Klimakterie häxan ®

En bra vintersöndag!

2012-01-29T18:22:00.000+01:00

Måste få göra tummen upp för januaris sista söndag: vilket väder! Som gjort för promenad! Med solglasögon, det kändes helt exotiskt och synnerligen ovant!Måsarna kanade på blankisen, barn matade änder, par gick hand i hand och arm i arm, det knastrade under sulorna på alla raska fötter som vandrade fram längs vattnet.

Lägg till detta att jag med all den energi som sol och luft bjöd på uträttat ett storverk, varken mer eller mindre. Jag har ju mer än en gång bekänt min dragning åt receptomani. Den har resulterat i en osorterad driva av papper, klipp och hela tidningar innehållandes matidéer som jag tänkt att, jooo, nån gång kanske, nån gång ska jag prova ...

Nu har jag rensat. Slängt säkert två kilo recept: fyra versioner på avokadosoppa, tre på parmesangratinerad kyckling, ett antal kaloristinna, komplicerade och tidskrävande desserter, fem varianter på tomatpaj, och säkert lika många sätt att variera chevre och pastasås.Tror jag ska steka falukorv till söndagsmiddag. Det går jättebra utan recept.

Copyright Klimakteriehäxan

Sjuk - men kanske inte (riktigt) lidande?

2012-01-28T11:42:00.000+01:00

Det tog en evärderlig tid. Men nu har jag fått den. Diagnosen.
Den förvånar mig inte särskilt, det är väl mest det att jag hittills inte känt till facktermen. När domen nu väl uttalats kan jag bara nicka bekräftande: Jo visst, nog har jag väl det. Och jo visst, nog har jag väl haft det väldigt länge. Och visst, nog vore det väl nyttigt att tillfriskna.

Vad är det då jag har, undrar ni kanske? Svaret är garderobsfetma. Det är precis vad det handlar om. Och som all annan övervikt grundläggs den med överkonsumtion. Det visar sig att svensken kommit hem med ett nytt plagg i veckan på senare år, konsumtionen gick upp med hela 40 procent mellan 2000 och 2010 står det i SvD idag. Att det ledde till ökad trängsel i klädskåp och garderober, det behöver man inte vara en Einstein för att räkna ut. Alltså är garderobsfetman ökande, möjligen rent av smittsam.

Hur blir man då frisk från denna åkomma? Jo då, besserwissrarna finns där, i rader: man ger sig själv köpstopp. Man rensar ut allt som inte använts de senaste tolv månaderna. Man ordnar klädbytarkväll med väninnor som har ungefär samma storlek. Man hyr sina kläder och accessoarer i stället för att köpa. Man går till Stadsmissionen eller Myrorna med det som inte längre känns absolut nödvändigt. Man överväger rent av att övergå till ”uniform”, fast då en högst privat variant.

För ett par år sedan dök idén om att en kvinna gott kan klara sig på max sex olika plagg, kombinerbara i oändlighet (nästan). ”Six Items Or Less” (6IOL) spred sig från Kalifornien, där begreppet kläcktes. Och deltagare vittnar om att visst, det fungerade. Huruvida de åtminstone någon gång tyckte det var lite tråkigt – och lite tätt mellan turerna till tvättstugan – förmäler dock inte historien.

Om jag skulle försöka mig på att rekommendera ett botemedel för mig själv så skulle det gå ut på att ta farväl av de där klädespersedlarna som hänger kvar i den fåfänga förhoppningen att jag en gång ska gå i dem igen. Den ”enkla” operationen skulle minska min garderobsfetma påtagligt.
Nu återstår bara att verkligen bestämma: lider jag av denna åkomma? Eller har jag den bara?

Copyright Klimakteriehäxan

Tidsenligt

2012-01-26T21:03:00.000+01:00

Dagarna de bara går och går. Det känns som om tiden bara rusar fram. Ibland tror jag att vi försöker låtsas att tid är en tänjbar företeelse, vi frestas att bli tidsoptimister lite till mans: nog hinner jag väl det där, också? Och lite till? Men det ryms ju faktiskt bara sextio minuter på en timme, bara sju dagar på en vecka – även om vi nu råkar få en extra dag i år, eftersom det är skottår.

Faktum är att tiden låter sig inte ruckas. Den är i högsta grad möjlig att beräkna, varje urverk mäter den tämligen exakt. Det är bara vi som försöker förtränga det.
Men tid kan vara spännande också. Många kämpar ständigt mot den, en del hinner verkligen mycket mer än andra, utnyttjar den på bästa sätt.

När skaffar man sig begrepp om tiden?
Inte vet jag. Men en gång för många år sedan hade jag varit på en resa och hemförde present till Sonen. Han kan ha varit fyra eller fem, kanske. Gåvan jag hade köpt när jag var borta var ett litet stoppur i färgglad plast. Han kastade sig hungrigt över det, tryckte i gång, stannade, nollställde, tryckte på startknappen igen, stannade, började om. Fascinationen gick inte att ta miste på.

Det blev helt enkelt så att grabben blev fixerad, tog inte ett steg utan sitt stoppur, som ständigt knallade vidare. Så utropade den lille tidsentusiasten plötsligt:
-Mamma, mamma, nu har det gått 37 sekunder!
-Jaha, har det?!
-Mamma, mamma, nu har det gått 48 sekunder!
-Jaha, jag fattar – men 48 sekunder sen vad då?
-Sen jag började ta tid!

Onekligen ett synnerligen pragmatiskt sätt att förhålla sig till den där bristvaran. Jag tänker på det ibland, när schemats ramar är snäva. Man bör sätta stopp, trycka på den där knappen som säjer att nu, nu är det slut, för nu har tiden gått, den där som du hade att disponera. Bara man kommer ihåg när man startade uppräkningen. Och kommer i tid.

Copyright Klimakteriehäxan

Saknad: En bit barndom

2012-01-25T18:04:00.008+01:00

Den är borta!
Som en blixt från klar himmel kommer insikten till mig: Ännu en bit av min personliga historia har ödelagts av grävskopor och andra skoningslösa maskiner – och människorna (läs makthavarna) bakom maskinerna och besluten, förstås. Jag har inte gått åt det här hållet på några dagar, ingenting sett. Men räden är genomförd.
Vår lekplats är jämnad med marken.

Borta är gungorna, borta är det spännande klätterträdet som också hade en liten grotta inne i stammen, borta är den lilla lekstugan, borta är gunghästarna, borta är sandlådorna, borta är basketplanen som vissa vintrar kunde tjäna som skridskobana. Ja, till och med pensionärernas lilla tillhåll, boulebanan, har försvunnit. Syrenbuskarna är uppryckta, häckväxterna likaså. Äppelträdet, det förvildade men vackra, står kvar fast med rötterna delvis blottlagda. Antagligen bara en tidsfråga innan det trillar omkull.

Det var här vi tillbringade så många stunder när ungarna var små, vi som bor i området. Flitiga besökare var vi föräldrar men framför allt förstås våra ungar. Sedan kom barn från ett närbeläget dagis och från en skola i ett intilliggande hus. Andra var på utflykt och tog en paus här, provade ”våra” gungor, åt matsäck sittande på ”våra” träbänkar vid de grovt tillyxade borden. Gängliga pojkar spelade boll på en asfalterad yta, andra visade konster på cykel.

Här lades grunden till varaktiga vänskapsrelationer, som när Sonen bekantade sig med en annan liten pojke och försökte låna dennes bil. Grabben lade sin hand hindrande över leksaken och sa med bestämd röst: Den är jas! Men snart blev de såta vänner. De är fortfarande, mer än tjugo år senare, kompisar. Mammor blev väninnor, pappor gick ut och tog en öl när ungarna somnat, folk började umgås familjevis.

Här utspelade sig också andra dramer: barn som ramlade och slog sig och fick åka till doktorn, barn som kaskadkräktes utan förvarning, andra som sabbade sandtårtor, några som slogs, några som tiggde bullar när de egna tagit slut. Ibland blev det riktiga knytkalas kring de där träborden, kul stämning, härligt solsken, glatt humör på alla fronter.

I dag finns alltså ingenting synligt som stöd för de där minnena.
Det känns lite sorgligt när ännu en bit barndom är borta.
Men det är klart att de där ungarna som jag ser framför mig som hade det varit i går, de är ju också borta. Står på egna ben och är utflugna på unga, starka vingar.
Så då är väl allt i sin ordning. Nya föräldrar, nya småttingar får inta en ny lekplats, göra den till sin. Fast något riktigt äkta klätterträd med grotta i stammen, det blir det inget.

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstemat är livsviktigt!

2012-01-24T09:28:00.000+01:00

Äta bör man, annars dör man. Därför kan också veckans tisdagstema kallas livsviktigt.
Själv älskar jag de vackra, färgsprakande frukt- och grönsaksdiskarna som dukas upp på torg, i saluhallar och "vanliga" affärer. Vem kan undgå att bli sugen på frukt och grönt när ögonen fångar den bilden?
Och nog för att jag gillar vegetabiliska livsmedel - men jag har alltid varit och kommer sannolikt också alltid att vara en köttätare.

Alltså blir det vad jag betraktar som en idealisk kombination när tisdagstemat MAT ska illustreras.
Fruktutbudet från en bakgata på Capri, slaktarskylten från centrala Köpenhamn.
Fler bilder av mat hittar du här!

Copyright Klimakteriehäxan

Nu flaggar vi för Sven-Bertil!

2012-01-23T21:20:00.014+01:00

Jag tog den här bilden på Sven-Bertil Taube 2008 när vi - hur märkligt det än kan tyckas - var inblandade i samma jobbprojekt. Trodde väl aldrig att jag skulle få anledning att använda den - men nu! Flaggan i topp! Ikväll har han belönats med en guldbagge i kategorin "bästa manliga huvudroll" på Filmgalan! Grattis!

Det märkliga är att jag såg "En enkel till Antibes", som han har huvudrollen i, så sent som i går. Gick ut från bion i snöglopp men varm inuti. Dock hade jag inte en tanke åt filmgale-hållet, visste faktiskt inte ens att Taube var nominerad för ett av (de finaste) priserna. I själva verket har jag varit på väg för att se den där filmen jättelänge, utan att lyckas. Trodde rent av att den var nedplockad från repertoaren vid det här laget, det har ju gått några månader sedan premiären, och filmer oavsett kvalitet har en tendens att försvinna ganska snabbt.

Men eftersom jag haft ett gott öga till Sven-Bertil i evigheter ville jag ändå se den. "Vår gemensamma historia" började för många år sedan. Jag skulle äta lunch på en restaurang i Vasastan i Stockholm. Någon incident inträffade i köket, servitören kom ut och bad om ursäkt för förseningen, men bjöd på något att dricka så länge. Jag tror att det var mitt livs första kir (vitt vin och svartvinbärslikör), men jag visste inte vad drycken hette. Den fick dock ett eget namn av mig: jag kallade den för Sven-Bertil.

Jag blev nämligen inte alls irriterad på väntetiden, för några bord bort satt han - fick väl också vänta på maten, antagligen. Jag kunde se mig om inte mätt (jag skulle ju ändå äta) så i alla fall nästan på denne karl, som åtminstone på den tiden var ungefär det vackraste jag visste. Ja, han är ju än i dag, vid 77 års ålder, en fröjd för ögat, faktiskt ...

Nu skulle jag gärna ta ett glas kir som en liten hyllning. Faktum är att jag än i denna dag kallar den där goda blandningen för Sven-Bertil, som jag härmed utbringar en skål för och viftar med en imaginär flagga!
Om du inte sett filmen: gör det. Och när du ändå är i farten: drick en Sven-Bertil också. Fast om du beställer den på krogen blir du nog tvungen att be om en kir.

Copyright Klimakteriehäxan

Läs recensionen av filmen och hyllning till Taube i DN här och i SvD här. Ännu mer att läsa om filmveteranen Taube om du klickar här - och här hittar du samtliga årets vinnare av Guldbaggen.

Honom hade jag velat träffa

2012-01-22T16:07:00.010+01:00

I dag för 163 år sedan föddes han, August Strindberg, en man som än i dag kan utlösa häftiga diskussioner. Som den om han ska uttalas A-gust eller Å-gust, som den om hans kvinnosyn, som den om hans geniala(?) frieri till Harriet Bosse (”Vill fröken ha ett litet barn med mig?”) eller den om det kloka i att försöka behålla den strindbergska språkliga dräkten i svenskan. För att ta några exempel av olika hög dignitet.

Alla vi som är lite äldre bekantade oss med ”Röda rummet” i gymnasiet, gör man det fortfarande? Läraren i svenska läste med vördnad i rösten öppningstexten som beskrev solstrålens vandring över staden. Det hela tilldrar sig i maj och låter så här:
”Solen stod över Liljeholmen och sköt hela kvastar av strålar mot öster; de gingo genom rökarne från Bergsund, de ilade fram över Riddarfjärden, klättrade upp till korset på Riddarholmskyrkan, kastade sig över till Tyskans branta tak, lekte med vimplarne på Skeppsbrobåtarne, illuminerade i fönstren på Stora Sjötullen, eklärerade Lidingöskogarne och tonade bort i ett rosenfärgat moln, långt, långt ut i fjärran, där havet ligger.”

Som skildrare av huvudstaden har han hyllats hur mycket som helst. Men det var väl när skärgårdsromanen ”Hemsöborna” (också den obligatorisk läsning i skolan och jag älskade den!) blev teveserie i mitten på 60-talet som Strindberg på allvar gick hem i stugorna, alltså även de som låg långt från akademikernas kvarter. Sif Ruud som Madam Flod och Allan Edwall som Carlsson var och förblir oförglömliga. Repris av serien är utlovad under året, som en del i hyllningskonserten!

I årets läskampanj ”Stockholm läser” har man självklart valt en Strindberg-bok, men då inte någon av de två klassiker jag just nämnt, utan ”En dåres försvarstal” som lär beskriva kärlekshistorien med Siri von Essen, fylld av hat och kärlek och dramatik – fast jag tror inte jag läst den, bara läst om den. Kanske läge att ändra på det nu!
Det var för övrigt medan August och Siri fortfarande var gifta som han passade på att fria till fröken Bosse … apropå hans syn på kvinnor, äktenskap och relationer ...

Ibland får folk frågan om vilken person de gärna skulle vilja möta om det vore möjligt. Jag måste säga att August Strindberg skulle hamna mycket högt på min lista. Men i den mån man har frågor till honom får väl svaren sökas i alla hans texter. Det har förstås litteraturforskarna redan gjort i ett sekel. Och så tror jag att jag äntligen ska göra slag i saken och läsa Annette Kullenbergs bok om honom: ”Strindberg – murveln”. Den har väntat länge på hyllan, säkert flera år.

Dessutom är det inte bara 163 år sedan Strindberg föddes, i år är det också 100 år sedan han dog.
Nog skulle han ha gillat att 2012 blev ett Strindberg-år – invigning i dag på Dramaten. För hur han än var, men blygsamhet tror jag inte var ett av hans starkare karaktärsdrag …
Kanske är det som Björn Wiman skriver i dagens DN: de odrägligaste personerna är ofta de bästa författarna.
Jaa: honom hade jag velat träffa!

Copyright Klimakteriehäxan

UPPDATERING: Har nu hört flera normalt mycket pålitliga personer höja "En dåres försvarstal" till skyarna: inte ett smack omodern, lättläst, engagerande, dramatisk ... Då kan det ju vara bra att veta att den just kommit i ny pocketutgåva. Om du inte går till biblioteket, förstås.

Veckans fönster är FELSTAVAT

2012-01-21T14:08:00.004+01:00

En tvättäkta söderkis har inga problem med denna stavning. Fler felstavade fönster att titta - och reta sig - på hittar man via Susanne här.

Copyright Klimakteriehäxan

Citat om modemod

2012-01-21T11:12:00.003+01:00

"Denna modetossa är en av våra representanter i Europeiska parlamentet, något som bereder mig djup glädje, helt bortom eventuella partisympatier. Det är nämligen ovanligt att kvinnor som jobbar inom så kallat seriösa områden tillåts intressera sig alltför mycket för kläder. Och om de nu framhärdar så bör de hålla sig på det beprövades mark. /.../ Om det är något som Sveriges likriktade modeklimat behöver så är det fler personer som hon."

-Svenska Dagbladets Daniel Björk har kommit till den punkt i sitt liv som modeskribent då han känner sig tvingad att sätta ner foten och gå mot strömmen - ja, så beskriver han själv bakgrunden till artikeln om Anna Maria Corazza Bildt i dagens tidning. Damen får höga stilpoäng både för kläder och hår, men framför allt för sitt modemod, som ofta går tvärtemot trendnissarnas riktlinjer. Visst ligger det något i det?

Vems kläder passar?

2012-01-20T19:30:00.002+01:00

Vi satt nyss vid fredagsmiddagsbordet – renskav och kokt potatis med lite franskt rödvin – när jag kläckte ur mig dagens politiska och verkligt djuplodande analys:
Det är skönt att inte vara i Juholts kläder.
Maken instämde, men undrade i nästa andetag i vems kläder jag då eventuellt skulle vilja vara?

Det krävde viss eftertanke. Och jag undrade hur villkoren såg ut: måste jag nämna någon vars kläder jag de facto har en chans att ta mig i?
Vi kom inte fram till någon slutsats. Jag grubblar fortfarande.
Vems kläder vill jag egentligen vara i?

Som tur är känner jag mig någorlunda nöjd med att vara i mina egna. (Dagens outfit: långbyxor med resårmidja, rymlig tunika i mjuk bomullstrikå. Ni slipper foto. Jag är ju ingen riktig modebloggare.)
Trevlig helg!

Copyright Klimakteriehäxan

Solskenshistoria en mörk januarikväll

2012-01-17T21:20:00.005+01:00

Det är en mörk och lite ruggig kväll, gråvinter. Visst kan det passa bra med en liten solskenshistoria?

Min väninna hade fått ett problem med sin bil. Inget stort problem, men irriterande: torkaren på bakrutan hade fastnat och vägrade röra sig en endaste millimeter.
Vad gör en inte särskilt teknisk människa när något på bilen krånglar?
Ringer en verkstad, självklart. Hon förklarar problemet och uppmanas att komma in med åket för att få en diagnos på sjukdomen. En sådan felsökning kostar 800 kronor, upplyser man. Och vi som inte är födda till bilmekaniker, vi kan inte argumentera. Det är bara att lyda.

Framme vid bilverkstaden går min väninna in till kundmottagningen. Jo, hon ringde nyss, jo man erbjöd felsökning, torkaren står still.
Mannen bakom disken hade inte en rad väntande kunder. Han erbjöd sig att gå med ut och slänga ett första öga på ”patienten”. Hm, sa han nästan på direkten. Kunde det möjligen vara så att en säkring hade gått?

Upp ur fickan kom en liten pryl och sekunder senare löd torkaren när den fick order att röra på sig. Men så bra! Och så snabbt! Och så enkelt! Var det nu detta som betingade ett pris av 800 svenska riksdaler (tanken på timpenningen svindlar)?

Mannen skakar på huvudet. Nej, det här tänkte han verkligen inte ta hundratals kronor för. Han bjöd faktiskt, både på säkringen och handgreppet. Inte nog med det, han hivade upp ett par extra säkringar ur sin ficka – man kan ju aldrig veta när det behövs en nästa gång, som han sa, lite skämtsamt, när han släppte ner dem i hennes handväska.

Hans tacksamma kund fick så småningom upp hakan, tillbaka i pratbart läge, och tackade förstås alldeles överväldigad av denna vänlighet. Och så la hon till, med ett väldigt trevligt leende som hon har, att kanske ville han ha en puss som tack för besväret?
Den mekaniskt begåvade mannen hade också han glimten i ögat och log brett även han, men avböjde. Påstår i alla fall min väninna ...
Dock vågar jag hävda att om den där bilen krånglar igen vet jag precis vilken verkstad den hamnar på.

Copyright Klimakteriehäxan

Mitt livs hjältar – på låtsas

2012-01-16T21:31:00.003+01:00

Folk har hjältar. Ibland bleknar glorian – ja, det gör den nog nästan alltid. Men ett skimmer av idolskap kan ändå dröja sig kvar, hur saker och ting än utvecklar sig.
På någon av de bloggar jag brukar hälsa på skrevs det nyligen om den här sortens kärlek, svagare med åren men ändå vare sig bortglömd eller kanske ens riktigt rostig. Det fick mig att själv tänka tillbaka: vad har jag haft för hjältar, personer som jag bara känner från scen, teve eller film?

Lustigt nog dök en av dem upp som födelsedagsintervju i morgontidningen alldeles nyss. Stig Engström stod i begrepp att fylla 70. Oj, vilken snygging han en gång var! Rena svärmorsdrömmen! För att inte tala om Sven-Bertil Taube, som under många år var något av det vackraste jag ansåg att man kunde vila ögonen på. Missade inte frivilligt hans Gröna Lund-kvällar, köpte hans skivor. I dag en grånad äldre (mycket äldre!) man som fortfarande får beröm för sina rolltolkningar.

En annan karl som kunde få hjärtat att slå lite snabbare var nog inte världens bästa skådespelare direkt, men vad gjorde det: Peter Gilmore, Onedin-linjens supermacho kapten. Jag satt spikad framför teven, avsnitt efter avsnitt, säsong efter säsong. Vilken karl! Han var faktiskt inte ens särskilt snygg!
Robert Redford har också haft något visst: redan i ”Butch Cassidy och Sundance Kid” och sen exempelvis i ”Mitt Afrika”. Och Marcello Mastroianni! Ojojoj! Lyckliga Sophia Loren som fick krypa in i den famnen!
Man skulle också kunna fråga sig om någon karl varit sexigare på vita duken än Marlon Brando i "Sista tangon i Paris".

