder för att skänka liv åt torkade träd.
Tror att vi är rätt många som önskar samma sak: vatten, tack!

Copyright Klimakteriehäxan

Kasse nr 5 är kulturell

Kasskampen kan också utkämpas i kulturell anda. För med en snygg kasse kan man berätta att man, för att ta ett exempel, varit på Carl Larssons Sundborn. Har man handlat i museishoppen får man med sig två typiska verk av konstnären på papperskassen, som har stadiga handtag och kan återanvändas rätt så flitigt innan den tar slut.

Själv har jag besökt Sundborn två gånger på senare år och gått guidad tur vid båda tillfällena. Och tack vare att guiderna varit väldigt olika, med olika specialområden, har det blivit två vitt skilda upplevelser, båda jättebra! Osäkert vad jag köpte i butiken, men påsen har jag som synes kvar och i bruk.

Du deltar väl i Kasskampen, kriget mot påsarna som varken återanvänds eller återvinns?! Det går alltså ut på att alla vi ska använda färre pappers- och plastpåsar, och inte minst gäller det att komma ihåg att ha en kasse redo i väskan när det blir dags för shopping. Välkommen upp på barrikaden!

Copyright Klimakteriehäxan

Sten

STEN är denna veckas nyckelord när Sanna delar ut Gems Weekly Photo Challenge. Så här kommer en sten som jag gillar, inte minst tack vare den lilla kämpande växten! (Ursäkta att bilden går i repris, la ut den i början av juni redan ... men jag gillar den ju som sagt!)

Copyright Klimakteriehäxan 

Akta dig för kroken!

Det finns skyltar som talar sitt tydliga språk, ibland i text, ibland i bild, ibland med en kombination av båda. Men det finns också skyltar vars budskap man kan tveka om.

Ta den här skylten som sitter nere vid hamnen i Puerto Soller på Mallorca. Den riktar sig mot land, så den som går ut på piren möter den. Men den går ju att tolka på flera sätt! Om fiskar går på torra land kan detta vara en varning: se upp för jättestora krokar. Om det i stället är en fiskare som läser skylten kan han kanske ta det som en uppmaning: använd stor krok om du ska fiska här. Alternativt är det en varning: meningslöst att ens försöka, fisken här är knappt större än din krok. Eller bara en upplysning i största allmänhet: visst nappar det!

Jag blir påmind om en gammal historia från biståndsvärlden: det europeiska hälsoteamet föreläste i en afrikansk by om malariamyggans eländiga smitta. Man pekade på en affisch med en mygga för att förklara hur den stack och hur farlig den var. Men byborna fnissade och gick oberörda från mötet. Anledning? Jo så där stora myggor hade de ju inte alls i byn!

Nu är det väl förstås så att den spanska skylten vill berätta att ingen får fiska just här, varken med stor eller liten krok. Men lite kan man väl få leka, det är ju ändå Skyltsöndag?
Fler skyltar via BP:s blogg.

Copyright Klimakteriehäxan

Vive la France!

Frankrikes nationaldag. En gång har jag firat den i Paris. Det var lite speciellt. Jag hade just avslutat en tvåveckors intensivkurs i franska och rundade av den med en turisttripp tillsammans med en väninna som damp ner på Gare du Nord när min skolgång var avklarad.

Hur det nu gick till minns jag inte, men vi hamnade på en stor privat fest mitt i Paris, i Eiffeltornets skugga, den där kvällen. Alla talade franska. Även jag. Hamnade i samspråk med en trevlig man och vad vi nu kan ha haft att avhandla har jag inte en aning om. Men jag minns tydligt hur jag, efter att just ha avslutat en riktigt lång harang, så att säga klappade mig själv på axeln: där fick jag verkligen till det! Jösses så bra min franska blivit! Pratar nästan som en infödd, eller åtminstone som någon från Algeriet (min lärarinna var därifrån)!

Helt upptagen av att själv berömma min egen förträfflighet tog det en liten stund innan jag insåg att mannen jag konverserade uppenbarligen hade väldigt roligt. Så kul, faktiskt, att han slog sig på knäna och f-n vet om han inte torkade bort en tår också. Han måste ha sett att jag inte hängde med.

-Jätteskoj! sa han, glatt fnissande, och fortsatte med en förklaring:
-Har aldrig hört någon prata så rolig franska som du gör, men fortsätt, fortsätt! Jag förstår allt du säger!

Behöver jag säga att jag tappade lusten att prata? Jag och min kompis fortsatte rätt snart till vårt billiga hotellrum där en dubbelsäng väntade, med en grym grop i mitten.

