Klimakterie häxan ®

Mitt bättre jag vann

2009-11-14T15:17:00.007+01:00

Det var inget blodigt slag på ett dimmigt novemberfält. Snarare en stillsam förhandlingsomgång. Och nu är segraren korad.
Mitt bättre jag vann.

I dag släppte nämligen H&M sin Jimmy Choo-kollektion i utvalda butiker runt om i världen, flera stycken i Stockholm. Skor förstås, men också kläder och accessoarer.
Skorna kan jag titta på, men omöjligt gå i (med tonvikt på gå). Kläderna kan jag titta på men omöjligen gå i (med tonvikt på i).

Att dessa två fakta är som huggna i sten, det visste jag ju sedan länge – och även om några av JC:s klänningar ser jättehäftiga ut när man klickar upp dem på datorskärmen, så skulle de inte se alls kul ut i min storlek, det har både jag och Jimmy insett. Så därför gör han inte kläder som har plats för mig. Punkt.

Men så är det det där med accessoarerna. För handväskor, de är inte bara storleksneutrala, de är också kul att ha. Samma sak gäller lite smycken, sjalar och annat som varken värmer eller skyler utan bara är till för den lust prylarna framkallar.

Skulle jag alltså ta mig ner till city, stå i kö, få ett armband med ett klockslag när jag skulle bli insläppt i butiken – för att kanske, kanske komma hem med ännu en handväska som jag absolut inte behöver?

Möjligen ska en del av äran tillfalla vädret. För världen är grå och prickig i dag, av envist regnande. Tråkblött. Inbjöd inte till utflykt.
Så även om det möjligen blev en blodig kamp på liv och död kring Jimmy Choo-produkterna inne på H&M sitter jag här som en segrare, utan att ha deltagit i striden.
Mitt bättre jag vann.

Copyright Klimakteriehäxan

Bilderna från H&M:s hemsida.

Pippi på fåglar 16

2009-11-13T17:29:00.000+01:00

Visst är väl Kalle Anka en fågel? Innerst inne?
För all del, en fågel med många mänskliga drag, men ändå en fågel, om än med mörknade fötter och näbb.

När man kommer in i vår hall möter man honom i flygande fläng. Han håller ett gult paraply och har fullt upp med det, varken Kajsa eller Knattarna syns till, inte farbror Joakim heller.
Kalle är en lampa. Ursprungligen var det gula paraplyet blåprickigt, men den gamla skärmen hade fått nog en dag och sprack. Jag ersatte den med tyg och är än i dag förvånad över hur bra jag fick till det denna den första och enda gång jag gett mig i kast med att sy en lampskärm.

Det händer att han framkallar en och annan kommentar där han sitter och sprider ljus över en liten kaktus.
Vid ett tillfälle, det är många år sedan nu, kom en mamma för att hämta sin lilla flicka som varit hos oss och lekt med Dottern. Mamman gick (oinviterad) husesyn utan pardon, susade blixtsnabbt genom lägenheten, verkade inte missa en enda detalj.

När jag äntligen lyckats locka henne mot ytterdörren igen fastnade hon på nytt. Kalle Anka!
-Å en sån trevlig lampa! En sån har jag aldrig sett förut! utbrast hon.
Jag tror att jag kvävde en tung suck innan jag svarade:
-Nej, de görs nog inte numera, det är min sänglampa som jag hade när jag var liten.
-Hoppla, är den SÅÅÅÅ gammal!? sa mamman förundrat och med eftertryck.

Ja, såååå gammal är den. Och något vidare läsljus kan den aldrig ha gett i Barndomslandet heller. Men för den som har pippi på fåglar funkar Kalle Anka än.

Copyright Klimakteriehäxan

Energisnålt

2009-11-12T19:56:00.008+01:00

Nu vet jag hur de hade det, svenskarna som levde på bondesamhällets tid. Då hästkraften var en enda och gick på fyra ben, då maten på bordet var producerad i samma by där den åts upp, då folkskoleläxan gjordes i fotogenlampans sken.

För nu har glödlampan svartnat i armaturen i ett rum där jag ofta vistas. Och lampan är ersatt med en ny. En miljövänlig, energisnål variant. Jo, visst lyser den. Som en fotogenlampa, ungefär.
Men det är ju inte forntida stämning jag vill ha. Jag behöver arbetsljus. För trivselns skull har jag stearinljus.

Självklart har jag full respekt för alla klimatsmarta drag. Stödjer miljösträvanden, återvinning, beundrar forskning kring förnyelsebar energi, uppmuntrar förpackningssans och ser gärna fortsatt istid vid Nordpolen.
Fast att det skulle behöva betyda att jag knappt kan urskilja knapparna på datorns tangentbord i den nya, lågenergidragande glödlampans sken, det var jag ändå inte riktigt beredd på.

