 |
| Speciella omständigheter råder, som bekant. Vilket har fått McDonalds att göra om för att undvika köer. Nu är det, tydligt skyltat, bordsservering som gäller, till mycket glest sittande matgäster. Som av en händelse såg jag dramadokumentären "The Founder" i går, en långfilm om hur imperiet McDonalds skapades. Finns på SVT Play den närmaste månaden. Intressant, tyckte jag. Men verkligen ingen solskenshistoria. |
 |
| Ett av många resmål man drömmer om i dessa dagar. Men i nuläget kommer man inte närmare New York och Manhattan Skyline än på en skylt i plåt. |
 |
| Bonusbild, utan skylt. På temat "Vi hade i alla fall tur med vädret". |
Men när det här ramlade ut ur en låda drog jag på munnen och tänkte att det kan väl någon mer få göra. Det är PocketShop som någon gång skickade med märket med en bokmal.
Passar ju bra för oss som gärna hoppar över de tunga förstaupplagorna med hårda pärmar och satsar på pocketutgåvan.
Copyright Klimakteriehäxan
Att dramatikern, regissören och författaren Lars Norén i veckan dukade under för covid 19 har knappast undgått någon. Minnesorden har fyllt tidningsspalter, nätsajter och eterminuter. I ett klipp som visats i Sveriges Television säger han några i mitt tycke väldigt tänkvärda ord som får bli Veckans mening för mig:
När dom som minns oss dör, det är då vi dör.
Det är Skriv-Robert som står bakom idén med Veckans mening. Det ska vara ord som får en att stanna upp, tänka till några extra sekunder, kanske skratta eller känna sorg och saknad. Häng på!
Copyright Klimakteriehäxan
Det blev ofta lite stormigt och högljutt när Annette Kullenberg dök upp. Hon hade åsikter om det mesta och var mer än villig att dela med sig av dem. I åratal gjorde hon det bland annat som krönikör i Aftonbladet, där hennes skarpa penna åtminstone för mig länge utgjorde en anledning att köpa tidningen. /.../
Annette Kullenberg var begreppet ”Kan själv” personifierat. En suverän skribent,
en stark och egensinnig kvinna som visste vad hon ville, berättade det – och tog
för sig.
Hon avled i Portugal, i ett klimat hon föredrog så här års
framför det svenska. Annette Kullenberg fyllde 82 år bara ett par veckor före
sin död. ./.
Copyright Klimakteriehäxan
Minsann om det inte är nästan helg igen! Efter en dag med oavbruten snöyra kommer kanske solen tillbaka, man får hoppas. I väntan på det en titt på helgfrågan från Mia i bokhörnan: Finns det någon serie du känner att du måste följa?
I tv är svaret ja, i bokform är jag mera tveksam. Men eftersom fler säsonger ska följa i tv på "The Handmaid´s Tale" kanske Margaret Atwood skriver mer om Gilead också? I så fall är jag väldigt intresserad.
Bonusfrågan skulle denna gång kunna få ett riktigt riktigt långt svar, eftersom det är tidens stora fråga. Den lyder så här: Är det något ni längtar efter när pandemin är över? OM! Jag vill resa, träffa folk, krama människor jag inte fått ta i på en evighet, bjuda hem vänner på middag, gå på bio, träna tillsammans med andra, gå på stan utan att bli skraj om det är lite trångt, ta t-banan för att det går så mycket fortare än att promenera ... Sätter punkt där. Och fortsätter undra NÄR?
Här ett nytt sätt att använda överskottet i bokhyllan ... så hamnar det på väggen i stället!
Copyright Klimakteriehäxan
 |
| Att läsa är en livsnödvändig kunskap. Alltså ska man börja tidigt. Jag älskar den här bilden på min lilla Dotter som ganska snart lärde sig att vända böckerna rätt. |
Läsa böcker – väldigt gärna. Både på papper, platta och med öronen.
Har lärt mig läsa – tidigt, kunde i alla fall när jag började skolan. (Första boken jag läste själv – Nalle Puh. Senaste boken jag läste ut – "Madonna i päls" av Sabahattin Ali.)
Läsa noter – hjälpligt, efter pianolektionerna.
Läsa kartan – blir ju nödvändigt ibland.
Läsa en bön – det är ingen vana jag har.
