Veckans bild är tecknad

Har du någon gång undrat hur världens godaste macka ska vara beskaffad? Här ska du få svaret. För det finns ingen bättre smörgås än den som breds med smör på ett rostat ljust bröd. Som pålägg skivad mogen avocado och så lite flingsalt ovanpå. Mycket enklare kan det väl inte bli? Fick en sådan till frukost i dag, underbart!

Konstnären själv.

Inte vet jag när, men någon gång måste jag ha dragit det där "receptet" när äldsta barnbarnet varit i närheten. För nu har han – för första gången – förärat mig en teckning värd namnet. Och på den står vad den föreställer: "Farmor äter avokadomacka". Rätt stavat, märk väl! Detta barn älskar bokstäver, nu när han är fem har han redan kunnat läsa i två år och hans intresse för Alfapet är väckt. Kan dessutom lösa lite korsord när tillfälle ges. Undrar vad det ska bli av honom ... hoppas innerligt att lusten till språket håller i sig.

Den gångna veckan har jag alltså tillbringat i Barndomslandet med hela familjen. Bad, bärplockning, kurragömma, roliga böcker, skogspromenader, grillat, tårtkalas. Så härligt! Och därmed ganska lätt att hitta fem foton till Veckans bild, som Åke initierat som söndagsämne för oss bloggare.

Eftersom Dottern i dagarna fyller år men väljer att fira den med kompisar i stället för med oss i familjen passade vi på att göra en födelsedagstårta till henne, jag vill ju gärna göra det när någon av mina käraste lägger på en årsring. En sockerkaksbotten är självklar, men sedan var den stora frågan: jordgubbs- eller hallon på toppen av den vispade grädden?

Dottern valde hallon, och för att vara på den säkra sidan gick hon ut tidigt på morgonen och plockade dem själv ... Garneringen fick jag förstås förnämlig hjälp med. Riktigt god blev den också!

 

"Självplock" av jordgubbar är en annan återkommande programpunkt när vi samlar familjen i Barndomslandet. I år var bären visserligen dyra och inte ens superfina, men det är ju ändå ett litet äventyr och man kan peta i sig rätt många medan man är på väg att fylla sin lilla hink ... det gäller både stora och små!

 Baddags: pappa, barn, farmor. Dottern tog bilden.

Copyright Klimakteriehäxan

Just nu i augusti

Hej och välkommen augusti! Har tagit mig för att göra en liten lägesrapport när det är dags för månadsskifte. På fem punkter gör jag nedslag. Har inte hunnit med så många än, men tänkte att det skulle bli en vana – därtill inspirerad av bloggen Kulturkollo.

Just nu läser jag "Vrålstark & skiträdd", Marie Göranzons livsberättelse. Men jag har också börjat ännu en omläsning av Selma Lagerlöfs "Kejsarn av Portugallien", inspirerad av att ha sett den i teaterversion på scenen i Berättarladan i Sunne. Det är en helt fantastisk roman, och ändå av det mindre formatet.

Just nu lyssnar jag på romanen "Fallvatten" i bilen tillsammans med Maken. Det är något så originellt som en svensk katastrofhistoria, av Mikael Niemi. Dramatisk! Författaren läser själv.  
På promenad har jag sällskap av Karolina Ramqvists "Bröd och mjölk", en betydligt stillsammare historia, och undrar om jag skulle vilja ha risgrynspudding? Den maträtten är viktig i boken!

Just nu tittar jag på tv-serien "Bergerac" (SVT Play). Sex avsnitt, upplösningen är nära i denna polishistoria om kommissarien med personliga problem såväl i familjen som med missbruk (de verkar numera alltid ingå), körigt på jobbet och en kombination av mord och kidnappning ... underhållande men långt ifrån omistligt.

Just nu njuter jag av en tystnad och ett lugn som inte alla stora städer kan erbjuda. Stockholm kan.

Just nu längtar jag efter lite fler dopp i sjön. Vill verkligen inte att sommarvädret ska vara slut! Tror inte att det är det heller. 

Om du hänger på och vill dela med dig av en snabbis om dagsläget så här i inledningen av den nya månaden kan du väl berätta det – med länk  – i en kommentar här nedan?

Här står han, Kejsarn av Portugallien, på bryggan och väntar på att hans
dotter ska komma med båten. Del av miniatyrlandskap som finns att se i
Berättarladan i Sunne,  där Västanå teater spelar sin version av Selma Lagerlöfs
historia hela augusti. Landskapet är ett härligt konstverk gjort av Per Furå och
Marianne Skagerlind Furå.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om kvinnors utseende

Visst finns det väl alltid en mening man nyligen läst, en mening som stannat lite extra kvar i minnet? Den kan vara briljant formulerad, jätteklok och tänkvärd eller varför inte rolig? Skriv-Robert är den som  leder jakten på de där fynden. Meningen jag utser till Veckans är i alla fall inte snäll, men den kan absolut uppfattas som sanningsenlig. Det är Ed McBain som låter sin (manlige) huvudperson i romanen "Dröjaren" (He Who Hesitates) beskriva en kvinna han råkar få syn på. I det här fallet ser läsaren definitivt vad han ser, detalj efter detalj ... 

Han såg på hennes rygg när hon gick tvärs över lokalen och tänkte att en del kvinnor inte hade någonting alls, de hade inte vackra ansikten och inte snygga ben och inte skapliga bröst och till och med bakifrån såg de mest ut som lastbilschaufförer.

Copyright Klimakteriehäxan

Sådan blev sommaren

Blir det ännu ett äppelår? Daggen (eller regnet) får karten att se ut som något
hovjuveleraren har skapat ... Klicka för större bild, det lönar sig!

Elisa Matilda är tillbaka vid datorn igen efter ett sommaruppehåll. Det har resulterat i fem pinfärska fredagsfrågor, med fokus om den tid som just varit!