Frågan är om det inte åtminstone var mysigare med fotogenlampa. Får kanske tända lite fler levande ljus, även om det känns som om de inte riktigt hör hemma bredvid eller på något vis matchar en någorlunda modern laptop.
Fast det är klart, talar man med Sonen förklarar han snabbt att min lilla dator är stenålders.
Så kanske är fotogenlampa och stearinljus helt rätt, vid närmare eftertanke ...

Copyright Klimakteriehäxan

Skaffning utan skafferi

2009-11-11T20:44:00.003+01:00

"De som har flyttat till nyproducerade lägenheter de senaste åren kan konstatera att det som saknas är oftast användbara skafferier. De är bortrationaliserade och flera mäklare får frågan om födan ska förvaras på balkongen."

-En DN-medarbetare har läst senaste numret av HSB:s medlemstidning "Hemma i HSB", där budskapet är att det är klokt att ha skafferiet fullt. Tja, jag har haft matlagret hängande i en plastpåse fastknuten i en fönsterkrok. Det gick, den svala årstiden. Och visst, balkong kan förstås i jämförelse anses vara ett fall framåt - men alla har ju inte balkong?! Länge leve det stora kylskåpet, såväl i som utanför HSB-sfären!

Pippi på fåglar 15

2009-11-11T11:26:00.002+01:00

Quetzalfågeln är en nationalsymbol för Guatemala. Den gav namn till landets valuta, den finns med i Popol Vuh, boken som ibland kallas Maya-indianernas bibel.

Den riktiga, levande fågeln är mycket sällsynt numera, men i alla sorters mönster och traditionellt designade dekorationer förekommer den flitigt: som julgransprydnader, på kläder, hemtextilier, allehanda konsthantverk. Och så som smycken.

Speciellt för quetzalen, som är en ganska liten fågel, är dess enormt långa färgstarka stjärtfjädrar, som också bidragit till att artens överlevnad hotats. För gamla indianhövdingar, framför allt azteker, ville ha de där vackra fjädrarna i sina pampiga huvudbonader, vilket rättfärdigade jakten på fåglarna.

Jag lyckades aldrig se en quetzal med egna ögon i Guatemala, men däremot i Costa Rica. Det var på ganska långt håll, men jag kunde ändå beundra stjärten som vajade för vinden och nöjde mig med det, tillsammans med några tämligen misslyckade foton.
Visst har man försökt att ha quetzal i djurpark, men åtminstone legenden hävdar bestämt, att just denna fågelart inte går att sätta i bur. Gör man det så dör den, ofelbart.

Evigt liv har i alla fall quetzalen avbildad i silver på det halsband jag fick av mina arbetskamrater som avskedspresent när jag efter två år återvände till Sverige. På bilden vilar min quetzal på en väv från Comalapa – i Guatemala kan man av det vävda mönstret i kvinnornas blusar, güipiles, se varifrån de kommer.

Men inte heller i Comalapa ser man quetzaler i full frihet. De trivs bäst där det fortfarande finns riklig vegetation.
Om man inte hänger dem runt halsen, förstås.

Copyright Klimakteriehäxan

Knoppningstid

2009-11-10T19:58:00.000+01:00

Det klankas väldigt mycket på november, tycker jag.
Klagomålen gäller att det är en sådan rysligt grå och trist och usel månad, helt utan ljuspunkter och glädjeämnen.
Fel, säger jag, helt fel!

Hur skulle det till exempel gå för oss novemberbarn om alla gick i ide under årets elfte månad? Jo vi skulle inte blivit ihågkomna ens som födelsedagstårte-och-paket-törstande ungar!
Fars Dag hade mist sin plats i almanackan!
Det eventuellt lite gråtråkiga och blötkalla där ute skulle inte få lägga grunden för en strålande uppfartssträcka till jul!

Och hur kan man blunda för de feta ljuvliga knopparna som kommer att förvandla min hittills rätt trista novemberkaktus till en första klassens skönhet?
Dessutom visar nu den pelargon jag lämnat på balkongen som ett hopplöst fall ny livsvilja: knoppar!

Lägg till detta att jag har blomknopp i sju orkidéer.
Sju. Och dubbelt upp i ett par.
November, det är knoppningstid! Bara att njuta!

Copyright Klimakteriehäxan

Se här lite nyutslagna födelsedagsblommor till några novemberbarn värda att fira: Gustafsson, Sonens flickvän, min kompis I-L, Kulsprutan och vännen C!