Morgonen därpå hade vi båda träningsvärk i armarna efter att ha klamrat oss fast vid var sin sida av sängen för att undvika att ligga klistrade mot varandra i den där gropen. Men den franska nationaldagen hade vi firat i alla fall. Mestadels på (lustig men hjälpligt begriplig) franska.
Vive la France!

Copyright Klimakteriehäxan

Man ska inte alltid tro på Ingmar Bergman ...

Detta är dagen då Frankrike ska firas. Men Ingmar Bergman hänger på, även om han är betydligt yngre. Skulle som bekant, ja det kan inte ha undgått någon vid det här laget, ha fyllt 100 just i dag.

Upprepar gärna, som "present" till "födelsedagsbarnet" mitt boktips om hans självbiografi "Laterna Magica" som jag nyss lyssnat på i Radioföljetongens version, suveränt inläst av Sten Ljunggren (den finns också med Reine Brynolfssons röst som hörbok).

Dock visar det sig att man ska inte tro på riktigt allt som Bergman väljer att "avslöja" om sitt liv. Tvärtom tycks han ha skarvat och slätat över i historien för ett slutresultat mer i hans egen smak. Det hindrar inte att det handlar om lysande text, så väl värd att läsa/lyssna på. Inte många skriver så bra!

Ikväll sänder dessutom Sveriges Television hans "Sommarnattens leende" från 1955 med bl a Harriet Andersson och Gunnar Björnstrand. Påstås vara en av hans bästa, inte heller en nattsvart historia. Tror att jag ska ge den en chans, start kl 21 i SVT 2.
Trevlig lördag på er, även om ni inte råkar fylla år!

Copyright Klimakteriehäxan

Häng med mig till Soller!

Den här sortens "fruktdisk" gör mig alltid lika glad, var den än finns.

Lördagar är marknadsdagar i Soller på Mallorca. I den lilla staden bor ungefär 15 000 människor, men när det är turistsäsong kryllar det av folk på gatorna, inte minst när alla försäljningsstånden kommit på plats.

Ferrocarril Soller

Soller ligger på öns norra del och dit kan man komma från huvudorten Palma på flera sätt: man kan hyra bil, man kan ta bussen eller man gör som de flesta tillfälliga besökare, åker museitåget. Den som väljer att köra bil kan slingra sig fram i dramatisk natur, tåget går i stillsammare tunnlar genom berget (det gör i och för sig stora motorvägen också).

Väl framme gör sig Joan Miró synnerligen påmind. Han bodde i Soller och direkt vid tågstationen finns ett litet Miró-museum med tillhörande souvenirbutik. Gratis inträde, så trevligt!
Härom veckan tog jag det där lilla tåget, gick på marknaden, köpte en klänning, tittade på folklivet, kollade museet, tog spårvagnen ner till hamnen där det blev både restaurangbesök och dopp i havet.

Stadshusets dörrhandtag

Lustigt nog besökte jag Soller redan första gången jag var på Mallorca, tillika min första "riktiga" utlandsresa. Kände förstås inte igen ett enda dugg ... fast ett stort träd på torget minns jag som något i vars skugga gamla farbröder satt och muttrade med varandra ... Nu, snart femtio år senare, har de nog fått söka annan placering för sin ljugarbänk.

Hur som helst tänkte jag att ni kanske vill hänga med mig på den där lilla utflykten. Håll till godo!

Och här var det grönsaker!

Stadshuset låses med rejäl nyckel.

Här en tidig Miró, en vy från Soller som han tecknade som liten. Finns att beskåda inne i tåget.

Olivutbudet på marknaden var milt uttryckt imponerande, minst tjugo sorter. Och jo, försäljaren försäkrade att de var olika allihop. Och att han visste skillnaden ...

Järnvägsstationerna är inte i topptrim. Den här hade t o m tappat klockan ...

Mallorca är en vacker ö, inte bara när man ser havet!

När man kliver av tåget hälsas man direkt av ett Miró-verk.

Joan Mirós eget lilla museum. Alla tavlor var lika stora och påminde om varann!

Ett av Mirós verk. Om du tycker att du ser en fotograf också så stämmer nog det, tyvärr.

Miró hade lånat ut ett rum till Picasso och hans keramik.

När det är riktigt varmt dras blickarna lätt till sådant som har med dryck att göra. Picasso skapade denna anslående tillbringare.

Hamnen i Port Soller.

Underbart skyltfönster för den som liksom jag älskar solfjädrar.

Copyright Klimakteriehäxan