Läsa upp en dikt – det var jag riktigt bra på förr i tiden! Kan fortfarande en hel del Fröding utantill, tror jag. Och "Det eviga" av Tegnér som jag läste inför alla tusen elever i läroverket där jag gick.
Läsa som i plugga/studera – ja fast nån akademiker blev jag aldrig.
Gå och läsa (för prästen), delta i konfirmationsundervisning – det var en självklarhet i mina trakter.
Läsa in något i en mening – absolut, det kan göra samtal mer spännande!
Läsa mellan raderna – måste man göra emellanåt, precis som i svaret ovan.
Copyright Klimakteriehäxan
VACCINNATIONALISM
-I den allomfattande jakten på och kön för vaccin mot covid 19 dyker denna nya företeelse upp: länder konkurrerar om leveranserna speciellt sedan det visat sig att flera tillverkare har svårt att hålla det de lovat och alltså inte producerar vaccin i önskad takt. Misstankar om att budgivning ägt rum finns också. Dåligt för alla, vilket påpekas i en ledare i Dagens Nyheter idag. Själva ordet fick jag titta på två gånger innan jag förstod vad det stod i rubriken ... dagsaktuellt, hur som helst.
Oj! Det finns sannerligen ett gäng att välja på. Och faktum är att jag jobbat med förvånansvärt många av dem. Listade namnen en gång, slutade när jag kommit upp i etthundra jämnt, fast det blev fler. Naturligtvis har det varit kul samarbeten i varierande grad, men proffsen i den här yrkeskategorin är många!
Parkinson lyckades nästan alltid få till otroligt underhållande intervjuer med sina noggrant utvalda gäster, skratten var många, skämten förmodligen planerade i minsta detalj men tittaren förleddes att tro att det var spontana infall. Så skickligt! Många har försökt efterlikna Parkinson. Hittills har ingen kommit upp i samma klass.
Copyright Klimakteriehäxan
Lars Norén, en portalfigur i svenskt teaterliv, blev ännu ett offer för det eländiga coronaviruset. Han dog på sjukhus igår, 76 år gammal, efter ett långt liv som författare, dramatiker och regissör. Märkligt nog har jag upplevt honom på mycket nära håll!
Jag har skrutit om det förr, men upprepar det gärna: på mitt cv kan jag bland diverse annat också sätta "Norén-skådespelerska".
Det är alldeles sant. Rollen jag fick var en som kändes rätt enkel, för jag skulle spela journalist.
Det var förstås en ren tillfällighet att jag fick göra ett inhopp i skådespelarbranschen. Den omsusade Lars Norén hade skrivit manus till och skulle själv regissera "Ett sorts Hades" i en tv-uppsättning (1996). Han sa till produktionsledningen att han behövde tips på en kvinnlig reporter, och fick mitt namn. /.../
Det handlade om seriemördare. Den våldsman jag skulle intervjua spelades av Peter Stormare. /.../
Så blev det dags för inspelning. /.../
En tagning räckte. Själva inspelningen var över på en bråkdel av den tid det tagit mig i sminket. Lite snopet kändes det att så snart gå tillbaka till den där logen som jag inte hunnit njuta av, ta ytterkläderna och knalla ut genom dörrarna. /.../
Men på mitt cv står det kvar: jag har faktiskt jobbat med en av svensk teaters verkligt stora. ./.
I storsäljaren Arto Paasilinnas "Kollektivt självmord" (Hurmaava Joukkoitsemurha) samlas ett gäng människor som tröttnat på livet. De sätter sig på en buss och börjar en lång resa i jakten på bästa stället att göra slut på alltihop, inklusive sig själva. Halsbrytande historia! Paasilinna var i mitt tycke en väldigt ojämn författare. Den här romanen är ok men absolut inte hans bästa. Det är (kanske) "Harens år"!
 |
| Årets bok 2020. |
För "Där kräftorna sjunger" (Where the Crawdads Sing) av Delia Owens är båtar väldigt viktiga, en finns redan på omslaget. Bokens huvudperson får redan som mycket liten klara sig bäst hon kan med en dålig motorbåt, men utan den skulle hon inte överleva. Och livet igenom är båten en av hennes bästa "vänner". Bra läsning!
En bil som inte längre går att få igång motorn på är "hemma" för en ung mamma och hennes lilla dotter i "Gun. Love" av Jennifer Clement. Nyss var mamman en rikemansdotter med livet på en räkmacka, men snart är hon på väg utför, det är brant och går snabbt. Och naturligtvis kommer barnet i kläm. En historia som berör, inte minst för att man vet att många människor i fattiga områden i USA verkligen bor på parkeringsplatser under usla förhållanden.