Tisdagstema: Självporträtt

2009-11-10T07:44:00.006+01:00

Jaha! I dag får tisdagstemat mig att göra ett avsteg från en oskriven regel: jag brukar aldrig lägga ut bilder på mig själv här (förutom bokomslaget då, men det är ju en specialare). Men jag går halva vägen ... vilket betyder att jag också bjuder på mina köksluckor och den jättesnygga ventilen ovanför spisen ...
Fler porträtt på tisdagsbloggare den här vägen.

Copyright Klimakteriehäxan

Bara tjugo år har gått ...

2009-11-09T07:01:00.004+01:00

För tjugo år sedan förändrades Tyskland, Europa och världen.
Det var då Muren sprack.
Dagen högtidlighålls på mängder av olika sätt, långt utanför Tysklands gränser och också av väldigt många som knappt kan minnas DDR:s existens.

Själv har jag ännu aldrig varit i Berlin, så jag har inga som helst egna intryck, vare sig med eller utan mur. (Fast jo, visst vill jag åka dit! Vet bara inte när det kan bli av!)
Men det finns ett sätt att göra den här dagen speciell: hyr eller köp en film!
Inte vilken film som helst, förstås.

Jag tänker på ”De andras liv” (Das Leben der Anderen) från 2006, regissören Florian Henckel von Donnersmarks långfilmsdebut, som vann Oscar för bästa utländska film 2007.
Åskådaren förflyttas tillbaka i tiden, till den epok när Stasi, Östtysklands hemliga men uppenbara säkerhetstjänst, kontrollerade allt och alla och då alla metoder var tillåtna.

När filmen, som hyllades allmänt, gick på biograferna skulle jag absolut se den. Till sist hade jag till och med övertalat några grannar att gå med, eftersom jag var så övertygad om att detta var en upplevelse man inte fick missa.
Vi knatade iväg, fulla av förväntan.

Döm om min förvåning när folket på vita duken pratade franska. Titeln var snarlik, men det var förstås en helt annan historia. ”De andras liv” hade mött den svenska biodöden och ganska snabbt plockats bort från repertoaren.
Men den sändes i SVT i lördags, så nu har jag äntligen sett den. Och jag blev verkligen inte besviken.

Så även om du inte hade tänkt anordna stor fest och fyrverkeri och låta champagnen spruta: gör det till en filmkväll och fira tjugoårsdagen av Murens fall i tv-soffan.
Ja, det är faktiskt BARA tjugo år sedan. Så nära oss. Både rent geografiskt och historiskt. Vilket kan vara direkt nyttigt att tänka på ibland.

Copyright Klimakteriehäxan

Läs mer om hur Tyskland firar - i SvD och i DN.
Och "De andras liv" kostar bara 59 kronor att köpa på nätet, om du inte väljer att hyra!

Duktigt

2009-11-08T20:12:00.004+01:00

Man ska ju inte skryta.
Inte vara självgod.
Visa ödmjukhet, även om det känns som om man råkar vara BÄST.
Men ibland blir det svårt.

Det är just i det stadiet jag befinner mig nu. Självgod, egotrippad, full av beröm. För mig själv, alltså.
Anledningen?
Jo en, men en bamse: i bilen står nu tre stora kassar – och då menar jag STORA kassar – med kläder som ska till Myrorna så snart en lucka uppstår i parkeringsutrymmet på Hornsgatan.

Jag har använt en stor del av denna gråa söndag till just detta: rensning. Något jag gör alldeles för sällan, jag har generellt svårt att skiljas från prylar, oavsett deras ålder och skick, faktiskt. Sparar gärna ett gammalt favoritplagg, för tänk om jag skulle råka gå i det igen någon gång … så tråkigt då att ha kastat det … om det händer slängs alla modehänsyn raskt åt sidan och ersätts av ett segertjut: det gick! jag kom i!

Visst. Ni har rätt. Det inträffar ju inte, i alla fall inte tillräckligt ofta för att ursäkta lagerhållningen som gränsar till det ohälsosamma. Desto mer fantastiskt då att jag denna dag skoningslöst vräkt ner kavajer, byxor, tröjor – ja till och med skor och ett par handväskor! – i de där försvinn-ur-min-åsyn-högarna.

Ändå är det en sak jag inte riktigt begriper.
Varför syns det inte i garderoben att jag rensat så duktigt?

Copyright Klimakteriehäxan

Familjelycka - och pippi på fåglar 14

2009-11-08T10:09:00.000+01:00

Lite familjelycka på Fars Dag kan väl aldrig skada?
Därför får ni nu träffa en liten fågelfamilj som bor på min bokhylla. Faktum är att den minsta familjemedlemmen kom först, för att sedan få ett föräldrapar och ett större syskon –”föräldrarna” är ungefär 30 centimeter höga, och materialet är någon sorts keramik, ursprung okänt.