Dustin Hoffman blev jag förälskad i eftersom han var helt underbar i ”John och Mary” – det var 1969. Aldrig glömmer jag honom som den eländige Ratso i Midnight Cowboy som kom samma år. Och lägger man till ”Kramer mot Kramer” blir han svårslagen på listan över älskansvärda män på film. Jag har inte tröttnat på honom än, även om han inte precis är någon drömprins längre.
Sedan var det svårt att inte bli lite kär i Clint Eastwood, men nu är vi en aning modernare. Jag tänker förstås på superromantiska ”Broarna i Madison County”, långt efter spaghetti-eran, som gick mig spårlöst förbi.

På senare tid har jag inte särskilt gott om romantiska hjältevibbar i skådespelarbranschen. Jo, jag förstår varför Marie Richardson snodde åt sig Jakob Eklund, och jag skäms lite för det men kan ändå erkänna att jag gärna går och tittar på Hugh Grant.
Listan skulle säkert kunna bli mycket längre, medan en uppräkning av en massa ointressanta herrar utan sug i blicken skulle kunna bli hur lång som helst … Som tur är handlar det ju om tycke och smak – för hur skulle det gå om alla blev förälskade i en och samma kille, om så bara på bio?

Summan av kardemumman är förstås att nästan alla på min lista (och det KAN bero på att jag ser för lite film numera) är pensionärer med råge. Inget att drömma om alls. Såvitt de inte dök upp i 60-, 70- eller 80-talsversion förstås!

Copyright Klimakteriehäxan

Dags att fira

2012-01-15T11:28:00.005+01:00

Så har det blivit dags igen.
Dags att fira en av mina allra bästa vänner, en vars åsyn alltid piggar upp, en som inte kräver någonting tillbaka, en som bara skänker glädje. Kanske, ja troligen, har du samma vän, hyser du samma varma känslor och deltar i firandet!

Det är tulpanens dag igen. Knappt har granen hunnit över tröskeln förrän vårens första knippe kräver, ja verkligen yrkar på, att få komma in. Det är ett krav som är lätt att tillmötesgå.

Och när blommorna stått i den obligatoriska timmen, med nyavtagna stjälkar i kallast möjliga vatten och den skyddande plasten kvar, då kommer det härliga frasandet av gröna blad som gnids lätt mot varandra när de tar plats i vasen. Njutning!
Det ska vi naturligtvis fira!

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans fönster har stil!

2012-01-13T17:51:00.005+01:00

En pelargon i vit kruka, en liten byst av en kvinna, en glimt av Stockholm eller åtminstone dess grönska. Se där vad en snabb blick på ett fönster kan bjuda! Och så stiligt det kan bli, i all enkelhet!

Ni ser av träden där ute att bilden togs tidigare i höstas, en av de där få gångerna när jag verkligen kom iväg på en utställning - tänk, alla dessa kulturella begivenheter som finns i storstaden och som man ändå lyckas missa, gång efter gång! Då tog jag mig i alla fall till Waldemarsudde.

I dag gjorde jag ett försök att se Moderna Museets exposé över Monet/Turner/Twombly. Bara två dagar återstår. Men när det är kö redan före lunch långt ut på gården, då kroknar jag ... och, som Maken tröstande sa, Monet har vi ju ändå sett förr.

Där ser man, det är inte lätt att vara kulturell när man inte håller grytan kokande, dvs vanan uppe. Man skulle rent av kunna säga, att mitt kulturella fönster var stängt, åtminstone för dagen. Det blev helt enkelt bio i stället, USA-varianten av Stieg Larsson: The Girl With The Dragon Tattoo. Vad jag tyckte? Jo då, fralldel. Det var i alla fall inte kö.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans fönster hittar du som vanligt här - och denna gång är temat VALFRITT.

Dagens citat - om bantning och bloggning

2012-01-13T10:37:00.006+01:00

”Köp dyrare viner så dricker du mindre och får på så sätt i dig färre kalorier. /…/ Kanske är det också så att man dricker mer av billiga viner för att de inte är så goda – och därför måste sväljas snabbare.”

- Svenska Dagbladets vinkrönikör Mikael Mölstad ger (ganska originellt) bantningstips på det nya året, i dagens nummer av tidningen. Frågan är möjligen var gränsen mellan billigt och dyrt går i Systembolagets hyllor?

”Bloggvärlden består till största delen av unga tjejer. Det betyder redan där att det är ett lågstatusområde. Att skriva om shopping och smink … ännu mer lågstatus. Så lätt att sätta dit.”

- Hanna Hellquist skriver krönika i dagens DN om varför det tydligen är så viktigt att sätta tjejer på plats. Och gör samtidigt klart för mig att jag kanske är undantaget som bekräftar regeln? För ung kan jag inte längre kallas, det har jag insett. Men nog händer det att jag skriver om shopping här, om än mer sällan om smink. Lågstatus eller inte? Den markeringen överlåter jag åt andra, utan problem!
Läs hela krönikan här.

Julen som kom av sig

2012-01-12T20:34:00.003+01:00

I morgon fredag har Knut namnsdag - en fredag den trettonde, dessutom. Julen tar officiellt slut då, på den tjugonde dagen. Ut ska alla tomtarna, granen, glittret, halmbocken, dörrkransen, de röda ljusen. Bara överlevande julstjärnor, amaryllis och hyacinter får en nådatid, så länge de är en fröjd för ögat.

Men det verkar som om helgen på vissa håll tog tvärslut långt tidigare. Det är i alla fall så jag tolkar denna i mitt tycke vansinnigt skojiga adventsstake, där tre ljus vittnar om flitigt glöggande, rimgnuggade geniknölar, pepparkakor och pyssel. Och så kom alltihop av sig, tvärdog.

Samtidigt kanske en och annan kan känna igen sig: först gnor man frenetiskt och blir rätt sliten för att inte säga nerkörd, som tomte 1, 2 och 3. När det sedan verkligen är dags kan orken ha tagit slut - eller så betyder det tvärtom att allt är perfekt och friden lägrade sig, la sig så tungt att ingen orkade tända det sista ljuset i staken ...

Med Knut bärs säkert även denna skapelse ut.
Men till nästa år igen
Kommer han vår gamle vän
För det har han lovat!

Copyright Klimakteriehäxan

Vinterpäls

2012-01-10T19:31:00.004+01:00

Det är inte utan att den gamla vinterpälsen kommer till heders.
Plötsligt visade termometern minus 7. Och det är nästan så att jag tror att ett litet ”äntligen” smög sig över mina läppar, om än knappt hörbart.
För när januarikylan smög sig på kunde jag – äntligen! – få krypa in i min nästan trettio år gamla päls igen.

Vi har levt åtskilda liv, pälsen och jag, i ett antal år. Den har behållit sin storlek medan min har ökat. I fjol gjorde jag slag i saken och fick den ändrad så att jag rymdes i den på nytt. Lycka! För det är som att gå in i ett mjukt och varmt sommarmoln när man trär armarna in i härligheten. En helt ljuvlig känsla.

Som trogna läsare här vet har jag ändå haft lite ångest, pälsångest. För jag är naturligtvis högst medveten om att en snäll människa visserligen kan klä sig i lurviga skinn, men då ska de vara konstgjorda. Men vem skulle bli gladare av att jag slänger mitt härligaste ytterplagg? Ingen, faktiskt, om man tänker efter.

Nog för att jag undrade lite när jag stegade iväg om en sprejflaska väntade runt hörnet, en stor kniv eller en blåslampa, som på ett ögonblick skulle förvandla mig till en enda stor färgfläck, en lurvig trashank eller en brinnande fackla. Men hittills, peppar peppar, har det gått bra.

Fast kommentarerna jag fått har ändå varit överraskande.
-Å, så skönt! sa en kvinna.
-Jag använde min mammas päls tills den föll sönder, man frös ju ALDRIG!
-Nu blir jag avundsjuk, sa en annan som hackade tänker, iklädd yllejacka, på busshållplatsen.
Och en tredje sa ungefär samma sak medan hon kurade ihop sig i en sjal virad många varv runt halsen.

På hemvägen frågade dock en kollega om jag inte var lite väl varmt klädd – temperaturen låg nära nollan igen. Jag var på vippen att ge henne rätt, men ångrade mig. Att gå omkring i det där mjuka och varma sommarmolnet är underbart, om än inte alldeles politiskt korrekt.
Det är inte utan att den gamla vinterpälsen kommer till heders.

Copyright Klimakteriehäxan

PS ”Det är inte utan att den gamla vinterpälsen kommer till heders” är ett bevingat ord, snudd på. Jag minns hur jag som barn lyssnade på radions frågetävling ”Vi som vet mest” och där fanns en domare, Folke Olhagen hette han bestämt, som i varje program lyckades klämma in just den frasen. Om han hade päls? Se, det fick lyssnarna aldrig veta. Tror jag i alla fall. Men om han hade det var den äkta, DET är jag säker på ...

Vinterns första is

2012-01-08T14:36:00.004+01:00

Den allra första isen har lagt sig. Ett supertunt skal över vikens vintermörka vatten. Kanske blir det "riktigt" januariväder trots allt?
Isskorpan är blank och låter naturen spegla sig. Allt grenverk blir dubbelt, sträcker sig såväl mot himlen som mot sjöns botten. I strandkanten har en massa skräp som stormarna slitit loss kapslats in.

En lat långhelg går mot sitt slut. Ibland är det just detta man behöver: att göra så gott som ingenting. Äta något gott, knapra på sista julgodiset, se ett missat avsnitt av en tv-serie. Och titta på vinterns första is, med spegelbilder försedd.

Nya vindar kan snabbt bryta den hårda hinnan, några plusgrader kan lösa upp den igen. Fast vem vet: den kan ju också bli tjockare, en lockelse för skrinnare och pimplare.
Kanske blir det vinter trots allt?

Copyright Klimakteriehäxan

Hoppfullt triss i Veckans fönster

2012-01-08T14:30:00.002+01:00

Min fantasi firar inte direkt några triumfer när temat för Veckans fönster är HOPPFULLT.
Men vem har inte då och då satsat sin tilltro till en skraplott, i hopp om snabb lycka och rikedom?
Få är de som förunnas att vinna, få är vinnarna som blir speciellt mycket och varaktigt lyckligare, sägs det.

En sak är säker: Många av alla de människor som kan höras säga den synnerligen vanliga frasen "ja se jag vinner då aldrig" köper väldigt sällan någon lott.
Det gjorde till exempel inte jag, plåtade bara det hoppfulla fönstret, en triss på sitt vis. Så min jul har varit utan Triss, stick i stäv med det lovande budskapet. Det gick bra det också!

Hopp uttryckt på andra sätt, i andra fönster, hittar du här.

Copyright Klimakteriehäxan

Kylskåpskallt mysterium

2012-01-05T21:50:00.006+01:00

Vi bytte kylskåp för en tid sedan. Ja, för rätt länge sedan, om sanningen ska fram. Vårt nya kylskåp fungerar utan anmärkning: det håller temperaturen, det rymmer en hel del när man väl lärt sig att ladda det. Dessutom lär det vara energisnålt och därmed mycket mera miljövänligt än vårt förra, som hade åtskilliga år på nacken.

Men just det här kylskåpet bjuder på ett mysterium som vi inte har lyckats lösa. Därför, kära bloggläsare, vänder jag mig i min nöd till dig. Och frågan är: Vad är detta?
Metallkroken satt på översta hyllan, inkilad utan någon tanke verkade det som. I ena änden (den raka, till vänster på bilden) har den en liten skyddande plastplugg. Den är ca 15 centimeter mellan "armarna".

Vi har faktiskt tittat rätt noga i skåpet, men hittar ingenstans där den verkar passa. Inte heller kan man se något tomrum varifrån den skulle kunna tänkas ha lossnat.
Därför kommer här en efterlysning: Kan du, som kanske är mer vän med vitvarorna än vi är i vårt hushåll, berätta vad man har den här mojängen till? Kan den helt enkelt slängas bort?
I spänd förväntan på svar önskar jag en trevlig trettondagshelg.

Copyright Klimakteriehäxan

Ajöss med Enid Blyton

2012-01-03T20:52:00.006+01:00

Det hördes ett stillsamt men sorgligt skramlande i vårt vardagsrum. En beundrad människa, ja nästan en idol, ramlade ner från sin piedestal och fick sin gloria krossad, omöjlig att reparera.

Personen till vilken jag och många med mig har eller i alla fall har haft en stark relation hette Enid Blyton. Jag är en av alla dess många miljoner ungar som växte upp i sällskap med George och hennes hund Tim, förgrundsfigurerna i Fem-böckerna. Man fick en bild av hur en perfekt sommar skulle se ut: picknick med spännande mat i korg, simturer, skogspromenader och ett och annat litet mysterium som förunderligt nog gick att lösa. En ny Blyton-bok var en veritabel höjdare på födelsedagen eller under granen.

Men 2009 gjordes filmen ”Den sanna Enid Blyton” och nu när den just gått på SVT har alltså denna succéförfattares namn fått sig en rejäl törn. Filmens manus lär ligga mycket nära verkligheten.
Enid Blyton hade ingen lätt barndom. Pappan övergav hemmet, och det gjorde också Enid så snart det gick. Mamma och två bröder ville hon inte veta av.

Egentligen började Enid en lärarutbildning, men det var författandet som hon ville ägna sig åt. Och efter rader av refuseringsbrev fick hon till sist napp. Förläggaren blev också hennes man och de fick två döttrar – flickor som mamman inte stod ut med. Samtidigt ägnade hon sig flitigt åt att bygga upp sin barnvänliga image genom att ställa upp för andra barn. Högarna av beundrarbrev växte, Enid bjöd ibland in några ungar på saftkalas medan hennes egna skickades undan med barnsköterskan.

Enid var helt enkelt en riktig ragata. Om hennes chaufför inte var bra från sin förkylning på ett par dagar fick han sparken. Familjen tvingades posera för reklambilder, för att köras bort så snart röken från kamerablixten lagt sig. Intervjuare som ställde "fel" frågor fick finna sig i att bli tillrättavisade.

Den äkta mannen körde hon med i den allra bitchigaste stilen. Hon bedrog honom och manövrerade med list och lögner ut honom ur sitt och döttrarnas liv.
Sitt eget bästa vårdade hon däremot ömt, liksom sin självbild. Utan tvekan var hon ytterst framgångsrik, hon skrev fler än 700 böcker och sålde 600 miljoner exemplar över hela världen, vilket naturligtvis gjorde henne superförmögen.

Den känslokalla kvinnan står ut med – eller orsakar själv – saker som skulle gjort vem som helst förkrossad. Men riktigt berörd och ledsen blir hon först när hon anklagas för att inte själv ha skrivit alla sina böcker.
Nu gjorde hon antagligen det. Men priset för framgången var omänskligt, sett ur mina ögon.

Och jag som med viss stolthet har berättat, att jag minsann översatt några Blyton-titlar till svenska, ett av de ungefär nittio språk som hon finns utgiven på.
Det tänker jag inte skryta mer med. Sveper i stället ihop skärvorna av den gamla idolen och langar dem i sopnedkastet. Ajöss med henne.
Enid Blyton avled 1968.

Copyright Klimakteriehäxan

Ur led är tiden

2012-01-02T20:17:00.012+01:00

På min balkong kämpar fortfarande några gröna växter för sin överlevnad, med viss framgång trots ett par frostsmällar.

I morse gick jag till jobbet i ösregn, häromdagen såg naturen ut som om det skulle stå mars eller april i almanackan.
I affärerna hänger fuskpälsjackorna i långa rader på reastängerna, bredvid vantar och yllesjalar till halva priset. En tjock kappa som kostat 1000 kronor kunde man i dag bära hem för en endaste hundralapp.
Skidor, skridskor, pulkor och kälkar slumpas bort i varje sportaffär i hela södra Sverige.

Tulpanknippena har invaderat blomdiskarna. Amaryllis i kruka reas för 20 kronor.
Och här och där spirar de kaxiga skyltarna: Vårens nyheter har kommit! Som om vi vore redo för skira sommarklänningar, sandaler och sjömanskragar – eller vad det nu kan bli som vi förväntas skruda oss i om några månader.

Inte undra på då att en och annan julgran gett upp, låter Dagmar och hennes mindre avkommor styra och ställa. Den här granen (en rejäl sak, kanske 15 meter hög) har definitivt bestämt sig för att vintern redan är slut, att tiden är ur led – och böjt sig för fakta. Visst ser det ut som om den rent av vill, och redan försökt, skaka av sig alla de små lamporna?

Fast i de mörka kvällarna älskar vi fortfarande ljusen. Ur led är tiden, må så vara, men julbelysningen, den vill vi ha kvar! Hur det går med just den här måste jag dock låta vara osagt ...

Copyright Klimakteriehäxan

UPPDATERING: Den här granen, som jag passerar dagligen, har återfått sin resning och lampgirlanderna är åter vackert spridda över grenarna. Stormen är besegrad!

Scumt citat att starta 2012 med

2012-01-01T13:54:00.003+01:00

"-Det var många år sen Tommy lärde sig sitta ner och kissa. I vinter har jag fått honom att köpa kängor med broddar ... och i år avstår han äntligen från nyårsraketer!
-Broddar, sittkissning och inga raketer!!! Låter som en folkhemsversion av Scum-manifestet!"

-Berglins bidrag till nyårshelgen så som det tog sig uttryck i SvD i går. Man undrar om Valerie Solana vrider sig i sin grav ... eller om även mycket små feministiska framgångar räknas? Men broddar, sittkissning och inga raketer låt rätt bra som nyårslöften i mina öron, Scum-igt eller ej. God fortsättning!

Pyntat i Veckans fönster

2011-12-31T11:22:00.004+01:00

De är falska, alla fönstren på min bild som ska illustrera veckans fototema PYNTAT. Men inte har Susanne utfärdat något förbud för fönster som i stället för glas har fått speglar i sina karmar/ramar?

Mer pyntat än så här kan det väl ändå knappast bli. Och det har ingenting med helgerna att göra, här är dekorationerna på plats året runt. Rummet, som inte används särskilt ofta, finns på Stockholms slott och av en ren händelse kom jag in där för en tid sedan. Med kameran i handväskan, självklart!

Fler pyntade Veckans Fönster hittar du den här vägen.
Och, en gång till: Gott nytt år! Men känn dig inte tvingad att inreda ditt hem med min bild som modell ...

Copyright Klimakteriehäxan

Välgångsönskan

2011-12-30T10:55:00.003+01:00

Den 30 december – snön lyser med sin frånvaro, semlorna är på plats i konditoriets fönster, Slussens stora termometer visar envist på plusgrader. Klapparna bytta, reafynden gjorda. Bara att invänta nyårsafton, en dag fylld av förväntningar, förvisso, men också av kval. Blir det en kul kväll? Infinner sig den rätta feststämningen? Möjligen är det en arbetsdag i stort sett lik alla andra. Eller blir det ett firande framför teven, kanske helt utan sällskap?

Oavsett vilket så korsar välgångsönskningarna varandra, i mail, i snigelpost, på telefon, öga mot öga. Happy New Year, Feliz Año Nuevo, Gott Nytt År, Ein Fröhliches Neues Jahr och så vidare i all oändlighet. Ofta framfört som någon sorts mekaniskt påkallad reaktion, den där äkta varma känslan kan vara väldigt svårt att spåra. Men det må så vara – det är säkert uppriktigt menat, oavsett hur väl och innerligt budskapet framförs.

Dock finns det en formulering som jag med tiden får allt svårare för. Det är när folk önskar ”gott slut” – utan tillägg av typen ”på det gamla året” eller så. Va? Önskar dom livet ur en? För all del, den dag det är dags är det naturligtvis bra om det slutar ”gott”. Fast jag vet inte precis vad det betyder ändå.

För mig räcker det bra med att önska alla ett riktigt gott 2012, i förhoppningen om att folk önskar mig det samma.
Det goda slutet tycker jag kan få vänta. Fast med konsumerande av riktigt många semlor, med start redan nu, kan det förvisso snabbas på ...
Hoppas att vi hörs på det nya året!

Copyright Klimakteriehäxan

Utveckling

2011-12-28T21:02:00.001+01:00

Då återstår bara frågan, när 2011 är så gott som slut: hur ser årsmodell 2012 ut? För att inte tala om hur det kan gå, sett på lite längre sikt? Tanken svindlar ...

När hjulen är slut - och tisdagstema

2011-12-27T17:36:00.005+01:00

Somliga hävdar att julen varar än till påska. Andra är noga med att hiva ut alla små tomtar och röda ljus till Tjugondedag Knut. Och några river ner gran och hela härligheten redan på första vardagen efter helgen, blixtsnabbt trötta på glitter och barr överallt.

Men för den som en gång ägde en hyggligt fin cykel tog hjulen slut för ett bra tag sedan, ja faktiskt före jul. Kanske stod hojen parkerad på ett ”säkert” ställe, trodde dess ägare, som låste fast ramen vid en stadig stolpe. Men vad hjälper det om någon som längtar efter hjul kommer förbi? Tja, möjligen skulle det vara en hjälp att uppfinna hjulet på nytt, men det har ju många försökt utan framgång ...

Ingen vidare julstämning kan ha uppstått när den nakna cykelramen upptäcktes. Fast när veckans tisdagstema så här på tredjedagen är HJUL, då passar den bra. Inte sant? Och dessutom är den här velocipeden i all sin orörlighet garanterat olycksfri oavsett hur eländig trafiken i omgivningarna än ter sig.
Kolla hjulstämningen hos andra bloggare – du finner (cykel)vägen här, bara att rulla på!