Det där är alltså tre böcker jag läst och gillat. En annan "fordonsbok" står sedan länge oläst i hyllan och väntar: "En kort berättelse om traktorer på ukrainska" (A Short History of Tractors in Ukrainian). Det är den ukrainsk-engelska författaren Marina Lewyckas debutroman och jag har hört många goda ord om den. Titeln lockar faktiskt! Jo, jag ska nog ta tag i den. Också.
 |
| Hade tänkt hitta en cykelbok men kom bara på "Visst kan Lotta cykla" av Astrid Lindgren och den har jag nog inte läst! Men en fin cykelbrosch har jag! |
Så kom vändningen, fast jag vet inte varifrån. Men jag köpte garn och stickade en ulltröja i vitt och ljusblått, med matchande tumvantar. Sedan var jag fast! Det blev koftor och västar och till och med skojiga strumpor till pappa, det blev virkad sommarklänning med djärv urringning, egendesignade kjolar och blusar, det blev virkad bikini också. Sjalar, trekantiga, och halsdukar, avlånga. Grytlappar, gärna i våffelteknik. Till och med babykläder till någon liten släkting.
Men i slutändan blev det ändå mest broderier. Föll pladask för danska Clara Waever och hennes fantastiska blommönster, i korsstygn. Tvekade inte inför vare sig plattsöm, stjälkstygn, myrgång, knutar eller hålsöm. Kråkspark prydde också någon enstaka sak. Gjorde fritt broderi på tyg som blev en väska.
Senare breddade jag mitt register. Vävde. Vaxade geometriska mönster på lakansväv och gjorde batik. Av resterna från en grön sammetsklänning skapade jag i högst personlig applikationsteknik en julbonad i form av en stiliserad gran, det var på slutet av 60-talet och jag har haft den uppe varenda julhelg sedan dess.
Intressant nog slutförde jag oftast mina projekt i yngre dagar. På senare år blev det allt oftare UFO:s, alltså UnFinished Objects. Dåliga samveten med halva mönstret avklarat, ingen fåll, lösa garnändar. Och nu har jag plötsligt hittat ett oavslutat "verk" som förvånar mig, för det liknar inte alls sådant jag brukade kasta mig över med lust och energi.
Jag kan misstänka att materialet till de här två "tavlorna" på stramalj, att brodera med svart och vitt moulinégarn, var en välmenad present. Tror att man hade sådana på väggen kanske på 50-talet eller tidigt 60-tal? I svart eller guldfärgad ram. Är ganska säker på att jag inte köpt dem själv. Likväl har jag lagt ner ett inte så litet antal timmar på dem, trätt på nålen gång efter gång, satt dit stygn efter stygn.
Men jag gick inte i mål. Det blev ett UFO. Pojkbilden är klar, men flickan saknar kanske femtio korsstygn längst ute i överkanten. Varför slutade jag när jag ändå hade kommit så långt? Inte en aning, det är mitt svar. Sedan blev de båda uppenbarligen bara liggande.
Nu överväger jag allvarligt att leta upp lite svart garn och göra klart, det är ju ingenting svårt alls. Fast en fråga återstår: vad i all världen ska jag göra med dem sedan? Köpa ramar, sätta på väggen som det var tänkt? Knappast. Lägga i soporna?
Nej, slänga bort dem kan jag nog inte, även om det vore rationellt. Respekten för handarbete, andras lika väl som mitt eget, är för grundmurad. Tar gärna emot förslag på hur jag ska använda pojken och flickan, två romantiska figurer från forntiden, men med ytterst oklar proveniens och en ännu suddigare framtid.
Copyright Klimakteriehäxan
Och jag ska inte klaga, så vitt jag förstår har jag tjänat in en hygglig åldersförsäkring som ska räcka ytterligare några år. Vilket inte hindrar att jag kan bli fly förb-d när jag ser hur näringslivstoppar som gjort bort sig totalt sparkas med otroliga fallskärmsavtal, med "belöning" ända fram till pensioneringen. De behöver aldrig öppna något kuvert från skattemyndigheten.
