Har inte valaffischerna gjort sitt?

De är uppe nu, på väggar, busskurer, broräcken, plank, byggnadsställningar – ja nästan precis överallt där man kan fästa en pappersbit av rejäl storlek. På papperet finns ett budskap, ett politiskt meddelande som är tänkt att få iakttagaren att ta sig en extra funderare med sikte på framtiden.

Jag tänker på valaffischerna. De har använts i Sverige sedan mitten av 1800-talet. I början var de bara svartvita, fulla av text som inte kunde läsas om man inte klev riktigt nära. Genom åren har det hänt mycket: det har naturligtvis blivit färgtryck och många foton har kommit till användning. Grafiska formgivare har jobbat hårt, idékläckare och copywriters kanske ännu hårdare för att skapa verkligt slagkraftiga budskap som ska kännas både i hjärta, hjärna och mage.

Ibland är budskapet synnerligen förenklat. Det är när affischens motiv utgörs av en stillbild av en leende och lagom retuscherad politiker, oftast en partiledare. Frisyr och kläder är valda med omsorg, är personen på bild en kvinna är hon sminkad på ett diskret men ändå tidsenligt sätt. Hela bilden andas "lagom".

Ju färskare partiledare, desto mer krampartade försök att fånga folkets blickar. Och på sätt och vis kanske det lyckas om än inte exakt så som partistrategerna har hoppats, men visst kommer vi ihåg "Det är jag som är Lennart!"– ett desperat försök att lyfta fram en kortvarig centerledare inklämd mellan Olof Johansson och Maud Olofsson. Expertisen vet att det kan handla om personval lika väl som partival, så då behövs en förgrundsfigur som går hem – eller en som folk åtminstone känner igen ... Muharrem Demirok (också centerledare) hade samma problem som Lennart: praktiskt taget ingen visste vem han var. Inga affischer hjälpte. 

Att det här affischerandet förfular vår miljö kan väl ingen förneka. Frågan är om de har någon effekt när det gäller att bilda opinion? Det tror uppenbarligen partierna, annars skulle de ju inte anstränga sig så.

Den 20 september ska affischerna tas ner. Då har redan många trasiga papperssjok flugit runt och skräpat omkring oss. Andra har vandaliserats på ett riktigt tråkigt sätt, ofta med vulgär graffiti. Men vad har de då gjort för nytta? Kan det verkligen vara så att det år 2026 kan anses befogat att skapa alla dessa affischer? Alla mantimmar som ägnas framtagande av material som behövs? Allt det kostar att trycka dem? Allt papper som går åt! Allt jobb som krävs för att få upp dem! Och sedan ta ner dem! Och går det verkligen att återanvända papperet de är tryckta på?  

Eftersom såväl s k "gammel-media" som sociala medier översvämmas av politisk propaganda under sensommaren ett valår tänker jag att de där affischerna inte längre behövs, de har verkligen gjort sitt. Det parti som skulle avskaffa sin affischering skulle göra miljön en jättetjänst (hallå Miljöpartiet!). Vi kan ju inte leva som om varje träd i skogen är som gjort för att bli papper – papper som används på ett helt meningslöst vis. Jag vet ju ändå inte vem/vad jag ska rösta på. Affischerna är faktiskt ingen hjälp alls.

Det verkar trots allt som om viss expertis håller med mig, i alla fall till en del. "Valaffischerna är mer tradition än politik numera" , säger medie- och kommunikationsforskaren Bengt Johansson till Dagens Nyheter. Han anser att det "gått från ideologi till varumärkesbyggande" och att just arbetet med att sätta upp dem är bra för att jobbet får ungdomsförbundare av olika partifärger att känna sig mer delaktiga. 

Samtidigt visar det sig att valaffischerna fått sitt eget "museum". Man har nu upprättat ett digitalt arkiv där affischer från alla år ska kunna hittas – totalt 433 stycken från 115 år och tio olika partier. 
Så bra! I arkiven kan de höra hemma! Låt dem bli museiföremål, allihop!

Copyright Klimakteriehäxan