Copyright Klimakteriehäxan

Blommornas högtid - också

2011-12-26T10:49:00.010+01:00

Det är annandag jul och blomstertid! Amaryllis, hyacinter, tulpaner, poinsettia, cyklamen, kalanchoe, korallbär, julkaktus. Och några orkidéer ... visst ser du också att det gömmer sig en liten röd julängel inne i phalaenopsis-blomman?
En tillfällig besökare sa konstaterande till Maken när jag inte var hemma: Jag tror din fru tycker om blommor!
Så observant. Så sant.
Jag gillar verkligen blommor. Och tycker det är roligt att fotografera dem. Visst är julen också blommornas högtid!
God fortsättning!

Copyright Klimakteriehäxan

Han kommer med julen

2011-12-24T09:58:00.009+01:00

Han hängde i kassan i vår närbutik. Det var några dagar kvar till jul, jag handlade några nödvändigheter på väg hem från dagis. Sonen satt på min arm, jag utövade konsten att samtidigt balansera den lille prinsen, gräva fram plånboken, packa kassen, ta mig ur vägen innan kön hunnit växa.
Just då fick barnet syn på honom.
-Titta! sa han. Titta mamma! Tomten!

Naturligtvis tittade jag. Först på varelsen som klamrade sig fast, inte med näbbar och klor, men med nävar och skor, i snöret vid kassaapparaten. Sedan gick min blick till barnet i min famn, barnet vars ögon inte kunde slitas från den där tomten. Vacker var han inte, inte stor heller, men det var tydligt att han hade något visst, en oemotståndlig dragningskraft.

Beslutet var enkelt och kunde fattas snabbt, det handlade ju inte om någon större investering: Tomten fick följa med oss hem. Varorna packades upp i köket, Sonen höll Tomten hårt i handen.
Var skulle vårt juliga nyförvärv hänga? Jo i sladden till lampan över köksbordet, självklart! Där kunde vi titta på honom flera gånger om dagen, minst, och han fick vara med om alla våra måltider, från risgröten på lilljulafton via skinkan och doppet den 24 till kalkonen på annandagen.

Nu sitter han där igen, med ett med åren inte så stadigt grepp om sladden. En stövel har varit av, men gick att klistra på igen. Hans skönhetsfaktor har inte ökat, snarare minskat, med ålderns rätt. Men det gör absolut ingenting, för nu är han Tradition och ett mer än 20-årigt Måste. Bara om Tomten hänger på plats är det jul. Det behövs alltså inte så mycket - ni ser honom ju knappt på bilden här till höger, eller hur?
Faktiskt har jag lekt med tanken att låta honom ta hand om alltihop: med Tomten framme skulle det kanske räcka? Han kommer med julen, helt enkelt!

Vi är inte där än och hamnar kanske aldrig där. Men han hälsar God Jul i år igen. Och den hälsningen gäller även dig som tittar in här!
GOD JUL!

Copyright Klimakteriehäxan

Den lysande idén

2011-12-23T09:06:00.002+01:00

Efter flitigt funderande har jag kommit fram till att den har lyst upp mina jular i drygt 40 år.
Jag hade inte ens fyllt tjugo, men flyttat till Stockholm och en andrahands-etta och fick elljusstaken i present av mina föräldrar – det var obligatoriskt att ha en sådan när advent närmade sig.

Det är minst lika obligatoriskt i dag. Och nu har folk inte en elstake, de har flera. Inte sällan en i varje fönster, i kombination med stjärnor i trä, papper och metall. Och levande ljus, självklart. Det har hänt att jag fått nytillskott till elstaksförrådet, men jag har på ett eller annat sätt låtit exempelvis en röd och en vit ”försvinna”. Min gamla Åviken-modell i metall och trä passar mig däremot precis, den rostar lika lite som annan gammal kärlek.

Visst vet ni också att den elektriska ljusstaken från början är en helsvensk uppfinning? Oscar Andersson hette göteborgaren som fick den briljanta idén, på 1930-talet. Se där ännu en originalprodukt som man skulle ha velat komma på själv! Det lär säljas en miljon elstakar om året fortfarande. Då undrar jag bara hur det kan komma sig – är det endast min gamla som fortsätter lysa, trots sin ålder på 40+?

För när julen närmar sig blir jag lika förundrad gång efter gång: Va? Fungerar den i år också? Hur är det möjligt?
Jag har naturligtvis fått byta en och annan glödlampa. Kanten runt lampfoten är lite hackig och skadad. Och dessutom har jag alltid släckt staken precis så som man inte ska: genom att vrida på en lampa så att hela härligheten slocknar. Ändå envisas den med att sprida sitt hemtrevliga, julaktiga sken.

Öppnar man nu dörren lär julen stå där utanför, sägs det. Dan före dan och allt det där. Och årets kortaste dag är passerad. Vi går mot ljusare tider, inte bara tack vare elstakarna. Men ett tag till är de till god hjälp. Allt tack vare Oscars lysande idé.

Copyright Klimakteriehäxan

Citat om älsklingsbok

2011-12-22T09:25:00.005+01:00

"Det moderna vänsterprasslets litterära urkund!"

- Björn af Kleen i förordet till en ny utgåva, i pocket, av Hjalmar Söderbergs "Den allvarsamma leken". Men aldrig att jag tänkt så när jag läst, och läst om, den där fantastiska kärleksromanen som är en av mina absoluta älsklingsböcker. Alldeles oavsett tolkningen så är detta ett boktips värt att beakta för den som fortfarande inte köpt alla hårda paket att lägga under granen. Historien om Arvid och Lydia är en evergreen, evigt grön, mycket mera hållbar än vilken sorts gran du än satsat på i jul!

(O)diskutabelt

2011-12-21T20:01:00.000+01:00

Världen går odiskutabelt framåt, även om det ibland kan verka lite tveksamt här och där.
Men nya rön gör att vi och andra utvecklas med den där världen.
Det kan gälla stort som smått. Och den här gången tänkte jag rapportera om en revolution i det lilla formatet – kan hända en gammal nyhet för somliga, men omstörtande i mitt kök.

Små hushåll fyller inte sin diskmaskin lika snabbt som stora. Smutsig disk som blir stående riskerar att sprida dålig lukt. Alltså sköljer man av sin tallrik innan den ställs in i maskinen, i väntan på att fler måltider klaras av och fler servisdelar används. Så småningom blir det ändå dags: övervåningen har glas kant i kant, nedre avdelningen är packad med tallrikar och en och annan liten skål eller så.

Sedan är det bara att trycka dit en diskmedelstablett och låta automatiken göra jobbet.
Trodde jag tills alldeles nyligen. Nu vet jag bättre.
Det visar sig att det idoga avsköljandet av matrester från faten inverkar menligt på diskresultatet. Modernt diskmedel är nämligen framtaget för att fungera tillsammans med en viss dos fett.

Detta fick jag förklarat för mig med påföljande råd: häll i en skvätt billig matolja tillsammans med diskmedlet så ska du få se på blanka glas och skinande rent porslin!
Behöver jag påpeka att det var med största tveksamhet som jag lät en slurk rapsolja glida ner i facket för diskmedel? Förvisso har det hänt att jag muttrat över resultatet, över fläckar som överlevt, över en eller annan rand – men ändå ...

Med misstro öppnade jag luckan när programmet gått varvet runt. Och har man sett på maken! Det funkar!
Så numera kommer oljeflaskan fram när maskinen är full. Och vi har blanka glas och skinande rent porslin.
Sannolikt tror du mig inte.
Bara att pröva så får du se. Kanske finner också du resultatet odiskutabelt.

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema VÄGLAG

2011-12-20T18:03:00.007+01:00

Jag befinner mig i landet där vädret inte är som det ska. Inte väglaget heller. Visst är dubbdäcken på, men hittills har de inte behövts. Nog är de varmfodrade stövlarna framme, men det blir för svettigt.

Hellre skulle jag då knata omkring i sanden, barfota, medan kornen letar sig in mellan tårna, solskenet värmer, vågorna kluckar lite lagom.
Faktum är att jag rent av hellre skulle ha åtminstone en del av den snö som föll i fjol, den som min granne pulsar fram i.
Det heter ju att det inte finns något dåligt väder, bara dåliga kläder. Kanske är det tänkesättet överförbart på väglag? Det finns inget dåligt väglag, bara fel sorters skodon!

VÄGLAG är alltså det efterlysta motivet till veckans tisdagstema. Och det var nog tänkt att vi skulle visa bilder på det väglag vi kliver omkring i just nu. Men vem vill se ett foto på blöt asfalt, med enstaka fläckar av (nästan osynlig) sand eller (nästan osynlig) snö? Nej, just det. Jag hade inte lust att ta den heller. Men drömmer mig tillbaka till sandstranden, det gör jag gärna. Och skulle gärna se en vit jul.

Copyright Klimakteriehäxan

Rudolf med röda mulen

2011-12-17T14:30:00.004+01:00

Julen brukar ju kallas matens högtid. Kanske är det också hög tid att förnya utrustningen i köket? Ny gryta till skinkkoket, nya bestick till dukningen eller ett lite mindre kokkärl till lutfisksåsen?

Inte vet jag hur man tänkte på avdelningen för hushållsattiraljer på det stora London-varuhuset Selfridges, men någon måste ändå ha haft ganska kul när den här plåtvarianten på Rudolf med röda mulen skapades. Kanske inspirerar det här fantasifulla verket någon julklappsjägare?

Visst kommer vi ihåg låten, om en alldeles vanlig ren som blivit kall om mulen - därutav dess röda sken ...
Om en vecka är det faktiskt julafton.

Copyright Klimakteriehäxan

Ingen är för fet för en god doft!

2011-12-15T21:55:00.002+01:00

Det är bara en vecka kvar innan allt ska vara klappat och klart. Visst hör man varje år röster som höjs för att avskaffa alla paketen, folk vill slippa den desperata jakten på ”rätt” sak, vill slippa att se hur något givaren tror är en kul överraskning bara resulterar i ett stelt tack och en tom blick.

Under vår gran brukar det ligga klappar. Mottagandet kan förvisso variera, men det skänker ändå en liten julkrydda åt helgen att klämma, skaka och form-analysera gåvorna innan de kläs av. Det gäller att ha barnasinnet kvar i hygglig utsträckning – det blir ändå aldrig samma sak som när ungarnas ögon strålade, lika glatt och mycket över ett par vantar som när en eftertraktad Lego-modell befriats från glansigt papper och krusiga snören.

Nu när alla familjens medlemmar måste betraktas som vuxna är det besvärligare. Och förvisso oftast dyrare. Kläder går nästan inte att satsa på längre; dels säljs de till halva priset redan på annandagen, dels är det svårt för att inte säja omöjligt att välja modell. Det jag tycker är jättesnyggt kan den yngre generationen anse urmodigt. För att inte tala om storlekar. En tröja i storlek 38 är långt ifrån alltid lik en annan 38, ärmar är olika långa, plaggen är tajta fast kanske inte alls i samklang med kroppen de ska hängas på, det snygga läderbältet räcker inte runt det som en gång kunde kallas midja …

Men det finns knep som funkar för såväl män som kvinnor. Och framför allt: klappar som är fullständigt storleksneutrala. Nej, jag tänker inte på näsdukar. Inte heller på böcker, även om jag ända sedan barnsben anser att ingen jul eller födelsedag kan passera utan hårda paket med läsbart innehåll.
Jag såg rubriken i en brittisk tidning och insåg hur sant det var: ”Fashion is for dummies but you´re never too fat for a fragrance to fit”!

Det låter klatschigare på engelska (allitterationen?) än på svenska men budskapet är det inget fel på: Modeplagg är till för töntar men ingen är för fet för att få en doft som passar! Lite tröst för den som blivit kort för sin vikt ... och som inte är helt överens med dagens mode ... (du milde tid, förresten, vem kom på det där med vintershorts?)
Så om det nu råder total idébrist i klappjakten kan lösningen finnas i en flaska fylld av vällukt.
Även om den kommer att konkurrera med granbarrens aromatiska påverkan på inomhusmiljön.

Copyright Klimakteriehäxan

Stackars norrmän!

2011-12-14T17:35:00.000+01:00

Trots att Oslo var min närmaste storstad när jag var barn har jag tillbringat väldigt lite tid där. Det har blivit blixtvisiter, någon enstaka övernattning, en rask marsch längs Karl Johan och så hem igen. Alltså hittar jag ingenstans, har inte sett någonting, vet i princip noll och intet om denna grannens huvudstad.

Nu har jag gjort ett aningen längre nedslag, som omfattade inte mindre än två nätter. Skulle få träffa Dottern, som vid det här laget bott i Oslo i mer än två år. Min plan var att med henne som guide ströva runt, kanske gå till Vigelandsparken (som jag hört talas om), kanske gå till något museum (jag vet ju att de finns), kanske sitta och fika på Akers brygge (där jag visserligen har varit men ändå). Från Flytoget på väg in mot centrum såg jag julkorten rada upp sig utanför fönstret: gnistrande vita vidder, mjukt blånande skogskanter, röda stugor inbäddade i klädsam bomull. Så fint! Lika vitt-blått-rött som ett skid(skytte)resultat! Så norskt!

Det såg så lovande ut. Fin utsikt över fjorden, rosaskimrande himmel.
Vad blev då resultatet? Jo att man knappast kunde gå utanför dörren över huvud taget dagen därpå. Ösregn, vinande vindar, pölar och slask på gatorna, risk för benbrott på närmaste parkväg. Kan förstås inte lasta Dottern för att hon inte har bättre tumme med vädergudarna, men usch så dåliga förutsättningarna var för att jag skulle charmas av hennes nya hemstad!

Vi trotsade elementen och gav oss ut ändå, när åtminstone regnet glesnat. Knallade runt i sörjan, halkade bara ibland, huttrade lite. Gick då och då in under tak, såväl för temperaturens som för nyfikenhetens skull. Fanns det något supernorskt att köpa, en julklapp, en souvenir?
Nja, det var dåligt med det, även om den inte så juliga julmarknaden mitt emot Grand Hotel hade en hel del fina saker. Extra plus för den öppna brasan (bilden nedan) som erbjöd lite knastrande värme.

Men så finns ju alltid bokhandlare, eller hur? Eftersom jag försökt intressera Dottern för att läsa något klassiskt norskt tågade vi in till de med litteratur fyllda hyllorna. Det var svårt att se Sigrid Undset och Knut Hamsun och deras klassiska kollegor. Knausgård är namnet som gäller, bredvid Siri Hustvedt (som är norskättad amerikan) och Linn Ullmann. Joe Nesbø, förstås, och Anne Holt. Fast mest av allt denne Knausgård.

”Min kamp”, stor, hyllad och mycket omskriven även i Sverige, är nu ute i sin sjätte och sista del. Karl-Ove Knausgård har därmed, om jag fattat saken rätt, noggrant redogjort för hela sitt liv fram till i dag när han är 43 år.
Många jag känner har läst och fångats. Själv har jag inte läst en enda rad. Men upplagorna, både i hemlandet och här, är enorma. Vilket är obegripligt för mig, åtminstone vad beträffar hans hemmamarknad.

För nu har jag sett prislappen på den nyutkomna norska boken: 399 kronor. Norska kronor. I svenska pengar går den på ungefär 470 spänn, beroende på växelkursen. Jag vänder på fler volymer av andra författare: 349 kr, 369 kr. Och nog för att jag vet att folk ofta tjänar bra i Norge. Men hur mycket kan en bok kosta? Även om man handlar på nätet och priset går ner några tior är det fortfarande svindlande i mina ögon. Svenska bokpriser ter sig plötsligt alldeles överkomliga, även om man inte väntar på pocketupplagan.

Stackars norrmän! Inte nog med att vädret är uselt. Allt är dyrt. Och det kostar skjortan om de så bara vill kura i soffan med en bok medan rusket klingar av. Fast om de väntar ett par månader kommer Knausgårds final på svenska. Då är priset satt till ungefär halva det man betalar i Oslo i dag. Stackars norrmän!

Copyright Klimakteriehäxan

Mitt lussetåg

2011-12-13T20:09:00.006+01:00

Det är den 13 december: Lucia. Men inte ett enda lussetåg har jag lyckats se, inte hört drömmar av vingesus heller. Så för att jag denna dag ska få julfröjders aning fick mina lussebarn, designade av Lisa Larsson, hastigt hoppa fram ur skåpet, förses med var sitt julgransljus och häpp! var den på plats, den ljusklara hägring, som i vår vinternatt sprider ljus av sin fägring.

Det kan verkligen behövas. Där ute stormar det, regnet piskar, termometern visar på plus, men kroppen säger att det är svinkallt.
Inte utan att det behövs ett luciatåg, om än i porslin - men det är mig kärt, de här figurerna har varit med mig i många år.

Och i ett infall av att försöka inpränta tradition i mina barn började jag köpa lussebarn också till dem, för framtiden. Det blev var sin ljusbärande tomte, men sedan inga fler, eftersom jag inte såg att min tanke riktigt lyckades slå rot i den yngre generationen. Fast jag har inga problem med ett par extra nissar. Lussetåg får gärna vara långa.

Helst ska de förstås höras också, i de klassiska låtarna. Texten till den vanligaste visan, som jag skamlöst snott lite ur här, är från 1924 då den skrevs av en dam som hette Sigrid Elmblad. Orden är rätt krångliga, vilket nog betyder att alla de dagisbarn som nu gjort sina föräldrar tårögda med sin sång inte har fattat ett skvatt av innehållet. Men vad gör det - det blir ju stämning ändå!

Copyright Klimakteriehäxan

Om du råkar vara nyfiken på andra luciadagar när jag faktiskt mött Lucia kan du klicka på "lucia" här nedan och hänga med på både gulligt och överglöggat firande ...

Testa ditt glitter- och glamourkunnande!

2011-12-08T20:05:00.003+01:00

På lördag är det dags igen: Nobelfest.
Om du som jag är road av lite glitter och glamour finns det ett aktuellt quiz att klura ut svar på här. För glittrar gör det, klänningarna är ofta fantastiska - ibland fantastiskt fina, ibland fantastiskt fula (eller åtminstone inte riktigt lyckade) ... Men kolla nu om du har hängt med!
Vem gjorde drottningens första Nobelblåsa? Minns du prinsessan Madeleines berömda urringning? Och vad har alla de kungliga på ena axeln? Tolv frågor, inte bara om kungligheter!

Copyright Klimakteriehäxan

Fönster mot tv-världen

2011-12-07T19:59:00.000+01:00

För mycket länge sedan sändes i Sveriges Television ett program som hette ”Fönster mot tv-världen”. Så oändligt urgammal blotta tanken känns i dag – ändå var det en snudd på lysande idé när det begav sig: svenska folket skulle få chansen att bekanta sig med hur tittare i andra länder blev upplysta, informerade och roade via tv-mediet. Ibland blev det rent hisnande, ibland tror jag vi blev avundsjuka, ofta blev vi åtminstone lite häpna.

I dag står fönstret öppet mot tv-världen i varje vardagsrum. Hemma hos oss har det dessutom alldeles nyss öppnats en herrans massa nya fönster, eftersom vi skaffat digital-box. På köpet fick vi ett antal nya kanaler på prov i ett par månader. Om jag förstått tekniken rätt har vi ökat vårt antal titthål mot omvärlden med flera hundra. Svårt då att hävda, som man ibland hör, att ”ingenting finns det att titta på i tv heller”.

Det är bara att greppa fjärrkontrollen och ge sig ut på en, för ovanlighetens skull alldeles gratis, jordenruntresa. För nu har vi såväl välkända CNN som BBC och Sky, som Al Jazeera på både engelska och arabiska – det visar sig att just den kanalen hyser minst lika stor förkärlek till blonda och vackra kvinnliga medarbetare som någon annan, där rök en av mina fördomar.

I BBC Entertainment pågår ett underhållningsprogram som märkligt nog bara har manliga medverkande – men som är så roligt att både vi och personerna i rutan skrattar högt. På en kanal från Chile pågår en oändligt lång dansscen som hämtad från ett arrangemang för mogen ungdom i Borlänge eller så. I turkisk tv sänds en romantisk såpa som är jättedramatisk, det framgår trots att man inte förstår ett enda ord.

Porr finns också inom räckhåll, men eftersom vi tackat nej till att pröva den sorten dyker det upp en skylt i rutan som säger ”Erotik” och ”Åtkomst nekas”.
Skulle vi vilja lära oss lite mer om amerikansk fotboll finns chansen, sportkanalerna radar upp sig. Söker vi frälsning erbjuds sådan av företrädare för olika religioner. Tecknade serier finns att tillgå på alla språk. Förvånansvärt många kanaler har svensk textning, vilket jag inte hade väntat mig.

Ett nyhetsprogram på franska har en liten gubbe som kommenterar europeisk utrikespolitik. Han studsar fram och tillbaka framför enorma porträtt av maktens farbröder som fyller hela rutan medan han ideligen tittar, inte åt publikens håll, utan åt teknikens, för att se att han pekar rätt. Klart kul!
Smäktande tangotoner strömmar när jag hamnar i en finsk kanal. Från Mexico dyker en repris upp på urgamla ”El Chavo del 8”, komedi som hela Latinamerika skrattade åt på 80-talet.

På tyska vänder man ut och in på Angela Merkels för- och nackdelar, utan att jag lyckas hänga med. På grekiska låter det ödesmättat, handlar nog om landets ekonomi, att döma av bilderna. Alla språk går inte att identifiera – kan det där ha varit från Moldavien? Några ryska tv-personligheter ser ofantligt allvarliga ut, kanske har de anledning till det. En kinesisk bildsekvens förefaller vara turistreklam för Peking.