1. Vad var du orolig för i början av sommaren som inte blev något alls? Myggor och bromsar, knott och fästingar. De har lyst med sin frånvaro, saknade av ingen.
2. Vad har du unnat dig mer av än vanligt? Tror det sanna svaret är vin. Till god mat.
3. Vad har varit sommarens vackraste utsikt? Barnbarnen på stranden vid viken i Barndomslandet. Den utsikten är fin även utan barnbarn!
4. Vad har du fått nog av den här sommaren? Trettio graders värme. Jag nöjer mig med lite färre.
5. Vad gav/ger dig verklig vila i sommar? Några fina kvällar som tillåtit (lättlagad) middag på verandan i Barndomslandet. Fågelsång, dopp i sjön.

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om makt

Jag säger att jag inte har makt. Men det har jag. Den tar jag.
Efter 50 fyllda sträckte jag på mig. Blev människa mer än kvinna.

-Marie Göranzon, fantastisk skådespelare med ett otroligt långt och innehållsrikt cv, sammanfattar sin syn på hur hon utvecklats, från skiträdd till den vrålstarka person hon är i dag, 82 år gammal. Citatet är hämtat ur inledningen på boken "Vrålstark & skiträdd" i vilken Göranzon berättar om sitt liv, nedtecknat av Stina Jofs. Visst är hon värd att ta efter!

Se upp igen!

Dags att komma med en liten upprepning, en påminnelse i all enkelhet: glöm inte att höja blicken när du är ute och går! Kanske får du syn på en flygande fågel eller ett spännande moln? En luftballong? Eller en regnbåge rent av? De förekommer förvisso inte varje dag. Men de där tornen som höjer sig över de andra taken, de står där oavsett årstid, väder och vind. Och de kan faktiskt vara värda ett ögonkast eller två.

Ofta har de något att berätta, och även om deras historia är okänd kan man låta fantasin spela ... sitter det inte en inlåst prinsessa där bakom de smala fönstren i muren? Har ett kärlekspar klättrat allra högst upp och ristat in ett hjärta med sina namn, i protest mot att deras lycka är hotad? 

Eller så handlar det helt enkelt om något så prosaiskt och oromantiskt som en gammal brandstation som fick ett högt torn för att de våta slangarna skulle torka, inför nästa utryckning. Det är i alla fall sanningen om det första tornet här nedan. De följande tre finns i huvudstaden.

1904 byggdes Arvikas stadshus. Där inrymdes både polis och brandkår.

 

Nu är vi på Kungsholmen i Stockholm, nära St Eriksbron.

När arkitekter tänkte "torn" tänkte de ofta "kupol" verkar det som. Det här står på
andra sidan St Eriksbron. 

Här ett torn av det trindare slaget ... Huset ligger vid Odengatan, nära Vasaparken.

Copyright Klimakteriehäxan

Vilda djur att gilla

Slut på sommaruppehållet för Tisdagstrion! Skriv-Robert är tillbaka i selen och ger rovdjur som nyckelord för höstterminsstarten.

Böckerna om Tarzan av Edgar Rice Burroghs har kvaliteter som lätt drunknar i en annan djungel, seriedjungeln. När jag läste "Tarzan of the Apes" som var först ut i serien (1914) blev jag helt förtjust! För att inte tala om filmen "Greystoke" där aporna var totalt charmerande!

"Löpa varg" av Kerstin Ekman är en hyllad roman av det lilla formatet om miljö, djur och liv i samklang med naturen. 

"Född fri – lejonet Elsa" (Born Free) värmer hjärtat på alla djurvänner. Joy Adamson skrev om lejonungen som hon "adopterade" men som sedan, när hon blivit vuxen, framgångsrikt återbördades till ett liv i frihet. 

Vill slänga med en djurhistoria som inte handlar om ett riktigt vilddjur. Men vild och herrelös var han, Arthur, hunden som blev medlem i det svenska laget som tävlade i multisport en gång i Ecuador. Arthur fick följa med till Sverige, han (och husse Mikael Lindnord) blev världsberömda på köpet. Flera böcker, många tv-soffor och till och med långfilm blev det om en underbar vovve!

Copyright Klimakteriehäxan

Språklektion från 1800-talet

Dags för en ny språklektion. Bara att börja öva för den som vill kommunicera på solfjädersspråket! Vi börjar grundläggande, med "ja" och "nej", viktiga besked även på 1800-talet där nedanstående "ord" ska ha använts i solfjädersspråket, om man får tro Wikipedia. Och det får man väl?

• Att placera den öppna solfjädern mot höger kind: Ja.
• Att placera den öppna solfjädern mot vänster kind: Nej.
• Att placera sin hand över hjärtat, och hålla solfjädern öppen framför ögonen: Jag älskar dig.
• Att erbjuda golvet intill sig med solfjädern: Kom närmre mig.
• Att pressa en öppen solfjäder med båda sina händer emot sitt bröst och långsamt lyfta blicken: Jag ber ödmjukt om förlåtelse.
• Att titta på en stängd solfjäder: Jag tänker på dig hela tiden.
• Att argt stänga solfjädern och vända den febrilt i handen: Jag är arg på dig.
• Att peka på en stol med stängd solfjäder: Sitt bredvid mig.
• Att peka på en stol med öppen solfjäder: Nu är det nog. Du tråkar ut mig.
• Att flera gånger peka mot pannan med stängd solfjäder: Är du galen?
• Att vifta med den öppna solfjädern mot sig själv: Dansa med mig.
• Att gömma vänster handflata med en öppen solfjäder hållen i höger hand: Håll det  hemligt.