Det är hur som helst alldeles uppenbart att vi inte här har någon sorts erkända konstföremål som behöver förvaras bakom lås och bom och med extra pålägg på hemförsäkringen. Snarare handlar det om en massproducerad historia, en sådan som väldigt många rynkar på näsan åt. Men så kommer någon, jag till exempel, och gillar prylen utan att lägga någon vikt alls vid ”finhetsgrad” eller upplagans storlek. Någon som har lite pippi på fåglar, helt enkelt.

Nu står de där, mamma, pappa och barn. Kanske inte för evigt, inga garantier lämnas på den punkten. Fast Fars Dag överlever de definitivt, förmodligen inte bara årets utan några till.
Men när de än får respass – om de nu alls får det – kommer jag att ha fått valuta för pengarna. Den första kostade några ynka tior, de andra tre gick på rea för mindre. Och butiken för fågelfynd? ICA Klingan i Grums.

Copyright Klimakteriehäxan

Citat - om barnaföderskor

2009-11-07T20:30:00.006+01:00

"Nu ka man ju tycka att det inte är så värst ofta i livet en kvinna föder barn och att det kanske finns en poäng i att inte tvinga en totalt utmattad, blödande och hormonellt uppochnedvänd kvinna på porten innan hon vill det."

-Hanne Kjöller, ledarskribent i Dagens Nyheter, deltar i debatten om tidig hemgång från BB. Gränsen nedåt är sex timmar, och principen - som antas spara pengar i vården - tillämpas redan på en rad svenska sjukhus, bland annat i Stockholmsområdet.
Man får vara oerhört tacksam över att ha lagt barnafödandet bakom sig. Båda gångerna på "min" tid, 80-talets senare halva, fick jag stanna på Södersjukhuset i fem dagar med mina nyfödda. Det var fantastiskt! Tryggt, lugnt, bra. Minns att andra gången kom en tjej in och födde sitt tredje barn. Hon åkte hem så fort barnafadern hann köra fram barnvagn och bil. Jag fattade ingenting av hur hon tänkte - och det gör jag kanske fortfarande inte, men i hennes fall var det i alla fall självvalt!

Galoschväder till Fars Dag

2009-11-07T11:13:00.004+01:00

”Mors, mors, din gamla galosch!” ropar någon i en urgammal film eller en väldigt ålderstigen barnbok, men allt så länge sedan att jag absolut inte kan härleda det. Fast möjligen är det dags att återuppliva uttrycket.

Känner ni någon som har och använder galoscher? Jag gör det inte, men när jag var barn minns jag att någon vithårig farbror krängde på och av sig sådana där fula gummihylsor till skorna på hallgolvet, där de blev liggande och såg lite lätt spökaktiga ut. Idag är jag rent av tveksam till att särskilt många över huvud taget vet vad galoscher är.

Alltså är det läge för en förklaring, huvudsakligen lånad från Wikipedia: "Galosch kommer av franskans galoche och är ett skodon, som används som överdrag över andra skor (framför allt "finare" skor), i syfte att undvika att dessa blir blöta, nedsmutsade eller slitna. Deras användning som både ord och fotbeklädnad är idag begränsad.
Galoscher kan träs över skon eftersom de är låga, elastiska och utan dragkedja."

Att jag nu blivit påmind om fenomenet beror inte på vädret, vilket man skulle kunna tro, utan på att det är Fars Dag i morgon (för 99e gången!)
För bland annonserna med presenttips till den som förtvivlat försöker variera slipsarna, som annars kan lägga sig som årsringar runt den allt rynkigare pappahalsen, finns nu galoscher som förslag.

De är ljust mörkblå och ”håller stilen i regn och rusk”, lovas det. Och kostar FUTTIGA 700 kronor. Vilket snabbt får en att inse, att skorna som galoscherna ska skydda förmodligen kostat minst fem och kanske tio gånger så mycket.

Ut, ut, ut och handla! Tänk så glad Far ska bli! Inte.
Fast jag överdrev faktiskt det där med priset, inser jag. Man får en spänn tillbaka på de sju hundralapparna, de moderna galoscherna kostar bara 699 kronor.
Mors, mors, din gamla galosch!

Copyright Klimakteriehäxan

Klicka på etiketten "farsdag" kanske du hittar något enklare presenttips eller så ...

Pippi på fåglar 13

2009-11-06T21:45:00.001+01:00

Visst ser han lite vilsen ut, Fågeln där i soffhörnet.
Han har passerat tjugoårsdagen med marginal, ett typiskt barn av Kalikå, firman som specialiserat sig på mjukisdjur som alltid går att tvätta och som också har en egen stil.

