Om tidens gång 1

Står på trottoaren och tittar upp mot vårt hus. Den ganska gråtrista fasaden lyses upp som alltid så här års av träd och buskar i höstens kläder. Numera syns mer av husen än för ett antal år sedan. Då hade vi större träd, och det är dem jag står och tänker på. Och saknar.

För en dag kom man med maskiner och sågar och tog bort hela trädraden. Skillnaden blev dramatisk. Det blev kalt, tomt, jättetrist. Naturligtvis tyckte alla vi boende det. Men en speciell grannes reaktion glömmer jag aldrig. Vi var inte bekanta mer än att vi sa "hej", som vettiga människor gör. 

Han var årsrik som man säger numera, ganska anonym, väldigt försynt. Fast den här gången ville han prata, i alla fall en kort stund.
Säjer: Usch så tråkigt det är att man tagit bort våra träd!
Jag, uppmuntrande: Visserligen, men det ska planteras nya som ska ge oss grönska!

Blicken jag fick till svar sa allt: Han skulle aldrig få se de nya träden få knoppar som skulle slå ut och bilda gröna bladkronor, och han visste det. Sådan är tidens gång. Men hans mun sa bara ett tyst: Jo. Visst.
Sedan gick han sakta mot sin port. Tror att vi aldrig återsågs.

Copyright Klimakteriehäxan

Jenny i dag för 13 år sedan

Av en ren slump råkar jag på Youtube få syn på tjejen som en gång var min granne. Jenny Bohman bodde redan i huset vi flyttade in i 1985, och det var ingen tvekan om att det var musik som var det viktiga i hennes liv. Vilket ledde till att jag, första dagen i nya bostaden, helt gråtfärdig stod och bankade på hennes dörr, men det hörde hon inte. Först i en paus mellan två låtar lyckades mitt bultande tränga igenom, och strax stod hon i dörröppningen med glad blick och burriga lockar. Musiken hade redan tagit ny fart.

När det visade sig att hon inte kunde höra vad jag sa insåg hon också att hon använde lite för mycket volym på sin imponerande musikanläggning, så vi kunde skiljas som vänner. För mig var det ren tortyr att höra musik som jag själv inte valt så högt att allting skakade runt omkring mig, jag undrade förskräckt om mitt livs största affär, lägenhetsköpet, var ett misslyckande från start ...

Så var det inte. Vi bor fortfarande kvar i samma hus. Men Jenny flyttade, fast var kvar på Södermalm och det hände att vi sprang på varandra på stan. Hon levde av, med och på musik, sjöng med olika band och var dessutom skicklig på munspel.

Men mest omtalad blev hon ändå som Sveriges egen Edith Piaf. Hur Jenny hittade till den franska stjärnan vet jag inte, men hon framförde hennes chansoner mästerligt och märkligt likt originalet, på perfekt franska. Hon liknande till och med förebilden rent fysiskt: liten och tunn, lite spretiga lockar och livsrynkor på kinderna.

Hennes bräckliga fysik hade en enkel förklaring: cancer. Jenny genomförde sin sista livekonsert på Bio Rio här på Södermalm den 19 oktober 2010, på dagen tretton år sedan i dag. Mindre än en månad senare, den 13 november, var hon död. Piaf och Jenny dog av samma sjukdom och blev lika gamla, 47 år.

Klippet ovan är från den där sista spelningen. Imponerande är vad det är. Så oerhört tragiskt att hon inte fick sjunga mer. Köp rosa bandet!

Copyright Klimakteriehäxan 

Med pipande grannar

En gång för många år sedan – närmare 40 – sökte vi bostad. For runt inne i Stockholm, i förorter som Bromma och Täby. Segeltorp. Letade på Lidingö. Bad om och fick tips om än det ena, än det andra. I längden blev det rätt tjatigt att gå på visning, leta fel och skavanker, värdera fördelar som tillgång till allmänna kommunikationer och närhet till grönska. Delta i budgivning som man aldrig riktigt kunde ha koll på.

Vi visades en kåk som jag omedelbart gav etiketten "svärmorssäker": från gatan skulle man gå en brant trappa för att komma in på tomten. Att tänka sig att släpa upp barnvagnar och matkassar var helt omöjligt, sak samma med en inte helt rörlig svärmor. Men enligt mäklaren var det ett fynd. Ett annat hus väster om city hade fantastisk utsikt över Mälaren från jättestora fönster, men det var nog både för stort och för dyrt. Och oj så mycket snöskottning en riktig vinter skulle kunna kräva!