Så där kan man hålla på. Det går att zappa i evigheter, titta på massor av tv – utan att egentligen se någonting alls.
Men fönstret mot tv-världen, det står vidöppet. Vareviga timme, vareviga dag. Den där gamla programserien började sändas för trettio år sedan. Visst verkar det ligga en oändlighet bakåt i tiden? Nu när världen finns på bara en knapptrycknings avstånd!
Därmed inte sagt att man blir lyckligare av fler tv-kanaler. När den gratis prövotiden är slut återgår vi till basutbudet. Det räcker.

Copyright Klimakteriehäxan

Gengångare

2011-12-05T22:05:00.006+01:00

Gång på gång förvånar jag mig själv. Undrar varför jag gör så konstiga saker som jag faktiskt gör. Ta det här med julmaten, till exempel.
Så här i december dräller de in, recepten som ska ”förnya ditt julbord”, ge ”julmaten lite extra krydda”, ”göra julen grönare och nyttigare”.

Och vad gör jag? Jo, jag sparar. Receptomanen i mig vaknar, i den mån den nu har slumrat en stund. Snart är det ju dags! River ur sidorna om de är inne i tidningen, lägger hela bilagan på hög om den är separat. Bilderna är så gott som undantagsvis förföriska, man nästan känner doften av glögg och pepparkakor, senapspaneringen, kryddnejlikorna, grönkålsstuvningen.
I år föreslår DN att jag ska servera köttbullarna med stekta äppelklyftor och färska tranbär. Det kommer jag inte att göra, inte i år, inget annat år heller. Likväl behåller jag antagligen receptet ...

Fast väldigt sällan är det särskilt nyskapande, det där tillagningssättet som ska ge julbordet den rätta piffen. Någon har klämt ur sig en långsökt men förhoppningsvis inspirerande tanke, en hint om lite extra av en krydda – såg jag inte att det tipsades om ajvar relish också? Och sillen, den köpta färdiginlagda som i de flesta hushåll fått ersätta den ”hemgjorda”, den kan minsann få sin beskärda del av nymodigheten med idén om att lägga på lite nyss skivad rödlök när fisken tagits ur burken. Lökbitar som sillätaren förmodligen väljer att peta åt sidan.

Nej, det är med julmatsnyskapandet som med variationerna på köttfärssås: det finns helt enkelt inte hur många sätt som helst att bjuda på skinka, sylta och risgrynsgröt.
De allra flesta går igen.
Och vi som samlar på recepten av gammal (o)vana, vi ökar på vårt lager av klipp om de där gengångarna. Varför? Den frågan har inget svar. Det bara blir så. För det är så receptomani yttrar sig ...

Copyright Klimakteriehäxan

Fallfrukt på plats

2011-12-04T16:53:00.012+01:00

Det var ju ett lysande äppelår i år.
Apelgrenarna tyngdes av enorma mängder frukt, mycket ramlade förstås ner på backen, utan att någon orkade plocka.

En affärsidkare i Gamla Stan har hittat ett alldeles nytt sätt att använda de där vackra, men inte riktigt fräscha äpplena. Nu ligger de rosenkindade i en blomfri balkonglåda och ser trevliga ut!
Så kan också fallfrukt ramla på plats, om inte till nytta så i alla fall till nöje och ögonfägnad. Kanske något att ta efter för dig med överskott i trädgården och lust till mera vinterprydnad?

Det finns till och med träd som fortfarande har äpplena kvar medan alla löven är borta. Visst ser det nästan ut som om julgranskulor placerats på grenarna? Så som man förvisso använde röda äpplen, förr i världen, innan granen behängdes med allehanda moderna prydnader.

Copyright Klimakteriehäxan

SNETT i Veckans fönster

2011-12-03T11:16:00.008+01:00

Fiket heter Lyran och måste vara ett av Stockholms originellaste. Det ligger söder om staden på en bergknalle vid Mälaren, med adress Skärholmen, och har anor ända från 1867. Om jag förstått saken rätt så byggdes träslottet för att "fina" (läs rika) stockholmare skulle kunna åka ut till landet och njuta av luft och ljus - och faktum är att just så kan det funka än i dag, inte bara för "fint" folk!

Sedan kan man naturligtvis fundera över om gästerna på den tiden var på Lyran i dubbel bemärkelse, tog ett eller annat snedsteg efter en stund på punschverandan eller så ... I dag är här hur som helst alkoholfritt men hembakt och trivsamt!

Huset har fått etiketten "kulturgård" av Stockholms stad och sedan 1997 drivs konditoriet här. Sommartid sitter man gärna ute på terrassen. Men så här års är det skönare inne i de ålderdomligt inredda rummen med sina speciella fönster, fulla av sneda vinklar.
Därför blev det ett fönster från Lyran här i dag, när Veckans fönster ska vara SNETT!

Copyright Klimakteriehäxan

Hjärngympa i Nobelprisklass :-))

2011-12-01T21:03:00.004+01:00

Om bara en dryg vecka infaller Nobeldagen, då miljonerna rullar i Stockholm och Oslo
- en "prisbelöning åt dem, som under det förlupne året hafva gjort menskligheten den största nytta", som det står i Alfred Nobels testamente.
Den här gången råkar ju dessutom självaste litteraturpristagaren vara en svensk, vilket väl ökat intresset för festligheterna en hel del.

Om du känner för lite hjärngympa i Nobel-tider kan du testa dina insikter om årets pristagare i en quiz här och vad du vet om det som brukar kallas "Festernas fest" här. Men även om du får alla rätt på frågorna (i Nobelprisklass, naturligtvis, vad trodde du?) ger det tyvärr inte dig tio miljoner kronor. Satsar du på ett alldeles eget Nobelpris krävs det faktiskt lite mer ...

Copyright Klimakteriehäxan

Läshunger, vart tog du vägen?

2011-11-30T21:31:00.006+01:00

Läshunger.
Den där nästan febriga känslan, längtan efter att bläddra vidare i en bok. Suget efter att veta ”hur det ska sluta” – samtidigt med skräcken för att historien, faktiskt, ska ha fått sin upplösning och läsäventyret sitt slut.

Många bokvänner känner säkerligen igen det där. Och till er kan jag bara säga: Njut! Passa på så länge det varar!
För det visar sig att den där känslan, märkligt nog, kan ta slut. Eller åtminstone ta en väldigt lång paus.

Jag omges av böcker som jag köpt eller fått. Men de är inte lästa. Jag kikar på nya titlar som ser intressanta ut. Jag stannar framför bokhandelns fönster, stirrar på Ica:s pocketställ, läser recensioner, kollar radio- och teveprogram om litteratur. Jag har ett hjärta som säger att ”den där boken, den ska jag verkligen ta tag i!”.

Ändå blir det inte av. Högen med olästa verk, romaner, memoarer, fakta, den bara växer. Trots att jag ibland säger åt mig själv, riktigt på skarpen faktiskt, att ”nu du, nu tar du den där och läser på bussen eller i sängen ikväll, den är säkert jättebra, det säger ju alla!” – ja ”alla andra” har ju redan läst …

”En dag” är ett exempel. ”De fattiga från Lodz” ett annat, i en helt annan genre. Kerstin Ekmans senaste fick jag nyss i present. Lars Adaktussons självbild vill jag absolut läsa, den finns i hyllan. I radion hörde jag att Annie Ernaux finns med en ny titel på svenska, och hon skriver fantastiskt – ja så bra att jag en gång till och med knåpade mig igenom en av hennes böcker på franska, i brist på översättning.
"Niceville" gav jag till en väninna som gå-bort-blomma. Oöppnad, självklart.

Och hur länge har bästsäljaren ”The Crimson Petal and the White” legat i den där väntande traven? Jag hade den på önskelistan och presentades den prompt, men när jag såg att den tog slut först på sidan 853 kroknade jag. Prisade ”Spill” med den märkliga underrubriken ”damroman” är oöppnad, samma sak gäller Guillous ”Fienden inom oss”. Där ligger en rad deckare också, men mitt rysarbehov känns mättat, så den hungern saknar jag inte.

Nu har jag kommit en bit in i inte en, utan flera böcker som jag åtminstone låtsas läsa parallellt. Det är bara det att så ska inga böcker konsumeras, om ni frågar mig. Man ska känna den där läshungern, den där nästan febriga känslan, längtan efter att bläddra vidare. För att sedan ta en ny bok och bli lika uppslukad, intensivt vilja veta ”hur det ska sluta” – samtidigt som man fruktar att komma till den sista punkten.

Hunger är en primitiv känsla som ser till att människan överlever fysiskt i en hård värld.
Läshunger är en kanske lika primitiv känsla som åtminstone delvis ska se till att människan överlever intellektuellt och känslomässigt.
Den vanliga hungern lämnar oss aldrig. Men av läshungern kan man uppenbarligen bli övergiven och fortsätta leva ändå. Fast det är klart, nog finns hoppet där: hoppet att suget ska komma tillbaka och fylla på i tomrum som uppstått. För de där håligheterna kan faktiskt inte fyllas med korsord och sudoku, även om vi (jag) försöker låtsas det ibland.

Copyright Klimakteriehäxan

Nu blommar det - så vitt man kan se! Tisdagstema ADVENT

2011-11-28T22:08:00.010+01:00

Vem har sagt att advents och julmånadens blommor måste vara röda? Inte jag i alla fall, det är ett som är säkert! Men vita blommor lyser upp i mörkret, speciellt nu när ingen snö gör omgivningen ljusare.

Alltså satsar jag nu på att det ska blomma i vitt. Julkaktus (eller november-), julstjärna (poinsettia), Saint Paulia, azalea, alla lika oskuldsfullt vita. Tre cyklamen i köksfönstret råkar också vara vita den här gången. Och mina snälla orkidéer slår i dagarna ut som bäst, flera av dem i samma vintervita ton! (Fast den vita amaryllisen får jag vänta på ett tag till - den har tre knoppar, så den är värd att vänta på!)

För hur skulle vi stå ut med det gråkalla och trista vädret så här års om det inte fortsatte att blomma åtminstone inomhus? Märkligt nog har jag några plantor på balkongen som fortfarande kämpar emot: blommande pelargoner och, hör och häpna, en blå campanula, som inte borde klara temperaturer under 10 plus, har just levererat en alldeles nyutslagen blomklocka. Och medan jag vet att de där motsträviga exemplaren kan se ut som snorhögar redan i morgon bitti vattnar jag ömt och glatt mina vita krukväxter. För här inne blommar det, så vitt man kan se!

UPPDATERING
Veckans tisdagstema råkade sammanfalla med min måndagspost - så nu får den göra dubbel tjänst, i en dag till. Fler adventsskildringar om du klickar här!

Copyright Klimakteriehäxan

Första advent - törs man hoppas på jaktlycka?

2011-11-27T10:38:00.001+01:00

Första söndagen i advent. Om fyra veckor har det redan varit jul!
Ute stormar det, regnar, är tio grader varmt. Inne har jag spurtat och fått upp stjärnorna i fönstren. Nu återstår bara att vänta på Känslan. Känslan av förväntningar, av att snart är det en härlig helg, av att ha det mysigt och lugnt, med lagom många roliga paket och lagom mycket god mat.

Men det är förvisso en bit dit. Ta bara en sådan sak som att jul- och adventsstämning illa låter sig paras ihop med flugsurr. Om en fluga inte gör en sommar (jaja, jag vet att det brukar vara en svala), så tror jag mig vid det här laget veta att en fluga kan förstöra en hel novemberhelg. För i den relativa värme som råder har åtminstone en vinterfluga endera vaknat upp ur sin sömn eller helt enkelt vägrat att somna. Och vem sa att vinterflugor är slöa och långsamma?

Jag står vid köksbänken och sysslar med något. Attacken kommer från ingenstans, det är som en projektil vid ena örat, det irriterande ljudet gör en loop runt min skalle, jag ser flugan i ögonvrån i en millisekund – och sedan är den borta. Osynlig. En stund senare vattnar jag en blomkruka och vips är inkräktaren där igen, luftangreppet nytt och hastigheten helt klart i klass med högsommarens rekord. Kanske sätter sig angriparen inne bland växtens blad, försvinner spårlöst gör den hur som helst. Inne i badrummet far något runt min tandborste, som jag just använder. Samma något gör en rundtur bakom duschdraperiet för att sedan raskt gå upp i intet. I vardagsrummet passerar flygaren framför teven, i bästa motljus. Jag far upp: den ska ut! Beväpnad med en rejäl tidning smashar, föser och slår jag efter flugan, i riktning mot den i hast öppnade balkongdörren. Jaaaa! Där for den! Ajöss!

”Ropa aldrig hej förrän du är över bäcken”, kommer ni ihåg det gamla talesättet? Jag har en dagsaktuell variant: Ropa aldrig hej till en vinterfluga som du tror att du fått ut förrän du hunnit stänga balkongdörren igen!
Tillbaka in kom den, blixtsnabbt. Tio grader är trots allt svalare än vår inomhustemperatur, som självklart är skönare även för flugor. Samma gäller för de ilskna vindilarna.

Allting tyder alltså på att denna söndag blir en dag för fortsatt jakt, om än inte på julefrid så i alla fall på småvilt. Kan bara hoppas på jaktlycka.
Och om fyra veckor har det redan varit jul!

Copyright Klimakteriehäxan

Ny stadsbild

2011-11-26T13:29:00.009+01:00

Nog blev det skillnad. Oxenstiernsgatan förlorade sin identitet, på något vis. För nu är den omstridda eken borta för alltid. Trädets mest inbitna vänner höll ut i det längsta. Men sågen kom, eken fälldes.
Nu rasar debatten igen: kan den enorma stubben tänkas visa tecken på röta eller annan sjukdom? Eller kunde eken ha överlevt 500 år till?

Ja inte vet jag. Men nog saknar jag det vackra trädet. Samtidigt som jag undrar lite över engagemanget, som åtminstone stundtals och fläckvis kunde uppfattas som betydligt större än det man visar för andra, mycket mer tragiska, dödsfall.

All medial uppmärksamhet - ifrågasatt av många som menar att fällningen av ett träd på annan svensk plats aldrig skulle ha blivit noterad - har lett till att folk strömmat till för att inspektera resterna.
På ekstubben ligger nu sorgens blommor i sällskap med gravljus.
Stadsbilden är oåterkalleligen ny.

Copyright Klimakteriehäxan

Valfritt i veckans fönster

2011-11-25T23:46:00.005+01:00

Temat för bloggfotografer som vill öppna Veckans Fönster är denna gång VALFRITT - här hittar du flera!

Mannen har stannat till utanför det italienska skyltfönstret mitt i semestern. Han ser något han inte alls förstår. Kan det vara ett par skor? Att gå i? Han tittar på klackarna, skakar på huvudet. Han tittar på det där krulliga högst upp, undrar lite trött vad det egentligen är - presentsnöre? Han tittar på trottoaren under sina fötter: knölig gatsten. Ruskar misstroget på skallen en gång till. Så får han syn på prislappen.

Det är då det verkligen börjar snurra i hans huvud: han står inför ett fullständigt obegripligt fenomen:
Här skyltas med skodon som knappast går att gå i. Och som dessutom kostar ett otroligt högt antal euro.

Ack ja, blott ett tokigt fruntimmer kan lockas av denna galenskap! tänker han antagligen när han vänder blicken mot närmaste öl- och glassutskänkningsställe – dit kunderna helst kommer barfota. Även om de har gott om pengar och lockas av lyxboutiquernas utbud.
Men den som bara vill titta kan ju också ha kul!

Copyright Klimakteriehäxan

Citat för lindrad helghets

2011-11-23T21:46:00.006+01:00

"Julen är inget tvångstillstånd som är till för att gissla din sinnesro. Du kan faktiskt släppa taget lite och downsiza denna högtid, precis som alla andra. Du blir inte en sämre människa för det - tvärtom, kanske rent av en gladare och bättre?"

-Alla vet ju att när den första advent närmar sig stiger hetsen: fram med stjärnor, in med hyacinter, smyg in de första tomtarna och en och annan lite julängel kanske ... Men Katerina Janouch försöker i en artikel i senaste numret av Tara trösta den som inte riktigt orkar (tyvärr med det hopplösa importordet "downsiza"). Ett konkret och bra råd ger hon absolut: Om familjens medlemmar vill ha stjärna i fönstret - sätt dem i arbete! Ett annat av hennes tips är i det närmaste livsfarligt. Det lyder: Släng ner skrymmande skräp i en sopsäck och göm den i garderoben. Ujujuj, hur länge kan den (också) bli liggande där? Men att överdriven hets inte är bra vare sig för kroppen eller julfriden, det har hon absolut rätt i!

Tisdagstema SKARV

2011-11-22T21:16:00.002+01:00

Saker och ting måste ofta sammanfogas, inpassas, skarvas. Resultatet kan bli en figur som ibland är geometrisk, ibland är mer fri i formerna.

När jag står inför en formation som de två mina bilder visar sätts min fantasi ofelbart i rörelse. Är det inte ett djur som är avbildat i den spanska stenmuren? Ett djur med stora öron, nosen klart identifierbar? Och bredvid, är det inte en annan varelse som slagit sig ner där och visar profilen? Ser du också en liten gubbe längst till höger?

Den andra bilden kommer från en vägg på någon av byggnaderna på världsnaturarvet Skogskyrkogården. Sitter någon där och kikar ut genom de två hålen? Är det en byggnadsarbetares föflutna som Lego-konstruktör som inspirerat pelaren av stenar? Eller är det Picasso, från den kubistiska perioden?

Så där kan man grunna när man tittar närmare på något som vid första ögonkastet är en vägg, varken mer eller mindre. Fast det egentligen handlar om konst.
Lägg till detta att för den som arbetar med någon form av dramaturgi är en stenmur med olika stora beståndsdelar en idealisk förebild. Jämför bara med en tegelmur där varje sten är så gott som identisk och du förstår omedelbart vad jag menar - för vilken är mest spännande att titta på? Den med konstraster i form, färg och storlek, alldeles självklart!

Andra bloggare kanske skarvar på helt andra sätt och med helt andra tankar när tisdagstemat är SKARV. Du kan ta reda på hur det förhåller sig med den saken genom att klicka här!

Copyright Klimakteriehäxan

Doften av böcker

2011-11-21T20:29:00.003+01:00

Biblioteken har seglat in i debatten igen. Alltemellanåt gör de det. De har satsats på, de har snålats på, de har gjorts om, de har haft böcker på svarta listor, de har lyft fram titlar som annars kanske aldrig hamnat under en läslampa. Bibliotek har varit en fredad zon, en tillflyktsort undan stress och störningar, ett ställe för pluggande, en utsiktspunkt från vilken vi kunnat upptäcka världen.

För de flesta började det med skolbiblioteket. Jag minns exakt hur det såg ut, böckerna doldes bakom blekt gulmålade, lite svajiga skjutdörrar av masonit längst bak i salen där klass 3 och 4 hade lektioner för fröken Valborg Carlsson i Ekebols skola i Barndomslandet. När dörrarna drogs åt sidan kändes en mycket speciell lukt som faktiskt förtjänar att kallas doft. Min näsa kan minnas precis hur den var: tung av damm, lite kvalmig kanske – men ändå full av löften, nya och gamla ord, roliga och viktiga berättelser. Doften av böcker.

Vi botaniserade bland bokryggarna, som ofta var röda. Ibland läste vi i skolbänken, ibland lånade vi hem och forsade fram genom texten i den maxhastighet som våra läsfärdigheter tillät. Det var härligt!
Någon gång blev vi tillsagda att läsa en speciell bok. Kanske var den inte just den barn skulle välja av egen kraft och lust, men den blev också läst av bara farten, ett och annat fastnade kanhända för framtida bruk.

Så småningom hamnade jag i läroverket. Då låg stadsbiblioteket nära, och där var utbudet förstås oändligt mycket större. Jag plöjde klassiker blandat med skräp, det hände att jag läste alla titlar av en författare trots att den första inte alls var särskilt bra. Men nästa kunde ju vara bättre, det visste man ju inte förrän man läst den också, inte sant? Historiska romaner var spännande: De tre musketörerna av Alexandre Dumas berövade mig många timmars nattsömn, tills Greven av Monte Christo och Mylady och Myladys son också var avklarade.

Det enda problemet som jag minns det var egentligen att väskan man ständigt släpade på var så tung. För böcker väger, och jag måste ha lånat säkert fem volymer i veckan – som jag minns det var pocketboken inte uppfunnen, allt var inbundet och stort, tryckt på rejält papper mellan stadiga pärmar. De stackars ungar som aldrig fastnade för läsning hade mindre att kånka på, det var väl deras enda vinst i sammanhanget ...

Väldigt mycket har jag alltså skolbiblioteket att tacka för, i kombination med att jag alltid fick en bok på jul och födelsedag – utan det hårda paketet hade inte dagen varit värd att fira.
Så synd, då, att skolorna i dag tycks ha enorma svårigheter att ge ungarna den där chansen att på nära håll stifta bekantskaper som kan förgylla ett helt liv.
För vad vore livet utan den där doften, tung av damm, lite kvalmig kanske – men ändå full av löften, nya och gamla ord, roliga och viktiga berättelser. Doften av böcker.

Copyright Klimakteriehäxan

Boken om henne får du inte missa!

2011-11-20T16:30:00.010+01:00

Man kan beundra människor för väldigt mycket, väldigt många olika saker. I mitt fall har jag kommit fram till att personer som visar en enorm ihärdighet och flit på väg mot ett i förväg uppsatt mål framkallar min största respekt. Det visar sig ju också väldigt ofta att den där sortens envishet lönar sig. Därifrån till att jag själv skulle uppamma den där energin är dock steget långt ... vilket väl snarast förstärker intrycket de där andra, föredömliga, personerna gör!

