- Vad upprepar du flest gånger under veckan? Min frukost. Rågrut, kalkonpålägg och sallad, ibland också ett kokt ägg. Och Rapport i SVT1 ser jag i princip dagligen.
- Vilket album kan du lyssna på om och om igen? "Anticipation" med Carly Simon, i stark konkurrens med "Tapestry" av Carole King. Samma genre, förvisso.
- Vilken är en historia du berättat flera gånger? Om hur det är att leva med kackerlackor som sambor. En skräckhistoria, i mitt tycke! Tror att jag dragit den ofta, möjligen alltför ofta ...
- Vad är något du alltid beställer på en viss restaurang? Kalvlever Anglaise kan jag äta på flera krogar, aldrig hemma eftersom jag är ensam om att gilla lever.
- På vilket sätt är idag som vilken dag som helst? Vanlig frukost, i sällskap med Svenska Dagbladet. Gör Nian, sedan svåra sudokun, därpå dagskrysset och yippee, det är fredag – då finns fredagskrysset dessutom! (Jo, jag kollar förstås nyhetssidorna också, det kan ju ha hänt något i världen medan jag sov ...) Copyright Klimakteriehäxan
Klimakteriehäxan – finns hon? Ja! Om du inte redan är en, så blir du sannolikt en, tro mig. Och kanske känner du igen dig i mig, i alla fall lite!? Min blogg är till främst för mig själv och min skriv- och fotoklåda, det är bara att erkänna. Men du är väldigt välkommen hit! Kom, kom igen, kommentera gärna!
fredag, maj 31, 2019
En alldeles vanlig fredag
"Fem en fredag" är en liten enkät man hittar hos ElisaMatilda. Som i dag. Temat är UPPREPNING:
torsdag, maj 30, 2019
Bok att bygga en karriär på?
Det drar ihop sig till så kallat utspring, alltså att nybakade studenter slutar sin långa skolgång (åtminstone för ett tag) och att det ska firas har inspirerat till helgfrågan i Mias bokhörna denna vecka. Hon efterlyser förslag på böcker att ge till en student.
Nu är det ju så med studenter att det finns av väldigt många olika sorter. Så jag tänkte komma med förslag som beror på hur vederbörande tänker fortsätta i livet. Studie- och yrkesval, tänkta karriärer i framtiden helt enkelt, och sådant kan man förvisso förbereda sig för på många olika sätt. Som till exempel med en bra bok!
Den som tänker satsa på en vårdutbildning som läkare eller sjuksköterska exempelvis får "Den odödliga Henrietta Lacks" (The Immortal Life of Henrietta Lacks) av mångfalt och välförtjänt prisbelönade Rebecca Skloot. Om en historia som varit avgörande för modern cancerforskning, men som också utgör riktigt omskakande läsning. Ni som i likhet med mig inte är så medicinskt insatta kan hoppa över de vetenskapligare bitarna, det gör absolut ingenting för storyn håller ändå!
Studenten som trotsar trenden och mot alla odds vill bli journalist får "Ett jävla solsken", biografin över Ester Blenda Nordström skriven av Fatima Brenner. Ester Blenda var en sann föregångsperson i yrket, på tidigt 1900-tal.
Den som vill ägna sig åt svenska språket och litteratur ska självklart ha "Mårbacka", trilogin som nu finns i en enda volym och innehåller Selma Lagerlöfs memoarer. Underbar läsning.
Skulle den nybakade få för sig att emigrera till det stora landet i väster bör vederbörande för den historiska bakgrundens skull läsa Vilhelm Mobergs "Utvandrarna" och resten av den serien. Kan med fördel kompletteras med "Manhattan Transfer" av John Dos Passos.
Polisutbildningen hoppas på fler sökande. Till den hugade kan man lämpligen komma med Joseph Wambaughs "The Blue Knight", inte för att polisen i Los Angeles är precis likadan som den i Sverige, men som yrkesskildring är det realistiskt och bra. Wambaugh vet vad han skriver om, med egen bakgrund i LAPD.
Om studenten är reslysten i största allmänhet skulle jag överväga att ge bort ett medlemskap i hörboksbranschen, typ Storytel. Så kan mottagaren välja fritt och läsa/lyssna i mobilen, utan att släpa på en enda liten pocket i bagaget!
Den stora frågan är kanske ändå om studenten verkligen vill fortsätta läsa. Själv har jag gjort den bistra erfarenheten att en student var så trött på läsning att den av mig med stor omtanke valda boken inte blev öppnad på väldigt länge, kanske aldrig rent av ...
Sedan har ni förstås räknat ut att de här fem böckerna rekommenderar jag inte bara till folk som är mitt i ungdomens vår på väg mot sin ljusnande framtid utan mer generellt!
Copyright Klimakteriehäxan
Nu är det ju så med studenter att det finns av väldigt många olika sorter. Så jag tänkte komma med förslag som beror på hur vederbörande tänker fortsätta i livet. Studie- och yrkesval, tänkta karriärer i framtiden helt enkelt, och sådant kan man förvisso förbereda sig för på många olika sätt. Som till exempel med en bra bok!
Den som tänker satsa på en vårdutbildning som läkare eller sjuksköterska exempelvis får "Den odödliga Henrietta Lacks" (The Immortal Life of Henrietta Lacks) av mångfalt och välförtjänt prisbelönade Rebecca Skloot. Om en historia som varit avgörande för modern cancerforskning, men som också utgör riktigt omskakande läsning. Ni som i likhet med mig inte är så medicinskt insatta kan hoppa över de vetenskapligare bitarna, det gör absolut ingenting för storyn håller ändå!
Studenten som trotsar trenden och mot alla odds vill bli journalist får "Ett jävla solsken", biografin över Ester Blenda Nordström skriven av Fatima Brenner. Ester Blenda var en sann föregångsperson i yrket, på tidigt 1900-tal.
Den som vill ägna sig åt svenska språket och litteratur ska självklart ha "Mårbacka", trilogin som nu finns i en enda volym och innehåller Selma Lagerlöfs memoarer. Underbar läsning.
Skulle den nybakade få för sig att emigrera till det stora landet i väster bör vederbörande för den historiska bakgrundens skull läsa Vilhelm Mobergs "Utvandrarna" och resten av den serien. Kan med fördel kompletteras med "Manhattan Transfer" av John Dos Passos.
Polisutbildningen hoppas på fler sökande. Till den hugade kan man lämpligen komma med Joseph Wambaughs "The Blue Knight", inte för att polisen i Los Angeles är precis likadan som den i Sverige, men som yrkesskildring är det realistiskt och bra. Wambaugh vet vad han skriver om, med egen bakgrund i LAPD.
Om studenten är reslysten i största allmänhet skulle jag överväga att ge bort ett medlemskap i hörboksbranschen, typ Storytel. Så kan mottagaren välja fritt och läsa/lyssna i mobilen, utan att släpa på en enda liten pocket i bagaget!
Den stora frågan är kanske ändå om studenten verkligen vill fortsätta läsa. Själv har jag gjort den bistra erfarenheten att en student var så trött på läsning att den av mig med stor omtanke valda boken inte blev öppnad på väldigt länge, kanske aldrig rent av ...
