måndag, januari 30, 2006

Hårfint

Läser hos Morgondimma att hon har det lite trassligt på frisyrfronten.
Hon är en av de som, av födsel och ohejdad vana, har lockar på skallen, vare sig hon vill eller inte.
Själv tillhör jag de spikrakas skara.
Och då menar jag spikrak.
Morgondimma har uppenbarligen i alla år jobbat för att räta ut stråna.

Såna som jag, vi har lagt ner ansenliga summor på att få våra manar att böja sig, åtminstone lite, i alla fall en stund, ibland.
Men vi är förmodligen helt överens om att våra liv innehåller så gott som uteslutande ”bad hairdays”, dåliga hårdagar.
Varför måste det vara så att vi aldrig är nöjda med det som kom med automatiskt, så att säga?
Alla människor med självlockigt hår jag känner förbannar sitt krull.
Varenda rakhårig tjej jag stött på gör som jag: sätter i hempermanent utan att tveka, använder någon sorts papiljotter, betalar dyr permanent hos frissan, satsar på locktång, köper styling produkter i massor. Som om det skulle hjälpa.

En period hade vi elektriska spolar, sådana man värmde upp och sedan satte i med stor möda. De (Carmen Curlers!) var heta, de var hårda, de hade taggar – det var faktiskt hemskt, ett enda lidande om inte det ordet vore lite väl laddat i sammanhanget.
Plastspolarna var lite snällare mot skalpen, men eftersom jag ofta tvättade håret på kvällskvisten gick jag också till sängs med upprullade testar. Vaknade ofelbart efter några timmar av att hela skallen kändes perforerad, rev ur alltihop halvt i sömnen. På morgonen fanns inga lockar kvar, alltihop var förgäves.

Och hur vi än anstränger oss, vi rakhåriga, så uppnår vi ytterst sällan det där böljande svallet vi drömmer om, det som ser så naturligt ut… åtminstone på bio och i shampo-annonserna.
De naturligt lockiga vill inget hellre än att ersätta sitt krull med en halmtaksliknande kalufs, där stråna spretar envist och uppstudsigt åt alla håll.

Tänk om vi kunde byta. Då skulle vi väl bli nöjda?
Åtminstone någon liten vecka eller månad.
Så att vi lagom hann tröttna och kunde gå tillbaka till ursprungstillståndet, utan gny och gnäll.

Copyright Klimakteriehäxan

4 kommentarer:

  1. Anonym3:49 em

    Visst är det konstigt att man aldrig är nöjd. Har själv rakt hår och har så länge jag kan minnas velat ha en massa lockar. Men men, man kan inte få allt.

    SvaraRadera
  2. Utmärkt ide! Ska vi byta nästa vecka?

    SvaraRadera
  3. Tyvärr, kära Morgondimma, det går inte. Inte än, i alla fall. Vi får vänta tills min permanent har raknat.... :-))

    SvaraRadera
  4. Anonym8:52 fm

    Ooooh Carmen Curlers - hade jag nästan glömt. Eller förträngt kanske?
    Yngsta dottern kör nu med locktång - även det en pryl jag trodde var förpassad som museiföremål...

    SvaraRadera