Fågeln var en present från min trevlige kompis Kalle när han kom och hälsade på och träffade Sonen, som var relativt färsk. Och det var en present som gick hem, i åratal. Fast den halsduksförsedda pippin, av odefinierbar art, fick inte flytta med när Sonen lämnade boet för eget rede. Då passade jag på att lägga Fågeln i tvättmaskinen, och nu sitter han där och väntar – kanske väntar han på en ny generation, för utan tvekan tål han flera tvättar.

Han verkar väl lite ensam. Men det är han egentligen inte. För han har sällskap av Katten, Panda och Nalle också.
De fick inte heller flytta till ungkarlslägenheten.
Fast kastas eller så? Nej!
-Du kan väl ha dom kvar? sa Sonen med bevekande tonfall till sin mor.
Klart jag kan.

Copyright Klimakteriehäxan

PS En fågel eller liknande från Kalikå är fortfarande ett bra presentförslag till barn! Snart är det jul!

Pippi på fåglar 12

2009-11-05T20:13:00.006+01:00

Antagligen är det en sorts hackspett, fast en ovanligt liten rackare. Hackspettar är nämligen trädklättrare. Men det här exemplaret klarar inte att klättra upp, bara ner. Fast det räcker länge i alla fall om betraktaren tillhör det riktigt unga gardet. Och faktum är att även jag, trots min aktningsvärda ålder, kan låta den hacka sig ner och finna visst nöje i det.
För så beskaffad är denna gamla leksak, att den sprider glädje på enklaste vis, även som modern kopia.
Pippin är köpt för några år sedan i butiken som inryms i Rackstadmuséet i Arvika.

Copyright Klimakteriehäxan

Man ska väl inte skratta - men ...

2009-11-04T19:10:00.004+01:00

‏
... försök låta bli när du tittar på det här klippet om du bara kan!
Amerikanska tv-bolaget NBC:s nyhetsankare klarade det i varje fall inte.
De skulle visa lite bilder från visningarna av vårmodet 2010. Och i den modebilden - som känns rätt avlägsen en kväll som denna med snålblåst i kolmörker och ilskna små hagelduschar i luften - lever de skyhöga klackarna vidare, gärna i kombination med små skojiga platåsulor.
Svårt att gå på?
Ja vad svarar man på det? Är haricots verts gröna?

Copyright Klimakteriehäxan

Meterpris på blommor

2009-11-04T13:56:00.000+01:00

Köpte rosor häromdagen. Och eftersom jag skulle ge bort dem tordes jag inte göra som jag brukar när jag handlar blommor till mig själv: tar gärna och ofta ett tiopack innan jag ställer mig i kassakön med mjölken, morötterna och ostbiten. Nu styrde jag i stället stegen mot en blomsteraffär, en specialist. Som man naturligtvis kan vänta sig extra bra produkter hos, garanterad hållbarhet. Eftersom man ju får betala för det. Och vill ge bort fina blommor som står länge.

Jag skärskådar butikens utbud av rosor. En stor sort kostar inte mindre än 35 kronor styck – jag har just betalat 29:90 för en bukett med tio fina, mörkröda, lagom halvutslagna (se bilden!), på Ica. Andra varianter hos experten kostar 25 eller 20, och de jag till sist väljer kostar 15 kronor styck.

Vad är då skillnaden? Om färskheten vet man inget. Blommorna ser lika stora ut, på ett ungefär. De gröna bladen verkar pigga och fräscha. Men det finns en tydlig skillnad. Blommorna har olika skaft, olika kraftiga – men framför allt olika långa. 35-kronorsrosen är bort emot en meter hög, med mitt ögonmått mätt. Har man ens en vas där sådana kan stå? Knappast.

Och om man ändå bestämmer sig för rosorna av statushöjd blir effekten en lätt överraskning: hittar man trots allt ett kärl att ha dem i kan buketten omöjligen ställas någon annanstans än direkt på golvet. För vem skulle annars se själva blomman!? Det är ju den vi vill åt!
Alltså sätter man meterpris på rosenskaft. Vilket förefaller mig helt snurrigt. Men visst, blommor som växt sig så höga har naturligtvis krävt utrymme och omvårdnad under en längre tid, och sådant kostar pengar. Det måste ju vara det man tar betalt för.

Dagen efter att jag överlämnat ”finbuketten” – som kostade 175 kronor utan att vara ett skvatt imponerande – stöter jag på mottagaren och frågar hur blomstren ser ut.
-Jo då, säger hon artigt, de är fina, även om några av rosorna hänger lite med huvudet.
Suck.

