Den flickan borde verkligen skämmas!

 Varför kommer hon aldrig, Klara Gulla?
Del av miniatyrlandskap som funnits att se i Berättarladan i Sunne, där
Västanå teater spelat sin version av Selma Lagerlöfs historia i sommar.
Konstverket gjort av Per Furå och Marianne Skagerlind Furå.

Har just avslutat en omläsning av en roman som jag brukar påstå är en av mina absoluta favoritböcker: "Kejsarn av Portugallien", skriven av Selma Lagerlöf och först publicerad 1914, alltså för ganska länge sedan ... Sedan dess har den kommit ut i massor av olika upplagor och uppenbarligen är det fler än jag som gärna läser den även så här på 2020-talet.

Första gången jag fick den i mina händer var jag bara barn och jag engagerade mig starkt i Klara Gullas öde. Kunde inte förstå varför man missunnade flickan den röda klänningen, sydd av tyget hon fått i present, och jag begrep heller aldrig varför man inte tyckte att hon kunde få ha lite trevligt i Stockholm, i nya fina kläder. Det skulle väl vem som helst gilla!?! Vad hon egentligen hade för sig i huvudstaden fick man ju egentligen aldrig veta.

När jag sedan läste boken igen, vid vuxen ålder, greps jag djupt av den kärlek som Jan i Skrolycka känner för sitt enda barn, flickan som i ett ögonblick vände upp och ner på hela hans liv och gjorde honom till en stolt och lycklig pappa. Jag har sörjt med honom när dottern uppenbarligen struntat i den starka faderskärleken, jag har väntat på hennes återkomst med honom vid bryggan där båten lägger till, den båt som hon väl måste kliva av en dag? Har känt hur ofantligt djup hans sorg var.

Den starka sympatin för Kejsarn blev inte mindre när tv-serien med Ingvar Hirdwall sändes. Och så sent som nu i augusti såg jag historien i ännu en dramatiserad version, då av Västanå teater med Rolf Degerlund i titelrollen. Också bra.

I min enfald har jag trott att jag "kunnat" den här historien utan och innan, men det visar sig att jag har lyckats glömma många detaljer, ett och annat sidospår, udda figurer och "cliffhangers" som Selma Lagerlöf strött in (fast de inte fått sin benämning vid 1900-talets början). Men faktum kvarstår: detta är en lysande bok, som verkligen tål omläsning! 

Dock har min inställning ändrats dramatiskt på en punkt. Från att ha varit Klara Gullas försvarare och vän till att ha sörjt hennes bortovaro tillsammans med pappan har jag nu kommit fram till en helt annan slutsats: Klara Gulla borde skämmas. Djupt. Hur kunde hon, väl medveten om hur viktig och älskad hon var av både mor och far, inte ens skicka dem ett vykort på jättelång tid? Åratal!!! Hur kunde hon tycka att hon inte behövde hälsa på dem i deras enkla hem, där hon fötts och växt upp under deras beskydd? Hur kunde hon strunta i dem? HUR KUNDE HON? (Och hur kunde Selma tillåta det?)

Får anta att min "nya" reaktion på berättelsen har med ett enkelt faktum att göra: min egen ändrade livssituation. För nu när jag fått egna barn och till och med barnbarn framstår det där sveket som ännu mycket större, rent av oändligt stort. Tänk om samma öde som drabbade Jan i Skrolycka skulle ha drabbat mig? Tror säkert att även jag skulle ha blivit galen.

Copyright Klimakteriehäxan