Den som senast väckt min odelade högaktning är en ung amerikanska vid namn Rebecca Skloot. I tio långa år har hon, som är vetenskapsjournalist i grunden, arbetat med en och samma historia.
Huvudpersonen heter Henrietta Lacks. Hon avled redan 1951, och då var Rebecca Skloot inte ens född.

Henrietta Lacks var en svart fembarnsmor i USA. Hon drabbades av cancer och var bara 31 år gammal när hon dog, efter en tid i svåra plågor. Läkarna på Johns Hopkins-sjukhuset i Baltimore konstaterade att hon hade tumörer på livmodern och behandlade henne med de metoder som då fanns att tillgå. Samtidigt togs prov på hennes sjuka vävnader, och provet skickades vidare för laboratorietester.

Det visade sig att just Henriettas cancerceller var av ett osedvanligt aggressivt slag, och dessutom synnerligen livskraftiga. Nya celler odlades fram, och så småningom sändes vad som kom att kallas HeLa-celler till cancerforskare runt om i världen. Varken Henrietta själv eller hennes familj hade en aning om detta.
Och medan cancerforskarna hade stor hjälp av de ständigt förnyade cellproverna från den unga och fattiga patienten hade hennes efterlevande inte råd att uppsöka läkare när det behövdes.

Vad som sedan hände, när Henrietta redan varit död i många år, var att Rebecca Skloot kom den fantastiska historien på spåren. Hon lyckades efter många försök till sist etablera kontakt med framför allt en av Henriettas döttrar, och bit för bit fullbordades berättelsen, dels ur familjens perspektiv, dels ur forskarnas.

Boken, som är Skloots första och hittills enda, genererar nu rejäla inkomster – den har sålts i 1,5 miljon exemplar. Men författaren, som fick en stark personlig relation till den drabbade familjen, låter en stor del av pengarna gå till den av henne grundade Henrietta Lacks Foundation, som nu dels delar ut forskningsstipendier, dels hjälper andra fattiga att få medicinsk hjälp.

Och historien om Henrietta, kvinnan som utan att ha en aning om det varit till enorm hjälp för medicinsk forskning, kommer att leva länge, kanske rent av ännu längre än hennes odödliga celler. Hennes liv ska bli långfilm – Oprah Winfrey producerar – och boken om henne fortsätter sitt segertåg, redan översatt till 25 språk. På svenska kommer den i januari. I original heter den ”The Immortal Life of Henrietta Lacks”, här blir det ”Den odödliga Henrietta Lacks”.

Jag lovar: det är fullständigt fascinerande läsning, som man inte alls behöver vara medicinskt bevandrad för att förstå. Ingen kan undgå att fångas av människoödena som skildras.
Boken har fått snart sagt alla priser en bok kan få. Och utan tvekan är Rebecca Skloot värd allihop. Men mest pris- och beundransvärd är hon trots allt för sin uthållighet, för att i tio långa år inte ha gett upp i jakten på en spännande men framför allt viktig historia. Dessutom väcker den många tankar: om rasdiskriminering, om fattigdom, om etiska ställningstaganden.
Läs den!

UPPDATERING: Missade att lägga in en länk till en artikel i ärendet, publicerad i DN härom dagen.

Copyright Klimakteriehäxan

Matdags - eller pizza till tusen

2011-11-19T10:13:00.002+01:00

Vissa dagar är det hopplöst att hitta på något till middag. Ja, problemet kan rent av kännas alldeles oöverstigligt. Inget ätbart i sikte, inga idéer, ekande kylskåp, inspirationsfritt i frysen också.
Vad göra?

Svaret som hemma hos oss inte är helt ovanligt lyder ”pizza”. Bara att ringa och beställa, tio minuter senare är maten klar för avhämtning, den är fortfarande rykande het nät man lyfter locket av lådan och sätter saxen i brödrundeln täckt av olika sorters fyllning: ost, tomater, skinka, räkor, svamp …
Variationerna är många och tur är väl det, eftersom de där turerna efter de platta kartongerna ibland kan tyckas komma lite väl tätt.

När Sonen var liten kunde han sitta vid matbordet i sin köksstol efter avslutad måltid, serverad alldeles egen kost. Det mätta barnet såg sedan på medan föräldrarna girigt kastade sig över pizzorna. Som ren sysselsättningsterapi bjöds han på en avskuren kant, och med den höll han sig nöjd och road ganska länge. Han vred och vände på brödbiten, sög lite prövande på den, smakade liksom väldigt eftertänksamt. Kanske var det redan där och då hans kärlek till italienska specialiteter grundlades, för att så småningom bli förädlad till att omfatta färsk ruccola, parmaskinka och fin mozzarella på den runda kakan.

Men den tid när han nöjde sig med en kantbit ligger förstås väldigt långt tillbaka. Många är de pizzor vi burit hem sedan dess.
Hur många? Tja, låt oss säga att vi ätit pizza i genomsnitt två gånger i månaden – det finns ingen tillförlitlig statistik, jag gissar bara – men åtminstone periodvis har vi absolut fallit för frestelsen så pass ofta och lyft telefonluren i stället för kastrullerna.
Och det en gång så lilla barnet har gått och fyllt 25.
24 pizzor om året i 25 år.

600 pizzor! Bara till mig! Och om man betänker att jag åt min första Capricciosa långt innan det där barnet kom till världen kanske det sanna antalet ligger närmare 1000! Kan ni se berget, drypande av smält ost, droppande av tomatkross? Eller lägg ut dem i rad – de räcker nästan en halvmil! Antalet kalorier vill jag inte ens tänka på eller försöka räkna ut, summan blir ett astronomiskt tal.
Skulle det sedan rent av förhålla sig så, att det har blivit mat i platt kartong ännu tätare blir slutresultatet ännu mer skrämmande.

Men likväl är det ibland väldigt gott med en pizza. Fast det vore kanske smart att ransonera lite hårdare. Det skulle ju bara leda till att de gånger det verkligen var dags vore den där från Neapel importerade paradrätten ännu smaskigare!

Saxen, förresten. Det lilla ordet i början kanske orsakade en och annan liten undran? Jo: saxen är det oslagbara redskapet för pizzaätare! Glöm speciella ”pizza-slicers” som finns i varje köksbod med självaktning. Glöm gärna gaffel och kniv också. Klipp en trekant, ha servetter till hands och för maten till munnen med händerna som på Hedenhös tid!
Glöm dessutom åtminstone för ögonblicket den ack så nedslående statistiken och njut till tusen i stället för att räkna ...

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans fönster är UPPBRUTET

2011-11-18T18:36:00.004+01:00

Det är sorgligt och vackert på en gång, förfallet. En kåk i ruiner, uppbrutna fönster, söndervridna dörrar, taktäckning på driven - och till råga på allt en rishög till bil som inte rört sig på evigheter.
Ett annat fönster på ett hus strax intill släpper in all vind, all väta, all värme, all kyla. Glasrutan är försvunnen, uppbruten, sedan länge.
Veckans fönster ska vara uppbrutet. Vilket alltså kan vara både sorgligt och vackert, på en och samma gång ...

Här en länk till Susanne, "värdinna" för Veckans fönster, som nu är åtkomlig igen efter nägot tråkigt tekniskt trassel. Via henne hittar du fler uppbrutna fönster!

Copyright Klimakteriehäxan

Designerkaos

2011-11-17T20:32:00.005+01:00

I dag släppte H&M sin kollektion från Versace. Det har ju blivit lite tradition det där, att Den Stora Klädkedjan lierar sig med ett Ännu Större Designernamn och erbjuder kunderna plagg och accessoarer med en etikett i, en etikett som – om den satt i modehusets normala utbud – skulle betinga ett alldeles skyhögt pris.
Om jag var där? Nej, men jag hade spanare på plats. Så jag vet vad jag gick miste om, eller slapp, det kan man välja mellan.

Klockan 10 öppnades affären (och näthandeln för Versace också). Kön var maffig. Men när dörrarna slogs upp var det minsann inte bara att knalla in och shoppa loss. Nej, de köpsugna slussades till ett annat ställe, utanför butiken, där man tillhandahöll speciella armband. Med ett sådant runt handleden fick man en entrétid sig tilldelad – min väninna fick sitt strax efter 10. Och var välkommen in klockan 12.35!

Det visade sig att andra hade haft bättre koll och suttit eller legat i kö sedan fyra i morse för att vara säker på att komma in bland de allra första.
När min kompis sedan inställde sig slussades hon in exakt på utsatt klockslag. Då hade hon tio minuter, varken mer eller mindre, på sig att plocka ihop de saker hon ville ha. Men det fanns fler restriktioner: varje kund fick bara köpa ett exemplar av en vara. Omöjligt att ta två olika storlekar, det gällde att satsa rätt direkt. Någon tid att prova fanns naturligtvis inte.
När hopsamlingsminuterna var över sopades kunderna ut igen, och då blev det ny kö till kassan. Allt under överinseende av extra många vakter och mängder av säljare.

Liknande upphetsning rapporteras från H&M-butiker runt om i världen. På något ställe påstås alla Versace-prylarna ha tagit slut på en endaste liten halvtimme. Nätshopparna klickade fingrarna blodiga utan att komma in i "köp"-läge, trafiken till sajten var enorm. Det var "must have"-panik, helt enkelt!

Nu kan ni antagligen gissa att i valet mellan ”gå miste om” eller ”slippa” tar jag det senare. Avskyr att köa, avskyr att armbåga mig fram i en affär – och dessutom är jag rätt säker på att Donatella V inte haft mig i tankarna när hon tagit fram den där budgetkollektionen. Vi som knappt minns hur det kändes när 38 var en bra storlek, vi hade sannolikt inte haft mycket att hämta även om vi stått allra främst i ledet när insläppet började.

Och de som tänkt sig att lägga upp ett litet lager för att så småningom göra sig en hacka på Tradera, de blev kanske också besvikna. Fast frågan är om det inte kommer en och annan retur indroppande ändå? Det gjorde det i alla fall både när Madonna och Stella McCartney hade lånat ut sina namn till H&M.

Själv är jag fortsatt lycklig över mina Jimmy Choo-skor (gästdesigner hösten 2009). Halva reapriset. Och de är fortfarande fantastiska, både att se på och att gå i.
Så vem vet! Du som är lagd åt Versace-hållet kan ha tur om några veckor! Håll ut – och trösta dig med att du slapp dagens designerkaos!

UPPDATERAT: Nyfiken som jag är hoppade jag av bussen på hemvägen, så här ett drygt dygn senare. Visst fanns det Versace kvar - ganska mycket, dessutom. Klänningar, byxor, väskor, smycken, allt möjligt. Och ingenting, absolut ingenting ville jag ha ... Men jag visste det redan innan: Donatella och jag har inte samma smak. Och smak ska man ju som bekant inte diskutera.

Copyright Klimakteriehäxan

När håret växer

2011-11-16T18:47:00.001+01:00

Varje människa har ett antal mer eller mindre närstående personer i sin omgivning.
Det är naturligtvis en definitionsfråga, men jag vet att för väldigt många av oss gäller det inte bara familj, släkt och vänner.
Vi räknar också in gynekologen, tandläkaren och frisören.

Det tar emot att byta till en ny så länge man är hyfsat nöjd med den gamla invanda.
Fast ibland blir man ju tvungen. Alltså har jag bytt gynekolog, eftersom den gamla dog. Tandläkare har jag också bytt eftersom han aldrig jobbade vare sig tidigt eller sent, och det blev alldeles för omständigt att mitt på dagen ta sig till och från - det kostade alldeles för mycket arbetstid.

Men frisör, det har jag haft en och samma precis hur länge som helst. Turligt nog tar det högst tio minuter att gå till henne från jobbet. Ibland finns det en tidig tid eller en sen, men ofta får man ta det man får, för hon har gott om kunder. (Hon tar ledigt i helgerna, helt förståeligt.) Och när jag väl är där går det undan, saxen tar raska tag.
Så i dag stegade jag iväg dit, på det som egentligen är att betrakta som kontorstid.
Varpå en kollega som såg mig kliva iväg raskt sa, med lite udd i stämman:
-Frissan nu? På arbetstid?

Joo, så var det ju. Fast jag kompenserar i andra änden, sitter kvar lite längre. Men ändå.
Då fick jag hjälp från oväntat håll.
Det finns, visar det sig, ett klockrent svar på det där påpekandet som inte särskilt finkänsligt (fast med viss rätt, det medges) kritiserar att ett ytterst privat ärende bereds tid när hela min uppmärksamhet borde ägnas åt yrkets plikter.
Svaret är enkelt.
-Jo du förstår, mitt hår växer på arbetstid. Också.

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema GAMMELDAGS

2011-11-15T19:54:00.005+01:00

Aldrig förrän i lördags hade jag varit på Café Hörnet i Norrtälje. Men jag blev jätteförtjust! Allt är gammeldags: takhöjden, inredningen, dekorationerna. Det är lite som ett hembygdsmuseum, med alla kaffekvarnar och kannor, kopparkärl och textilier som minner om svunna tider när konstverken som prydde väggarna var både hand- och hemgjorda.

Också bakverken andades lite svunnen tid, fast de är förstås pinfärska - men helt trendriktiga i en tid när folk bakar kakor som om de alla skulle ha kafferep med minst sju sorter på faten. Jag slog till på en "polyné", ett bakverk (och en kaloribomb, förstås) som görs i metallform och består av ett mördegsskal som fylls med mandelsmet om jag förstått saken rätt. Smaskens!

Så vad kan passa bättre än att, när tisdagstemat är GAMMELDAGS, ta er med in på det där fiket som förstått att ta vara på mycket av gamla tiders goda! Och om du har vägarna förbi är det ingen dum idé att titta in och uppleva alltihop med egna sinnen!

Copyright Klimakteriehäxan

När är det OK att byta blöja?

2011-11-14T20:55:00.002+01:00

Många är de gamla som inte längre klarar sig själva utan behöver hjälp och ofta också vård. Och det har de och deras anhöriga räknat med att få så snart flytten till det där som inte längre får kallas ålderdomshem är avklarad.

Om jag fattat saken rätt så är begreppet ”ålderdomshem” för evigt utdömt därför att det helt enkelt inte lät riktigt bra. ”Omsorg” låter bättre. För att inte tala om ”äldreboende”. Helst med möjlighet till ”individanpassad vård och tillsyn”. Alldeles oavsett etiketten har det handlat om, och bör det fortfarande handla om, att ge folk ett anständigt liv även som sistagångsväljare.

Det finns ett vårdföretag, ett osedvanligt stort och lönsamt, som heter Carema. Dess verksamhet i äldrebranschen är omfattande och, på senaste tiden, livligt omdiskuterad. Men i den här Carema-debatten förekommer en uppgift som jag inte kan sluta fundera över. Blöjor är nyckelordet.
Det utgick tydligen ett påbud, åtminstone på något av företagets vårdinstitutioner för äldre, att blöjor inte ska bytas förrän de är fulla. Vilket skulle spara både blöjkostnader och personalens tid.

Vi som fortfarande minns bebisperioden glömmer heller inte hur en fullkissad blöja kan vara. Inte bara blöt, trots fabrikanternas påståenden om hur torra de håller sig i evigheter, utan tunga och, naturligtvis, illaluktande – sämre lukt från vuxnas urin än småbarns, det är också självklart.

Då är min fråga denna: hur avgör man när en vuxen persons blöja är utnyttjad till sista absorberande fibern? Ett litet barn lyfter du, vänder på, stoppar in ett finger i paketet runt den lilla söta rumpan. Men en vuxen som inte längre klarar att gå på toa – hur gör man?
Tar man av blöjan för att sedan väga den? Och om den då inte visar sig vara tung nog (det finns väl ett riktmärke?), det vill säga full och godkänd för utbyte, sätter man på den igen då?
Eftersom jag fruktar att svaret är ”ja” vill jag helst inte ha något svar alls.

Copyright Klimakteriehäxan

Ett aktuellt citat från 1957

2011-11-14T18:59:00.007+01:00

”Jag ogillar allt indelande av människor efter nationer och raser, all sortens diskriminering mellan vita och svarta, mellan arier och judar, mellan turkar och svenskar, mellan män och kvinnor.
Ända sedan jag var så stor att jag kunde börja tänka självständigt har jag tyckt illa om det blågula fosterländska storsvenska, allt det där om 'kommer någon våra fjäll för nära, då mulnar det i Svitiod', det förefaller mig lika avskyvärt som Hitlers tyska nationalism. Någon patriot har jag aldrig varit. Vi är alla människor – det har varit mitt speciella patos här i livet.”

-Astrid Lindgren försvarar sig sedan hon pådyvlades rasistiska åsikter för en figur i en av sina barnböcker, en karl som hade utländsk accent och dessutom var lagd åt det tjyvaktiga hållet. Och som vanligt formulerade hon sig väl. Citatet är hämtat ur ett av hennes brev. Det skrevs 1957 och har gjorts offentligt i dag, med anledning av en diskussion om Pippi Långstrumps eventuella olämplighet som läsning för barn. Böckerna om Pippi ger enligt kritiker uttryck för vit, kolonial rasism. Vilket skulle ha gjort Astrid riktigt arg om hon hade hört det, tror jag.

Tre bilder på Fars Dag

2011-11-13T10:15:00.003+01:00

Dags igen! Fira Far! (för 80:e gången i historien)
Hur firar far själv?
Jo kanske genom att ligga raklång på soffan och göra så lite som möjligt. Precis som Kronblom.

Kronbloms skapare hette Elov Persson och serien fanns i Allers när jag var barn. Den stornäste gubben med långa ben, korta byxor och hatten ständigt på skallen blev sinnebilden för en slöfock till karl, en som hustru Malin förgäves få lite fart på. I dag har hans kökssoffa tagit plats på Norrtälje konsthall, och där ligger han precis lika inaktiv som någonsin.

Eller firar möjligen far genom att gå och ta sig några extra glas dagen till ära? Då skulle det kunna gå som i Leendets Lindhs tecknade serie. På Expressens redaktion kallade vi honom Leendet kort och gott när han kom och lämnade sina original, men i själva verket hette han Lars. Många leenden framkallade han. Nu är också han representerad på serieutställningen tillsammans med Kronblom.
För att ytterligare göda fördomarna av hur män är - ja kanske inte just på Fars Dag, men andra alldeles vanliga dagar - kan jag inte låta bli att lägga in fotot på ett exemplar av den klassiska gamla heminredningsdetaljen "den broderade bonaden", den som alltid ska bjuda på en tänkvärd devis. Bonaden sitter uppsatt, med häftstift precis som traditionen bjuder, inne på Café Hörnet i Norrtälje. Man kan ju leka med tanken att det faktiskt är en man som hållit i synålen!

Hur som helst: Grattis alla fäder - det faktum att ni är just pappor är absolut värt att fira, och en man måste väl få välja hur ... om nu inte ungarna sköter om den detaljen ...

PS Det köps enligt statistikerna visserligen färre presenter till pappor än till mammor på deras egen dag. Men är du ändå på jakt efter sista-minuten-present till far? Här får du kanske ett tips!

Copyright Klimakteriehäxan
(och Lars "Leendet" Lindh, förstås - dubbelklicka på bilden så blir den lättare att tyda!)

Kanske är det inte poesi - men det är sant!

2011-11-12T21:04:00.006+01:00

Det är ju poesins år i år, med en svensk som tog hem litteraturklassen i Nobel-sammanhang. Och en sak är bortom varje tvivel: all dikt rimmar inte, somligt rimmar ändå, somligt rimmar kanske rent av illa.

Inte vet jag vad ni gillar den vers som jag fotograferat på en toalett i Norrtälje i dag och som skildrar något vi alla kan känna igen. Alla vi som stundtals och fläckvis, om än lite motvilligt, ägnar oss åt städning kan inte annat än uppskatta detta lilla glimrande mästerverk till poesi. För budskapet är klockrent. Vilken inte alla toaletter man besöker är.

Förmodligen kommer upphovspersonen, som är okänd åtminstone för mig, aldrig att bli publicerad mellan hårda pärmar, knappast heller prisbelönt. Men att det här handlar om en dikt med stark verklighetsförankring, det kan inte ens svenska akademien betvivla. Och rimmar gör den förvisso!

Copyright Klimakteriehäxan

Rörigt i Veckans Fönster

2011-11-11T18:55:00.006+01:00

Inte för att jag vill stöta mig med någon - men är det inte lite i rörigaste laget kring Madonnan och barnet i det här fönstret?
Visst håller jag med om att det aldrig är fel med en blomma. Fast jag råkar göra ett (snorkigt?) undantag. Plastblommor duger inte.

Jo, jag vet att de inte behöver vattnas, att de står länge, att de stundtals är förvånansvärt naturtrogna. Men det är en del av charmen med blomster, både i kruka och som snittblommor, att de faktiskt lever, åldras (ofta i skönhet) och dör. För att då ersättas av nya.

Men det är min syn på saken. Den delas uppenbarligen inte av invånarna i den lilla spanska by där bilden är tagen. Det drällde faktiskt av plastblommor på uteserveringar, i portar och fönster. Och ju fler man klämmer in som kring den här madonnabilden, ju rörigare ser det ut ...

Alltså är det motiv vi jagat för att vara med i bloggfotokedjan Veckans fönster RÖRIGT. Kolla in fler här!

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans tisdagstema: SILUETT - eller ...?

2011-11-08T19:12:00.005+01:00

Jag hävdar tämligen oblygt att jag är duktig på att stava. Ytterst få ord tvekar jag om hur de skrivs. Men se där: dagens tisdagstema består av ett av de där orden som jag aldrig kan bestämma mig för. Är det "siluett" eller skriver man "silhuett"?
Jag har alltid varit för slö för att kolla, men i dag blev det av. Och svaret? Jo att båda är rätt! Se där, varför ska man belasta sin lilla hjärna med problem som inte finns!?