Sedan har ni förstås räknat ut att de här fem böckerna rekommenderar jag inte bara till folk som är mitt i ungdomens vår på väg mot sin ljusnande framtid utan mer generellt!
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, maj 29, 2019
Kvinnor för smarta för sitt parti?
Av alla resultat i valet till EU-parlamentet är ett av de mer fascinerande Liberalernas ytterst knappa överlevnadsmandat. Med 0,1 procents marginal fick partiet in sin till alldeles nyss helt okända kandidat Karin Karlsbro.
Hon fick hoppa in när Cecilia Wikström fick silkessnöret på grund av sitt arbetssätt, som verkade gå ut på att hennes dygn hade sisådär 36 timmar – Wikström var dels EU-parlamentariker, dels aktiv som styrelseledamot i flera företag, allt synnerligen välbetalt.
Hon fick hoppa in när Cecilia Wikström fick silkessnöret på grund av sitt arbetssätt, som verkade gå ut på att hennes dygn hade sisådär 36 timmar – Wikström var dels EU-parlamentariker, dels aktiv som styrelseledamot i flera företag, allt synnerligen välbetalt.
Om Wikströms sätt att sköta jobbet kan man självklart ha olika uppfattningar. Men en sak är ändå klar: hon var en erfaren politiker som gjorde sig både sedd och hörd i Bryssel. Därmed är hon en i raden av dugliga fruntimmer som valt att höra hemma i det som förut hette Folkpartiet.
Man kan faktiskt säga att det började med Selma Lagerlöf, som var kommunalpolitiker i Värmland och en av dem som skrev under uppropet för Folkpartiets bildande 1934. Ingrid Segerstedt Wiberg satt i riksdagen och blev en framstående och vitt respekterad röst i freds- och flyktingfrågor.
Ingrid Gärde Widemar tog också plats bland de folkvalda. Hon blev landets första kvinnliga justitieråd. Där fanns Anne Wibble som blev Sveriges första kvinna på finansministerposten. Där fanns och finns fortfarande den fantastiska Barbro Westerholm, som är äldst i riksdagen och som verkligen gjort skillnad i socialpolitiken genom åren.
Birgitta Ohlsson, f d EU-minister, är en strålande, engagerad och engagerande debattör, men när hon utmanade Jan Björklund om partiledarjobbet blev det för mycket. Hon förlorade striden – och klev av.
Som EU-kommissionär har Cecilia Malmström imponerat, redo för knivskarp argumentation på snart sagt vilket modernt världsspråk som helst. Så imponerande! Men nu vill hon inte vara med längre.
Maria Arnholm, f d minister, offrade sig och blev partisekreterare när där blev ett hål som var svårt att fylla. Där är hon kvar. Inget enkelt jobb, förvisso, speciellt inte som väljarsympatierna ser ut.
Hur är det då möjligt att en så lång rad kanonsmarta kvinnor – de är förstås fler än namnen på min lista här – hamnat i ett politiskt parti som är så oförmöget att värva röster, att föra en politik som vanligt folk gillar?
Nu vill ännu en kvinna bli partiets ledare. Nyamko Sabuni har varit minister också hon, visserligen omdebatterad men skarp i repliken och hon ger tydligt intryck av att vara välmöblerad bakom pannbenet.
Får hon jobbet? Inte en aning.
Men vad jag verkligen undrar över, det är hur alla dessa klyftiga damer väljer att stanna i en omgivning som de allra flesta svenska väljare inte verkar ett skvatt roade av. Någonting måste vara fel på Liberalerna.
Till minne av bygdens son och stolthet
Det första exemplaret finns mitt i samhället, det invigdes härom dagen och på det kan man läsa några rader ur "Anita", dikten av Gustaf Fröding som Sven-Erik tonsatte och som kom att bli ett av hans mest älskade nummer.
Konstnären Bo Jonzon har utformat verken i samråd med Oscar Magnusson, Sven-Eriks son, och det är inte vilka plåtbitar som helst: det handlar om specialstål, som ska rosta långsamt och bli vackert patinerat. Allt för att bygdens son och stolthet inte ska glömmas bort – risken för det måste ändå anses som mycket liten, vi är många som haft Sven-Ingvars med oss ett helt liv, fram till hans alltför tidiga död 2017!
För egen del blir jag påmind om en annan av alla Sven-Ingvars odödliga låtar, "Det var i vår ungdoms fagraste vår". Där finns textraden: "och rätt som det regna´ kom det en skur, det konstiga de va att man aldrig blev sur". Exakt så har vädret varit och vattendropparna på daggkåpans blad, strax intill minnesmärket, använder jag härmed som bevis!
"Älska älska min Anita Med din själ och kropp Oskuldsfulla varma vita ljuva rosenknopp" |
"Rätt som det regna´ kom det en skur ..." Sven Paddock skrev texten. |
Och för er som inte fattat Sven-Erik Magnussons storhet kompletterar jag nu med en version av just "Anita" som den framfördes under en lysande konsert med ett gäng kanonmusiker, visad av TV4, inspelad i Sliperiet i Borgvik, kombinerad krog och konsthall som Sven-Eriks son driver.
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, maj 28, 2019
Bra läsning
Nu är våren på väg att övergå i sommar och det är dags att summera vårens favoriter, tycker Johanna i deckarhörnan. Därför handlar topplistan idag om vårens bästa böcker, dvs guldkornen bland det vi läst under mars, april och maj.
Jag läste äntligen "Ett jävla solsken", berättelsen om Ester Blenda Nordström skriven av Fatima Bremmer. En glad överraskning, den boken är värd alla lovord den redan fått.
"Gänget" av Katarina Wennstam är som vanligt när det gäller den här författaren aktuell, tar upp brännande och svåra frågor.
Av Alex Schulman hade jag redan läst och gillat böckerna om hans fru, hans mamma och hans morfar. Nu råkade jag få "Skynda att älska", som handlar om hans pappa, i mina händer. En varm, sorglig historia.
"Din stund på jorden" av Vilhelm Moberg kom ut 1963 och jag läste den väl ungefär då. Nu har jag lyssnat till den som radioföljetong och tror att det är som lite äldre man har mer behållning av boken, lysande inläst av Iwar Wiklander.
En hörbok till tar jag med: Olle Lönnaeus "Det som ska sonas", inte en "riktig" deckare anser jag (vad en riktig deckare nu är?) men ändå med en mordgåta, placerad i Skåne. Lönnaeus är värd fler läsare. I hörversion tolkas han förtjänstfullt av Christian Fex. Boken fick Svenska Deckarakademins debutantpris 2009.
Copyright Klimakteriehäxan
Jag läste äntligen "Ett jävla solsken", berättelsen om Ester Blenda Nordström skriven av Fatima Bremmer. En glad överraskning, den boken är värd alla lovord den redan fått.
"Gänget" av Katarina Wennstam är som vanligt när det gäller den här författaren aktuell, tar upp brännande och svåra frågor.