Ber samtidigt att få presentera min mest hysteriska solfjäder ... turkosa fjädrar att vifta med, även om man kanske får välja "rätt" tillfälle att använda den  ... Älskar färgen! Det var den (i Stockholm saligen insomnade) skojiga butikskedjan Accessorize som sålde dem, rätt länge sedan nu. Men solfjädern har jag som synes behållit!

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om kärleken till en bil

Att ha en bil runt sin kropp, det var som att klä på sig. Att bli skyddad mot omvärlden. Att inte längre vara naken. Skuldrorna blev bredare, livet fick plötsligt en framåtriktning. Som hos alla vana bilförare kändes gränsen mellan kroppen och bilen allt vagare för att tidvis helt försvinna. Karossen blev en del av ens ansikte. /.../  Folk som inte tog hand om sin bil tog heller inte hand om sin kropp. Det stämde alltid. En kvinna som körde en otvättad bil skulle han aldrig bli intim med. /.../ Varje anständig bilägare borde ha en minidammsugare i sidofacket.

-Nog har vi väl alla någon gång stött på en bilägare som behandlat sitt åk med största tänkbara respekt och kärlek, varmast möjliga känslor helt enkelt! Här är det Mikael Niemi som i sin bok "Fallvatten" beskriver Adolf, en man i 40-årsåldern, och hans tankar kring sin Saab.

Söndagsskylt

 God söndag! Eftersom Christian håller liv i bloggprojektet Skyltsöndag kunde jag inte låta bli att föreviga detta motiv, jag fann det helt oemotståndligt. Vare sig man har hjärtat till höger eller till vänster eller någonstans mitt i behöver man ta sig en funderare ... vilket håll ska man egentligen gå åt?

Skylten sitter i Berättarladan, teaterlokalen i utkanten av Sunne dit folk strömmar för att se historien om "Kejsarn av Portugallien" så som Västanå teater väljer att berätta den. Och ja, det blir rätt sida av salongen om man följer skyltningen!

Copyright Klimakteriehäxan

Rött är färgen för dagen

Foto Västanå Teater

En röd klänning spelar stor roll i Selma Lagerlöfs roman "Kejsaren av Portugallien". Boken gestaltas för närvarande på scenen i Berättarladan i värmländska Sunne, där Västanå teater huserar.

Det är Jan i Skrolyckas dotter som har en fin klänning i dyrt rött tyg, ett tyg hon fått i present. Alla hemma i byn fnyser. Alla utom hennes föräldrar tycker att klänningen är för fin för den fattiga tösen. Men hon får utan tvekan lust till mer vackra ting! Och nästa gång hon kom finklädd hade hon "förtjänat" sina kläder på ett olämpligt sätt. När jag läste boken första gången förstod jag inte alls varför man inte unnade tjejen de där plaggen. Tyckte bara att folk var elaka. Ordet prostitution hade jag aldrig hört. Jag var som ni förstår rätt ung ...

I går såg jag den nya föreställningen, med Klara Fina Gulleborg i röd klänning (design Inger Hallström Stinnerbom) och det var ett angenämt återseende, eftersom detta är en av mina absoluta favoritromaner. Passade extra bra dessutom eftersom Åke, som vill att vi andra bloggare ska "hoppa på tåget" och att tågbiljetten denna lördag ska vara just röd.

Berättarladan bjuder inte bara på bra skådespel och häftig musik den här sommaren utan också på ett speciellt miniatyrlandskap där historien kan tänkas utspela sig. Och naturligtvis är många av husen faluröda! Lägg därtill kossor av den pålitliga rasen SRB, alltså Svensk röd och vit boskap, och färgkravet är välfyllt! 

Sjön Fryken utgör blå bakgrund, granarna står gröna och granna och missa inte den fenomenala vedtraven, upplagd efter konstens alla regler! Miniatyrlandskapet har gjorts av Per Furå och Marianne Skagerlind Furå och för att ni ska få en idé om storleken är korna sisådär fem centimeter höga. Ett kul konstverk, flera meter långt!

Copyright Klimakteriehäxan

Kan det vara en Picasso?

En enda av mina solfjädrar är signerad. Det är ännu en present, en vinnare jag fick överta när tidningen Ultima Hora på Mallorca haft tävling om "Årets solfjäder" och delat ut såna till sina prenumeranter. 

Jag tycker det står "M. Mott." på den. Har skrivit till tidningen och, på min bästa spanska, bett om svar på tre frågor: Har man fortfarande den här tävlingen? Vilket år vann den på bilden? Och vem är upphovspersonen? Några veckor har gått, jag har inget svar fått.

Frågar i brist på andra källor efter "M. Mott, konstnär, Spanien", på nätet. Får svar från AI: "M. Mott är inte en känd spansk konstnär. Det verkar som om du kanske tänker på Pablo Picasso, som är en av de mest kända spanska konstnärerna."

Nu är det dock så att jag är alldeles alldeles säker på att Picasso inte designat, än mindre signerat min fina solfjäder. Tack ändå, M Mott, var du än finns, OM du finns? Kan tillägga att min tillit till den artificiella intelligensen inte ökade med denna erfarenhet.

Copyright Klimakteriehäxan

Att åka bil utan A/C

Knappen som gör skillnad!

Undrar hur många gånger jag har hört mig själv säga att jag inte begriper hur man stod ut med att åka bil i sommarvärme innan våra fordon försågs med luftkonditionering. Det går faktiskt inte att förstå. Så effektiv som den där A/C:n är! Man kör några hundra meter och kupén är lagom sval direkt. 

I går dallrade temperaturen kring 30-gradersstrecket på Södermalm. Efter lunch skulle vi köra till Barndomslandet, en resa på drygt fyra timmar. Satte mig, nyduschad efter diverse packningsbestyr som förstås gjort mig svettig, till rätta, redo för att dra igång en ny bok i bilens cd-spelare.

