Det var stekande hett på dagen och inte mycket svalare på kvällstid. Natten var kolsvart. På väggarna i hotellrummet sprang små ödlor, det påstods att det var bra för att de åt insekter. Jag rös men bet ihop och visst sov jag väl några timmar?
Fick kontakt med några amerikanska hjälparbetare som lät mig följa med dem i jobbet bland de fattigaste av de fattiga. Det var sorgligt att se omständigheterna de tvingades leva under – detta var medan Papa Doc Duvalier levde (men det blev inte bättre när sonen Baby Doc tog över). Duvaliers vita palats stod i bjärt kontrast till resten av staden, där man hela tiden varnades för att över huvud taget röra sig. Att jag som vit ensam kvinna skulle gå utanför hotellets väggar efter mörkrets inbrott var fullständigt otänkbart. Det blev middag i hotellets restaurang och sedan ännu en natt med ödlorna.
Hotell Oloffsson var samtidigt ett vattenhål för tidens makthavare på lite lägre nivå. En del riktigt berömda storheter hade också bott där, Jackie Onassis t ex. Lite häpen blev jag förstås när en mycket välklädd man kom fram och hälsade mig välkommen till "hans Haiti": Det visade sig vara en internationell kändis, nämnd i Graham Greenes roman som "Petit Pierre". Aubelin Jolicoeur hette han och kallade sig journalist men snarare var han nog diktatorns spion. Kanske skulle han ha koll också på en obetydlig svensk "kollega"?
Jag lyckades hur som helst ta mig runt på ön trots hettan, språkproblemen och den kaotiska fattigdomen. Väl hemma igen skrev jag ett reportage som publicerades i Vecko-Journalen och som, häpnadsväckande nog, resulterade i ett telefonsamtal från den då välkände mediaprofilen Pekka Langer. Vi hade aldrig träffats. Han hade letat upp mitt nummer och ringde bara för att säga att det var en jättebra artikel!
Men med mig hem hade jag också en sak jag inhandlat på Järnmarknaden (Marché en Fer) i Port au Prince. Det är – eller snarare var, jag har ju inte en aning om hur där ser ut i dag men tror mig veta att den till stora delar förstörts – en stor saluhall byggd av metall, ursprungligen tänkt att bli en tågstation i Frankrike. Man kunde köpa allt möjligt där. Att jag då fastnade för en souvenir bestående av en ganska stor plåtbit kändes ju ändå logiskt!
Verket är ungefär 25x30 centimeter och jag tycker att det är väldigt dekorativt. Det har nu suttit på min vägg i över femtio år. Men vad det egentligen föreställer är jag inte alls säker på. Är det två djur som slåss? Eller är det, som någon föreslagit, ett kopulerande par av något slag?
Lika hållbart som mitt konstverk i metall visade sig inte Hotell Oloffsson vara. Det lades i aska för nästan precis ett år sedan, den 6 juli 2025, i en mordbrand relaterad till pågående gängkrig mellan kriminella grupper i landet.
Copyright Klimakteriehäxan

Vilken trevlig idé att berätta om saker du minns. Och wow, att bli uppringd och få beröm av Pekka Langer! Chapeau bas!
SvaraRaderaRåkade få chansen att berätta om det där telefonsamtalet för Pekkas son Joakim och han sa: "Precis sån var farsan, typiskt honom att göra en sån grej! Han gillade att göra människor glada!".Och glad blev ju jag.
RaderaLivet är inte bara de dagar som gått....Det är ju framförallt de dagar man minns: Därför är minnen viktiga!
SvaraRaderaOch var det i någon resereklam jag läste att gällande resor, att i slutändan (mot livets slut..), vad man då kan ångra är de resor som man inte gjorde...
Jag har denna grej med att köpa hantverksringar då jag reser till andra platser och då jag sen använder aktuell ring, kan jag tänka på då jag var på aktuellt resemål och när- och var jag köpte ringen.
Så rolig och intressant blogg-serie du startat: Jag följer!
Jag har ringar, kommer så småningom! Kul att du gillar!
RaderaHästen med vingar ser religiös ut , fråga AI
SvaraRaderaJa varför inte? Det stör mig inte alls att jag inte har det definitiva svaret.
Radera