Så där fortsatte det till den dag då vi tog en promenad, mer för promenadens skull än för att kika på ett objekt som annonserades i morgontidningen. Fast när vi kommit fram och in var saken klar: här ville vi bo! 

Jakten slutade med att vi hamnade på Södermalm (där jag redan hade bott några år). Helt rätt beslut, vi bor fortfarande kvar, fast vi har flyttat en gång, inom samma huskropp, till större lägenhet. Väldigt praktiskt, jag körde flyttlass på gården med shoppingvagn jag lånade på Ica.

Alltsedan dess har jag sagt att här bor jag kvar tills man bär ut mig med fötterna först. Inser att den dagen förvisso kryper allt närmare, men än så länge trivs jag och tar mig ut och in på egna ben. Dock har boende i flerfamiljshus också sina nackdelar. De kan stavas g-r-a-n-n-a-r.

Nu har vi trevliga grannar. Det är bara det att några av dem har någon sorts apparater som står och låter. Piper. Tutar. Och det hör jag, mina öron är pigga. Pipandet kan driva mig till vansinne. Regelbundet, vasst, just nu när jag skriver detta är det ljud med ungefär en sekunds mellanrum. I förra veckan pep det med kanske tre sekunder mellan. (Vårt hus är lyhört, tyvärr).

Då lyckades jag lokalisera oljudet. Det kom från en kommersiell lokal våningen under oss. Deras brandvarnare hade dåligt batteri, visade det sig. Trots semester kom någon och tog tag i saken, till min stora lättnad.

I dag är vi alltså där igen. Vore jag lomhörd skulle pipandet inte vara ett problem. Men det verkar lite konstigt att önska att öronen ska vissna, eller hur? Å om alla människor stängde av allt som piper! Å om våra grannar slutade pipa! Å så härligt det vore!

Copyright Klimakteriehäxan

Mina skrivande grannar

Finns det någon lokal författare där du bor? Det är Mia i bokhörnan som undrar, i veckans helgfråga.

OM det gör. Här på Södermalm vimlar det av skribenter av olika slag. Vem ska jag välja att peka på? Anders Roslund är av våra skickligaste krim-författare. Bor inte långt från mig. 

Björn Ranelid bor åtminstone tidvis här. Lena Kallenberg, som skrivit en rad historiska romaner om Stockholm, bor på Svartensgatan. Agneta Pleijel bodde i samma hus som jag, men nu tror jag hon har flyttat några kvarter bort. Kvar på Söder ändå.

Tulpantider på Södermalm!

I "min" trappuppgång bodde länge det skrivande paret Margareta och Bo Strömstedt. Nu är de borta, men böckerna finns kvar. Några trappor upp hittar man hur som helst Sara Kadefors, som kammade hem en August i barn-och-ungdomsklassen för några år sedan. Ingemar Unge är en annan välkänd Söder-profil.

Med så många litterära grannar kan man kanske påstå att man bor i en kulturbygd? Här finns ju även  spåren av Stig "Slas" Claesson, Per Anders Fogelström, Ivar Lo Johansson, Stig Dagerman och Tomas Tranströmer. Det går säkert att leta upp många fler, om inte i minnet så med farbror Googles benägna bistånd!

Det blir nog betydligt intressantare att se vilka författarnamn som kan lyftas fram i andra landsändar. För ingen av de jag nämner kom som någon överraskning eller hur?

Copyright Klimakteriehäxan 

Något att vara stolt över?

 Veckans fem fredagsfrågor från Elisa Matilda handlar om olika sorters prestationer. 

1. Vad bidrar du med lite mer än vad dina grannar gör? Brukar lägga böcker, gamla veckotidningar och växter jag tröttnat på i entrén. De försvinner, snabbt och undantagslöst. Ordnade väldigt populära "bytardagar" för barnprylar. Men det är länge sen nu. Idag är jag nog mest en i mängden.
2. Vad senast gjorde du som du blev stolt över? Avstod något kul men onödigt inköp, kanske? Men jättestolt? Njaaaej ...
3. Vad gör andra bättre än du? Väldigt mycket! Hanterar teknik, lagar mat, skriver böcker, håller tal ... kan göra en lång lista här.
4. När presterar du som bäst? Under press, mot en deadline. Arbetsskada?
5. Vilken idrottsgren presterade du bäst i under skoltiden? Pingis. Var på inget vis jätteduktig men i princip helt värdelös på allt annat.