Eller ta bara den otrolige Dan Eliasson, som lyckats spara semester värd 900 000 spänn! Där jag jobbade fanns en tydlig gräns för hur mycket semester man fick spara. I Eliassons fall lär väl pensionen (han fyller 60 i år) också bli en toppnotering. Gissa hur välförtjänt jag tycker att det är ...
Med tanke på sådana herrar och deras inkomster framstår dock Expressens nyhetsvärdering som lite lätt märklig. För om sanningen ska fram är väl påståendet att ett helt liv av arbete inte lönar sig särskilt bra en ganska gammal nyhet för väldigt många.
En sak glädjer jag mig åt i alla fall: att kuvertet stärker mig i min fasta tro att det inte heter "oranga" eller "orangea" ibland utan att färgen är och förblir "orange". President Trump, som gått under öknamnet "Orange 45" ska vi förhoppningsvis också slippa nu. Men roligare än så blir det inte.
Ändå kan man roa sig med att högtidlighålla Skyltsöndagen, bloggprojektet som fått tak över huvudet hos BP.
 |
| I brist på nytaget: en kär repris från förr. |
... har så sakteliga redan börjat skymta fram! Solen lyser i dag och även om det blåser rejält känns det rätt trevligt. Lägg till de första snödropparna som visat sig, inte för mig men i min kompis trädgård (en liten bit norr om Stockholm) och vi kan kanske våga se framtiden an med tillförsikt!
 |
| Foto Ulla Tegelmark |
Ocean Vuong är en 32 årig författare med rötterna i Vietnam, men också med amerikanskt påbrå: hans mormor blev gravid med en soldat från USA. Ocean kom med sina föräldrar till USA som tvååring. Ingen av föräldrarna kunde läsa eller skriva. Inte världens bästa start, kan man tycka, men denne unge man har funnit sin väg och dessutom gjort braksuccé med romandebuten "En stund är vi vackra på jorden" ( On Earth We´re Briefly Gorgeous). Poesi hade han fått utgiven tidigare. Jag har köpt boken, men inte hunnit läsa den än.
En stol är inte längre en stol utan det är en stol där din mamma hade kunnat sitta om hon fortfarande fanns.
Copyright Klimakteriehäxan
Fem frågor på fredagar kommer från Elisa Matilda:
 |
| Granen står så grön och grann i stugan ... men tomtarna är borta. |
Vilka magiska ord skulle det kunna handla om? Det står helt still i min hjärna. Finns det ord som lockar mig? Visst, jag har blivit nyfiken på böcker på grund av titeln. Som "Att rosta bröd" (Making Toast), tydligt inte en kokbok. Den visade sig handla om en familj i kris, och den var inte bra, alldeles för privat, byggde på självupplevda händelser. "Stilla liv med hackspett" (Still Life with Woodpecker) av Tom Robbins gillade jag däremot, fångad av både titel och omslag, men det betyder inte att jag per automatik vill läsa mer hackspett-relaterad text.
I mitt fall tror jag att det helt enkelt mest handlar om författarnamnet. Det kan vara någon jag läst och verkligen gillat, eller någon jag läst/hört om (i tidning, tv, radio eller i nån blogg) och lagt på minnet. Så svaret på helgfrågan denna gång bör väl helt enkelt vara ett kort "nej". Jag fortsätter treva i blindo ... med rätt hyggligt resultat!
Copyright Klimakteriehäxan
Hur söker man tröst när en livshotande pandemi lurar runt hörnet? Vi har fått svaret nu, när summeringarna av saker som hände 2020 trillar in:
Svensken i sin påbjudna isolering tog en glass och tittade på tv.
Kanske slickade vi i oss de där glassarna medan vi satt i tv-soffan. Streamingtjänsten Netflix fick 8,5 miljoner nya prenumeranter, långt fler än man räknat med. Även HBO och Disney-kanalen har växt rejält. Utbudet är enormt, och det kommer nytillskott hela tiden. En Netflix-favorit just nu är svenska "Kärlek och anarki", en tämligen galen serie av Lisa Langseth.
Copyright Klimakteriehäxan
 |
| "You have no idea how much it costs to look this cheap ..." ett av hennes vanligaste skämt. Men hon är väl rätt snygg ändå? |
Hur man bär sig åt för att inte beundra denna människa övergår mitt förstånd. För egen del har jag flera av hennes album, har sett filmer ("9 to 5"!), avnjutit henne i tv och minsann varit på två konserter med henne i Globen. Så har hon också sin egen etikett här på bloggen. För en Klimakteriehäxa är hon, i ordets allra bästa bemärkelse. Hoppas hon har en härlig födelsedag!
