måndag, juni 15, 2009

På jakt bland klädhängarna i modebranschen

Vet ni hur många modebutiker det finns i Sverige? 8997 stycken!
I dem handlade vi kläder, skor och accessoarer för drygt 75 miljarder kronor under 2008, en ökning jämfört med 2007. Tröstköp i finanskrisen, när jobb försvinner och orosmoln dyker upp?
Det är branschens egen tidning, Habit, som räknat.

Enbart klädkassan uppgick till 61 miljarder, vilket är rätt hyfsat mitt i lågkonjunkturen, även om tillväxten bromsats upp. Skoinköpen står för nästan 11 miljarder.
Lite rask huvudräkning ger som resultat, att om varje svensk, oavsett ålder och kön, shoppar lika mycket gör vi var och en av med i runda slängar drygt 8000 kronor om året på mode.

Jag känner på mig att jag gott och väl fyller min kvot. Det är kul med kläder, till och med när man passerat storlek 38, och man har ju inte roligare än man gör sig!
Samtidigt undrar jag hur exakta de där siffrorna egentligen kan vara.
Hur definieras en modebutik?

Räknas allt i klädväg som fyller shoppingvagnarna i Ullared och på Överskottslagret in i de här summorna? Kvalificerar sig Kapp-Ahl och Lindex? Hur gör man med plaggen som beställs hem på postorder från Ellos och Rowells? Eller plockar med sig på Coop och Ica Maxi? Fyndar på Myrorna?

Jag har starkt på känn att antalet butiker där vi vanliga människor i detta avlånga land köper våra kläder och skor är betydligt fler än de där 8997 som branschen räknar. Och så vore det intressant att se hur många av oss som gör merparten av våra inköp på rea, med jaktinstinkten helskärpt och triumf i blick när troféerna förs hem och hängs upp på väntande klädhängare …

Expertisen konstaterar visserligen, att priserna sjönk under 2008 – med 1,6 procent på skor och på kläder med 1,1 procent. Men det har nog ingen i kundledet lagt märke till. Nej, det är nu priserna sänks, nu när vi konsumenter ägnar oss åt sommarrean, HALVA PRISET och TA 3 BETALA FÖR 2, den som förr i världen började efter midsommar, men som numera börjar långt tidigare.

Med detta i bakhuvudet tillåter jag mig att tro, att svenska folket faktiskt shoppade kläder med tillbehör för ytterligare någon miljard, fast de aldrig tänkte på det på Habit.
God jaktlycka på rean önskas ni, oavsett butikssort!

Copyright Klimakteriehäxan

Mer om modebranschen i siffror i DN och i SvD.

söndag, juni 14, 2009

Så ser sommaren ut ...

Mitt i juni sitter vi inomhus och kurar. Det är till och med ganska mörkt, inte utan att de kära stearinljusen kan komma till heders.

Men det var ju nu vi skulle ligga ute i solen, gå långpromenader, ta premiärdoppet i sjön, plocka ängsblommor till en ljuvlig bukett, sitta ute i den ljumma natten, dricka ett glas iskallt rosé?!

Ack nej. Det är inte så sommaren ser ut. Inte just nu eller än så länge, i alla fall. Bit ihop, gott folk. Även om de svenska jordgubbarna blir små och dyra till midsommar. Även om charterresorna är slut. Även om solbrännan måste hämtas i burk. Även om man behöver både sjal och handskar så fort man trotsar elementen och sticker ut näsan.

Vi är mitt i juni. Alltså är det sommar. Även om den typiska bilden av sommaren just nu ser ut som min här ovan.

Copyright Klimakteriehäxan

Här finns också tankar om hur sommaren ter sig ... och vems felet är att vi är så missnöjda ...

...och så här borde det vara

Livet och världen är full av kontraster. Så medan vi tittar på regnet där ute kan vi tänka på det som ändå måste komma, om än lite senare ...




Sugen på lite hallon eller kanske ett solvarmt smultron? Klicka på bilderna får du upp dem i helskärmsformat!

Copyright Klimakteriehäxan

Här finns också tankar om hur sommaren ter sig ... och vems felet är att vi är så missnöjda ...

fredag, juni 12, 2009

Snart ska krassen blomma

Skolavslutning pågår.
In genom den öppna balkongdörren strömmar sommarsångerna. Unga röster som spretar förvånansvärt lite tar i, fullsprängda av energi inför den låååånga ledighet som väntar. Att de sjunger så unisont tyder på mycket övning, den har uppenbarligen gett resultat.

Vad jag varken hör eller ser är föräldrarna, som naturligtvis är på plats. Men jag behöver inte se och höra dem, jag vet ju ändå precis hur de har det, känner det ända ut i de darrande ögonlocken, den krampande halsen, den fuktiga pappersnäsduken som kramas i handen som en besvärjelse, på gränsen till att smulas sönder i sina beståndsdelar: börja inte storböla nu, inte nu IGEN … det här är ju ändå bara trevligt, bara starten på ett sommarlov, mitt i blomstertiden!

Nog har jag undrat vad det är som gör att ”Den blomstertid” och de där andra man sjunger är så tårdrivande. Det handlar ju ändå om en ritual som upprepas, år efter år, utan större variationer. Och dessutom vet man att skolan trots allt börjar igen, porten slår igen om ännu en termin, med plus och minus i bokföringen.

Fast det är klart att när den där avslutningen tydligt markerar att man går in i en ny fas, då blir det ändå lite extra.
Minns sista dagen på dagis. Fröknar och ungar kramades i det oändliga, vi hade köpt silverhjärtan till dem alla, tårarna sprutade, det var skilsmässostämning över hela gården – vi visste ju, att dit kom vi definitivt inte igen.