Copyright Klimakteriehäxan

Hjälp!

Det där med att ensam är stark, det stämmer verkligen inte alltid. Ingen kan väl allting själv, inte ens de som verkligen försöker ge sken av att hantera varje sak på egen hand – och (nästan) lyckas med det. I dag tar Elisa Matilda de fem fredagsfrågorna till att inventera vårt behov av hjälp, och också vår hjälpsamhet.

1. När behövde du senast hjälp med något? Nu när jag fått ny mobil. Får naturligtvis inte igång allt.
2. Inom vilket område är du den som hjälper andra? Med språk och texter ofta.
3. Vad skulle gå bättre om du inte gjorde det själv? Här blev jag tvungen att konsultera Maken, men ingen av oss kommer på ett bra svar ... :-D Fast det är klart, matlagning och bak finns det de som är otroligt mycket bättre på. Städning också. Sedan är it-nischen rätt lik ett svart hål i mitt liv, men då försöker jag knappast ens. Och ja visst ja: såga! Jag är urusel på att hantera en såg!
4. Brukar du ta hjälp av dina grannar? Ja då. Vi vattnar varandras blommor när det behövs, exempelvis. Kan låna sådant som plötsligt tagit slut o s v. Byter böcker.
5. Vad hjälpte du oftast till med hemma som liten? Jobbade alla lov bakom disken i vår lanthandel, vilket jag gillade. Rensa rabatter och klippa gräs förväntades jag också göra. Tyckte jag inte särskilt mycket om. Mitt intresse för trädgård går ut på att se och njuta, vill slippa arbeta med ogräset!

Resultatet av andras trädgårdsarbete uppskattar jag mycket!

Copyright Klimakteriehäxan

Fem fredagsfrågor

1. Vilken fråga skulle du vilja ställa till valfri granne?  Hur tänker du när du ställer sopor (eller lägger fimpar) i porten?
2. När frågade någon dig sist hur du mår? Alldeles nyss, min syster i telefon.
3. Vad svarade du på senaste frågan du fick? Tack bra, så vitt jag vet. Det där sista kan verka som en onödig brasklapp, men ...
4. När var du senast nyfiken på något? När jag hittade ett ord jag inte visste vad det betydde. En motståndare i WordFeud la det.
5. Vilken fråga ställer du dig varje dag? När ska jag ta tag i det där ... men tänk så duktig jag är på att prokrastinera! 

Det är ElisaMatilda som kommer med frågorna på fredagarna. Trevligt initiativ, tack för det!

Copyright Klimakteriehäxan

Godis från grannen

Se vilken ljuvlig godisskål som står på vårt bord!
Det är en granne som försett oss med en rejäl påse av den här sortens snask. Hennes "hemgjorda" tomater är i storleken som gammeldags spelkulor, solmogna, sprängfyllda av smak. I verkligheten är de faktiskt rödare än min kamera berättar!
Godare tomater finns nog inte. Inte nyttigare godis heller.

Copyright Klimakteriehäxan

En pigg hundraåring!

Visst hajade man till lite i morse när tidningen såg "konstig" ut. Eller ovanlig, i alla fall. Men det behövdes inte lång stund för att fatta att här förelåg en tämligen storslagen gratulation från den stora svenska dagstidningen till vårt östra grannland, som blev fritt från Sovjetunionen för 100 år sedan.

Några popularitetspoäng tillfaller definitivt Dagens Nyheter med den där gesten, även om inte dagens nyheter blev bättre för det.
Dock instämmer vi glatt i lyckönskningarna: Onnea Suomi! Förresten var det väl alldeles för länge sedan jag var i Helsingfors? ja i Finland över huvud taget?

Copyright Klimakteriehäxan

Med grannen på väggen

Året kan ha varit 1969. Vi var rätt unga då, Ulf Hinders och jag. Båda jobbade vi på Expressen, jag som journalist, han i vaktmästeriet. Hans pappa var konstnär, Björn Hinders, kanske mest känd som tecknare. När sonen började i faderns fotspår vet jag inte, men efter att våra vägar skilts (vi slutade på tidningen båda två) visade det sig att vi blivit grannar på Södermalm.