Copyright Klimakteriehäxan
Böcker med titlar som börjar på S ska man finna i denna veckas tisdagstrio, så har Ugglan bestämt.
Det visar sig att det finns otrolig många boktitlar som börjar på just den bokstaven! Både klassiker (Skattkammarön, Svindlande höjder) och nyskrivet. Jag bestämmer mig för att hålla mig till moderna svenska böcker i alla fall. Det blir en triss i ess, med S!
Karin Alvtegen, nu sorgligen alltför sjuk för att orka skriva nytt, valde S som temabokstav i sina titlar. Jag tycker de är bra spänningsromaner allihop: "Svek", "Skuld", "Saknad", "Skugga" och "Skam".
"Sju dagar kvar att leva" är titeln på en utmärkt reportagebok om dödsstraffet i USA. Carina Bergfeldt skrev den innan hon började sin tv-karriär. Så om du tittar på henne som pratshow-värd på fredagarna kan du kanske tycka det är kul att stifta bekantskap med hennes seriösare sida i tryck. Man läser den som en roman, faktiskt.
Copyright Klimakteriehäxan
Hon är en idol vars stjärnglans inte bleknar. Plikttrogen, kärleksfull, hjälpsam, håller reda på sina pengar och är sin mormors ljus och skatt i vardagen. Att hon måste ha halm i skorna för att inte förfrysa tårna är inget problem.
 |
| Ingrid Vang-Nyman tecknade Kajsa Kavat. |
Det är lätt att inse att världen skulle bli mycket bättre om den befolkades med många fler av hennes sort. Självuppoffrande, ständigt glada, alltid redo, mer än någon scout. Ändå verkar hon vara ganska bortglömd.
Jag tänker på Kajsa Kavat. Hon har oförtjänt kommit i skymundan av flera av sina kollegor, framför allt har Pippi Långstrump klivit förbi henne på berömdhetsskalan. Men det har väl också Lotta på Bråkmakargatan gjort. Sak samma med Ronja Rövardotter. Tjorven, alltid med en busig glimt i ögat. Varför har ingen lyft fram Kajsa mer? Är hon helt enkelt för snäll?
Filmen om Kajsa kom 1989, men jag tror den gått de flesta av oss förbi. Det är en kortfilm, jag har inte sett den, trots "tunga" skådespelarnamn som Harriet Andersson, Mimi Pollak och Birgitta Andersson, och trots att Ingmar Bergmans son Daniel regisserade efter ett manus skrivet av Astrid Lindgren själv.
Ingen har väl som Astrid gett oss så många härliga tjejer att umgås med i fiktionens form. Men nu tycker jag faktiskt att det är dags att lyfta fram Kajsa Kavat, denna ljuvliga unge, som fyllde 70 ifjol.
Texten om henne är naturligtvis också översatt till andra språk än svenska, men då lyckas hon (av lättförklarliga skäl) inte behålla sitt namn. I Danmark heter hon Kitte Kry, och på norska kallas hon Koste-Kari.
I tider av mängder med våld, svält och annat elände är det upplyftande att stifta bekantskap med en sån människa som Kajsa, en som skulle kunna funka som förebild för både stora och små. Det är dags att leta upp den där boken nu, i hyllan eller på biblioteket, och kanske kan man hitta filmen också?
Copyright Klimakteriehäxan
Förstår den moderna människan/bokläsaren Selma Lagerlöfs ord?
Det är Svenska Dagbladet som ställer frågan i en quiz i dagens tidning och radar upp några uttryck som förvisso inte används i dagligt tal av folk som är födda efter 1980, men ord som prytt sin plats i Selmas fantastiska livsverk. Tio ord lyfts fram, och man får tre svarsalternativ att välja mellan:
levebröd |
| Selma som bokstöd. Design Jan Landqvist. |
Jag hade inget problem med något av dem, men det kan förstås dels bero på min ålder, dels på att jag är född värmlänning precis som Selma. Tyvärr hittar jag inte quizzet på nätet, men jag lovar komma med rätta svaret om någon undrar och känner sig tveksam. Skriv i en kommentar i så fall!
Copyright Klimakteriehäxan
UPPDATERING: Nu finns alla orden förklarade i en kommentar här nedan.