På mitt eget bord står den där 29:90-kronors buketten spikrak och glad. Tur? Kanske, men i så fall en lyckträff som upprepar sig. Blommorna är på väg att slå ut, de dricker vatten och sprider trivsel.
Men visst, deras skaft är på sin höjd 30 cm, efter vederbörlig kapning enligt alla skötselkonstens regler. Hade jag köpt några 35-kronors hade jag faktiskt blivit tvungen att korta av dem med nästan hälften för att ge dem en möjlig vas och en vettig placering.

Vem i all världen kom på att man kan sälja rosor till meterpris? Och varför fortsätter vi att köpa dem?

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema: Belysning

2009-11-03T07:35:00.002+01:00

Det är dags alldeles strax. Dags för amaryllisen och den där stjärnformade lampan, som visserligen inte är en adventsstjärna men som ändå på något vis känns mest lämpad för kvällarna under den mörkaste årstiden.
Bli upplyst på fler sätt genom att klicka här!

Copyright Klimakteriehäxan

Bu för Hammarby!

2009-11-01T16:00:00.006+01:00

Jag gillar idrott. Men det vore lögn att påstå, att jag brinner för fotboll. Ändå har jag oftast när saken kommit på tal på senare år sagt, att jag håller på Hammarby när det gäller just den sporten. Fast det måste ju allvarligt ifrågasättas hur någon över huvud taget kan göra det, även om man nu (som jag) råkar bo på Södermalm.

Inte handlar det om laget, ledarna, spelarna, resultaten – även om HIF nu åker ur allsvenskan och får finna sig i att försöka kravla sig tillbaka upp i toppserien, samtidigt som en av ärkefienderna – AIK – tar hem det allsvenska guldet och det tredje stockholmslaget, Djurgården, avslutar säsongen med hedern i behåll.

Nej, det är de där som kallar sig fans det handlar om. Gänget i publiken som kastar skit på planen, som smugglar in brandbomber på läktaren, som skanderar äreröriga och ibland rasistiska ramsor, som hotar domare, som slåss för full kraft, som inte tvekar att drämma en just tömd flaska i skallen på närmsta ”motståndare”. Allt för att hämnas en missad målchans, en matchförlust, några tappade poäng. Som om det automatiskt skulle ge dem rätten att ta till oprovocerat våld!

I dag skulle massor av AIK-are åka tåg till Göteborg för att heja på de sina i den avgörande matchen mot IFK Göteborg på Ullevi. Men det tillkom en komplikation: Tåget de skulle åka med fick bytas ut. Det var förstört. Av Hammarbys så kallade fans, som gjort tåget obrukbart genom att krossa fönster och klottra slagord mot AIK.
Så usla förlorare de är, hammarbajarna! Bu för Hammarby!

Om någon frågar mig vem jag håller på i svensk fotboll tänker jag hädanefter svara IFK Göteborg, för det gjorde jag förr i världen, på Ralf Edströms och Torbjörn Nilssons tid.
Samtidigt tycker jag intensivt synd om Hammarby. Föreningen förtjänar inte de bedrövliga fans de har, klicken som verkligen motverkar allt vad idrott är tänkt att främja.

Nu fattas bara att AIK:s svans slår sönder centrala Göteborg trots segern. Eller att IFK-arna åtminstone ska ta hem en seger på gatan.
De är kanske på god väg just nu.
Begriper väl inte bättre. Begriper inte att, som (den legendariske och kloke hockybacken) Rolle Stoltz brukade säga, "de e målen som reknas"!

Copyright Klimakteriehäxan

Pippi på fåglar 11

2009-11-01T09:40:00.002+01:00

Det borde heta Svala. Men jag är märkvärdigt övertygad om att det här tyget, som för närvarande är min sovrumsgardin, heter Stava. Det fanns på Ikea en gång för länge sedan, och jag har två varianter: vita fåglar på vit bakgrund, och så de här blå.

Det måste ha varit någon gång på 70-talet som en designer beslöt att föreviga en svensk sommarhimmel på det här viset. Jag har googlat lite men inte hittat fram till en upphovsman eller -kvinna, vilket är synd, för den människan vore värd en honnör om så bara bloggledes.

Mina fågelgardiner satt uppe en period när jag hade min lägenhet uthyrd i andra hand - möblerad - och när jag kom hem igen var mina fina gardiner gulbruna av kedjerökning. En sorgens dag! Men jag körde dem i tvättmaskin i 90 grader, inte en utan flera gånger och se! det en gång vita blev vitt igen!

Visst händer det att jag tar ner dem och byter till något annat i gardinväg. Men varje gång de kommer fram igen blir jag lika förtjust. Det är något fridsamt med de där blå svalorna som tar en flygtur i mitt fönster, även om det är mörkt, kallt och uschligt där utanför.