Vi sprang helt enkelt ihop i den lokala matbutiken och jag sa "Men är det inte ...?" och han sa "Jo men visst är det ...?" Då hade ändå mer än trettio år gått.
Det visade sig att han (och pappan) och jag bodde på var sin sida om järnvägsbron i Tanto. Jag i ett av de stora flerfamiljshusen, han i den gula fina villan som faktiskt nästan ligger under bron.

Ibland håller Ulf och hans fru öppet i "Von Bysings Kafé", på villans framsida. Då kan man fika och ta sig en matbit, och samtidigt få en glimt av det herrn i huset verkligen sysslar med: konst. Han har utvecklat sin egen stil, lite slarvigt beskrivet: många färger, mängder av detaljer. Fantastiskt fina målningar som han företrädesvis färdigställer på nätterna när vi, hans grannar, satsar på den välbehövliga skönhetssömnen.

Länge har jag velat ha en Hinders hemma, men det har liksom inte blivit av. Våra väggar gapar absolut inte tomma, jag har genom åren samlat på mig konst som ligger mitt hjärta nära. Något "behov" av fler konstverk kan man inte påstå att det föreligger.

Så idag stod jag öga mot öga med en verkligt fin stadsbild signerad Ulf Hinders, till vad jag tror var ett fyndpris dessutom. Jag slog till, behövde inte fundera länge. Finns det hjärtrum finns det humhum, ni vet!

Och nu hänger den där! Kanske får den byta plats så småningom, men det är en senare fråga. Just nu är jag bara glad och nöjd! Härligt att ha grannen på väggen!

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT oss grannar emellan

"Min granne ringde på klockan tre i natt. Kan du fatta! Klockan tre! I natt! Som tur var satt jag fortfarande uppe och spelade trummor."

-Ur den lilla trycksak som vår bostadsrättsförening distribuerar till de boende. Om anekdoten är, som det heter i andra sammanhang, "based on a true story" känner jag dock inte till ...

Grannlaga

Vi bor lyhört.
Vilket betyder att vi stundtals och fläckvis är mer informerade om våra grannars vardag än vad vi egentligen önskar. Det är ju en sak om stora borrmaskinen kommer fram på konstiga tider, om torktumlaren dånar i gång just när det är sovdags eller om en väckarklocka är så högljudd att den sätter stopp för sömnen på mer än en sida om väggen.

Men de där andra ljuden, de mer privata, de är faktiskt svårare att hantera. Fast man får akta sig för att klaga, det kan göra alltihop värre, det finns de som kan vittna om det.
På jobbet har jag en mycket ung kollega som sett väldigt trött och sliten ut den senaste tiden. Och det finns en anledning till det: nya grannar. Ett par i hans egen ålder har flyttat in i lägenheten ovanpå. Allt de gör hörs genom golvet, vare sig det är stort gräl eller exceptionellt energiskt sexliv.

Ingen ska missunnas harmonisk och kul sex. Men nog är det också så att man önskar de kärleksutövande dit pepparn växer när man själv ofrivilligt hamnat i publiken, att tvingas kolla rytmen utan att vilja. Lika illa är det om ett glatt party fortsätter in på småtimmarna. Musiken fyller ens sovrum, alla skratt hörs, varje danssteg mot parketten låter som om de togs bredvid min säng.

Så kom det senaste numret av bostadsrättsföreningens interntidning. Där har man tryckt en insändare från en skribent som önskar vara anonym ”vilket man av förklarliga skäl kan förstå” skriver redaktören. Jo, det handlar om att höra saker man inte vill höra. Och det är inte jag som är författaren, men det skulle nästan kunna vara det. För vi delar samma upplevelse.

Vår namnlösa granne skriver: ”De som åstadkommer de ljud jag åsyftar tänker säkert inte på att den aktivitet de ägnar sig åt kan verka störande på ett väldigt otrevligt sätt. Vad jag tänker på är att män ibland kissar mitt i vattnet i toaletten och inte mot porslinet vid sidan av vattenytan. Det är inte särskilt trevligt att lyssna på detta (som ju förekommer åtskilliga gånger per dag och hörs mycket tydligt).”