Av Alex Schulman hade jag redan läst och gillat böckerna om hans fru, hans mamma och hans morfar. Nu råkade jag få "Skynda att älska", som handlar om hans pappa, i mina händer. En varm, sorglig historia.
"Din stund på jorden" av Vilhelm Moberg kom ut 1963 och jag läste den väl ungefär då. Nu har jag lyssnat till den som radioföljetong och tror att det är som lite äldre man har mer behållning av boken, lysande inläst av Iwar Wiklander.
En hörbok till tar jag med: Olle Lönnaeus "Det som ska sonas", inte en "riktig" deckare anser jag (vad en riktig deckare nu är?) men ändå med en mordgåta, placerad i Skåne. Lönnaeus är värd fler läsare. I hörversion tolkas han förtjänstfullt av Christian Fex. Boken fick Svenska Deckarakademins debutantpris 2009.
En bonusbild! Underbart att få plocka en bukett liljekonvaljer igen, det var åratal sen sist. |
måndag, maj 27, 2019
Kaotiskt CITAT
"Kaos är bara ordning som håller på att upptäckas."
-Konstaterar Micael Dahlén, ekonomiprofessor på Handels i Stockholm, en man som bland annat forskat om lycka. Numera är han träningsfreak, föreläsare och författare och framför dessutom sina tankar på just lyckotemat på en av Dramatens scener. Dahlén är en kul typ, inte exakt som alla andra, har alltid svart nagellack, axellångt hår och en flaska med näringsdryck i väskan ... och det där med kaoset, det påstås gälla hans eget skrivbord. Bland annat. Lite tröst att hämta för någon, kanske?
-Konstaterar Micael Dahlén, ekonomiprofessor på Handels i Stockholm, en man som bland annat forskat om lycka. Numera är han träningsfreak, föreläsare och författare och framför dessutom sina tankar på just lyckotemat på en av Dramatens scener. Dahlén är en kul typ, inte exakt som alla andra, har alltid svart nagellack, axellångt hår och en flaska med näringsdryck i väskan ... och det där med kaoset, det påstås gälla hans eget skrivbord. Bland annat. Lite tröst att hämta för någon, kanske?
söndag, maj 26, 2019
Svartruta
Därför blir jag glatt överraskad när jag möter en svartruta, väldigt mycket större än den mest imponerande tv-skärm, som faktiskt symboliserar framtid, möjligheter, kreativ frihet.
För så tänkte jag när jag såg klotterväggen vid Hornstull, täckt i kolsvart. Men med en person redo att med sina sprayflaskor och penslar sätta igång ett nytt verk, graffiti av någon sort. Tyvärr kan jag inte uppskatta all gatukonst av den här typen, eftersom "taggar" och kladdigt kludd inte roar mig.
Men ibland skapar de här konstnärerna härliga bilder, som tyvärr inte får någon längre livstid ändå. Svartrutan är regelbundet återkommande, även om detta var första gången jag och min kamera råkade komma förbi. En skylt stadd i ständig förändring hur som helst.
Kan inte heller minnas att jag sett skylten på tågfönstret förut. En skylt som verkligen inte borde behövas, men som bevisligen gör det. Eftersom folk oavbrutet kastar ut saker i naturen, utan minsta tanke på konsekvenserna. Av det kan man gå ner i svart alldeles på egen hand.
Som den uppmärksamme bloggläsaren vet är söndagar det samma som Skyltsöndagar för ett rätt stort gäng kameraförsedda bloggare. Via BP kan du gå för att hitta fler skyltar som förevigats, till allmän nytta och kanske också till lite nöje!
Copyright Klimakteriehäxan
Mors, dag!
Satte mig ner för att skriva något om dagen. Inte valdagen, då, utan mammornas. Men så tittade jag bakåt här i min blogg och bestämde mig för att det blir en repris i stället! Det har gått fjorton år sedan den här texten publicerades, så jag misstänker starkt att ni som läser i dag inte läste då ... Så håll till godo, direkt ur "arkivet"!
Mors Dag.
Eller mors, dag.
Kan faktiskt helt enkelt vara en betoningsfråga.
Är denna dag något att fira?
Ja, absolut.
När jag hade blivit mamma var det ju det största som hänt i mitt liv, precis som i – det tror jag i alla fall – andra tjejers liv.
Ingen ångervecka, föga koll på framtiden, ingen aning om resultatet. Men ett långt projekt och ett åtagande och ett ansvar som inte liknar något annat. Och, förstås, en glädje som också går utanpå det mesta.
Alltså tyckte jag att det var något att fira. Men jag misslyckades totalt med att kommunicera det till min omgivning (läs barnets far, ungen var bara ett halvår gammal eller så).
Och firandet uteblev. Mor var inte rar, mor var sur.
Vi har haft gott om tid att analysera mors dags-firandets vara eller inte vara sedan dess. Och barnafadern hävdar, med viss rätt, att det måste väl vara barnens sak att fira morsan.
Fast det har inte ungarna begripit.
Numera är det alltså mors, dag.
Det visar sig att det går bra det med.
Vad är väl en bal på slottet, som Askungen brukar säja…
Men ni mammor som blir firade – njut av det, det är ni värda!
Och du som eventuellt läser detta innan dagen är slut: slå en signal till morsan. Hon blir glad.
Copyright Klimakteriehäxan
Mors Dag.
Eller mors, dag.
Kan faktiskt helt enkelt vara en betoningsfråga.
Är denna dag något att fira?
Ja, absolut.
När jag hade blivit mamma var det ju det största som hänt i mitt liv, precis som i – det tror jag i alla fall – andra tjejers liv.
Ingen ångervecka, föga koll på framtiden, ingen aning om resultatet. Men ett långt projekt och ett åtagande och ett ansvar som inte liknar något annat. Och, förstås, en glädje som också går utanpå det mesta.
Alltså tyckte jag att det var något att fira. Men jag misslyckades totalt med att kommunicera det till min omgivning (läs barnets far, ungen var bara ett halvår gammal eller så).
Och firandet uteblev. Mor var inte rar, mor var sur.
Vi har haft gott om tid att analysera mors dags-firandets vara eller inte vara sedan dess. Och barnafadern hävdar, med viss rätt, att det måste väl vara barnens sak att fira morsan.
Fast det har inte ungarna begripit.
Numera är det alltså mors, dag.
Det visar sig att det går bra det med.
Vad är väl en bal på slottet, som Askungen brukar säja…
Men ni mammor som blir firade – njut av det, det är ni värda!
Och du som eventuellt läser detta innan dagen är slut: slå en signal till morsan. Hon blir glad.
Syrenerna blommar på Mors Dag. Trevligt! |
lördag, maj 25, 2019
Lika het som pappa?
Än en gång är det en gammal prislapp som fått upphöjelse, från skräp till bokmärke. Återvinning! Jag är inte någon stor vän av Filippa K, men gillar ett och annat hon designat.
På 70-talet var jag en betydligt bättre kund hos hennes pappa, Lars Knutsson, som grundade den supertrendiga modebutiken Gul&Blå, med shop i Birger Jarlspassagen precis så mitt i Stockholms City som det går att hamna.