Vad händer? Jo i princip ingenting. Fläkten går igång, men luften som vispas runt oss är precis lika varm som luften utanför bilens skal. Hjälp!

Tredje verkstaden vi uppsöker i vår akuta nöd kollar läget, det tar en stund men vi har inget val annat än att vänta och försöka se snälla och inte alltför svettiga ut. Efter cirka en timme får vi domen: kompressorn är trasig, "det måste tas om hand men nu kan vi inte hjälpa er". 

Bilen kunde ändå köras, och fläkten fick vi använda, men den svalare luften kunde vi så att säga fetglömma. OK, vi åkte, med nedvevade fönsterrutor som vore det 1960. Inte svalkar det särskilt bra, draget som åstadkoms är inte skönt och dessutom kan vi inte lyssna på vår ljudbok på grund av dånet! Verkligen inget bra läge, i Barndomslandet behövs bilen och en vecka utan A/C är inget man ser fram emot.

Vi har kanske kört i tjugo minuter med fartvinden brummande när jag bara får för mig att göra något tämligen oväntat och helt ologiskt: jag trycker på knappen som det står A/C på. Ett infall bara. Möjligen har jag "the golden touch" eller så har kompressorn bestämt sig för att återvända till arbetet igen. För det fungerade! 

Nu återstår frågan hur länge vi kan hoppas på det. Resan blev visserligen väldigt mycket mer tidskrävande än vanligt men vi kunde lyssna på bok! Och vi kom fram med normal kroppstemperatur, utan nackspärr (har för mig att min mamma sa att hon alltid fick det när bilfönstren var öppna!?) och håller nu tummarna för fortsättningen. Fast att en tio år gammal bil kan bli lite kinkig, det får man ju också inse. Det är ju inte lätt att bli gammal.

Copyright Klimakteriehäxan

Spam – så trist

En icke-existerande bloggare som "heter" Wesley Ivana har lyckats lägga in hur många kommentarer som helst här på min blogg, på inlägg efter inlägg. Hen erbjuder lån. På svenska. Kom in på Blogger nu i juli, uppger en hotmailadress för den som vill ha kontakt. 

Efter träget klickande tror jag att jag lyckats ta bort alla dessa försåtliga erbjudanden, men hittar du något är jag glad om du säger till. Då får jag klicka igen ...

Nu har jag försökt anmäla det där kontot till Blogger/Google men inte mycket tyder på att det kan komma att ha någon effekt. Man ska uppge anledning till sin anmälan, och "spam" finns inte ens som alternativ ... Har också mailat den där adressen med uppmaning om spamstopp. Tror förstås inte att det ska hjälpa heller. Vill slippa ta till kommentarsgranskning. Om du får dessa spam hoppas jag att även du försöker anmäla kontot!

En god sak har dessa trista spam ändå med sig: jag har upptäckt en del äkta kommentarer från mina bloggvänner, kommentarer som jag råkat missa (trots att jag verkligen försöker hålla koll och svara dessutom).

Copyright Klimakteriehäxan

Språklektion från 1700-talet

Det fanns en tid då man kunde gå på kurs och lära sig solfjädersspråket. Länge sedan förstås, tror inte man hittar det ämnet vare sig hos ABF eller Senioruniversitetet i dag, men jag har ändå på Wikipedia hittat en lista som berättar hur man kan uttrycka sina åsikter med hjälp av en liten solfjäder. Och det var viktig kunskap en gång i tiden – den som hanterade sin solfjäder fel riskerade att bli utskrattad!

Första lektionen i solfjädersspråket jag bjuder på består av sådant man hade behov att uttrycka lite diskret på 1700-talet, som troligen var solfjäderns "storhetstid". Det handlar ofta om starka känslor! Se här:

• Att gäspa bakom solfjädern: Gå iväg, du tråkar ut mig.
• Att lyfta solfjädern mot höger axel: Jag hatar dig.
• Att sänka en stängd solfjäder mot golvet: Jag föraktar dig.
• Att lätt röra vid höger öga med stängd solfjäder: När kan vi träffas?
• Att peka med stängd solfjäder mot sig själv: Jag vill alltid vara med dig.
• Att hytta med en stängd solfjäder: Var inte för oförskämd och fräck.
• Att höja solfjädern med höger hand: Är du mig trogen?
• Att gömma ögonen bakom sin solfjäder: Jag älskar dig.
• Att erbjuda sin solfjäder: Jag trivs i ditt sällskap.
• Att dölja vänster öra med solfjädern: Avslöja inte vår hemlighet.
• Att hålla solfjädern över sitt hjärta: Jag är din för evigt.
• Att sakta stänga sin solfjäder: Jag håller med dig till fullo.

Så där ja! Bara att greppa solfjädern, ställa sig framför spegeln och öva. För det fattar man ju; ingen vill skicka "Jag älskar dig" i stället för "Du tråkar ut mig" eller vice versa ...

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdag är allsångens kväll

Tisdag är allsångskväll i Sveriges tv-soffor, det är sen gammalt. Direktsända "Allsång på Skansen" hade premiär 1979. Bosse Larsson programledde och folket tog honom till sitt hjärta. Fast egentligen har man sjungit allsång på Skansen sedan 1935. Men när tv-kamerorna kom dit blev det en jättegrej! Och det är det än.

Det blev ett hedersuppdrag att vara kom-fram-å-säj i det där programmet. Längst höll Lasse Berghagen ut, i hela nitton år! I dag heter programledaren Pernilla Wahlgren (ja vad annars, ursäkta mig, men den där familjen verkar abonnera på allt) och hon lär göra det bra. Själv vet jag inte, eftersom jag slutade se programmet för länge sedan.