Jag blev genuint förvånad över att någon dristat sig till att påpeka företeelsen. Samt en gnutta tacksam. Om inte annat så för att det härmed är bevisat, att jag inte är ensam om att lägga märke till de där privata ljuden – tankarna går till mäktiga flöden som Iguazúfallen eller åtminstone Tännforsen.
Men därifrån till att uppnå någon effekt är steget långt. Har nämligen inte en aning om huruvida grannarna läser interntidningen. Pappersbläddrande hörs inte, SÅ lyhört bor inte ens vi.

Copyright Klimakteriehäxan

Att toppa en lista

Nu står det om mig i tidningen igen.
Jag är etta på listan.
Listan över den sorts människor man inte vill ha som sin granne.

Det visar sig, att i går var det Grannens Dag – ja, numera finns det ju en dag för snart sagt allting, om man undantar pedofiler och pyromaner och några andra mindre populära samhällsföreteelser.
Granndagen hittades på av en man i Köping år 2000, och nu passade en mäklarfirma på att dagen till ära redovisa resultatet av två kombinerade opinionsundersökningar man låtit göra.

Folk har får svara på vad de blir störda av i sin bostad. De får också berätta om de tror sig ha stört någon annan.
Sex av tio har besvärats av sina grannar på ett eller annat sätt. Lika många antar att de själva stört någon. Fester, hög musik och renovering är de moment som nämns oftast.
Och så har man ombetts lista vilka grannar man helst skulle vilja slippa. Det är där jag kommer in, på en ohotad förstaplats. Här är de fem värsta:

1. Den sura, ljudkänsliga tanten – 26%
2. Den högljudda festprissen – 24%
3. Den exhibitionistiska sexgalningen – 13% (störde fler kvinnor än män)
4. Den skrikiga barnfamiljen – 11%
5. Den stränga, petiga ordföranden i föreningen – 9%

Skällande hundar och folk som spelar trumpet eller trummor eller liknande kom längre ner på listan. Å, jag minns blåsaren som i flera år försökte lära sig en och samma jullåt … han övade året om … men nej, jag klagade faktiskt inte, led i tysthet – både för min egen del och för hans … för trots all möda lärde han sig aldrig spela vare sig den eller något annat ...

Den där guldmedaljen är det nog bara att acceptera. Jag är gruvligt lättväckt, hör saker ingen annan hör och har svårt att somna om det låter i min närhet, ännu svårare att somna om om jag väckts mitt i natten.
Men man får väl ta det från den positiva sidan:
Förmodligen är detta enda gången i mitt liv som jag toppar en lista.

Copyright Klimakteriehäxan
Källa: Fastighetsbyrån

Den förlorade osten

När helgen nalkas storhandlar svensken.
Något gott till middagen som avslutar arbetsveckan, som ibland känns betydligt längre än de sedvanliga fem dagarna.
Och något lite extra till lördagen, när man kanske ska ha gäster.
För att inte tala om att det gäller att hitta på en söndagsmiddag, eftersom man helst vill slippa flera turer till matbutiken.

Så står vi där i kassakön, lägger upp varorna på bandet (streckkoden vänd från kassapersonen, självklart), packar i påsar, skyndar oss på för att nästa berg av produkter ska kunna fösas in i fållan för inhandlat och registrerat.
I sådana lägen kan det hända att det går lite för fort, att en lök rullar undan, en avocado gömmer sig i ett hörn, en kaviartub kilas fast. Skulle också kunna inträffa med en ostbit, en sådan där liten en, i färdigt paket.
Det kan rent av bli så att man går iväg hemåt utan den där undanrullade, gömda, fastkilade varan.
Trist. Onödigt.
Men inte tragiskt.

Det är precis så jag tror det gått till när en av mina grannar nu drabbats av stor olycka.
Ja, den måste ju betraktas som ganska stor, att döma av pågående efterforskning.
För i vår trapphall i de båda existerande entréerna sitter nu en uppfordrande lapp med texten: VEM HAR TAGIT HAND OM VÅR OST? Ingen som läser den kan undgå att känna sig anklagad, misstänkliggjord. Här har begåtts ett brott! Någon har orättmätigt tillskansat sig en ost!

En extra förklaring finns med: det är en blåvit, av danskt ursprung. Och så telefonnumret till den rättmätige ägaren, som uppenbarligen anser sig bestulen på denna lilla godbit till helgens ostbricka.
Och fast jag inte sett röken av deras ost känner jag mig som en dålig granne, en som roffat åt mig det som tillhör andra.
Inser att här finns en chans att göra en god gärning.
Jag borde gå till närmaste Coop, köpa en blåvit grönmögelost importerad från Danmark och gå och ringa på för att lämna över den.