Då var jeans från just den affären det hetaste som fanns i klädväg och de syddes i många härliga färger, jag minns ett par ljusgröna ... folk stod i kö! ... och blusarna med pösiga ärmar, smal manschett och liten krage! Så fina! Jag satsade på att köpa en, vackert blå, men lyckades kopiera modellen på egen hand i andra tyger sedan, väldigt nöjd med det!
Riktigt lika stekhet som pappa var då tror jag inte att dottern Knutsson är i dag, men hon gör kläder för både män och kvinnor och hennes plagg förekommer ofta i modereportage. Och nu har hennes namn och varumärke blivit bokmärke också, det skulle hon nog aldrig ha trott! Fast några inkomster genererar det inte förstås, bara berömmelse ...
Men vad man lägger mellan boksidorna för att hitta tillbaka till rätt ställe efter avbrott i läsningen behöver inte vara något märkvärdigt alls. Det har verkligen visat sig sedan vi börjat visa upp vad vi använder, på Boklystens uppmaning. Fast det kan förvisso vara något exklusivt och vackert också. Kolla hos bokmärkets vänner: Boklysten, Hannele, Emma, Mösstanten, BP, Gerd. Kanske tillkommer fler? Och alla mina ser du om du klickar på etiketten "bokmärke" här nedan.
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, maj 24, 2019
Det har faktiskt hänt något med idealen
Plötsligt får jag syn på henne, skyltdockan som, förefaller det mig, inte ser ut som skyltdockor gjorde förr. Hoppsan, har det hänt något med idealbilden av kvinnan som vill köpa något nytt att sätta på sig?
Den här damen är inte mager som en tandpetare. Nej, hon har kurvor! Naturligtvis är hon inte tjock, inte alls, men om man betänker alla de modebilder man sett tillför den här dockan en ny och klart mera mänsklig dimension.
Jag tänker på de poserande tjejerna i postorderkatalogerna och annonserna, flickor vars redan långa och slanka ben gjorts ännu längre och slankare med dataprogrammens hjälp. Damer i nöjesbranschen som i reklamsyfte blivit av med en antydan till mage, aningen för kraftiga lår eller en liten liten valk i midjan. Och så vidare.
Den som tittar i något gammalt fotoalbum från 40-talet kan lätt konstatera att på den tiden var de överviktiga väldigt få. I dag dräller det av dem, inte längre bara i USA (som man påstod en gång) utan i varenda liten svensk stad också. Fetma är en folksjukdom. Och kampen mot den är svår att vinna.
I spåren av de magra idealen har antalet unga med ätstörningar ökat och i många fall fått katastrofala följder, konsekvenser som varar livet ut.
Kanske började smalhetsen på allvar med Twiggy på 60-talet, men hon kan inte behöva ta på sig hela skulden – en hel bransch hängde ju på och en stor del av den hänger kvar där än.
Att sedan för många kilon inte bara är tämligen missklädsamt och opraktiskt utan också dåligt för hälsan att släpa på är en annan sak. Men nog är det ett friskhetstecken att man i dag i klädbutiken kan hitta en skyltdocka som visar upp ett mer realistiskt ideal, även om vi är många som inte har en chans att se ut precis så där heller, hur mycket vi än anstränger oss!
Copyright Klimakteriehäxan
Den här damen är inte mager som en tandpetare. Nej, hon har kurvor! Naturligtvis är hon inte tjock, inte alls, men om man betänker alla de modebilder man sett tillför den här dockan en ny och klart mera mänsklig dimension.
Jag tänker på de poserande tjejerna i postorderkatalogerna och annonserna, flickor vars redan långa och slanka ben gjorts ännu längre och slankare med dataprogrammens hjälp. Damer i nöjesbranschen som i reklamsyfte blivit av med en antydan till mage, aningen för kraftiga lår eller en liten liten valk i midjan. Och så vidare.
Den som tittar i något gammalt fotoalbum från 40-talet kan lätt konstatera att på den tiden var de överviktiga väldigt få. I dag dräller det av dem, inte längre bara i USA (som man påstod en gång) utan i varenda liten svensk stad också. Fetma är en folksjukdom. Och kampen mot den är svår att vinna.
I spåren av de magra idealen har antalet unga med ätstörningar ökat och i många fall fått katastrofala följder, konsekvenser som varar livet ut.
Kanske började smalhetsen på allvar med Twiggy på 60-talet, men hon kan inte behöva ta på sig hela skulden – en hel bransch hängde ju på och en stor del av den hänger kvar där än.
Att sedan för många kilon inte bara är tämligen missklädsamt och opraktiskt utan också dåligt för hälsan att släpa på är en annan sak. Men nog är det ett friskhetstecken att man i dag i klädbutiken kan hitta en skyltdocka som visar upp ett mer realistiskt ideal, även om vi är många som inte har en chans att se ut precis så där heller, hur mycket vi än anstränger oss!
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, maj 23, 2019
Böcker till Mors Dag
I Mias bokhörna plockar jag som så ofta på torsdagskvällarna upp veckans helgtema. Denna gång har det faktum att denna söndag är Mors Dag spelat in, för nu ska det handla om en bok du skulle kunna ge bort till din mamma.
Tyvärr har jag inte kvar min mamma längre, men medan hon levde fanns nog inga presenter hon uppskattade mer än böcker. Helst läste hon romaner, men det mesta fungerade och hon blev med åren synnerligen allmänbildad, vilket jag tror mycket berodde på hennes läsning, eftersom också skönlitteratur bjuder på bildning. Kerstin Ekman var en favorit bland många, André Brink och Jeffrey Archer två andra bland de ofta översatta.
Förmodligen har jag mamma att tacka för att jag själv blivit en flitig bokslukare, hon försåg alltid mig med läsning från väldigt unga år och jag älskade det. Sedan jag blivit vuxen kunde vi diskutera det vi läst och tipsa varandra om bra böcker och för all del, varna för inte så bra också ...
Bonusfrågan lyder så här: Om du själv skulle få en mors dags present, vad skulle det vara? Skulle jag önska mig en bok så kanske "Mannen från skogen", den hyllade biografin över Vilhelm Moberg. Men jag har tänkt hålla utkik efter den på biblioteket. Vid närmare eftertanke tror jag att den också skulle ha varit en perfekt present till mamma!
Annars är Mors Dag inget jag brukar bli firad på, det har jag bloggat om förr ... klicka på etiketten "mors dag" får du veta mer!
Däremot kan det mycket väl hända att jag får en present ändå. Men då köper jag den själv.
Copyright Klimakteriehäxan
Tyvärr har jag inte kvar min mamma längre, men medan hon levde fanns nog inga presenter hon uppskattade mer än böcker. Helst läste hon romaner, men det mesta fungerade och hon blev med åren synnerligen allmänbildad, vilket jag tror mycket berodde på hennes läsning, eftersom också skönlitteratur bjuder på bildning. Kerstin Ekman var en favorit bland många, André Brink och Jeffrey Archer två andra bland de ofta översatta.