Det vill säga: jag slutade se HELA programmet för länge sedan. Tror att jag tröttnade definitivt i mitten av 00-talet, när Måns Zelmerlöv la av. Så blev det Sanna Nielsen, en ung snygg kvinna. Ho kan sjunga, och hon utstrålar värme och trivsel, vilket passar en allsångskväll.

Men det fanns (för mig) ett stor MEN i sammanhanget. Människan hade kreationer som vore hon på väg på röda mattan in till Oscarsgalan. Ofta vågade, ofta vackra, ofta designade av svenska modemästare. Fast ändå så himla fel! Inget signalerade mysig allsångskväll med kompisarna. Det ledde till att jag tittade på SVT1 i ungefär två minuter vid 20-tiden på tisdagskvällarna, bara för att se vad hon satt på sig. 

Jag gör likadant i dag. Med en stor skillnad: även om jag inte tycker att Pernilla Wahlgrens scenklädsel är det minsta intressant tycker jag den känns helt rätt: hon har en tämligen normal sommarklänning, vid kjol, gärna blommigt tyg (som den hon hade förra veckan, den kom från Indiska och prinsessan Estelle hade en likadan när hennes mamma fyllde år!). Visst! Bra signal! Dra igång en Taube-låt bara!

Fast där dyker ett kvarvarande problem upp, ett som bidrog till att jag slutade titta. Visor som hör till den svenska sångskatten har blivit alltmer sällsynta. De har fått ge plats för rappare och andra nya stjärnor, och det som ska kallas allsång kan långt ifrån alla i publiken stämma in i. Det är jakten på de unga tv-tittarna som styr, dock utan påtaglig framgång ...

I femton år konkurrerade TV4 om tittarna med ett annat, liknande, allsångskoncept. Då var det "Lotta på Liseberg" med den käcka Lotta Engberg som programledare. Första gången det sändes var 2009, men så småningom fick hon nog och programmets las ner 2023, utan efterföljare.

Inget hot verkar dock vila över Sollidenscenen. Folk köar i timmar för att få bra plats, tv-tittandet är högt, för det mesta över miljonen, och det är i dagens mediavärld väldigt bra. 

Kö blir det säkert ikväll också. Kan bara hoppas att folk tänker på värmen, har en flaska vatten inom räckhåll och – naturligtvis – en solfjäder. Ingen skulle passa bättre än min som ni ser här nedan. Men jag ska inte till Skansen. Solfjädern kan jag nog använda ändå.

Copyright Klimakteriehäxan

Nummerbyrån

17

-Så många år måste man stå i kö för att (via Bostadsförmedlingen) få flytta in i en av de mest eftertraktade studentlägenheterna i Stockholm. Detta enligt Dagens Nyheter i dag. Men förlåt en fråga från en icke-akademiker: efter sjutton år är väl ingen fortfarande student?

Också en "solfjäder"

Min tes är ju att en solfjäder behöver man alltid i tider av möjlig värme och brist på skugga. Men det finns en situation där inte ens jag klarar att hantera en solfjäder, oavsett dess storlek och konstruktion. Det är när jag sitter vid min laptop. Händerna räcker helt enkelt inte till.

Då plockar jag glad och nöjd fram min lilla bordsfläkt. Den ansluts med en USB-kontakt direkt i datorn och sen surrar och snurrar den snällt så länge jag önskar. Och, man kan undra, men JA! den är verkligen effektiv! Köpte en till Maken och han är lika förtjust som jag. Rekommenderar ett köp, den är inte ens dyr! En hundring jämt hos Clas Ohlson! Fast det verkar inte finnas röda nu. Men det är väl en smäll man kan ta ...

Copyright Klimakteriehäxan

Här döljs ett hot!

De står tätt ...

Alsikeklöver är en väldigt vanligt förekommande liten blomma. Den sortens klöverfrö blandas ofta in i vanligt gräsfrö när man ska anlägga gräsmattor. När sedan gräsklipparen kommer farande halshuggs de små blommorna skoningslöst, men efter bara ett par dagar har nya slagit ut.

Den här arten liknar vanlig vitklöver men är mindre på alla ledder.  Örten har fått sitt namn efter Alsike socken i Uppland för det var där Carl von Linné hittade den en gång. Blommorna är i huvudsak vita men kan ha inslag av blekt rosa, det har inte den större arten tror jag. En sak har alla klöversorter gemensamt ändå, (förutom att botanisterna och vi amatörer som hade herbarium när vi gick i skolan vet att de tillhör familjen Trifolium), och det är att insekter älskar dem. 

Det betyder att det ofta surrar kring alsikeklövern i gräsmattan. Där finns nektar att hämta! Och det ägnar de sig åt, bina och de andra pollinatörerna som jobbar febrilt i solens sken. Bra, självklart. Det råder ju brist på för insekter näringsstinna växter numera.

Men vad alla kanske inte vet, det är att alsikeklövern också är giftig. Den innehåller något som en del djur, framför allt hästar, inte tål. Nu är det dessutom så att den lilla gulliga växten utgör ett hot mot människan. Jag vet, jag är drabbad!

Vi har ju badväder. Tog ett av mina många dopp, men glömde skorna. Vilket betydde att jag gick tillbaka till min plats i solen barfota. Det skulle jag inte ha gjort. För min väg gick över gräs med inslag av alsikeklöver. Och jag klev på ett bi.

AJ! Vet ni hur ont det gör? Jag har råkat ut för bistick förr men inte kom jag ihåg att det gör SÅ ont! Gadden satt kvar i min fot. I övrigt syntes inget, fast det kändes att jag utsatts för ett riktigt överfall (även om det noga räknat var jag som överföll biet).

Räknade förstås med att problemet snabbt skulle vara överstökat. Men där hade jag fel! Så länge jag går och står är det OK, men om jag sitter eller – värre – ligger ner skriker hela foten. Det kliar, det värker, det är rött och svullet. Tre nästan sömnlösa nätter har det lett till. Hittills.