Fast det går förstås inte.
Då skulle ju grannen tro att jag hittat den där förlorade oststackarn, snott hem den, fått dåligt samvete och äntligen – efter mer än ett dygn – insett att osten måste återlämnas till den som betalt den.
Men skulle ni hitta en hemlös ost så hör för all del av er.
Jag vet någon som saknar den och blir väldigt glad över att återförenas med den.

Copyright Klimakteriehäxan

Äpplen, någon? Ja tack!

Det är äppeltider. Inga äpplen är godare än de ”hemgjorda” sorterna: Oranie, Säfstaholm, Alice, Wealthy.
Träden dignar av frukt, röda, gröna, sommar- och vinterfrukt. Kanske är det inte precis likadant i hela landet, men när vi åkte bil längs Norrlands kust i augusti var det otroligt äppelrikt i varenda trädgård. Och det ser precis så ut på Stockholms villatomter och kolonilotter.

Jag har just varit på en sådan och skördat, flera kassar.
Tillgången var obegränsad, drivor med fallfrukt ligger runt aplarna, ingen hinner ta reda på ens en bråkdel av allt.
Samtidigt kostar svenska äpplen tjugo kronor kilot i affären, lite obegripligt, kan jag tycka.
Nu har jag i alla fall gjort underbar äppelkaka, sötad med russin och med ganska mycket havregryn i – det lär bli lite nyttigare så. Man kan också variera, med mandelmassa, hackade hasselnötter, kanel, kardemumma. Mums!

Dessutom har jag fått mig en sann äppelhistoria serverad.
En trädgårdsägare tänkte på sina apellösa grannar. Samlade ihop frukt i två stora spannar. Ställde ut dem vid sin grind med en textad skylt: VAR SÅ GOD, BARA ATT TA!
Vad tror ni hände?
Jo morgonen därpå hade någon varit där.
Spannarna var borta. Båda två.
Men äpplena hade hällts ut och låg kvar i en hög.
Ibland lönar det sig dåligt att försöka vara snäll och givmild.
Till och med i äppeltider.

Copyright Klimakteriehäxan

Dags för loppis

Det drar ihop sig till loppis på vår gata.
Min inställning är kluven.
Å ena sidan välkomnar jag chansen att få lite rensat i hyllor, skåp och lådor.
Å andra sidan betyder det en hel del jobb.

Men när bokhyllan bågnar och garderobsdörren med knapp nöd går att stänga är det naturligtvis bra att göra något åt saken. Man behöver inte anstränga sig för att hitta böcker som aldrig kommer att locka till omläsning, plagg som inte ens i teorin går att klämma in sig i igen och skor som fötterna sagt upp bekantskapen med för länge sedan.
Inte behöver det vara särskilt gamla prylar heller, ett och annat är så gott som oanvänt.

Fast även om det där med att få tillbaka några kronor för felköp eller urväxt är positivt så är det kanske ändå den sociala biten som frestar mest.
Vi har haft loppis förr, nämligen.
Då träffar man grannar som man nästan aldrig annars ser. Folk som på sin höjd delar hiss en gång i månaden hinner prata med varandra. Nyinflyttade ser på oss inbodda med nyfikna ögon, veteranerna kan ge lite historia om grannskapet och tipsa om kvarterskrogar eller genvägar.

En del av fyndjägarna känner man också igen, som kvinnan vars barn är ganska exakt ett år yngre än mina. För några år sedan köpte hon gärna det som just blivit för smalt och kort för mina telningar.
En farbror kommer alltid tidigt för att kolla om någon säljer gamla LP-skivor – rätt platta är guld värd för den som kan vinyl-marknaden. En annan frågar efter silver och mässing. Bor väl i ett riktigt bling-bling-paradis, kanske.

Sedan finns det en annan problematisk sak med de här evenemangen: inte sällan plockar jag upp mina utrensade saker bredvid en granne som råkar vilja göra sig av med något som faktiskt skulle passa jättebra hemma hos oss… och i stället för att sälja står man där och köper! Helt i strid med hela grundtanken!