Förmodligen har jag mamma att tacka för att jag själv blivit en flitig bokslukare, hon försåg alltid mig med läsning från väldigt unga år och jag älskade det. Sedan jag blivit vuxen kunde vi diskutera det vi läst och tipsa varandra om bra böcker och för all del, varna för inte så bra också ...
Bonusfrågan lyder så här: Om du själv skulle få en mors dags present, vad skulle det vara? Skulle jag önska mig en bok så kanske "Mannen från skogen", den hyllade biografin över Vilhelm Moberg. Men jag har tänkt hålla utkik efter den på biblioteket. Vid närmare eftertanke tror jag att den också skulle ha varit en perfekt present till mamma!
Annars är Mors Dag inget jag brukar bli firad på, det har jag bloggat om förr ... klicka på etiketten "mors dag" får du veta mer!
Däremot kan det mycket väl hända att jag får en present ändå. Men då köper jag den själv.
Clas Ohlson tycker att mammor ska firas ... |
Den boken borde inte getts ut
Du har aldrig läst en bok i onödan.
Men säg mig den sanning som inte har sina undantag.
För nu har jag just läst en bok som jag hade klarat mig väldigt bra utan, jag hade rent av mått bättre av att ha den oläst.
För nu har jag just läst en bok som jag hade klarat mig väldigt bra utan, jag hade rent av mått bättre av att ha den oläst.
Visst väcktes min nyfikenhet när den kom ut och marknadsfördes,
men jag tänkte ju som vanligt inte köpa den annat än, möjligen, i pocket. Nu
stod den framför mig på biblioteket och fick följa med hem, alldeles gratis.
Det handlar om ”Få se om hundarna är snälla ikväll”, de
dagboksanteckningar som Marie-Louise Ekman gjorde medan hennes man vårdades på
sjukhus. Titeln anspelar på den sjukes hallucinationer, som gjorde hans nätter
fyllda av fasa.
Skådespelaren, regissören m m Gösta Ekman var en man som vi
beundrade, såg upp till, kanske rent av älskade (platonisk kärlek förstås). Efter hans död valde alltså
hans hustru att publicera detaljer om hans sjukdom och vård, massor av detaljer
om vad han upplevde. Och hon, förstås, som anhörig.
Jag tycker att hon borde ha låtit bli.
Varför ska vi andra, för Gösta vilt främmande människor,
veta hur svårt han hade att bajsa? Varför ska hans rädslor exponeras? Varför
fick han inte gråta sina tårar i fred? Varför ska vi få redovisat alla skedar
sparrissoppa han matades med? Och varför ska jag, som bokläsare, ideligen få
mig inpräntat att frun älskade sin man och offrade både arbete och själsfrid
när han blev sjuk, är inte det lite formulär 1A ändå?
När jag läst ut boken, det gick i och för sig fort, korta
texter, tryckt i stor stil, kände jag att jag varit inne och klampat på mark
där jag inte hade någon rätt att vara. Respekt för Gösta Ekmans integritet borde
ha satt stopp för den här boken.
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, maj 21, 2019
Dagens ord 56
VILLHÖVER
-Det perfekta kombinationsordet när köpsuget slår till. "Vill ha" är definitivt inte alltid samma sak som "behöver", men tillsammans som "villhöver" blir det ju glasklart: bara att shoppa loss ... Ordet dök upp i en kommentar här på min blogg från Boklysten, och jag adopterar det omedelbart.
måndag, maj 20, 2019
Flamma stolt!
Det ser ut som om Clas Ohlsson är väl förberedd för nationaldagen, den 6 juni. Eller är det några värdefulla medaljer i fotbolls-VM man har haft i åtanke/hoppas på när man bunkrat blågula flaggor storlek mindre? Vad man än vill fira så är lagret fyllt. Passar ju bra när Gems Weekly Photo Challenge har FLAGGA som tema.
För egen del föredrar jag den större varianten, även om det är märkvärdigt svårt att komma ihåg att hissa den. För att inte tala om hur svårt det sedan är att hala den inom den stipulerade tidsramen ... Men tills dess får den "flamma stolt mot dunkla skyar, likt en glimt av sommarens sol, över Sveriges skogar, berg och byar, över vatten av viol". Och om himlen är mer blå än dunkel är det bara att tacka och ta emot.
Copyright Klimakteriehäxan
För egen del föredrar jag den större varianten, även om det är märkvärdigt svårt att komma ihåg att hissa den. För att inte tala om hur svårt det sedan är att hala den inom den stipulerade tidsramen ... Men tills dess får den "flamma stolt mot dunkla skyar, likt en glimt av sommarens sol, över Sveriges skogar, berg och byar, över vatten av viol". Och om himlen är mer blå än dunkel är det bara att tacka och ta emot.
Copyright Klimakteriehäxan
En vårfågel som får en nyckelroll
Ja men det kan ni ju räkna ut med er allra ädlaste kroppsdel! Att jag inte kunde stå emot denna lilla fina fågel, som tillsammans med en stiliserad blomma pryder den pyttelilla pärlbeströdda börsen som är tänkt som nyckelring.
Mycket får inte plats inuti, men en sån där plastbricka man ska ha i vagnen på Ica har jag lagt i och jag tänker stoppa ner en "nödtjuga" också. Eventuellt får något mer plats, fast det får inte vara särskilt skrymmande som var och en kan förstå ...
Men välkommen är den, min nyaste pippi, en vårfågel som får nummer 82 i min samling, den där som jag egentligen aldrig jobbat på att få ihop. Men har man pippi på fåglar så är det ingenting som går över. Vilket bevisas gång efter gång.
Copyright Klimakteriehäxan
Mycket får inte plats inuti, men en sån där plastbricka man ska ha i vagnen på Ica har jag lagt i och jag tänker stoppa ner en "nödtjuga" också. Eventuellt får något mer plats, fast det får inte vara särskilt skrymmande som var och en kan förstå ...
Men välkommen är den, min nyaste pippi, en vårfågel som får nummer 82 i min samling, den där som jag egentligen aldrig jobbat på att få ihop. Men har man pippi på fåglar så är det ingenting som går över. Vilket bevisas gång efter gång.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, maj 19, 2019
Största barnet i Stockholm?
Den blev klar för bara en vecka sedan, den jättestora fasadmålningen (Stockholms största?) på hotell Clarion vid Skanstull. Barnet under solgul paraply ser ut att trivas på den där väggen. Och regnar det rejält har hen ju i alla fall gummistövlar ...
Motivet till det här bidraget till bloggstafetten Skyltsöndag har skapats av GraffitiSthlm, en konstnärsduo bestående av två killar som enligt sin egen reklamslogan "målar på allt". Klive och Kaos heter (?) de, de målade i fem dagar och den färgglada ungen kan vi räkna med att ha kvar i blickfånget tills det blir dags för en fasadrenovering, om sisådär två år.
Jag har också frågat upphovsmännen om verket har något budskap. Svaret är ja: "Budskapet är att färg ger glädje, glädje är kärlek, sprid kärlek" står det i mailet jag fick. Gott nog, tänker jag!
Dessutom stod jag plötsligt öga mot öga med en i mitt tycke rätt fyndig skylt som är noggrant väder- och årstidsanpassad. Visst, man vet ju vid det här laget att för mycket solsken är skadligt. Och att gå på bio är ju faktiskt trevligt året om.