Har försökt de kurer jag känner till: Xylocainsalva, Cortisonkräm, blöt Alvedon, is. Nedkylning är det enda som lindrar. Lyckades sova ett par timmar sedan jag "lurade" foten att den var belastad. Det gjorde jag genom att linda in foten, hårt, i fem centimeter bred tejp. Funkade i alla fall ett tag.

Nu måste ju detta "lidande" snart vara över (förstå mig rätt, jag är väl medveten om att jag bara gnäller om en skitsak, att många lider av allvarliga och "riktiga" sjukdomar, det gör inte jag så vitt jag vet). En sak är säker: jag har lärt mig en läxa: Gå inte barfota över gräsmattor med alsikeklöver! 

Om man inte vill ha flygande bin (eller andra flygfän) i närheten kan de faktiskt förmås
att flytta på sig med hjälp en solfjäder, denna underbara uppfinning! Här ett exemplar
ur min lilla samling. Den här kommer från Teneriffa.

Copyright Klimakteriehäxan

Nummerbyrån

44 000 000 

-Så många titlar, varav 20 miljoner engelska, ska det gå att hitta hos världens största bokhandel, Amazon. Antalet ökar för varje år. Här hemma i Sverige uppger både Bokus och Adlibris att de har över 13 miljoner boktitlar, varav några hundra tusen på svenska. Merparten är på engelska. Inte konstigt att man kan känna sig lite stressad av att inte hinna läsa allt man vill ... (Källa: Boktugg)

Veckans väder

Ber att få sammanfatta veckans väder, det där ämnet vi aldrig avhandlat färdigt, i två bilder: somliga söker sig till solen under den blåa molnfria himlen. Andra söker sig till den sköna skuggan under träden, därtill nödd och tvungen eftersom man har en baby med sig. 

För egen del går jag fram och tillbaka mellan de två lägena (även om jag inte har någon baby att ta hänsyn till). Men när jag fått nog av vädret och gått in (där det i dessa dagar alltid är svalare) har jag kunnat glädja mig åt en vacker vit ros.

Veckans bilder ska vara max fem stycken och vi som eventuellt tycker att vi har något att komma med berättar det hos Åke. Förmodligen har din vecka varit mer spännande än min ... inser till råga på allt att man får titta noga för att se människorna på mina foton!

Copyright Klimakteriehäxan

Han stod för taxin själv

Det är tolv år sedan nu. Jag hade lyckats få Percy Barnevik som gäst i en tv-studio i Stockholm för en intervju. Han var i egenskap av en av det svenska näringslivets verkliga höjdare en "tiotaggare".  Som extra krydda hade man just publicerat hans bok "Ledarskap – 200 råd" och det var mest den vi skulle tala om. Och det gjorde vi, i en dryg halvtimme!

Vet att många såg det där programmet och jag fick en hel del positiva kommentarer. En sak var helt klar: det var en väldigt trevlig man som satt där mitt emot mig, svarade ledigt på mina frågor och hade, förstås, en hel del klokt att komma med. En ringräv, förvisso.

Har inte tänkt på den där intervjun på väldigt länge, men i går blev jag påmind: ett svar ur vårt samtal och en lyssnarbild på mig dök upp när Rapport berättade om hans bortgång. Jag syntes jättekort, men oj så många som såg och har hört av sig!

Percy Barnevik dog, 84 år gammal, i sviterna av en stroke. Med honom går en rejäl bit svensk företagshistoria i graven. Hans råd om ledarskap lever ändå vidare! Och oavsett hur intressant den där intervjun jag gjorde var, så finns en detalj som jag inte glömmer. Det var hans sista replik till mig. Vi hade lämnat studion och jag följde, precis som jag brukade, min gäst till tv-husentrén. Vi småpratade under korridorvandringen. Väl framme vid receptionen skulle jag ringa efter en taxi åt honom, som brukligt var.

Men jag blev avbruten, snabbt och effektivt. Percy Barnevik lade en vänlig hand på min axel.

-Du, sa han, det behövs inte. Jag beställer och betalar min bil själv.

Han hade definitivt råd med det, men oväntat var det!

Har nog lotsat hundratals personer till taxi utanför den där entrén. Bara Barnevik har betalat med egna pengar.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om sängar

Det är med en viss njutning som jag läser en gammal kriminalroman av den oförliknelige Ed McBain. Vilken mästare han var! Han skrev mer än 100 verk av olika sorter, 55 av dem handlade om poliserna i 87e distriktet i en amerikansk storstad som var väldigt lik New York.

Jag behöver inte leta länge för att hitta fler av hans böcker om jag så önskar: Maken medförde en samling i boet. Han hade som mål att äga en löpmeter Ed McBain, och han lyckades! Egentligen hette författaren Evan Hunter, och nu har han varit död i tjugo år, men lättläst är han än, både på engelska och i översättning. 

"Dröjaren" (He Who Hesitates) från 1976 är den jag just läst. Underbart originell deckarhistoria! Den är översatt av Maj Sjöwall och Per Wahlöö, och det bidrar till nöjet. Här Veckans mening, när huvudpersonen tar in på billigast möjliga hotell i storstaden. Men ett baskrav har han på stället han ska sova, ett krav som det är lätt att instämma i:

Så  länge som sängen var bra och ingenting kröp i den så dög den gott åt honom.