I slutändan hamnar man ändå oftast på minus i prylhögen och ett plus, om än litet, i plånboken. Överblivna stycken kan kanske fördelas mellan Myrorna och grovsoprummet.
Förhoppningsvis går någon hem från just mitt loppisbord med en bra bok, cd eller något annat som kommer att förgylla vardagen.
Eller julen.
Ganska naturtrogen och snygg plastgran i gott skick, någon intresserad?

Copyright Klimakteriehäxan

Allt fler gör det själv

Det var söndag i går.
En dag för lugn och ro och vila för de flesta.
En dag för sovmorgon.
Men bara om man har grannar som har samma behov och inställning.

Jag väcktes, inte i ottan för all del, men betydligt tidigare än jag hade tänkt, när Händige Herrn började borra.
Snart hade han fått fram hammaren och spikade också. Han höll inte på särskilt länge, men försök somna om efter ett uppvaknande ihop med en slagborr på full effekt i betong den som kan.
Det kan inte jag.

Att vara sin egen hantverkare är inne. Det tycks bo en liten Martin Timell, om inte i varje hushåll, så i alla fall i varje trappuppgång. Folk lägger golv som klickar ihop, de rollar köksväggarna, de river gamla väggar och bygger nya, de knackar kakel och byter skåp, de släpar möbler, slipar väggar och förnyar oupphörligen sina hem.
Ja men det är väl bra?
Säkert.
Fast för den som inte tillhör det händiga folket blir det en hel del irritationsmoment, det går inte att undvika.

Men egentligen verkar vi o-händiga tillhöra en folkgrupp som krymper.
Vet ni att man nu har beräknat att svenskarnas inköp av gör-det-själv-artiklar kommer att öka med en miljard kronor per år under det här året och nästa!?!
Ett företag som heter Industrifakta har gjort en analys åt ett av de företag som skär guld med täljkniv i den här branschen, K-Rauta heter det.
Företaget meddelar nu att de öppnar fem nya varuhus för att ta hand om sina tillströmmande kunder.

Vilket helt enkelt betyder, att vi som inte är så flinka med borrmaskinen och hammaren, vi får finna oss i många fler söndagsmorgnar när grannens arbetsiver avbryter vår fridsamma veckovila.
Rimligen borde det betyda att vi, som behöver experthjälp för att få något gjort, också borde få lättare att hitta hantverkare som för en rimlig slant kan göra jobbet.
Men den prognosen verkar inte Industrifakta ha ägnat sig åt.
Händige Herrn segrar.
Huka er, grannar, nu borrar han igen.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Jag har ondgjort mig över fenomenet tidigare - du kan kolla här!

Händigt folk

Vi har en snäll och trevlig granne – ja, vi har gott om sådana, som man ofta har när man bor i flerfamiljshus. Men nu handlar det om en speciell granne.
Han ger vid första påseendet ett akademiskt intryck. Ganska tyst och försynt, läsglasögon, diskret klädsel. Håller sig i form genom att cykla till jobbet, är förmodligen en skicklig yrkesman. Familjefar. Matlagningskunnig.
Allt detta måste vara på hans pluskonto, så vitt jag kan bedöma.

Men i semestertider genomgår denne man en metamorfos.
Då blir han händig. Varje gång. Undantagslöst.
Fram kommer borrmaskin och såg, hammare och spik, tapetbord och roller. Man har ju alltid någon vrå som behöver fräschas upp, så långt är vi överens.
Det är bara det att våra semestertider sammanfaller ofta.
Vilket betyder att när mellanväggar rivs, badrum byts ut, gammalt kakel knackas loss, köksmaskiner flyttar runt och nya golv läggs, så är jag ständigt med på ett hörn.

För grannen har ytterligare en egenskap som jag inte redan nämnt: han är morgonpigg.
Alltså är han i full fart i sin egen lilla byggsväng redan i ottan.
Självklart håller han sig till den ”lagliga” tiden, man får ju inte föra oväsen i stora hus annat än mellan vissa klockslag.
Men det betyder ändå att jag, som i dag, väcks av hans käcka hammarslag. Strax kommer sonen, som har ledigt från lumparlivet, upp. Hans ansikte, nyss tryckt djupt i kudden, är rynkigt som på en färsk bulldoggvalp.
-Bygger han om nu IGEN? ryter han och ser så mordisk ut att Lede Fi skulle kunna besegras utan vapen.