BP är hjärtat i skyltandet och du hittar alla skyltare om du klickar här.
Copyright Klimakteriehäxan
Motivet till det här bidraget till bloggstafetten Skyltsöndag har skapats av GraffitiSthlm, en konstnärsduo bestående av två killar som enligt sin egen reklamslogan "målar på allt". Klive och Kaos heter (?) de, de målade i fem dagar och den färgglada ungen kan vi räkna med att ha kvar i blickfånget tills det blir dags för en fasadrenovering, om sisådär två år.
Jag har också frågat upphovsmännen om verket har något budskap. Svaret är ja: "Budskapet är att färg ger glädje, glädje är kärlek, sprid kärlek" står det i mailet jag fick. Gott nog, tänker jag!
Dessutom stod jag plötsligt öga mot öga med en i mitt tycke rätt fyndig skylt som är noggrant väder- och årstidsanpassad. Visst, man vet ju vid det här laget att för mycket solsken är skadligt. Och att gå på bio är ju faktiskt trevligt året om.
BP är hjärtat i skyltandet och du hittar alla skyltare om du klickar här.
Copyright Klimakteriehäxan
Dagens ord 55
PAREIDOLI
-Hoppsan, se där något jag har utan att veta om det! En sorts diagnos, om man så vill ...
Ett alldeles sprillans nytt ord (för mig) som jag hittar hos bloggarkompisen BP. Pareidoli är enligt Wikipedia ett psykologiskt fenomen där en person uppfattar ett tydligt mönster i vaga eller slumpmässiga stimuli. Vanligt förekommande exempel på pareidoli är att en person ser ansikten i föremål, moln eller andra bilder eller anser sig uppfatta dolda budskap på skivor som spelas baklänges.
Japp, så lärde man sig något nytt även denna dag! Tackar!
lördag, maj 18, 2019
Flygfärdig
Det är en souvenir, inköpt för ett antal år sedan på Malta. Och under pågående inventering av lagret av bokmärken har jag tänkt på det och undrat vart det tagit vägen.
Nu har jag fått svaret.
De fina vita fjärilarna låg kvar i "Mad About the Boy", Helen Fieldings bok om Bridget Jones som änka och ensamstående mamma. Har nog tänkt läsa ut den men lovar inte när det kan bli av ... inte lika medryckande som de tidigare, som jag slukat fnissande. Den här gången är inte allt lika lättsamt.
Eftersom det är lördag blev det alltså dags för ännu ett bokmärke, sedan Boklysten kom på idén att fråga vad vi lägger mellan sidorna för att undvika de förhatliga hundöronen, som bara är söta på just hundar.
Mina fjärilar får flyga vidare i någon annan bok nu. Själv skulle jag mycket väl kunna tänka mig en ny tripp till Malta.
Copyright Klimakteriehäxan
Det har tagit lång tid, men äntligen har lite fler bloggare hoppat på Veckans bokmärke! Du hittar exempel på det hos Emma, Hannele, Gerd, Mösstanten och BP.
Nu har jag fått svaret.
De fina vita fjärilarna låg kvar i "Mad About the Boy", Helen Fieldings bok om Bridget Jones som änka och ensamstående mamma. Har nog tänkt läsa ut den men lovar inte när det kan bli av ... inte lika medryckande som de tidigare, som jag slukat fnissande. Den här gången är inte allt lika lättsamt.
Eftersom det är lördag blev det alltså dags för ännu ett bokmärke, sedan Boklysten kom på idén att fråga vad vi lägger mellan sidorna för att undvika de förhatliga hundöronen, som bara är söta på just hundar.
Mina fjärilar får flyga vidare i någon annan bok nu. Själv skulle jag mycket väl kunna tänka mig en ny tripp till Malta.
Copyright Klimakteriehäxan
Det har tagit lång tid, men äntligen har lite fler bloggare hoppat på Veckans bokmärke! Du hittar exempel på det hos Emma, Hannele, Gerd, Mösstanten och BP.
fredag, maj 17, 2019
Kvalet som heter EU-valet
Bara en liten vecka kvar till EU-valet.
Dags att bestämma sig: vem ska jag rösta på? Parti eller person? Paradfråga eller tjatargument? Hålla fast vid det man (nästan) alltid stöttat eller satsa nytt?
Vi är många som tvekar mellan alternativen, längs hela skalan. Här finns de små och relativt okända grupperingarna som ingen tror har en chans att få skicka någon till Bryssel, här finns de stora som förtvivlat hoppas på att röstsiffrorna ska visa återtagen mark, förlorad i riksdagsvalet.
Dock finns det en fråga som åtminstone jag saknar i debatten. Det är frågan om de pengar som generellt och utan minsta prövning delas ut till dem som till sist får sin parlamentsplats. Den här gången handlar det om 21 svenska representanter, men de ekonomiska villkoren gäller självklart generellt, i hela Europa och för samtliga ledamöter.
Vi är många som tvekar mellan alternativen, längs hela skalan. Här finns de små och relativt okända grupperingarna som ingen tror har en chans att få skicka någon till Bryssel, här finns de stora som förtvivlat hoppas på att röstsiffrorna ska visa återtagen mark, förlorad i riksdagsvalet.
Dock finns det en fråga som åtminstone jag saknar i debatten. Det är frågan om de pengar som generellt och utan minsta prövning delas ut till dem som till sist får sin parlamentsplats. Den här gången handlar det om 21 svenska representanter, men de ekonomiska villkoren gäller självklart generellt, i hela Europa och för samtliga ledamöter.
Var finns då det parti som går i bräschen för bättre koll och lägre ersättningar i form av kontorsbidrag, resepengar och traktamenten till de 751 människorna som lever under ekonomiska förhållanden som för de allra flesta ser helt obegripligt förmånliga ut? Deras månadslön är på 8758 euro (före skatt, cirka 90 000 svenska kronor). Sedan trillar bidragen in ovanpå det.
Vem höjer fanan för ökad sparsamhet och öppenhet kring penningcirkusen? Varför ska inte EU spara när så gott som alla andra förväntas hålla i sina tillgångar och tänka ett extra varv innan de omsätts? Att betala reella kostnader är en sak, att strö ut medel i en sådan omfattning att de knappt går att göra slut på är något annat.
Vem höjer fanan för ökad sparsamhet och öppenhet kring penningcirkusen? Varför ska inte EU spara när så gott som alla andra förväntas hålla i sina tillgångar och tänka ett extra varv innan de omsätts? Att betala reella kostnader är en sak, att strö ut medel i en sådan omfattning att de knappt går att göra slut på är något annat.
Dessutom skulle det eviga och obegripligt kostsamma pendlandet mellan Bryssel och Strasbourg avslutas. Där finns många miljarder att spara, åtminstone två om året, pengar som skulle kunna användas till EU-medborgarnas fromma, även om fransmännen åtminstone inledningsvis skulle ta det som en både personlig och nationell förolämpning.
I korthet skulle denna valfråga kunna stavas ”Follow the money”.