Lyssnar just nu på romanen "Madonna i päls" (Kürk Mantolu Madonna) av den turkiske författaren Sabahattin Ali. Den finns som radioföljetong och jag nappade för det kändes som något ganska exotiskt! Författaren kom ihop sig med Atatürk och hamnade i fängelse. 1948 mördades han, oklart varför, bara 41 år gammal. Nu, mer än sjuttio år senare, har hans böcker återupptäckts och blivit storsäljare i Turkiet. Och eftersom jag på lördagar numera är på jakt efter Veckans mening, något jag nyss läst och som fått mig att stanna upp ett ögonblick extra, hamnade jag "rätt". Veckans mening är ett påfund från Skriv-Robert och detta hittade jag att bidra med (och tyvärr kanske att känna igen sig i?):
När en vän eller bekant råkar ut för en olycka är vår första reaktion lättnad över att ödet inte drabbat oss själva, och därför visar vi oss gärna medlidsamma och förstående mot de stackare som råkat illa ut i vårt ställe.
Copyright Klimakteriehäxan
Hon kallar det för "frågor från ingenstans", Elisa Matilda, när hon levererar fem nya fredagsfrågor. Det blir lite på temat "gott och blandat".
 |
| Fortsatt vit vinter! |
 |
| Var på vippen att glömma: det är Tulpanens dag i dag! Hurra! |
Biobranschen har redovisat besöksstatistiken för fjolåret. Antalet svenskar som valt att se en film på biograf krympte dramatiskt, från ungefär 16 miljoner till 5. Ett tapp på ELVA MILJONER! Inte undra på då att streamingtjänsterna går desto bättre, i pandemins tidevarv. För väldigt många, både nya och gamla, långfilmer går att se i tv:n där hemma, alla serier oräknade. Här kommer tips om en till!
Minns ni filmen "En oväntad vänskap"? En fransk feelgoodhistoria om en rullstolsburen man som behöver en assistent. Omar Sy spelar den unge mannen, lite kriminell och med senegalesisk bakgrund, som tar jobbet och förvandlar hela livet för den handikappade men stenrike mannen.
Tio år har gått sedan filmen hade premiär och succén blev enorm. Förmodligen är det den mest framgångsrika franska filmen någonsin. Att den bygger på en sann historia gjorde inte saken sämre. Den självbiografiska boken "En oväntad vänskap" (Tu as changé ma vie) kom ut efter filmen. Abdel Sellou skrev den sedan han "stått modell" för Omar Sys roll.
 |
| Bild från Netflix |
Den gamla serien har jag inget minne av att ha sett, men den moderna är jag fast i! Fem avsnitt finns, fem till ska komma. Hittills har jag sett tre. Härligt med kombinationen av humor, klurighet, it-mystik och värme, kryddat med ganska oblodig kriminalitet! Allt mycket sinnrikt uttänkt. Den här ovanligt mysiga boven rör sig dessutom i fina parisiska miljöer. Första delen utspelar sig minsann i självaste Louvren, till och med Mona Lisa skymtar förbi!
Tänk om man rent av skulle ta och leta upp någon av böckerna om den "ursprunglige" Arsène Lupin? Det finns många, och man verkar också kunna hitta dem som e-böcker.
Och om du blev sugen på den gamla filmen så finns "En oväntad vänskap" här, på Netflix. En klar humörhöjare, ja jag vågar nästa säga ett lyckopiller!
Copyright Klimakteriehäxan
Fast det finns också böcker som bara blir för mycket. För töntigt språk, ideligen återkommande "interna monologer" (i kursiv stil!) som man inte ens vet vem som levererar, alltför förutsägbar handling, huvudpersoner som inte går att tro på. Och ibland sida upp och sida ner med beskrivning av diverse heminredningsdetaljer.
I mötet med en sådan bok ger jag upp. Den omtalade och fläckvis hyllade bok jag senast fick lust att slänga i väggen men nöjde mig med att lägga bort, det är Katarina Frostenssons "K". Fast jag läste mer än en tredjedel, så kom inte och säg att jag inte gav den chansen!
Det händer också att jag tar paus i en bok, inte för att jag tycker att den är dålig, men för att den är i tjockaste laget, blir för krävande på något sätt. Men då försöker jag återvända till den när jag "tagit igen mig", läst något lättsamt.