Jo, så tycks det vara med alla hemmafixare. Glatt inspirerade av Martin Timell och Ernst hittar de alltid ett nytt projekt att ge sig på, fullkomligt orädda för eventuella svårigheter som kan uppstå på vägen.
En annan gör-det-själv-man i min bekantskap har sålunda en liten uppförsbacke mitt på vardagsrumsgolvet – ja, eller nedförsbacke då, beroende på om man är på väg till eller från köket. Mätte visst lite fel någonstans.
Ett köksskåp hemma hos en arbetskamrat har ständigt allt innehåll i ena hörnet. Fel på vattenpasset, kanske?
Och kaklet som lossnar från toalettväggen hos andra vänner är uppsatt av mannen i huset. Han är ganska nöjd, de flesta plattorna sitter trots allt kvar.

Men även om man kan ironisera över händiga herrar (eller damer, för all del!) så kan det inte hjälpas: deras mod måste beundras.
För egen del undrar jag hur man kan få hjälp av en riktig hantverkare utan att bli ruinerad.
Skulle det någonsin bli av så vet jag att en sådan börjar sin arbetsdag klockan 07.00. Kanske på semestertid nästa sommar?
Hämnden är ljuv.

Copyright Klimakteriehäxan

Hick hick hurra!

Nu är det fest.
Klockan är 03.24 och det är fredag kväll och fest. Jag är inte bjuden, men befinner mig ändå mitt i kalaset.
Det är allsång som gäller, middagen var slut för många timmar sedan. Sedan blev det dans: lite Frank Sinatra och en skvätt Julio Iglesias, blandat med Robyns senaste som inte är så dum, utom just den här gången. Hasandet över det lätt grusiga golvet har tystnat, men spriten verkar aldrig ta slut.
Inte sångarglädjen heller. Nyss hörde vi fjärde reprisen på ”Trink, trink, Brüderlein trink – lass doch die Sorgen zu Haus” – jo, nog har festdeltagarna lämnat sina sorger hemma alltid.
Nu är glädjen helt på deras sida – och sorgen på min.

Jag bor ovanpå festlokalen, som man får låna för en billig penning. Men klockan 22 ska kalaset vara slut, hur trevligt det än må vara. Detta med tanke på grannarna (dvs mig, bland andra). Dock är det osannolikt gott om folk som inte kan klockan. Och varför skulle någon vilja sova när man kan ha det så himla trevligt i goda vänners lag? Nä nu hurrar vi igen gott folk – hick hick hurra!
Där ligger jag i sängen, kniper med ögonen, försöker tänka på något trevligt, försöker intala mig att så trött som jag är är det väl ingen konst att somna?! Men jo, det är precis vad det är. Ooops, nu börjar den igen: ”Trink, trink…” FEMTE gången! Falskt dessutom.

En kort stund senare bestämmer någon i sällskapet sig för att han (hon?) inte längre ska blygas över sina bristfälliga kunskaper i pianospel. Det blir ju ännu trevligare med lite komp, inte sant? Var fjärde ton blir fel, snart stampar hela sällskapet den obefintliga takten, förmodligen för att dränka det hopplösa pianoklinket.
Jag är klarvaken. Dyngtrött men klarvaken. Och mordlysten. Men trots allt inte påklädd, och att gå ut och slåss utan kläder skulle väl inte se bra ut.
Alltså ligger jag kvar. Tinningarna bultar, jag gnisslar tänder, hela kroppen är spänd som en fjäder.

Så, äntligen, inträffar det efterlängtade: ljudligt kramande, hej då, hej då, skratt, tack-så-mycket-rop, inbromsande taxibilar.
Festen är äntligen slut. Jag ska sova.
Då sätter värdfolket i gång.
Möblerna släpas kors och tvärs över golvet. Alla tunga stolar ska dras fem varv runt rummet, det låter i alla fall så. Hoppsan, var det tomglasen som gick i golvet? Ojdå, skurhinken måste ha landat på pianotangenterna.

Ute är det ljust igen, fåglarna sjunger – fast på det här stadiet tycker jag att t o m koltrasten gallskriker.
Sorlet är nästan slut, jag domnar – eller svimmar, jag vet inte riktigt. Då hörs finalropet:
-Öhh hörru vi måschte väl hurra en gång till!?
Hick, hick. Hurra.
Ett enfaldigt hurra.
Snart är det dags att vakna.
Nu somnar jag.

Copyright Klimakteriehäxan