Populistiskt? Absolut.
Genomförbart? Svårligen.
Men det vore inte första gången i historien som en populistisk och svårgenomförbar fråga skulle värva röster i ett demokratiskt val.
Populistiskt? Absolut.
Genomförbart? Svårligen.
Men det vore inte första gången i historien som en populistisk och svårgenomförbar fråga skulle värva röster i ett demokratiskt val.
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, maj 16, 2019
Så kan en bra bok bli bättre
Mia i bokhörnan gillar förvisso böcker, men tycker att många har en förbättringspotential ... hon skriver så här när det nu är dags för ännu en helgfråga:
"När man läser en bok och så lägger man ifrån sig den ett tag och så börjar man läsa igen. Då kan man ha glömt någon person i boken (i alla fall jag). Därför tycker jag det är så himla bra när det finns en presentation av personerna i boken. Vad saknar du i böcker?"
Jo faktiskt, en "rollista" är inte dumt, speciellt inte som det i vissa böcker kryllar av personer som man behöver hålla koll på för att hänga med i handlingen.
Sedan gillar jag register med kapitelnamn och sidnummer. Så kan en bra bok bli bättre!
Fast det man kanske saknar allra mest i en del böcker, det är att bli riktigt fångad av storyn ... men det är ju liksom en annan historia ...
Bonusfrågan går ut på att Mia undrar hur vi andra gör för att inte trilla dit när vi stöter på erbjudanden med extrapriser på böcker, såna som "inte går att motstå".
Det är verkligen inte enkelt. Men jag brukar försöka tänka på alla de olästa som står och väntar på mig här hemma. Funkar ibland.
Copyright Klimakteriehäxan
"När man läser en bok och så lägger man ifrån sig den ett tag och så börjar man läsa igen. Då kan man ha glömt någon person i boken (i alla fall jag). Därför tycker jag det är så himla bra när det finns en presentation av personerna i boken. Vad saknar du i böcker?"
Jo faktiskt, en "rollista" är inte dumt, speciellt inte som det i vissa böcker kryllar av personer som man behöver hålla koll på för att hänga med i handlingen.
Sedan gillar jag register med kapitelnamn och sidnummer. Så kan en bra bok bli bättre!
Fast det man kanske saknar allra mest i en del böcker, det är att bli riktigt fångad av storyn ... men det är ju liksom en annan historia ...
Bonusfrågan går ut på att Mia undrar hur vi andra gör för att inte trilla dit när vi stöter på erbjudanden med extrapriser på böcker, såna som "inte går att motstå".
Det är verkligen inte enkelt. Men jag brukar försöka tänka på alla de olästa som står och väntar på mig här hemma. Funkar ibland.
Copyright Klimakteriehäxan
Hatkärlek?
Bloggkollektivet Kulturkollo slänger ut en liten fråga varje vecka, en fråga som det står oss alla fritt att plocka upp och besvara. Just nu denna som Linda står för:
Veckans utmaning handlar om det du älskar att hata eller hatar att du älskar!
Veckans utmaning handlar om det du älskar att hata eller hatar att du älskar!
Det här är en av de "smalare". Bild från TLC. |
Den här kanalen står inte främst i ledet bland de programföretag som levererar kvalitets-tv. Men de har ett antal serier som på olika sätt handlar om kroppsfixering. Groteskt feta människor deltar i "My 600 pound life". Det går ut på att man ska få en operation som minskar magsäcken och därmed kroppsvikten. Av de som verkligen återfår mänskligt rimliga dimensioner dyker en del upp i uppföljningsprogrammen om hur man blir av med all tom hud som hänger runt kroppen som storsegel i stiltje.
Är detta då tv-program jag rekommenderar? Nej, för allt i världen. Det är ju freak show i ordets sämsta bemärkelse, de där människorna det handlar om är det synd om även om en hel del av deras lidande är självförvållat, eftersom det bygger på ohämmad konsumtion av godis, pizzor och annan snabbmat, i kombination med noll motion (och kanske också dåliga gener).
Men jag kommer säkert att sitta där och titta igen, på sena kvällskvisten när jag egentligen borde gå och lägga mig ... och när jag tänker efter är väl detta en variant på bekräftande av min självgodhet: "Nog för att jag äter onödigt mycket, men SÅ DÄR illa är det i alla fall inte ...".
Usch.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, maj 15, 2019
Sånt som växer
Hittade också ett tredje helt obekant träd med frukter som såg ut som plommon. De hängde i mängder på trädets grenar och en kvinna lystrade när jag hojtade och frågade vad det var för sorts frukt.
-Nispero! var svaret, med ett tillägg: Ville jag smaka?
Naturligtvis ville jag det, så jag plockade ner en liten frukt. Fast kvinnan underkände den, omogen, skulle vara sur. Så i stället plockade hon en ätklar, instruerade mig att skala den och jag tackade och tog emot – vilken snäll människa!
Nispero, det vet jag nu, heter på svenska "japansk mispel" och den är originell på så vis att den blommar på hösten och bär mogen frukt på försommaren. Trädet har odlats i Japan och Kina i flera tusen år och frukten har använts för att bota halsont.
Hur det nu gick till vet jag inte, men jag tog ingen bild på själva trädet, som är grönt året om. Ni får i alla fall hum om färg och storlek av fotot på den omogna frukten, som hade blivit liggande kvar i handväskan ...
Väl hemma igen glömmer jag bort de exotiska växterna, eftersom den svenska naturen bjuder på försommarens vackraste skönheter tillsammans med vårystra fåglar.
tisdag, maj 14, 2019
Människans egen historia
Idag handlar veckans topplista om biografier. Även memoarer och självbiografier kan räknas till gruppen och jag hoppas få tips på många böcker om spännande livsöden, skriver Johanna i deckarhörnan.
Ja, människans egen historia slår inte sällan de som man skapat med fantasi. Här böcker om fyra kvinnor och en man, spännande, läsvärda.
"Blonde". Joyce Carol Oates skrev tegelstenen om Marilyn Monroe och jag kunde knappt, trots omfånget, lägga den ifrån mig. Marilyns livsöde grep tag, och trots att jag vet bättre kändes det som om hon själv berättat hela historien, detalj för detalj, för Joyce CO. Otroligt bra!
"Piaf". Simone Bertaut var Edith Piafs syster och skrev boken om "den lilla sparvens" dramatiska liv.
Så småningom skrev hon uppföljaren "Momone" som handlade också om henne själv och systrarnas barndom.
"Ett sällsamt dubbelliv". Litteraturvetaren Lena Kåreland tog tag i Gurli Linder, Sveriges första barnboksrecensent.
Riktigt spännande blir hon när man får läsa om hennes stela äktenskap med en mycket äldre man, och så den kittlande relationen med ingenjör Andrée, som hade med en speciell gåva från Gurli som (inte fungerande) talisman på sin olyckliga resa till Arktis. Själv hade Gurli livet ut en violbukett bredvid fotot av Andrée. Men det verkar som om kärleken dem emellan var enbart platonisk. Synd, tycker jag ... som den obotlige romantiker jag är ...