Copyright Klimakteriehäxan

Att bo på hotell

Under ett antal år bodde jag ofta på hotell. De kunde vara av högst varierande slag: med kackerlackor i duschen, ödlor i fönstersmygarna, dundrande luftkonditioneringsmaskiner, rykande element. Rena lakan? För det mesta men ibland var det tveksamt. En gång i New York, på det mytomspunna Chelsea Hotel, gick jag ner till receptionen och anmälde att jag hade en extra boende i mitt rum. Oj, sa tjänstgörande, behöver ni mera handdukar eller nåt? Nej, sa jag, musen klarar sig nog ändå, men jag tänkte att ni kanske ville veta? Fick svar igen: I den delen där ert rum ligger, Miss, brukar vi inte se till dem ...  Jaja, jag har i alla fall sovit under detta berömda tak där så många stjärnor vistats.

Andra hotell som jag kallat "hem" – jag kallar enklaste kyffe för hem så snart jag checkat in och packat upp min väska – har varit av det bättre slaget. Och oavsett om resan gjorts för jobbet eller privat så har prislappen spelat roll. Ibland får man finna sig i att dela dusch och toalett med andra gäster, ibland har det stått en fruktkorg plus en liten flaska vin och väntat på ett soffbord framför den stora platta tv:n medan havet glittrar utanför fönstret ...

Idag, när jag ytterst sällan är hotellgäst, finns det saker med det livet jag verkligen kan sakna. Fast min längtan går förstås bara till de mus- och kackerlacksfria alternativen ... Men då tänker jag på njutningen av ständigt rena lakan i en säng jag slipper bädda. På överdådiga frukostar där färsk frukt ligger i drivor och bara väntar, där omeletten görs som jag vill ha den och hur måltiden kan avslutas med en nygräddad croissant som frasar trevligt när jag sätter tänderna i den. På att ingen middag måste lagas, ingen disk måste omhändertas.

Helpension, som på modern svenska heter "all inclusive", har absolut sina fördelar. Luncher och middagar består oftast av bufféer. Såna kan man tröttna på, förvisso, men det hinner man knappast på bara en liten semestervecka. Och ingen förbjuder gästen att skippa den redan betalade maten och besöka den lilla trevliga restauranten runt hörnet, för variationens skull!

Har man tur får man nya bekanta vid poolen eller genom de där inkluderade måltiderna, vilket kan vara väldigt trevligt. Har man otur visar sig vädret från den tråkiga sidan, men det kan inte världens mest sympatiska bordssällskap eller tjänstvillig hotellpersonal göra något åt.

Ju mer jag tänker på saken, ju mer känner jag att det börjar bli dags nu. Frampå höstkanten skulle det sitta fint med en liten utflykt till Bekvämlighetens land, med några bra böcker i packningen. En inte alltför avlägsen storstad skulle jag gärna styra kosan mot (då behövs iofs inte så många böcker), men med tanke på att Maken inte längre är så pigg på promenader blir det nog något mera strandnära i stället. Och jag tänker inte klaga på det. Om det bara blir av ... men just nu har vi ju svensk sommar, det är bra nog! Jag kallar det solfjädersväder!

Enfärgad rosa, piggar upp vilken outfit som helst, bara inte färgerna skär sig ...

Copyright Klimakteriehäxan

Som ett brev på posten

Det existerar väl helt enkelt inte en enda bransch där det inte finns utrymme för produktutveckling? Inom solfjädersproduktionen har den uppenbarligen ägt rum. Eller vad sägs om det snygga "vykortet" som jag en gång sände till min mamma när vi var i Japan? Det kom fram i oskadat skick, som ett brev på posten.

Det kan faktiskt vara ursprungsvarianten vi ser, med rötter i Japan ända ner på 600-talet. Faktum är att de allra äldsta solfjädrar man känner till såg ut ungefär så här, platta och bara lite större än en handflata. Så småningom försågs de med "skaft".

Mamma sparade kortet, jag återfann det efter hennes död, mindes mitt enda besök i Japan och tog naturligtvis hand om den lilla sötnosen med typiskt japanskt motiv. På grund av storleken (ungefär som ett kaffefat) är denna solfjäder inte lika effektiv som de vanligare hopfällbara, men den funkar ändå och är fin att vila blicken på dessutom! 

Till saken hör att man kan hitta större solfjädrar i den här "tallriksformen". Men den platta solfjädern har den uppenbara nackdelen att den är betydligt krångligare att ha i ficka eller handväska. Den som kom på den hopfällbara konstruktionen var förstås ett geni! Frågan är om det är den ultimata designen eller om någon kan ta solfjädern ett snäpp till?

Kommer på att jag en gång till kan tipsa om en bok som i och för sig inte direkt handlar om solfjädrar, men om den japanska geishan, som förvisso fick lära sig hur en "sensu" bör hanteras. "En geishas memoarer" (Memoirs of a Geisha) skrevs av Arthur Golden och framstår (för mig, jag vet ju inte säkert), som ett helt äkta vittnesmål om hur man utbildades till detta kulturellt och traditionellt laddade kvinnoyrke. Insikter som jag senare byggt på bl a med Liza Dalbys "Geisha". Dalby (från USA) var den första icke-japanska kvinna som fick gå utbildningen och pröva på det där väldigt speciella livet.

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 166

PERENNA NYHETER

-Jo, faktiskt, det går att begripa och det är dessutom sant! Det är min gamla kollega Jon Åsberg, numera chefredaktör på tidningen Fokus, som myntar denna språkliga kullerbytta. "Perenn" betyder som bekant "återkommmande" och "flerårig". Men nyheter, de ska ju vara nya? Pinfärska helst? Fast ändå är detta en existerande företeelse, typisk för den nyhetstorka som oftast bryter ut när det är sommar. Både makthavarna och journalisterna tar semester liksom vi, "undersåtarna", och det sker väldigt lite omkring oss om vi undantar beklagliga olyckshändelser. Visst, nu har vi ju Donald Trump att tillgå, men han kan inte fylla alla tidnings- och nätsidor, radiokanaler eller tv-minuter alldeles själv! Typiska "perenna nyheter" är de där oftast helt intetsägande enkäterna med turister som uppmanas berätta vad de tycker om Sverige. I början av min karriär – ja redan för så länge sen! – kallade vi det "badbollsreportage". Det är också nu vi får larmen om lågt grundvatten, om fästingsmittan, myggbekämpningen, läget för bärplockarna (både de infödda och de importerade), risk för skogsbrand, personalbrist i vården ... Räkna också med att möta minst en familj som inte har råd med någon semester alls. Nu vill jag inte påstå att alla dessa ämnen är vare sig oviktiga eller ointressanta. Men ständigt återkommande? Absolut! Citerar Åsbergs slutkläm: "Den som händelsevis missat någon av ovannämnda artiklar i år får garanterat nya chanser nästa sommar."