Sedan händer det att jag när jag kommit till sista sidan i en roman faktiskt önskar att jag hade lagt av tidigare. Ett sentida exempel på det är Nobel-prisade Olga Tocarczuks "Styr din plog över de dödas ben".
Eftersom det är torsdag och helgen väntar runt hörnet finns också en helgfråga att besvara från Mia i bokhörnan, nämligen denna: När ska man ge upp en bok man inte tycker om? Ja när är det dags? Verkligen svårt att ge ett generellt svar på det. Men har man läst mer än femtio sidor tycker jag man har gett historien en chans.
Mia slänger sin vana trogen in en extra liten fråga också: Brukar du gå på releaser? Digitalt eller Irl? Tackar gärna ja om jag får en inbjudan, men de duggar inte särskilt tätt numera. Och digitalt – nä, då får det nog vara, faktiskt. Vilket betyder att det inte blir några boksläppspartyn på länge än, åtminstone inte för min del.
 |
| Julkorten kom sent den här gången. Bra läsväder i alla fall! |
FOLIEHATT
-De dyker upp både här och där, de där besvärliga figurerna. Själva ordet är ungefär tio år gammalt, men har fått ny aktualitet i samband med all uppståndelse kring Donald Trump. Det är ett nedsättande ord för att beskriva en person som anammar, sprider och tror på pseudovetenskap, konspirationsteorier, hyser ogrundade uppfattningar som man förvisso ibland delar med andra, men ibland inte. Personen vägrar också att ta emot existerande bevis för att hen har fel, blir vederbörande motsagd studsar argumenten mot (den iofs osynliga) metallmössan .... Källkritik är inte ett ord som ingår i en foliehatts ordförråd.
Vad tar det åt folk? Har de gått och blivit heltokiga? Ja, något har hänt. Något som fått (de frivilliga) vinterbadarna att bli fler, många fler. Och nu talar jag förstås inte om dem som tar sitt dopp på Kanarieöarna, tillsammans med Dan Eliasson och andra oförsiktiga (väldigt snällt ord) turister ...
Varje gång jag promenerar längs Årstaviken, och det gör jag ju nästan dagligen, ser jag folk som hoppar i eller åtminstone sänker sig ner i vattnet. Ser nyhetsrapportering om vinterbadare som medger att de visserligen blir kalla om fötterna, men hävdar att femgradig vätska runt kroppen är "skönt". Såg en i ett tv-inslag som faktiskt simmade runt en stund!
Pratar med en kollega som varit med om att starta en vinterbadargrupp i en svensk småstad. Varje måndag klockan 17 är det samling. De blev nästan hundra medlemmar i sin Facebook-grupp på en vecka (även om inte alla kommer varje måndag). Alla hoppas de på positiva effekter för hälsan.
Visst, jag har också badat i en isvak, men det var verkligen inte frivilligt. Går sedan dess inte ut på naturis. Känner inte minsta dragning till ett dopp så här års ens när det är isfritt. Fast jag sommartid verkligen älskar att bada!
Nej, vinterbad kommer jag aldrig att förstå mig på. Får inte folk hjärtinfarkt eller någon annat fatal effekt av den dramatiska temperatursänkningen? Men ok, det finns fina vintersimmare också. De lär visst inte ens bli kalla om fötterna.
 |
| Vintersimmare i Årstaviken i går. |
Här tvekar jag lite om svaret, det finns flera att välja på. Indien eller Nigeria exempelvis? Något latinamerikanskt borde ju ligga mitt hjärta nära? Men jag väljer Nigeria. Främst för Chimamanda Ngozi Adichies skull, men Chigozie Obioma och Ayòbámi Adébáyò har jag också läst med stor behållning (fast deras namn är krångliga ...).
Nigeria är med sina ungefär 200 miljoner invånare Afrikas folkrikaste land och världens sjunde, så det vore ju konstigt om det bland så många människor inte föddes lysande skribenter! Fast det gör det alltså, åtminstone i mitt (och många andras) tycke.
 |
| Tack snälla Tomten för i år! Nu får du och alla dina kollegor ledigt ett bra tag. Vi ses nog igen, nån gång i december, och då hoppas vi alla att världen har blivit ett vänligare ställe. Samla kraft, du kommer att behövas på nytt, med mer ljus, värme och kärlek! I väntan på vårt återseende tar vi oss en liten semla ... |