Så här står det i Wikipedia: "En silhuett eller siluett är bilden av en person, ett objekt eller landskap som enbart består av en kontur medan det övriga är formlöst och där det som är i silhuett ofta är svartfärgat. Termen, som har fått sitt namn efter fransmannen Étienne de Silhouette (1709-1767), användes initialt under 1700-talet för att beskriva profilporträtt eller andra bilder utklippta i tunt svart papper.
Termen har sedan fått en vidare betydelse för att beskriva en vy eller bild av en person, objekt eller landskap i motljus, som då framstår som mörk gentemot en ljusare bakgrund."

Ja men då så. Med avstamp i den senare delen av förklaringen får man väl godkänna bilden från den där goda lunchen, då tallriken snabbt fylldes på - bara för att raskt bli tom igen ... Allt medan solen lyste därute och fick henne, den hungriga, att "framstå som mörk mot en ljusare bakgrund".

Fler silhuetter och kanske en eller annan siluett hittar du vägen till om du klickar här.

Copyright Klimakteriehäxan

Julrusch

2011-11-07T19:37:00.017+01:00

Det är full fart på julavdelningen nu. Och som vanligt är vi några tråkmånsar som tycker att det är i tidigaste laget. Men vi måste ju ha fel. Vad kan annars trängseln kring kulorna och tomtarna betyda? Suget efter jul inträder uppenbart redan i slutet av oktober hos väldigt många, som antagligen tänker ”oj, mindre än två månader kvar – jag måste skynda mig så att inte glittret tar slut!”

När jag var i London nyligen hade alla de stora varuhusen plockat fram julgodiset, granar, bockar, tomtar i alla storlekar. Kunderna samlades i flockar kring pyntet, kassaköerna ringlade. Även jag slog mina lovar runt grannlåten. Det gäller ju att spana in de nya trenderna, naturligtvis. Om jag hittade någon? Jodå, absolut.

I år ska det nämligen vara ett djur i granen. Inte bara pepparkaksgrisar eller små halmbockar som man förr tillverkade själv och hängde upp, nöjd med både hantverket och resultatet. Nej, nu har de gått till historien.
Vad sägs om att ha några igelkottar dinglande bland juleljusen? En vit liten fjällräv? En fjäril? Eller en ekorre? En glittrande trollslända med guldiga vingar? En isbjörn? Pingvin fanns också.
Gisela Graham heter designern som tagit fram de olika versionerna av representanter för såväl sommarens som vinterns fauna, som jag plåtade på Selfridges.

Det är alltså något djuriskt över en gran av 2011 års modell. Bara att fundera över hur trendig man vill vara. Fast jag vet hur det blir med min gran: den innehåller faktiskt alltid djur. Fåglar, förstås. Keramikduvor från Guatemala och svenska domherrar. De där nya varianterna hoppar jag över.

Sedan är det en sak till den som är sugen på nytt pynt bör betänka. Det är direkt dumt att rusa ut nu i november och betala för nytänkandet (eller de klassiska kulorna, för den delen). Vänta bara! Veckan före jul är det realisation. Halva priset på alltihop.
Mantrat ”jag måste skynda mig så att inte glittret tar slut!” är helt falskt. Och gammalt glitter fortsätter faktiskt också att glittra.
Dessutom är det fortfarande långt till jul. Även om varuhusen försöker få oss att tro något annat.

Copyright Klimakteriehäxan

Därför är högklackat sexigt

2011-11-05T16:37:00.003+01:00

Påstår du att du känner dig sexigare i högklackat?
Hör du folk i din omgivning som säger att klackar ger snyggare ben och bättre hållning än aldrig så bekväma och fotriktiga skor?
Tror du (också) att män tänder på dig åtminstone delvis tack vare den där stiletten du har under hälen?

Vi kan konstatera det med en gång: du är i synnerligen gott sällskap. Höga klackar hör till om en kvinna ska klä upp sig. Höga klackar syns på vilken porrstjärna som helst, även om hon är fullständigt naken för övrigt. Höga klackar har fått inte bara män på fall – otaliga är också de tjejer som fått problem med balansen. Klassiska youtube-scener har låtit tittarna gotta sig i dramatiskt vacklande mannekänger på catwalken.

Det är naturligtvis inte kul för den som gärna vill, men inte kan, gå i de där svindlande vackra sakerna. Visst är det också ett nöje att bara titta på fantasifulla kreationer från ”de stora namnen”, men det är förstås ännu roligare att gå i dem. Under förutsättning att man har råd, naturligtvis. Fast det finns förvisso gott om budgetvarianter där klackhöjden men inte prissumman är lika svindlande som i superdesignerns kollektion.

Vad är det då som gör högklackat sexigt?
Ja, enigheten om att man får bättre hållning är stor. Men det gäller att bärerskan tränat en del. Man har ju sett en och annan som med böjda knän tar sig fram med starkt bakåtlutande överkropp.
Längre blir ju såväl benen som hela tjejen alldeles självklart, vilket många gillar.
Nu har i alla fall en annan teori lanserats, en som möjligen kan få ett eller annat ögonbryn att höjas.

Förklaringen till den högklackade skons attraktionsförmåga ligger inte i klacken, utan i sulan. Dess böjning (och därmed fotens) påminner nämligen om fotens när en kvinna får orgasm.
Alltså är detta vad mansögat ser: tecknet på den ultimata sexuella njutningen. Och kvinnan som sätter ner sin fot i den högklackade skapelsen ”sätter sig själv i position för att uppnå fullbordat sex”.

Vem är det nu som påstår detta? Jo, ingen mindre än den franske skoskaparen Christian Loubotin själv. Han borde veta, har gjort skor i 20 år, sålt runt 600 000 par, till priser som matchar klackarna: skyhöga. Hans egen butikskedja finns i 16 länder. Och bland alla superkändisar som knallar runt i hans skapelser, alltid med klarröd undersida som kännemärke, finns Oprah Winfrey, Lady Gaga, Victoria Beckham – och så damerna i ”Sex and the City”, förstås.

Loubotin säger dessutom, att tack vare att skorna är så sexiga står kvinnor ut med att bära dem, trots att det gör ont. Han slår fast att det är en enorm skillnad mellan män och kvinnor: förföriska herrskor finns inte – och det säger han trots att han nyligen börjat göra sådana också …

Då återstår frågan: blev du nu ännu mer förtjust i högklackat? Eller ännu mer övertygad i ditt avståndstagande?
Trots allt är det en smaksak. Och vi som gillar skor rent generellt, långt innan vi kände till Louboutins sexteori, vi vet ju bestämt att vackra skor kan göra en glad långt in i själen. Sådant kan också ha en viss sex appeal.

Blir det sedan alltför hopplöst att knalla runt på de där stiletterna finns det alternativ: man bestämmer sig för att det är sittskor och försöker inte ens gå nånstans.
Alternativ två är att hoppa ur skorna.
Jag vet bestämt att det finns män som tycker att bara fötter är sexigt. Också.

Copyright Klimakteriehäxan

Källa: Daily Mail

OCH NÄR VI ÄNDÅ ÄGNAR OSS ÅT SKOR ...
... de här utomordentligt fantasifulla modellerna har nog inte Christian Loubotin ett dugg med att göra ... fast jag vet inte vem som har det. Till mig kom bilderna i ett mail utan källanvisning. Visst är de roliga?!

Skyltcitat

2011-11-05T09:20:00.000+01:00

"Tuta när du kör förbi om du älskar Jesus!"
Och så raden under:
"SMS:a medan du kör om du vill träffa honom!"

-Upplysande vägskylt utanför amerikansk kyrka (av okänd denomination).

Veckans fönster är UTRYMT

2011-11-04T16:34:00.005+01:00

Här har kvasten gått - men det är inte färdigsopat. Inte än. För lokalen är inte helt utrymd, bara nästan. Prylarna som är kvar är förmodligen på väg till tippen: en trasig kontorsstol, osorterat skräp i en pappkartong.

Vad var det som hände? Konkurs? Någon tröttnade? Ägaren kanske har flytt november och bytt det gråa mot tropisk sol? Eller var det bara ett hopplöst läge för kommersiell framgång? För inte var det väl rent av fel på själva affärsidén?

Jag har inte svaret, men bilden får i alla fall bli mitt svar på efterlysningen efter Veckans fönster som ska ha UTRYMT som tema.

Copyright Klimakteriehäxan

Varning för zebra - eller?

2011-11-03T18:39:00.014+01:00

Jag såg den inte när jag härom dagen i största hast tog bilden som skulle bevisa att London är nerlusat med gatuarbeten: varningsskylten mitt i bilden, den som säger ”Humped zebra crossing”. Kan inte minnas att jag sett den tidigare! Ingen zebra syntes förstås till, även de utan puckelrygg är ganska sällsynta i England. Man får nog ge sig av till någon av de gamla brittiska kronkolonierna i Afrika om man vill träffa på en, i äkta randig pyjamas.

Naturligtvis finns det en helt logisk förklaring till att man varnar för ”zebra med puckel” mitt i gatan. Det handlar om en upphöjd vall tvärs över körbanan, med övergångsställets ränder på krönet. Allt för att tvinga bilförarna att sakta ner rejält.

I USA talar man också mer bildligt om det där som på tråkig svenska heter ”farthinder” – på engelska säger man ”sovande polisman” (sleeping policeman). Ungefär samma uttryck används för att få spansktalande trafikanter att lätta på gasen: ”vigilante acostado” blir det då, polisen ligger förvisso ner, men man kan inte vara helt säker på att han somnat ...

Fast britterna har ju roligare, förstås. Detta eftersom ”hump” också är ett ord som används för att beskriva kroppsrörelser i parningsakten mellan olika däggdjur, inklusive människan.

Men den som stannar till på en av vägbockar avspärrad Londongata i hopp om att få uppleva lite zebrakärlek live, den blir besviken. Och inte blir väl den besökare i Sverige gladare som ser skylten som varnar för gupp och tror att det faktiskt är en behå – och att vackra svenska flickor ska dyka upp i bikini vilken sekund som helst. Det påstås att det hänt, men det kan förstås vara en vandringssägen.

Ur rent språklig synpunkt ligger vi hur som helst i lä. Bara jämförelsen mellan en juckande zebra och en sovande polis ger poäng till britterna – men vad ska man då säga om ordet ”gupp”?

Copyright Klimakteriehäxan

Somligt är ofattbart

2011-11-02T21:35:00.004+01:00

Nog för att världen är full av märkligheter som man aldrig kan begripa. Men alla har man väl knappast stött på, kanske inte ens de flesta hinns med på en livstid.
Hur som helst dyker det hela tiden upp nya.

Det handlar om saker som händer rakt framför mina ögon, men som jag ändå inte kan förstå. Ta det där mysteriet med den långa duken i mangeln, den som går in mellan valsarna liggandes ovanpå den något kortare mangelduken – men som sedan kommer ut på undersidan. Jag har ägnat mycken tid och hjärnmöda åt att fatta hur detta trolleritrick går till. Folk i min närhet fnyser och förstår inte att jag inte förstår.

Nu har jag en ny sådan där förtretlig sak som upptar mina hjärnceller.
Jag är en helfrälst användare av eltandborste. Kan inte förstå hur någon ens överväger något annat alternativ, inte sedan första mötet, det som fick mig att för ett ögonblick tro att jag begåvats med nya gaddar: släta, blanka.

Den där tandborsten är uppladdningsbar. En laddare medföljer. Man sätter apparaten på en pigg på laddaren och sedan är det bara att borsta igen.
Så långt är allt gott och väl.
Men nu kommer vi till det märkliga. Trots att jag har tandborsten stående upprätt när den inte används, trots att jag tvättar händerna, trots att jag sköljer borsten under kranen – så samlas smuts INUTI det där laddningshålet. Själva laddaren är ren.

Hur kommer det dit, det är det jag undrar? Visst, trycksvärta från morgontidningen kan säkert finnas på fingrarna när jag kommer till badrummet och sätter igång med toalettbestyren. Men jag tvättar ju, som sagt, händerna! Var kommer den där smutsen ifrån? Och, märkligast av allt, hur vandrar den upp i det där tomrummet?
Numera har jag alltså ett extra pyssel innan jag kan möta världen. Jag ska inte bara borsta tänderna, jag ska också topsa tandborsten. Utan att begripa varför. Ofattbart.

Copyright Klimakteriehäxan

Väntans tider i London

2011-11-01T20:09:00.004+01:00

Ett par dagar i London är rätt uppiggande, speciellt om man – som jag – inte varit där på ett bra tag.
Men hoppsan, så rörigt! Det kändes som att så gott som varenda gata är åtminstone till hälften uppgrävd. Avspärrningar, byggnadsställningar, omledd busstrafik, trängre än någonsin.

Den där trängseln hör förvisso till, åtminstone om man uppehåller sig i trakterna kring Oxford Circus en lördag, men nu var det faktiskt rekord. Primark, detta fyndjägarnas paradis, var så smockfullt att det inte gick att andas. Än mindre var det tänkbart att ställa sig i en av de enorma kassaköerna – även fyndjägare kan få nog av väntetider. På finvaruhusen i Knightsbridge var det likadant, de nyss öppnade speciella julavdelningarna kryllade av prydnader, tomtar och familjer som ville få telningarna fotograferade i tomtens famn.

Fast ett pålitligt ställe, det är museishoppen på Victoria & Albert Museum. Där kan man vandra runt som på konstutställning och handla, såväl exklusivt och svindyrt som kul och väldigt överkomligt.
Att ta en öl på puben hör också till de plånboksvänligare nöjena i den brittiska storstaden, men det gäller att man står ut med ljudnivån. Rökfritt är det förvisso numera, men det hjälper inte långt – miljön är påfrestande i alla fall.

Och så är det det där med maten. Det engelska köket serverar stekta tomater, gråa korvar, salta kippers, njurpaj och friterad fisk med pommes frites. Men det finns ju annat också. Alltså bestämde jag mig för att vara lite djärv och valde den dyraste rätten på lunchrestaurangens meny: "smoked haddock with mashed potatoes and poached egg" – fisk är ju både gott och nyttigt ...

Lättrökt kolja alltså, med potatismos och så, lite överraskande, ett pocherat ägg på toppen av anrättningen. Den var färglös och inte alls aptitretande för ögat. När jag började tugga blev det värre. Koljans smak påminde om lutfisk, som jag avskyr. Moset var löst och kladdigt. Och inte blev det roligare när den lösa äggulan rann ner över alltihop.
Det var nästan befriande att komma ut till avspärrningarna och byggnadsställningarna igen, stora som små.

Nu verkar det som om London kommer att se lika rörigt ut ett bra tag till. Men det finns en anledning. Det drar ihop sig till olympiska spel. Och när invigningsceremonin drar igång nästa år ska staden ligga där, fräsch, välordnad, tillgänglig, lockande.
Fast då ska ju inte jag dit, förstås.
Men tills dess får såväl londonbor som turister finna sig i att det är väntans tider. Inte bara i kassaköerna.

Copyright Klimakteriehäxan

Snyggaste pumpan

2011-10-31T20:58:00.010+01:00

Just i dag infaller Halloween, den där dagen som vi adopterat och som så gott som totalt trängt undan den svenska Allhelgonadagen ur folkmedvetandet.

I London, där jag haft lyckan att vistas några dagar, firade man rejält hela helgen med alla tillbehören: dödskallar, liemän, häxor, spindelnät, benknotor - ingenting fattades. Pumpa till extrapris i livsmedelsbutikerna, drivor med plastpumpor och annat Halloween-relaterat i varuhusen.

En pumpa tog i alla fall priset i mina ögon. Ni ser den på bilden ovan. En urgröpt stor sak förvandlad till vas, eller kanske ska den kallas kruka? Det ursprungliga innehållet blev möjligen paj, vad vet jag. Men det som hamnade där i stället pryder sin plats precis vilken helgdag som helst. Eller hur?

Tidningen Independent passade för övrigt på att kora tidernas främsta Halloween-figur. Valet föll på ingen mindre än Alice Cooper, sedan 70-talet ständigt rustad i läderbyxor, jacka med nitar stora som gevärskulor, svartkantade ögon med ränder ner på kinderna, det färgade håret viftande åt alla håll. Man behöver inte vara ett skvatt intresserad av rock: har man sett honom på bild en gång minns man hur han ser ut! På scenen sprutar "blod", stora huggtänder kommer fram, häxor och spöken ... hu!

Alice Cooper lever inte alls som man tror när man tittar på honom och vet att han är en av rockens stora genom tiderna. Han har fyllt 63 och har med åren blivit tämligen skrynklig. Lägg därtill att han varit gift med en och samma kvinna i 35 år, enligt uppgift aldrig varit otrogen, spelar golf vid 6-tiden på morgonen sex av veckans dagar och dessutom är djupt religiös. Låt mig till råga på allt gissa att han egentligen är tämligen gråhårig ...

Det är helt enkelt klokt att inte döma ens en rockstjärna efter hans yttre. Fast turnén som går runt i England just nu heter ändå "ALice Coopers Halloween Night of Fear" - bu!

Copyright Klimakteriehäxan

PS Men hur kan karlen heta Alice? Visst undrar man? Han heter naturligtvis inte det. Namnet är Vincent Damon Furnier. Men Alice Cooper var namnet på den rockgrupp i vilken han var sångare. Gruppen dog, Alice lever!

Det är snurr på pippi nr 53!

2011-10-26T23:10:00.006+02:00

Hon läser inte min blogg. Hon är inte ett skvatt intresserad av fåglar. Hon undviker sådant som andra tveklöst skulle kalla kitsch eller rent av skräp. Men hon har humor, min väninna som härom dagen förärade mig ett "änglaspel" som i stället för små trumpettutande keruber låter ett gäng knallrosa flamingofåglar snurra i värmen från det levande ljuset.

Visst vet ni att de där änglaspelen, som i vissa varianter också pinglar lite, blev en folkhemsk juldekoration någon gång efter andra världskriget? Det fanns tyska föregångare, men de svensktillverkade slog bättre. Vi hade en hemma, det minns jag bestämt, en som skulle putsas, eftersom den var gjord i mässing.

I dag har produktutvecklarna slagit till. Nu kan du få en massa saker att snurra i värmen från ljuslågan: rosor, födelsedagstårtor, grisar, fjärilar, storkar med en bebis i munnen. Designavdelningen måste ha haft riktigt roligt, gissar jag!
Själv fnittrade jag glatt när flamingodansen bröt ut - se där, pippi nummer 53!
Fast det är klart: för den som vill ligga lite mer i linje med traditionen kanske änglar ändå passar bäst, nu när det ändå drar ihop sig till mörkare tider.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Har du kanske lite kritiska synpunkter på bilden? Ja hur gör man för att föreviga en sån märklig konstruktion? Men det syns i alla fall att det är snurr på fåglarna (allihop, även den på toppen som väl ändå blev nästan skarp?!) DS

Här ska det eka tomt

2011-10-24T18:08:00.000+02:00

I mer än fyrtio år har den varit ett så gott som dagligt inslag i min vardag. Mitt i gatan utanför jobbet har den tronat, solbelyst grenverk på morgonkvisten, mörk siluett mot kvällshimlen. Snö har gjort om bilden till grafiskt svartvit, vinden har skakat hela kronan, bladverket har skiftat i sommarhalvårets alla gröna toner. Hur många hundra år den stått där innan vi ”möttes” vet man inte säkert – kanske tusen?, men utan tvekan får eken på Oxenstiernsgatan mig att framstå som alldeles nyanställd.

Och det spelar nu alls ingen roll att vi är många som levt med och dagligen uppskattat den vackra eken. Expertis har förklarat att trädet är sjukt, dödssjukt rent av. Det skulle till och med kunna bli en trafikfara, om starka kastvindar exempelvis skulle riva loss kraftiga grenar. Så har det sagts, och så togs beslutet om nedsågning.

När jag gick hem i fredags eftermiddag stod den fortfarande där, lika vacker, lika majestätisk som någonsin. Den är listad som en av huvudstadens äldsta och grövsta ekar.
I dag, måndag, skulle dess saga vara all. Men folkviljan har gjort sig hörd. Eken är belägrad (bilden nedan), avverkningen uppskjuten. Man försöker trösta oss med att det ska planteras något nytt träd – det är som att säga att ”mister du en står dig tusenden åter”, och det vet vi ju: den teorin är faktiskt inte så värst mycket värd i verkliga livet.

Det finns ett talesätt att ”man saknar inte kon förrän båset är tomt”. Snart ekar det tomt efter eken på Oxenstiernsgatan.
Och det trädet har jag både sörjt och saknat ända sedan dödsdomen blev känd. Inte vet jag vad det är, men det är något visst med ekar. Men det är klart: om någon skulle skadas av att trädet ramlar ner på gatan vore det förskräckligt, säkerhet är viktigt.

Nu njuter vi av att den ändå fått lite nådatid. Och hoppas att den står rycken.
Visst måste det ju finnas någon anledning till att Stockholm i äldre tider kallades Eken. Förmodligen för stadens och trädets gemensamma skönhets skull – eller?

Copyright Klimakteriehäxan

Historia under ekens tid - läs här!

Kan tanten kramas ihjäl?

2011-10-22T17:34:00.013+02:00

Ett mord är på väg att begås. Just nu, just framför våra ögon. Du har väl också sett det?
Mordoffret är en kvinna, kring 50-årsstrecket. Intet ont anande går hon omkring i sin vardag. Men i själva verket är hon på väg att kramas ihjäl.
Hon är en urvanlig, ursvensk, urtålig och, skulle man kunna tro, urmodig dam. Men tvärtom är hon utan förvarning inne. Superinne.
Hon kallas tant.