Copyright Klimakteriehäxan

Något att fira?

2009-10-31T09:04:00.001+01:00

Om jag firar Halloween?
Nej.
Varför skulle jag göra det?

Då är det väl större skäl att hurra en sväng för Lyckoslanten, barntidningen som handlar om ekonomi.
Lyckoslanten fyller nämligen 83 år just idag. Den kom ut med sitt första nummer den 31 oktober 1926, på Sparsamhetens Dag - en högtid jag tror sjunkit ner i glömskans djupa hav, även om vi lite till mans kunde må bra av att beakta den.

Vi fick den i skolan och läste den noggrant. Birgitta Lilliehööks serie om Spara och Slösa följde vi med största intresse. Den var inte direkt subtil: ingen undgick att begripa, att Slösa skulle det gå illa för. Medan Spara, hon kunde se fram emot riktiga sötebrödsdagar.

Jag upptäckte nyss att Lyckoslanten fortfarande lever och har över en halv miljon i upplaga, fast dagens läsare får klara sig utan Spara och Slösa. Tidningen fick till och med pris tidigare i år för att man lyckas skriva lättsamt om svåra ämnen.

Men med tanke på rådande kristider kan man ju faktiskt undra om det inte vore dags för en relansering av de där två flickorna, som hade så mycket att lära oss om Livet innan vi riktigt var där ...

Copyright Klimakteriehäxan

Pippi på fåglar 10

2009-10-30T17:55:00.002+01:00

Var det julafton? Eller var det kanske en födelsedag som denna härliga fågel kom flygandes till mig?
Jo, ni ser rätt: visst är det en hårtork. Present från familjen. ”Crazy Duck” heter den, och den passar mig alldeles förträffligt – ännu en pippi att bli glad av!
Dessutom fyller den sitt syfte: man kan blåsa håret torrt med denna galna ankas heta andedräkt (i två olika värmenivåer).
Jag vet ingen som har en trevligare hårtork! Vet du?

Copyright Klimakteriehäxan

När guld blir till sand

2009-10-29T20:48:00.002+01:00

Aldrig trodde jag det skulle hända. Men det gjorde det.
Jag är världsrekordinnehavare!
Ja, det är förvisso en lagseger, men jag har sannerligen satsat en hel del både energi och pengar samt en icke oföraktlig träningsdos i grenen.

Kanske är också du en av oss som kan sitta och njuta av guldglansen som naturligtvis följer med alla rekord, speciellt på världsnivå.
Det beror på om du äter godis och i så fall kan du göra anspråk på guldglans i proportion till din konsumtion.

Svenskarna är nämligen bäst i världen på att äta snask. Sjutton kilo per person och år, det är genomsnittet – tio kilo mer än man trycker i sig i resten av EU.
Lite skrämmande är det trots allt.
Godis är gott – men är det SÅ gott?

Jag sitter här och skäms lite, med den där guldmedaljen som allt mer känns som vore den gjord av bly där den hänger runt min hals. Och dristar jag mig att ställa mig på vågen tror jag den där blyklumpen hänger kvar. Om ni förstår vad jag menar?
Inne i huvudet hör jag hur någon sjunger om att "guldet blev till sand ..."

Copyright Klimakteriehäxan

Läs mer om det nya världsrekordet här!

Pippi på fåglar 9

2009-10-29T17:30:00.002+01:00

Inte för att jag begriper hur det har gått till, men den här bleka lilla plastankan har överlevt ända sedan jag var riktigt liten. Jag är inte ens säker på att den är gjord av plast!

Vi hade inget badrum, utan jag badade i zinkbalja på köksgolvet - samma balja som vi i augusti förvarade de nyfångade kräftorna i innan de skulle i grytan ...
Där på vattenytan simmade hon, mellan tvållödder och skrubbarborste. Kanske hade hon också sällskap av någon liten båt eller så, men den har definitivt förpassats till det förgångna utan att sätta spår i minnet.

Den skära ankans färg påminner mig däremot inte bara om badstunderna, utan också om de där underbyxorna jag hade: lite blanka, med tunt foder i för att man skulle stå sig mot vinterkylan. Och på kvällen, när man klädde av sig och var på väg mellan dagens plagg och pyjamasen och golvet var alldeles för kallt, då ställde man sig mitt i de just avskalade trosorna, för de var fortfarande kroppsvarma!

Om jag dessutom lägger till att jag faktiskt ofta åkte skidor till skolan de första åren tror ni förstås att jag är född inte ens på 1900- utan på 1800-talet - men mitt Barndomsland var verkligen vischan.
Nu för tiden badar ingen i zinkbalja där.
Möjligen mellanlandar kräftorna fortfarande i en - men jag vet inte, för nästan lika länge sedan som jag umgicks med den skära ankan, lika länge sedan är det jag fick hemfångade kräftor.