Solfjäder också i bokhyllan!

Sommarvärmen håller i sig. Jag håller (nästan alltid) i en solfjäder ... samtidigt som jag till min förtjusning noterar att det inte stormar i dag heller, visst är det fantastiskt!

I Kina har solfjädern i århundraden varit ett viktigt attribut för kvinnor, även om Japan förmodligen var först. De prisvänliga solfjädrar vi köper i dag, i diverse souvenirbutiker både här hemma och på varma resmål dit turisterna drar sig, är sannolikt massproducerade i Kina, i inte så särdeles ädla material (läs plast, papper, tyg). Skulle det vara riktigt fint förr i världen kunde man snida gracila mönster i exempelvis ben. Bambu och trä användes också.

Men även om inte materialet är av ädlaste slag är funktionen den samma: man får luften att röra sig, och man kan dessutom skrämma bort flugor eller andra insekter som är onödigt närgångna! Solfjädern ni ser på bilden i dag är lite av en "vulgär-variant", med glitter. Gjord i Kina.

Jag kan dessutom komma med ett boktips, apropå solfjädrar: Lisa See, amerikanska med rötter i Kina, har skrivit en roman som utspelar sig på 1800-talet och den handlar om två flickor som växer upp i Kina med alla den tidens krav på "riktiga kvinnor". Snörda fötter är ett exempel på vad de tvingades gå igenom, så gruvligt plågsamt! "Snöblomma och den hemliga solfjädern" (Sun Flower and the Secret Fan) är spännande läsning, som ger inblickar i en urgammal kultur.  Den har förhoppningsvis förpassats till historien i dag! Men boken är lätt att hitta.

Copyright Klimakteriehäxan

Vykort från sommaren

Sommar i Stockholm.

 

Sommar i Barndomslandet.

Även en plåtfågel kan sitta på en gren och trivas ...

Copyright Klimakteriehäxan

Vem förstår solfjädersspråket?

Hör och häpna: vaknar till ännu en dag när det är praktiskt taget vindstilla därute! Men om solen bestämmer sig för att titta fram kanske jag ändå vill ha lite rörelse i luften? Alltså tycker jag att det är dags för ännu en solfjäder ur min lilla men kära kollektion! 

För den riktigt inbitne solfjädersvännen finns saker att lära. Som till exempel att plocka upp solfjädersspråket. Det betyder att man genom specifika rörelser med sin solfjäder sänder meddelanden till omgivningen. Jag är inte tillräckligt inbiten, har inget "ordförråd" alls på det språket. Och tänker att det kvittar, för vem skulle jag skicka mina signaler till? Ingen skulle fatta något!

Ursprungstanken var nog i alla fall att det var kvinnor som skickade meddelanden till män i sin närhet. Hittar exempel på nätet: Hon fläktar sig själv långsamt, vilket betyder "Gör dig inte till, jag är inte intresserad av dig". Eller det motsatta: damen viftar energiskt med sin solfjäder och signalerar därmed "Mitt hjärta står i brand!" Man får hoppas att budskapen gick fram till rätt mottagare ...

Det ska nog till en japansk solfjäder som den här, i handen på en japanska, för att det ska
 bli några klara besked på solfjdersspråket.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans bilder och en skylt

Veckan bjöd på badväder!

Barnbarnen gillar att mata fåglar. Gräsänderna, som ungarna kallar "ankor", kommer direkt, gillar både havregryn och brödsmulor, och så här års blir det faktiskt barn som möter barn ... Andmamman håller koll på sina små, Farmor vakar över de andra två.

Nästa foto när mina drömmar för en inte särskilt avlägsen framtid. Det håller på att hända stora saker i vår vildvuxna hallonhäck! Kan det rent av bli en liten syltburk eller två, eller trycker vi i oss allt vi orkar plocka utan att planera för kommande måltider?

Bär behöver sol och vatten för att mogna. På sistone har mängden vatten varit synnerligen riklig, man skulle kunna tala om skyfall. Återstår frågan om solen sköter sin del av åtagandet. Hoppas kan man alltid!

I brist på "den riktiga" solen lyser en rejäl samling klargula blommor upp hos oss. Det är Praktlysing, även känd som Torparglädje, som sedan länge etablerat sig i en vrå vid huset i Barndomslandet. Passar bra med tanke på att huset åtminstone förr i världen kallades Torpet! 

Till min milda fasa läser jag nu att även denna skönhet begåvats med etiketten "invasiv" och därmed uppmanas vi att hålla den i schack ... tja, jag plockar i alla fall rejäla buketter och sätter dem i vas. De står en hel vecka!

Veckans foto presenterar vi på våra bloggar efter uppmaning från Åke. Samtidigt finns det en liten rest av Skyltsöndagen kvar och skvalpar med ett och annat bidrag, därtill är vi uppmuntrade av Christian. Därmed slinker det in lite sängreklam här också, som en sjätte bild. Visst vill vi sova gott, alla veckans dagar/nätter! Natti natti!

Copyright Klimakteriehäxan