Kanske började alltihop med en bok. Elin Ek, mer känd som Grynet i barn-teve, skrev "Supertanten – en bok för dig som redan är en och för dig som vill bli." I författarens egen beskrivning står det att det är ”en bok om sylt, småkakor, syjuntor och civilkurage”. Samtidigt förklarar Ek tanten sin oreserverade respekt och kärlek .

Nu finns ännu en bok i ämnet: ”De sista tanterna ” av Fatima Bremmer och Magnus Wennman kom ut nyligen och sätter sina tydliga spår i kulturspalterna.
I ärlighetens namn har jag inte läst någon av böckerna, bara läst om dem. Men det känns nästan som om det räcker. Annars får jag ännu en chans: "Tantmanifestet" kommer under hösten.

Och egentligen tror jag att renässansen för tanten började innan de där böckerna landade på bokhandelns hyllor.
Vad är det då som tanten gör som plötsligt får en status som varit helt bortplockad i decennier? Jo, hon syltar och saftar, hon bakar kakor, hon handarbetar, vet allt om återvinning och tar reda på matresterna. De sista smulorna ger hon om inte annat till småfåglarna utanför fönstret …

Det finns fler saker som tanter är bra på. De vet var man hittar bären och kantarellerna och, inte minst viktigt, var man har rätt att plocka dem. Det är också tanter som uppmanar medpassagerarna på bussen att lyda chauffören och fortsätta bakåt i den trånga vagnen, och det är tanten som med en milt leende säger åt barnet att ta ner de leriga skorna från sätet i tunnelbanan.

Tanten klär sig också efter ett visst typmönster: hon har ullkappa, hatt och handskar. Handväska, självklart. Samt naturligtvis förkläde över klänningen när hon står vid spisen. Knytblusen är anammad av modekedjorna, den raka kjolen och snörskorna också.
Tanten är bra på krukväxter (pelargoner!) och fena på att ta sticklingar som slår rot och blommar.
Tanten tar gärna hand om sina barnbarn, som får handstickade tossor på fötterna när de kliver över tröskeln till mormors hem.

Tanten läser böcker. I gott förvar har tanten spiksäkert både en ny och en gammal upplaga av ”Sju sorters kakor” i raden av kokböcker. Hon läser Kerstin Ekman när det ska vara en ”riktig” bok av en ”riktig” författare och Rosamunde Pilcher när det går an att bara drömma sig bort, till Cornwall blir det då i Pilchers sällskap.
Tanten går på både teater och konsert om tillfälle ges – just vid de tillfällena kallas hon lite mer specifikt för kulturtant. Med sådana trängs hon också på museer av Waldemarsudde-typ.

Vissa företeelser är sig dock inte riktigt lika. När 50-talets husmor, själva arketypen för tanten, bakade småkakor var de just det: små. Dagens kakor är blaffor större än handflatan. Den hemkokta sylten var på den tiden ekologisk utan att någon ansträngde sig. Symaskinen var ett praktiskt hjälpmedel i flitigt bruk. Det hände till och med att man tog fram stoppsvampen, av trä, och lagade strumpor. Vardagliga nödvändigheter då upphöjs till trendriktiga insatser nu.

Dagens kulturtant kan också kännas igen på några andra typiska tecken. Till exempel kommer hennes kappa ofta (alldeles för ofta) från den spanska firman Desigual. Själva ordet antyder att den som bär kläder av det märket inte liknar andra, men det har faktiskt blivit precis tvärtom. Och så dricker hon naturligtvis inte vanligt kaffe, utan väljer något som baristan listat på menyn, med olika hög grad av mjölkinblandning. Efter jobbet – som heter after work – går tanten gärna med sina yngre kollegor och tar ett glas vin. Andra tar så många glas att de fått benämningen lådvinskärringar. Så där håller det på, tanten är trots allt ett begrepp i utveckling …

Nu återstår frågan: hur nöjd är 2010-talets tant på att bli utpekad och, sakta men säkert, ihjälkramad?
Popularitet är som bekant en färskvara, och i det här fallet vet vi inte när bäst-före-datum är passerat. Sista förbrukningsdag ger sig obönhörligen av sig själv, men på vägen dit hinner tanten hamna på hyllan för bortglömda saker många gånger. Då kan det se ut som hon är på väg att bli utrotad, igen.
Men ryktet om hennes död är nog ändå överdrivet. Trots tantkramarna.

Copyright Klimakteriehäxan

Ni vet förstås att det finns tantpoäng att samla? Och här kan du läsa om "tantvarning", för vilken Sonen tog fram den speciella varningsskylten!
Ett säkert sätt att samla tantpoäng är väl att gå till prins Eugens Waldemarsudde. Få ställen har vackrare blomsteruppsättningar i visningsrummen - och buketterna står självklart i en Waldemarsudde-kruka/vas. Jag var där och tittade på Lars Wallins utställning av kläder. Fullt med besökare, nästan alla kvinnor. Kulturtanter, kanske.

Copyright Klimakteriehäxan

Festligt i Veckans fönster

2011-10-21T18:28:00.005+02:00

Helg igen. Kanske väntar en fest?
Festligt är hur som helst temat för Veckans fönster, det 150:de i ordningen - jag har varit med i den bloggfotokedjan riktigt många gånger vid det här laget.

Och är det fest måste väl den lilla festblåsan fram, inte sant? Den här kreationen, utställd i ett franskt skyltfönster, är inte precis någon städrock. Nej, kalasfin blir den som tar på sig denna rosenfyllda kreation. Förmodligen var den inte till salu för något fyndpris direkt, det här är skylten till en butik på Fina Gatan, men att fönstershoppa är som bekant gratis. Dessutom kan det vara rätt festligt det också, på sitt sätt.

Trevlig helg, med eller utan fest!
Om du klickar på länken kommer du till fler festliga fönster.

Copyright Klimakteriehäxan

De sista nyponen

2011-10-20T20:25:00.004+02:00

Det är väl nu de ska skördas, innan frosten tar dem. Vackra är de, de knallröda nyponen som ersatt de nyss så bedårande rosorna, både vackra att se och ljuvliga att stoppa ner näsan i.

Hur det kommer sig vet jag inte, men nypon är en fruktvariant som blivit helt bortglömd i mitt hushåll. Som liten var jag otroligt förtjust i nyponte, som mamma serverade. Många gånger har hon berättat - ja vi vet ju hur mammor är, de upprepar gärna de gamla gulliga historierna om sina barn - hur jag girigt tömde min mugg och strax begärde "Mera pyponpe, mamma, mera pyponpe!" I dag kan jag inte minnas när jag senast smakade den drycken.

I skolan fick vi nyponsoppa med klimp. Den där degiga saken i mitten var närmast äcklig, min aversion mot mannagryn grundades antagligen där och då, men soppan var god. Det blev roligare när jag serverade mina egna barn: de fick vaniljglass i stället för klimp. Och jo då, vispgrädde har väl också förekommit. Om soppan var hemgjord? Nej, den bars hem i tetrapak ...

Ett användningsområde till har jag bekantat mig med när det gäller nypon. Vi plockade dem från busken och pillade ur fröna. Väl torkade kunde de användas som klipulver. Att lansera den tanken i dag är väl ungefär lika enkelt som att byta ut dataspelets snabbskjutande vapen mot knallpulverpistol.

Men även om de fina bären, smällfulla av c-vitaminer, inte kommer till användning längre i mitt kök så njuter jag av buskarnas olika stadier. Och om det nu blir i natt som frosten nyper de sista, så återstår bara en sak: att se fram emot knopparna som ska komma igen, ge nya rosor, nya nypon - och kanske nyponte till någon törstig unge.

Copyright Klimakteriehäxan

Häng med - på pippi nr 52

2011-10-19T21:44:00.003+02:00

Det är inte så mycket härligt kvitter i träden så här om hösten. Stannfåglarna burrar upp sig i regnet, stretar tappert mot vinden. Sådan tur, då, att de finns i så många trevliga inomhusvarianter! Och då avser jag, det vet ni redan, inte de där som ska sitta i bur, med mat och städning och täcke till natten.

Se bara på mitt senaste förvärv i pippisvängen: fyra fåglar på en gren. Det fanns en gång en schlager: "För det satt i månens sken, två små fåglar på en gren ... å de kvittrade, å vi fnittrade, å vi kysstes i allén ..." Den dök oombedd upp i min hjärna när jag stod med fågelkrokarna i min hand (99 kronor på Åhléns, ifall du blev sugen). Nu är de här ju dubbelt så många, knäpptysta och framkallar knappast någon lust att pussas, men har man pippi på fåglar är de helt rätt ändå och får nummer 52 i den där samlingen jag aldrig startat.

Okänd design, men högst funktionell: bara att hänga dit en radda skojiga halsband, som annars låg i en låda och skräpade. Dessutom var det omöjligt att få tag i ett enda om det skulle användas, eftersom alla låg i en enda härva som mest påminde om en gryta full med kokt spaghetti.

Copyright Klimakteriehäxan

Nyfiken på hur en människa kan ha fler än femtio olika fåglar i sin närhet - och ändå ihärdigt vidhålla att det inte är en samling? Klicka på etiketten "pippi" här nedanför och du har svaret!

Tisdagstema: KONTRAST

2011-10-18T20:59:00.004+02:00

Hoppsan! Vart har Poseidon tagit vägen? Jo, han har tagits in på spa!
Därför ser inte Götaplatsen i Göteborg ut som den brukar. Och som besökare blir man lite snopen. I stället för den hårda statyn finns nu bara en mjukare presenning med en siluett av havsguden i brons, konstverket som Carl Milles en gång skapade.

En verklig kontrast till hur det där torget har sett ut i evigheter.
Och därför mitt val när tisdagstemat är KONTRAST.
Andra kontraster här.

Copyright Klimakteriehäxan

En annan sorts söndagspromenad

2011-10-16T18:49:00.007+02:00

Plötsligt var det som om tiden gått baklänges, mer än tjugo år. Framför mina ögon kom en typisk katolsk procession, komplett med kvinnor i vita huvuddukar, pallbärare i enhetlig klädsel, blommor och utsmyckningar kring helgon- och Jesus-bilderna, ekande böner: Santa Maria, Madre de Dios, reza por nosotros pecadores … (Heliga Maria, Guds moder, be för oss syndare).

Just utanför biografen Victoria stannade de allihop. En sorts krock mellan affischerna för feelgood och rysare på ena sidan, i kontrast mot traditionstyngda religiösa bilder över människornas huvuden ute i gatuvimlet. Det är tungt att bära helgonen, man behöver ta en paus ibland. Stora knippen gladiolus vajade i en vindpust längs Götgatan, finklädda människor väntade på att vandringen skulle återupptas.

En kvinna i tåget upplyste mig om att nästan alla deltagarna hade sina rötter i Peru, och att dagen för El Señor de los Milagros (Underverkens herre) sedan ett tiotal år högtidlighålls också i Stockholm, alltid en söndag i oktober. I dag, helt enkelt.

När bärarna fått sträcka på ryggen en stund återupptogs vandringen. I Latinamerika tar inte processionen paus. Där avlöser bärarlagen varandra, det är gott om villiga och starka armar, och en ära att ta en del av helgonbildens vikt på sin rygg. Ibland betalar man till och med för att få vara med. Särskilt högtidligt är det i påsktider, då vartenda helgon ska ut och luftas.

Men värdigt var det också i den ovanliga svenska miljön som ramade in traditionen från Sydamerika. En annan sorts söndagspromenad som fortsatte Götgatan söderut mot Globen, fast målet låg redan på Åsögatan.

Copyright Klimakteriehäxan

Ljus i mörkret

2011-10-16T11:53:00.004+02:00

Dagarna rusar förbi. Allt pekar mot den väntande vintern. Tidningarna har sida upp och sida ned med annonser för krogar som lockar med julbord, kampanjerna har redan pågått i veckor.

Då passar DN på att fråga sina läsare på nätet om de tänker ha julbelysning hemma. 45 procent svarar att det blir en stjärna i fönstret, 36 procent att det bli julljust överallt, både ute och inne, och 19 procent har klickat för alternativet "Nej, jag gillar inte jul".

Av detta kommer jag fram till att ytterst få människor jag känner eller vars bostäder jag brukar passera läser tidningens nätupplaga. I alla fall svarar de inte på enkäter. Kolla elförbrukningen i december! Som det brukar lysa och blinka och glimma i alla fönster, portar och på balkonger! Tänk alla gårdsgranar! En del har rent av adventsstake på bilens instrumentbräda, har jag sett.
Snart är vi där.
Och nog för att det är fint när vintermörkret lyses upp, men det är bara det att mörkret håller i sig så länge ...

Men den offentliga miljön kommer hur som helst att lysas upp, oavsett om folk gillar det eller inte. Den 20 november tänder Stockholm juleljusen, på trettio gator och platser, i en jättesatsning som bland annat är tänkt att dra turister till huvudstaden.
Säkert både häftigt och snyggt - även om ingenting i min smak slår de där träden som viras in i lampgirlander och sträcker sina glimmande grenar mot den svarta himlen.

Tills vidare glädjer jag mig åt cementkrukan vid min port som fått nya, frosttåligare plantor: vit ljung och cyklamen, murgröna och ytterligare något blått som jag inte vet vad det är.
Blommor lyser ju alltid upp, de också. Utan att dra någon el.

Copyright Klimakteriehäxan

Väderspänning

2011-10-15T11:42:00.006+02:00

Lördag förmiddag.
Frukosten slut, tidningen läst – lite noggrannare än i veckan. Helgen ligger där, någorlunda ograverad, och väntar.
Men hur blir det med vädret? Läge för att flanera i stadens gröna oaser? Dags för en svamputflykt i gummistövlar (säsongens kanske hetaste modeaccessoar)? Kan det rent av duga för en sen picknick, om än i varma jackor? Eller är det lugnast att satsa på en hyrfilm och kura i soffan?

Råkar du befinna dig i närheten av Södermalm i Stockholm vet jag exakt hur det blir.
Inom högst ett par timmar eller tre är det här, ovädret. Det sveper in oss i sin kraftfulla famn, blixtsnabbt. Omöjligt att göra motstånd. Och naturligtvis, ur viss vinkel kan det självklart kallas för spännande väder – meteorologer avskyr ju stabila högstryck.

Vinden kommer att piska. Halvruttna små löv virvlar upp från marken och klistrar sig fast. Regndropparna, stora och tunga, har på något oförklarligt vis lyckats plocka upp massor av trafikutsläpp och gatudamm på väg ner från molnen mot jorden. Väl nere krossas de och lämnar av sin lortiga last. En höstslö fluga, med fel på både termostaten och radarn, blåser i väg bortom egen kontroll. Hon krockar och går en säker död till mötes. Gammalt övergivet spindelnät kommer farande från ingenstans.
Det blir liksom en enda prickig sörja av alltihop.
Vänta bara!

Hur kan jag nu veta detta, som inte förutspås vare sig av SMHI, yr.no eller någon väderspalt i en endaste tidning?
Enkelt.
Jag har ägnat tiden direkt efter frukosten åt att putsa fönster. Och det brukar aldrig slå fel: just som jag tagit ett steg bakåt, in i rummet, i stum beundran inför resultatet av mitt idoga gnidande, händer det.
Vänta bara.
Strax är det här.
Och kom ihåg var du läste det först.

Copyright Klimakteriehäxan

PS För säkerhets skull: jo, jag vet precis vad ordet "väderspänning" egentligen står för. Men dristar mig till att låna det i lite annan betydelse.

Glassigt i Veckans fönster

2011-10-14T17:25:00.001+02:00

Att glassa betyder enligt SAOL att "visa upp sig, stila". Det tar jag fasta på när det påbjudna motivet i Veckans fönster är GLASSIGT.

För inget kan väl vara glassigare än en riktig Askunge-sko - av glas - för den som vill stila? Höga klackar attraherar blickar och är ett måste för den som vill visa upp sig. Glassigt och glasigt på en gång ...
Just den här modellen är extra svår att gå i eftersom det handlar om flaskor för likörsugna turister i Italien.

Den som fastnade framför just det här skyltfönstret kan väl ha fått lite extra tyngd i resväskan på hemvägen. Skulle man dessutom inte vilja dricka upp likören till kaffet eller så passar den bra att hälla över glass. Superglassigt, inte sant?

Copyright Klimakteriehäxan

Fler glassiga fönster har aviserat sin närvaro hos Susanne.

Höstfint för optimister

2011-10-13T22:15:00.005+02:00

Ibland behövs det inte så mycket för att göra en människa glad. Det kan räcka med en liten lövranka i en enkel vas.

Men man får inte bli alltför glad. Forskare har nu nämligen kommit fram till att folk som förefaller genomoptimistiska kan ha fel på hjärnan. Tali Sharot heter den unga vackra psykolog som från sin vetenskapliga bas i London vill varna oss från att framstå som alltför lättsinnade.

Optimister riskerar att fatta dumma beslut utan att fundera över riskerna, och utan att vidta några som helst försiktighetsåtgärder, varnar hon. Människan är helt enkelt skapt för att vara optimist, inte realist. Visst kan det hända att vi packar ner paraply på väg till London, men inte tror vi att det ska användas! Visst tror vi helst att det framtiden bär i sitt sköte är något trevligt!

Sharot slår också fast att vi stenhårt räknar med att äktenskapet ska hålla när vi gifter oss (måste vara ännu ett exempel på hur vetenskapsmän slår in vidöppna dörrar, för varför skulle annars folk gå sta och gifta sig?). Vi kalkylerar inte med arbetslöshet eller sjukdom förrän vi står inför fullbordat faktum, vi tror också i det längsta att våra egna ungar är smartare än andras. Och så vidare, och så vidare.

Intressant nog syns den här medfödda positivismen redan hos små barn. De leker vuxna som (för det mesta) lever i perfekt harmoni. Och samma grunddrag återfinns i alla möjliga grupper av människor, oavsett geografisk hemmahörighet eller etnicitet. Ändå menar forskarna att det inte är alldeles hälsosamt.

Och det trots att det dessutom anses bevisat att glada och positiva människor klarar alla sorters prövningar som de likväl kan tänkas bli utsatta för mycket bättre än pessimisterna.
Viktigt för framtiden är helt enkelt att tro att den ska bli bättre än såväl det förflutna som nuet. Det gäller att leta upp guldkornen, fundera ut de bästa utvägarna, sätta mål och tro benhårt på att de kan uppnås.

Men alla vi som gärna vill betrakta oss som grundglada, vi får ändå en tankeställare. För kanske är det något som trots allt gått lite fel i våra hjärnor. Invändningen infinner sig, den som ska få ner oss på jorden igen:
Hallå där - SÅ himla kul är det väl inte?
Å jo. Ibland. Värre fel på hjärnan kan man ha.

Copyright Klimakteriehäxan

Källa: Time.com

Iakttagen

2011-10-12T20:12:00.000+02:00

Apropå att vara iakttagen - se också föregående post här på bloggen ...

Det gäller att ta vara på stunderna med vackert, om än inte varmt, väder.
Alltså tog jag en höstpromenad.
Men kände mig plötsligt iakttagen, på ett märkligt sätt.

Jo men visst! Där framför mig gick - det handlade kanske snarare om en powerwalk - de där ögonen som oavbrutet stirrade på mig. Instängda bakom en svart mask, visserligen. Kinderna, ganska runda och aningen påsiga, doldes också, liksom mun, näsa och haka. Men de där ögonen kunde liksom inte släppa mig, och jag kunde inte sluta stirra in i dem. Fast jag svängde av när jag blivit tillräckligt uttittad.

Hon med ögonen på rumpan fortsatte, i samma goda takt. Kombinationen stringtrosevariant med tajta sportbyxor var förmodligen (förhoppningsvis?!) bekväm. Åtminstone luftig. Och det var antagligen bara mitt intresse som fångades. Men ändå.

Copyright Klimakteriehäxan

Den bilden tog jag inte

2011-10-12T16:38:00.003+02:00

Besökte ett fint hotellrum på ett finare hotell i Stockholm härom kvällen.
Ganska tjusigt, alltihop, från den äkta orkidén i kruka till balkong med utsikt och välförsedd minibar.
Men så lånade jag toaletten.
Och inser att när jag sänkt mig ner på den vita porslinsfåtöljen, med brallorna runt vristerna, är jag iakttagen. Av mig själv.

För mitt emot mig, bara en halvmeter bort eller så, sitter en spegel från golv till tak.
Den som svarat för inredningen måste ha tänkt med just den kroppsdel rummets besökare placerar i ringen när locket är upplyft.
Saknar du bildbeviset?
Det finns inte. Jag överlåter åt dig att lista ut anledningen ...

Copyright Klimakteriehäxan

Ett slags bildgåta

2011-10-10T20:18:00.003+02:00

Visst är de vackra, de röda blomsteraxen mot de blanka gröna bladen!
Men vad är det egentligen för växt som ser ut så här?
Jag hade inte en aning, beundrade dem bara. Vet du svaret på denna lilla blomstrande bildgåta? Jo visst, svaret är lätt att få, det finns ju på nätet. Men om du vill fundera själv så kommer här en ledtråd: det är roten vi använder.
Det rätta svaret lovar jag att leverera lite senare ...

Copyright Klimakteriehäxan

Konst-igt i Veckans fönster

2011-10-07T18:03:00.005+02:00

När jag tänker på saken känns det som om det var i går. Man levde omgiven av konstnärer. Deras verk producerades i en aldrig sinande ström, de ramades in, de sattes fast med magneter på kylskåpsdörren, de blev julklappar och födelsedagspresenter, de blev den första bilden som kom upp när datorns skärm fick liv.