Copyright Klimakteriehäxan

Pappers- eller trädlöst?

2009-10-28T19:35:00.006+01:00

Har ni tänkt på att man praktiskt taget aldrig hör talas om ”det papperslösa kontoret” längre? Minns ni hur det var när vi blev datoriserade på vartenda skrivbord, i varenda modul, ända in i minsta hörn?

Det där med att vi tack vare datorerna inte skulle behöva ha allt på papper längre, det var något som lyftes fram som en av de stora fördelarna. Visst lät det bra, jättebra till och med. För trots allt har vi vetat länge att det är dumt att slösa med den naturresurs som levererar råvaran till våra tidningar, förpackningar och toarullar: skogen.

I dag vet vi hur det gick. Folk trycker på ”skriv ut” på de där datorerna snabbare än grisen blinkar. Och inte nog med det: de glömmer allt som oftast att hämta de nyprintade papperen, som hamnar i fel händer och strax slängs. I bästa fall hamnar de i en återvinningskorg, men inte ens det kan man vara säker på. Samtidigt spottas en ny omgång ut, eftersom den gamla inte står att finna.

Jag kom att tänka på detta när jag i dag förtvivlat försökte hejda en kopiator som tryckte det ena arket efter det andra, ohejdbart. För min del räckte det med en kopia, men maskinen ville prompt leverera tolv. Naturligtvis inte bara till mig, den sprutade tolv ex av allt som folk försökte få kopierat, trots att vi nogsamt tryckt in ettan på knappsatsen för ”antal”.

Visst, en del av de där tokprintningarna kan man ha till kladdpapper vid telefonen eller för snabba anteckningar, men ett sanslöst slöseri är det likväl. När det sedan avslöjas, att inte bara en utan flera trycker ut saker på papper och sedan oavbrutet sorterar in papperen i pärmar, då blir man ju bara trött: inte bara datorns minneskapacitet krymper, det gör också hyllutrymmet där de där pärmarna står. Så gick det med den vinsten!

Men det är bara att gneta vidare, återvinna efter bästa förmåga och förmana omgivningen att åtminstone ta rätt på det de beslutat ta ut i svart på vitt, enligt gammal hederlig pappershanteringsprincip.

För dig som ändå tror att den där skogen, som kan verka vara alldeles full av träd, faktiskt bara står där för din skull kan det kanske ändå vara bra att reflektera lite över följande:
Av en normalstor tall eller gran, 20-25 meter hög, kan det bli 31 250 A4-ark. Låter det mycket trots allt? Inte om du kollar in omsättningen på en printer nära dig, det är jag övertygad om.

Det papperslösa kontoret kan en dag ha fått ett riktigt synligt resultat i den trädlösa skogen. Det vore inte så trevligt.

Copyright Klimakteriehäxan

Pippi på fåglar 8 - och tisdagstema KUSLIG

2009-10-27T19:00:00.009+01:00

Tistagstema denna vecka är "kuslig".
Och att svarta katter är olycksbådande, det vet vi - men vad gäller egentligen för svarta tuppar?

I den fågeljakt som jag med stor iver inlett här hemma finns just en svart tupp, inköpt i slutet av sommaren i en hantverksbutik i Sundborn, nära Carl Larsson-gården. Just den här tuppen kan naturligtvis öka på en kuslig stämning, eftersom det är en ljussläckare, gjord i smide i Leksand.

Historiskt är den svarta tuppen förvisso symbol för något kusligt: fascism. En gammal sång från spanska inbördeskriget tog fasta på det (sången brukade också ofta sjungas i latinamerikanska kretsar när militärkupperna och
-regeringarna stod som spön i backen ända från Panama ner till Eldslandet, och 68-generationens vänstervänner kan den säkert fortfarande).

I refrängen går texten, i översättning av Jakob Branting, så här:
Svarta tupp, när Du hörs gala,
blir det mörkt, natten är inne.
/.../
Vind, vinden ska föra
bort min sång om jag sagt
vad ingen får höra.
Vind, vad ska vi göra?

Och även om man inte är direkt mörkrädd, så kan något litet kusligt smyga sig in med den där svarta tuppen, som kastar sin skugga - om än inte så väldigt mörk i min bild - över sin omgivning.

Copyright Klimakteriehäxan

Fler bilder på tisdagstemat här!
Och vill du hänga på fågeljakten klickar du på etiketten pippi!
Alla bilder är också klickbara för större storlek (men alla är i sanningens namn inte riktigt värda det ...)