"Ers Majestäts olycklige Kurt". Den här boken slutar jag aldrig att jubla över. Affären som på 50-talet skakade Sverige klarnar för oss som inte kan minnas den. Huvudpersonen är Kurt Haijby, som blir nära "vän" med Gustaf V och hamnar i den ena knipan efter den andra, medan hans stackars hustru gör så gott hon kan för att inte allt ska barka åt skogen. Lena Ebervall och Per E Samuelsson gjorde superbra research, och paret har fortsatt med flera böcker i samma stil. Så läsvärt!
"Kupongtjuven". Christina Kellberg berättar historien som har underrubriken "Min mormors förlorade heder". Om att kämpa för sin överlevnad i kristider, med nästan inga resurser alls. Mormor Chris kom över ransoneringskuponger som hon sålde och när hon ertappades hamnade hon i fängelse. Välskrivet och berörande.
Och precis som Johanna har jag Jens Liljestrands hyllade bok "Mannen i skogen" om Vilhelm Moberg som "bubblare". Blev extra sugen på den sedan jag lyssnat på "Din stund på jorden" som radioföljetong under semestern förra veckan. En strålande bra inläsning av Iwar Wiklander. Nog för att jag läst boken tidigare, men kom inte ihåg någonting. Tror dessutom att jag var för ung för att ta in berättelsen då. Nu var den väldigt bra. Dessutom en bra grund för biografin, tror jag.
Copyright Klimakteriehäxan
Ja, människans egen historia slår inte sällan de som man skapat med fantasi. Här böcker om fyra kvinnor och en man, spännande, läsvärda.
"Blonde". Joyce Carol Oates skrev tegelstenen om Marilyn Monroe och jag kunde knappt, trots omfånget, lägga den ifrån mig. Marilyns livsöde grep tag, och trots att jag vet bättre kändes det som om hon själv berättat hela historien, detalj för detalj, för Joyce CO. Otroligt bra!
"Piaf". Simone Bertaut var Edith Piafs syster och skrev boken om "den lilla sparvens" dramatiska liv.
Så småningom skrev hon uppföljaren "Momone" som handlade också om henne själv och systrarnas barndom.
"Ett sällsamt dubbelliv". Litteraturvetaren Lena Kåreland tog tag i Gurli Linder, Sveriges första barnboksrecensent.
Riktigt spännande blir hon när man får läsa om hennes stela äktenskap med en mycket äldre man, och så den kittlande relationen med ingenjör Andrée, som hade med en speciell gåva från Gurli som (inte fungerande) talisman på sin olyckliga resa till Arktis. Själv hade Gurli livet ut en violbukett bredvid fotot av Andrée. Men det verkar som om kärleken dem emellan var enbart platonisk. Synd, tycker jag ... som den obotlige romantiker jag är ...
"Ers Majestäts olycklige Kurt". Den här boken slutar jag aldrig att jubla över. Affären som på 50-talet skakade Sverige klarnar för oss som inte kan minnas den. Huvudpersonen är Kurt Haijby, som blir nära "vän" med Gustaf V och hamnar i den ena knipan efter den andra, medan hans stackars hustru gör så gott hon kan för att inte allt ska barka åt skogen. Lena Ebervall och Per E Samuelsson gjorde superbra research, och paret har fortsatt med flera böcker i samma stil. Så läsvärt!
"Kupongtjuven". Christina Kellberg berättar historien som har underrubriken "Min mormors förlorade heder". Om att kämpa för sin överlevnad i kristider, med nästan inga resurser alls. Mormor Chris kom över ransoneringskuponger som hon sålde och när hon ertappades hamnade hon i fängelse. Välskrivet och berörande.
Och precis som Johanna har jag Jens Liljestrands hyllade bok "Mannen i skogen" om Vilhelm Moberg som "bubblare". Blev extra sugen på den sedan jag lyssnat på "Din stund på jorden" som radioföljetong under semestern förra veckan. En strålande bra inläsning av Iwar Wiklander. Nog för att jag läst boken tidigare, men kom inte ihåg någonting. Tror dessutom att jag var för ung för att ta in berättelsen då. Nu var den väldigt bra. Dessutom en bra grund för biografin, tror jag.
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, maj 13, 2019
Strandliv, premiärdopp och en staty
Det var inte trångt på stranden under veckan på Mallorca. Många flanerade längs vattnet, men badvakterna hade inte mycket att stå i trots att det mest var grön flagg. Ofta rätt blåsigt ändå, och havet hade inte hunnit värmas upp till det vi vanligen kallar badbart. Hotellpoolen var ännu kallare, men är man vid Medelhavet SKA man bada! Eller hur?
Alltså har jag tagit årets premiärdopp och tyckte, när jag väl kommit i, att det var rätt njutbart. Men innan jag sänker ner min kropp i svenskt vatten tar det nog ytterligare några veckor. Om inte sommaren sätter jättefart, förstås, man vet ju aldrig!
Orsakullan har just ställt frågan om premiärdoppet på sin blogg, som en del av den "majutmaning" hon lanserat i bloggvärlden.
Men jag fyller på med lite mera strandliv! Som till exempel vad som kanske är hundarnas egen "Walk of fame" vid Can Pastilla ... nej, det är förmodligen inte ett planerat konstverk, men avtrycken av tassar i betongen på strandpromaden är riktigt fina!
Kanske kan spåren av vovvarna inte klassas som staty. Men jag slänger också in ett litet, eller i själva verket ganska så stort, verk av Joan Miró, Mallorcas konstnärsstolthet framför andra. STATY är nämligen temaordet för Gems Weekly Photo Challenge denna vecka. Den här svarta skapelsen står utanför Miró-museet i Cala Mayor och heter "Mödraskap".
Se där, nu blev det både strandliv, premiärdopp och staty på en och samma gång!
Copyright Klimakteriehäxan
Alltså har jag tagit årets premiärdopp och tyckte, när jag väl kommit i, att det var rätt njutbart. Men innan jag sänker ner min kropp i svenskt vatten tar det nog ytterligare några veckor. Om inte sommaren sätter jättefart, förstås, man vet ju aldrig!
Orsakullan har just ställt frågan om premiärdoppet på sin blogg, som en del av den "majutmaning" hon lanserat i bloggvärlden.
Men jag fyller på med lite mera strandliv! Som till exempel vad som kanske är hundarnas egen "Walk of fame" vid Can Pastilla ... nej, det är förmodligen inte ett planerat konstverk, men avtrycken av tassar i betongen på strandpromaden är riktigt fina!
Kanske kan spåren av vovvarna inte klassas som staty. Men jag slänger också in ett litet, eller i själva verket ganska så stort, verk av Joan Miró, Mallorcas konstnärsstolthet framför andra. STATY är nämligen temaordet för Gems Weekly Photo Challenge denna vecka. Den här svarta skapelsen står utanför Miró-museet i Cala Mayor och heter "Mödraskap".
Se där, nu blev det både strandliv, premiärdopp och staty på en och samma gång!
"Mödraskap" gjordes av Miró 1973. Den är meterhög och anses vara ett av hans mest erotiskt laddade verk. |
Copyright Klimakteriehäxan