Konstnärerna gick på dagis eller fritids, de avancerade till lågstadiet – kreativiteten var densamma, även om idéerna till variation ibland tröt (det sker ju även med de allra största i branschen). Oavsett bildens innehåll var vi som oftast var mottagarna lika entusiastiska, lika berömmande, lika uppmuntrande: gör fler! Du är så otroligt duktig! Å så glad jag blev!

En dag kom brytpunkten. Det fanns lite väl många konstverk, i olika tappningar. En rensning var nödvändig. Men ack, en sådan svår uppgift! Varje bild hade sin historia, varje tavla sin invanda plats, varje produkt en vrå i våra hjärtan. Och faktum är att trots att konstnärerna i min närmsta krets nu inte rört en målarpensel eller en färgpenna på evigheter finns spåren av deras tidiga konstnärsskap kvar, i fler exemplar än som kanske är riktigt vettigt.

Men det är det där med affektionsvärdet, det som ingen Rembrandt eller Carl Larsson eller Mamma Andersson någonsin kan komma upp i. Och att ha sina barns teckningar sparade, fortfarande på väggen eller i en låda, det är en konstinvestering som förräntar sig på sitt alldeles egna sätt. Eftersom minnet av dess tillkomst ger konturer och innehåll åt ett passerat stadium i livet.

Så där vandrar mina tankar när jag står och väntar på bussen hem en alldeles vanlig fredag eftermiddag. Det ligger ett dagis vid hållplatsen, ett dagis fullt av små konstnärer. Visserligen har de nog fått en hel del vuxenhjälp innan den konstnärliga fönsterutsmyckningen blev klar för vernissage, men härligt barnsligt är det där fönstret ändå.

Och alltså blev det Veckans fönster – som har temat KONSTIGT. Fler fönster att kika på och i kommer du till den här vägen.
Samtidigt måste jag påpeka att mitt fönster egentligen inte är konstigt alls … bara trevligt! Och konst-igt, kanske?

Copyright Klimakteriehäxan

VM i poesi avgjort

2011-10-06T20:23:00.007+02:00

Tomas Tranströmer är namnet för dagen, nyss utsedd till världsmästare i poesi.
Bara att gratulera. Folk har köat för att köpa hans samlingar, en nätbokhandel lär ha sålt över tusen ex på bara någon timme. Och han finns på inte mindre än sextio språk, så det är alldeles uppenbart att han är stor.

Men just jag ingår inte i fanklubben, som ändå tycks vara ofantlig - och naturligtvis klarar sig alldeles utmärkt mig förutan. En av hans böcker har jag. Den har, förlåt förlåt, lämnat mig tämligen oberörd, trots att jag vet är det är så politiskt inkorrekt det kan bli. Även om han aldrig fått Nobelpriset.

En god sak har ändå detta med sig: nu kommer hans namn inte att nämnas igen som ett på de försmåddas långa lista. Där han funnits med l-ä-n-g-e.
Och så kan priset nästa år gå till en av (eller gärna delas mellan) Joyce Carol Oates och Margaret Atwood.

Copyright Klimakteriehäxan

Dags för ännu en tipsvinst?

2011-10-05T21:16:00.012+02:00

Kan man ha tur två år i rad? Och få Nobelpriset i litteratur till ännu en egen favorit?
I fjol var det peruanen Mario Vargas Llosa som belönades, synnerligen välförtjänt. En tipsvinst till mig, helt enkelt! Jag har haft honom som favorit i åratal. 2007 uttryckte jag, förgäves, tydligt min vilja. 2008 ansåg jag att det definitivt var dags, men det tog ytterligare två år innan akademiens lärda ledamöter insåg hur rätt jag hade. Vargas Llosa har på min lista haft stadigt sällskap av två damer, den ena från Kanada - Margaret Atwood, den andra från USA - Joyce Carol Oates.

Nu håller jag tummarna för dessa damer som skriver så fantastiskt bra. Det finns dock ett problem: skulle en av dem verkligen få priset kommer den andra aldrig att få det, trots sina kvalifikationer. De liknar varandra för mycket, i ålder, i typ, romanförfattare på engelska båda, produktiva, sålda, översatta och lästa i svindlande upplagor.
I min bokhylla finns faktiskt ytterligare en amerikan som jag tycker vore värd både äran och berömmelsen som följer när Peter Englund har stigit fram under pendylen i Börssalen: John Updike, vars romansvit om Harry Angstrom ("Haren") är ett mästerverk, varken mer eller mindre. Många fler böcker har han förstås skrivit.

Fast de som vet mer har naturligtvis andra namn de vill sätta en tjuga på: japanen Haruki Murakami, som alla utom jag tycks ha läst vid det här laget. Eller åtminstone sett filmen (inte ens det har jag gjort).
Och så är det det där med poeterna, som hamnat lite på efterkälken på senare år. Där är jag fullständigt nollställd. Men en kollega med rötter i Polen försökte lära mig namnet på en landsman som hon tycker borde bli utvald. Han heter Adam, men efternamnet glömde jag lika fort som hon hade uttalat det.
Kanske blir det han.

Jag lovar inte att jag ska läsa honom. Men om han väljs kanske kan jag komma att memorera efternamnet också. Medan jag tar en oläst Atwood ur hyllan, i vetskapen om att ren och skär njutning väntar. Och vad JCO beträffar så vet man att det kommer en ny bok stup i kvarten, så den litterära försörjningen är garanterad för mycket lång tid framöver. Oavsett beskedet klockan 13 i morgon (direktsänds i SVT1).

Copyright Klimakteriehäxan

UPPDATERING: Kom att prata böcker med en bekant - hon påstod envist att Updike är död. Och minsann, han får aldrig mer något pris. Johan Updike avled 2009. Han hade varit värd det, jag lovar!

Spekulationerna kring litteraturpriset är som vanligt många. Läs här, här om spelet på tippade namn, här om massmediernas kamp för att nå pristagaren, och här om vad som hänt författare efter att de fått priset.

Tisdagstema: HEMMA HOS

2011-10-04T21:22:00.012+02:00

Välkommen hem! För i dag är tisdagstemat HEMMA HOS. Som gjort för mysiga interiörer, favoritvrår, bekvämaste möbeln eller vackraste fönstersmygen.

Den interiör som ni ser här på bilden är förvisso inte hämtad hemma hos mig, men däremot ser ni en bit av Axel Munthes hem San Michele på Capri. Mysighetsfaktorn kan diskuteras. Men detta lär i alla fall vara ett av de bord han använde som arbetsplats - kanske satt han i den här stolen och skrev "Boken om San Michele", ett av de verk av en svensk författare som lästs av flest människor runt om i världen. Och nej, det är inte en laptop som ligger där på bordet, även om det vid en hastig blick ser så ut ...

Den nedre bilden är förstås sovrummet. Fast det sägs att Munthe själv inte tillbringade så många nätter i huset. Hur som helst är det en imponerande gavel på dubbelsängen. Kanske en källa till inspiration om du är din egen (lyckas) smed? Tänder du inte på metallslöjd kan du kanske knacka till en liten marmorpiedestal. Eller åtminstone mura in en gubbe i väggen. John Blund, förslagsvis?

(Råkar du vara mer nyfiken på vad man kan hitta hemma hos mig än på hur det ser ut i Villa San Michele kan du alltid klicka på etiketten "pippi" som du hittar ute i vänsterspalten, där alla ämnesetiketter listas i bokstavsordning. Idel detaljer hemma hos mig!)

Copyright Klimakteriehäxan

Böcker pryder alltid ett hem

2011-10-03T20:12:00.009+02:00

Böcker är vackert. Böcker fyller våra hyllor, ibland till den milda grad att volymerna travas lite hur som helst, ställs in i dubbla rader, trycks in fast utrymmet redan är slut. Så ser det ut hemma hos oss. Och trots trängseln köper vi ständigt nytt läsmaterial, mot bättre vetande. Böcker är roligt!

Men man kan säkerligen tycka att böcker är vackert utan att prompt vilja läsa en endaste en av dem. Det räcker kanske att se dem, snyggt ordnade med färgstämda ryggar, i enkla propra rader.
Det ni ser på bilden är den smått geniala lösningen för bokälskare som inte vill ha böcker på riktigt. Garanterat icke-dammsamlande, dessutom.

Tapeten - ja, det är en tapet - heter Library och kostar 300 kronor per kvadratmeter. Om du blir sugen så finns den att titta närmare på och köpa hos Mr Perswall (där jag lånat bilden). Och råkar du ha ett eget foto som du vill täcka dina väggar med går det också att ordna.

Ett litet aber med den här bokväggen är förstås, att medan en hylla med alldeles vanliga böcker innehåller massvis med samtalsämnen blir nog den djärva tapeten bara ett enda "conversation piece".
Men böcker pryder alltid ett hem. Och ett hem utan böcker är som en kropp utan själ, har det sagts.
Då kan man dessutom betänka att för tre hundralappar får du inte ihop en kvadratmeter böcker ens i det sunkigaste antikvariat ...

Copyright Klimakteriehäxan

Vem tror på den eviga kärleken?

2011-10-02T12:23:00.003+02:00

Det är mycket tal om skilsmässor sedan en tid tillbaka, och anledningen sägs vara att boken ”Happy, happy” kommit ut. Det är en antologi med texter av ett antal välkända svenska kvinnor som beskriver hur bra det faktiskt kan vara att starta om som singel när en parrelation gått i stå. Om det är intressant läsning vet jag inte, för själva boken har jag inte läst, bara sett och hört en hel del om den.

Men debatten tycks i alla fall ha triggat DN att lägga ner pengar på en opinionsundersökning. Resultatet av två frågor som Synovate ställt redovisas i tidningen: Tror du att en kärleksrelation kan vara hela livet ut? och Tror du att det är vanligt att folk skiljer sig för lättvindigt?
På den senare svarar hälften att jo, så kan det vara. Och för all del, i den svarsgruppen kanske vi skulle kunna hamna lite till mans. Även om mitt intryck nog är att de flesta tänker efter före.

Fast på den första frågan, den om livslång kärlek, svarar bara 82 procent att de tror att sådan är möjlig.
Själv begriper jag inte hur det är möjligt att inte 100 procent svarat ja. Vi ser ju bevisen, ideligen. Par som åldrats tillsammans och gått igenom både vått och torrt, men hållit fast vid varandra och inte ens släppt taget om varandras allt rynkigare händer. Vackert att se. Och värt att beundra och drömma om, för såväl egen som andras del.

Problemet är i själva verket att DN och Synovate har ställt helt fel fråga. Folk har naturligtvis svarat som om frågan lytt: Tror du att din kärleksrelation kan vara hela livet ut? Och genast blir utfallet mer logiskt och pragmatiskt: 12 procent svarar nej, och 5 procent svarar "osäker" eller "vet ej".
82 procent håller i alla fall fast vid att de valt rätt partner och tänker uppenbarligen jobba vidare på sin relation, tills döden skiljer de två åt.

”Happy, happy” är ett uttryck som förmodligen kan användas för att beskriva väldigt många olika sorters relationer när allt kommer omkring. Vare sig man tror på den eviga kärleken eller ej.
Och oavsett vilket kan man ta en bit av bröllopstårtan och njuta av den. Just den sötman vet man i alla fall alldeles säkert att den går över ...

Copyright Klimakteriehäxan

När rött är rätt

2011-10-01T17:46:00.000+02:00

Dagens datum talar klarspråk: det är höst nu, även om det är ovanligt varmt.
Och ett av höstens påbud i år, det är att rött är rätt i modebilden – ingen nyhet för oss som alltid gillat just den färgen, men bekvämt förstås … eftersom vi redan varit trendiga i åratal, även det nu är trenden som kommit ikapp oss och inte tvärtom.

Men det är naturens egna röda toner som är som allra finast. Löven, bären. Och så de nykokta humrarna.
Vi som dock missade den svenska hummerpremiären i måndags, vi siktar nu in oss på firandet av Kanelbullens dag. Den infaller som vanligt den 4 oktober och är lite billigare att högtidlighålla.

Copyright Klimakteriehäxan

Kommersiellt i Veckans fönster

2011-09-30T18:13:00.003+02:00

Man skulle kunna tro att det handlar om någon sorts modefotografering för ett bröllopsreportage eller så. Men inte då! Detta är en tvättäkta italiensk brud som tog klivet in i det äkta ståndet en dag i juni när jag tillsammans med alla de andra turisterna fyllde Capris gator.

Varför bruden poserar så konstigt har jag inte en aning om. Kanske har hon prenumererat på ett exklusivt magasin där damerna intar konstiga ställningar, med eller utan brudbuketter. Eller har värmen gjort henne svettig under armarna, så att hon försöker fånga en liten vindfläkt? Inte bra om det tajta livet blir fläckigt ovanför kjolen, ett veritabelt tyllmoln!

Inte heller vet jag varför man valt skyltfönstret till en av stadens lyxigaste juvelerarbutiker som bakgrund - kanske var ringen därifrån? Hon såg hur som helst rätt påkostad ut, den nyblivna hustrun.
Och för att bevisa att det verkligen var ett äkta brudpar låter jag er få en glimt av brudgummen också ... och när jag ändå är i farten: ni får en handkyss på köpet!

Allt detta mitt i kommersen i en stad fylld av exklusiva affärer med prylar du inte ens drömt om att någon kan drömma om. Men att fönstershoppa är som bekant gratis, hur tjusig boutique det än handlar om. Och det bör väl passa när temat för Veckans fönster är KOMMERSIELLT? Fler foton på fönster kommer du till om du klickar här!

Copyright Klimakteriehäxan

Vit vecka

2011-09-29T19:00:00.004+02:00

Insikten kom plötsligt: det är dags. Dags att göra ett break. Att bryta med vardagstrallen som det är alltför lätt att fastna i. Köra en vit vecka, helt enkelt.
Så där är jag nu, på fjärde dagen.
Vita byxor, vitt linne, kofta i färg ena dagen.
Tunika i glada toner över samma vita brallor en annan dag, nu med vit kofta. Och så vidare.

Vi är ju rätt så många, vi som sitter som gjutna i det svarta hålet. Vi är svarta från topp till tå, möjligen med undantag för en eller annan accessoar. Lite till kvinns - och mans, ni hörde väl Tommy Körbergs rekommendation till den runde Kalle Moreus? - har vi väl gått på det där med att om man är i kortaste laget för sin vikt ser allt och alla bättre ut i svart.

Men när jag nu gått in för en vit vecka i en svart värld handlar det mer om något annat: att hålla kvar lite av sommaren, senarelägga hösten, när nu vädret visar sig från den snällare sidan. Sandalerna har jag också behållit på.

Så här knallar jag omkring i mina sommarkläder och tittar lätt storögt på andra som redan knäppt täckjackan och plockat fram den stickade yllehalsduken. Vad ska de ta till när det blir kallt, jag bara undrar? Och kliver vidare i min vita vecka.
Tids nog går allt och alla över i svart igen. Jag också.

Copyright Klimakteriehäxan

Debatt-debut!

2011-09-29T15:50:00.004+02:00

Klimakteriehäxan om IKEAs Manland:
IKEA idiotförklarar män
Hur kan man få lite macho-stämning i ett möbelvaruhus? Kanske lite pinballmaskiner? Fotboll på jätteskärmar? Dataspel? Gratis varmkorv? Så resonerade Ikea i Australien när de lanserade sitt Manland för män. En sak bevisas härmed: det är ingen gräns för hur stora fördomar det finns kring shopping. Vore jag man skulle jag känna mig idiotförklarad, menar Aina Bergvall som bloggar under namnet Klimakteriehäxan.

Läs hela texten här på SVT Debatt om du vill!

Vill du ha Mina nya skor?

2011-09-28T20:40:00.010+02:00

Den har kommit nu, den nya tidningen vars upphovspersoner rimligen iskallt kalkylerat med mig som tillskyndare och prenumerant.
Nog för att jag gillar skor. Och nog för att jag vet att jag är långt ifrån ensam om att gilla skor. Men skor är inte Livets Mening, även om de kan skänka guldkant åt de tristaste fötter, ända upp i de största storlekarna.

Skor måste vara sköna, den ståndpunkten kommer man till förr eller senare. Dessutom måste skor passa till den klädsel man valt. De ska dessutom tåla en hel del äventyr: regn, snö, sand, skogsstigar med rötter och stenar. Kravlistan är längre än så, för fotbeklädnaderna ska hålla fötterna lagom varma, fria från skavsår och ge tårna lagom utrymme. Samtidigt ska skorna ha det där lilla extra, jag skulle nästan vilja påstå att de ska vara lite sexiga. Och kom då inte och säg att en rågummisula aldrig kan bli sexig, för det kan den – allt beror på hur resten ser ut.

Det är inte lite vi kräver, det absolut sant. Dessutom är det enkelt att inse, att den som väljer att formge skor tar sig an en utmaning värd namnet. Lika logiskt är det att en skodesigner som lyckas får ett skimmer runt sitt firmamärke, ett skimmer som kan leva i decennier: Bruno Magli är ett sådant exempel. Jimmy Choo är ett sentida namn som också blivit legendariskt.

Andra lever på att plocka upp gamla skotrender och ge dem nytt liv. Jag minns mina underbara träskosandaler från Knulp, det måste ha varit 70-tal. I dag finns Hasbeens, som inte bara kopierat de där sandalerna utan dessutom låter tillverkare i Italien sätta bootsskaft på svenska träskobottnar, som sålunda förädlade går på ungefär 2500 spänn.

Det är helt enkelt så, att skor är lika viktiga i modebilden som vilket annat plagg som helst.
Men nu har väl ändå skornas vänner fått ett erbjudande som definitivt går att motstå: en helt ny tidning alltså, nästan bara om skor. ”Mina nya skor” heter den och för hugade spekulanter finns just nu ett hett extraerbjudande som ingår i lanseringspaketet. För 149 kronor får du fyra nummer av tidningen. Ja, och så present förstås, annat är ju inte att tänka. Du blir lyckliggjord inte enbart med de där magasinen, du får ett armband också. Och av förhandstitten att döma kommer du dessutom att bli informerad om hur många par skor 1/varje vettig människa bör ha 2/varje kändis med självaktning har.

Det ska bli intressant att se hur långlivad den där publikationen blir. Definitivt inte lika gammal som de där oförglömliga Ecco-stövlarna som jag använde i säkert tjugo vintrar, innan de bokstavligen föll av fötterna (mitt på Bromma flygplats, men det är en annan historia).

Nå, har jag slagit till på öppningserbjudandet? Inklusive bonusarmband?
Å nej, så lätt går det inte att få mig på kroken. Trots att jag älskar skor.
Men skicka med ett par Manolo Blahnik eller Christian Loubotin så kan vi kanske tala om saken. Annars åtminstone ett par klassiska Converse. I nödfall rejäla gympadojor.
Röda.

Copyright Klimakteriehäxan

Citat om tv-historia

2011-09-28T17:00:00.001+02:00

“Jag har uppenbarligen lyckats med att fästa på papper vad en massa människor har tänkt, fast de inte har vetat om sina tankar. Och folk har sagt: Ja, just precis så är det! Och de har gillat det.”

-Andy Rooney, legendarisk krönikör i CBS-programmet ”60 minutes” funderar över vad det är som gjort det möjligt för honom att leverera alla sina tänkvärda och högst personliga inslag under seriens gång. 1978 debuterade han, på söndag gör han sitt sista framträdande, nummer 1097. Men, säger tv-ledningen, om han känner att behovet pockar på igen är han välkommen att göra fler i alla fall ... Andy Rooney är 92 år när han nu bestämt sig för att sluta. Det har varit en fröjd att se och höra honom!

Tisdagstema: PÅ MARKNIVÅ

2011-09-27T18:22:00.012+02:00

Man kommer till Gran Canaria. Till byn Playa del Cura - "Prästens strand". Och man står inför ett golv lagt i mosaik, så snyggt att det känns tveksamt att sätta ner fötterna på de konstfullt sammanfogade bitarna som bildar ett genomtänkt mönster.

Jag fick vänta långa stunder för att ta bilderna av golvet utan de störande turistfötterna som klev fram där, på väg till snabbköpet eller till någon av de tämligen enkla restaurangerna i den lilla gallerian. En bar spelade smäktande latinopop som svepte fram över innetorget, någon sökte skuggan, andra tog plats vid bord i solen. Ingen verkade titta ner, på golvet, som jag bara störtgillar.

Och så blir det ännu ett litet tisdagstema, och det heter PÅ MARKNIVÅ den här gången. Som gjort för ett fantasieggande golv, eller hur? Tyvärr har jag inte en aning om vem som designat detta konstverk.
Andra bloggfotografer som också sänkt kameran till marknivån kan du hälsa på om du tar den här vägen.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Ett ännu färskare foto på marknivå ser du om du scrollar till sista bild i bloggposten lite längre ner, "Kändisspotting på bokmässan".

Slutcitat om bokmässan

2011-09-26T15:45:00.003+02:00

”Vi borde vara hemma nu mamma!”
-Skönlockig sexåring när tåget från Göteborg till Stockholm bromsar in för Alingsås. Matsäcken har han redan ätit upp. Erbjuden högläsning av den nyss inköpa boken på mässan vill han alls inte höra talas om.

”Är vi i Stockholm nu?”
-Samme sexåring minuter senare. Vi har just lämnat Alingsås bakom oss.

”Men här ska vi väl ändå gå av?”
-Grabben har sovit ganska länge och vi har kommit till Katrineholm. Stoppet i Skövde märkte han aldrig.

”Pappaaaa! Vi är här nu! Vi har köpt en bok!”
-Barnet möter sin far som haft annat för sig medan mor och son ägnat sig åt det tryckta ordet i Göteborg. Nu återförenas familjen på Stockholms Central efter en lååång resa – fast till exempel jag tycker att tre timmar och en kvart är rätt kort tid för att tillryggalägga den där sträckan …