Sedan blev det sorgesamt när det blev dags att ta farväl av den älskade lågstadielärarinnan. När sedan det var dags att hämta ut betygen i nian kändes det igen som om något stort tog slut. Rektorn sa saker som skulle föreställa tänkvärda, men allt vi tänkte på var hur stora våra nyss så små barn hade rusat iväg och blivit. Ohejdbart. Hur hade det gått till?

Tre år senare var det dags igen. Vi stod på skolgården. Spanade i fönstren på den stora huskroppen: där? var det han? eller nej, kanske inte, men där? Samma känsla när barn nummer två hade kvalificerat sig för vit mössa.
Så kommer de rusande, skrikande, tjoande, sjungande – fast studentsången är de faktiskt väldigt dåliga på, trots påtryckning hemifrån.

Spelar ingen roll. Vi på åskådarplats, vi går igenom samma process igen: med de darrande ögonlocken, den krampande halsen, den fuktiga näsduken som kramas i handen som en besvärjelse, på gränsen till att smulas sönder i sina beståndsdelar: börja inte storböla nu, inte nu IGEN …

Det fungerar ju aldrig.
Tårarna rinner, fastän vi egentligen är stolta och glada och inte ledsna alls.
Eller jo kanske förresten. Mitt i glädjen finns den där lilla saknaden: nu är det här över, nu får vi det aldrig tillbaka. Fast det är ju precis som det ska.

Skolavslutningen där ute som jag deltar i på avstånd är klar. Originellt nog spelar någon säckpipa som final, ett nytänkande som kanske motverkar tårar. Nu hörs birollsinnehavarna, föräldrarna, också. De applåderar.
Det är sommarlov. Snart ska krassen blomma.

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, juni 11, 2009

Nu kan alla bli sommarpratare!

Det där med att vara sommarpratare i radions P1, det är och har länge varit väldigt prestigeladdat. Jag vet inte om det är för att motverka det, eller om tanken bara är att få ännu fler intresserade, som Sveriges Radio nu lanserar möjligheten för precis vem som helst att göra ett eget sommarprogram - fast inte i radio utan på nätet.

Det skulle också kunna vara ett sätt att aktivt leta efter nya namn och röster till den nu 50-åriga programserien, som ibland hotar att ramla in i väldigt gamla hjulspår.
”Jag sommarpratar” heter det, och man hittar alltihop här.

En producent ger tips om hur man ska tänka, man kan söka inspiration bland pärlor i arkivet (minns ni Torsten Ehrenmark? som man skrattade!) och sedan klickar man igång sin inspelning. Dock kan man bara berätta om vilka låtar man tänkt sig, musiken kan inte läggas in för avlyssning på grund av upphovsrättsliga regler.

Ännu har inte så många hittat och utnyttjat den här möjligheten, men äldst (och först!) hittills är en 77-årig man, yngst 13-åriga Felicia, som avslöjar sin dröm om framtiden. De kan nu tipsa omvärlden om att det bara är att klicka och lyssna.
Ett litet krux undrar jag dock över: har alla verkligen mikrofon till sin dator? Inte har väl jag nån i alla fall?

Copyright Klimakteriehäxan

PS Och så vet ni ju redan att en rad regionala radiostationer sänder egna Sommar-program i P4 ... jag finns med i Radio Värmland, den 3 och 12 augusti!

onsdag, juni 10, 2009

Knäck i lurarna? Eller bara musik?

Dottern hade varit på vift i nästan en vecka när jag hörde henne sätta nyckeln i ytterdörren. Jag väntade fem sekunder, sen ropade jag: Hej! Välkommen hem!
Inget svar.
Jag hojtade, lite högre den gången, ifall hon kanske skramlade med bagaget eller så: HEJ OCH VÄLKOMMEN HEM IGEN!
Noll reaktion. Konstigt.

Jag reste mig upp från stolen där jag satt och gick för att titta vad som stod på. Jo, där var hon ju, visserligen med ryggen åt mig, men ändå. Nu använde jag snäppet större bokstäver:
HEJ SA JAG! VÄLKOMMEN HEM! HAR DU BLIVIT DÖV?

Just när jag vrålade de sista orden såg jag hur hon tog ut något ur örat. Hon hoppade högt. Snurrade runt.
-Varför skriker du? Tror du jag är döv?

Jo, jag hade ju haft en misstanke åt det hållet de senaste trettio sekunderna. Men naturligtvis hörde inte Dottern ett pip därför att hon hade Musik i öronen, en effektiv mur mot omvärlden. Det som är så vanligt – jag borde ha fattat.

För så är det ju numera: det verkar råda en allmän och djupgående rädsla för tystnad. Man ska oavbrutet ha radio eller favoritbandet i öronen. Fast det kan naturligtvis bytas ut mot ett mobilsamtal, som knappt hinner fram till ”hej då” förrän musiken är i gång igen. Det gäller på bussen, hemma, på jobbet. Ja till och med finns det galningar som cyklar med högsta volym dånande i öronen, stendöva för trafikens ljud, som faktiskt kan överbringa en hel del information, vilket kan vara rent av livsavgörande ibland.

Och ser man sig om på staden eller i den där bussen är det inte bara människor med de diskreta små snäckorna i öronen som är avskärmade från oss andra. Många har också utvecklat en sorts släktskap med Musse Pigg. För lite så ser det ut om man sätter på sig ett par rejäla hörlurar. Antagligen med bättre ljud. I bästa fall läcker de dessutom mindre än de små – det är faktiskt rysligt irriterande att hamna i närheten av den som lyssnar på hårdrock med hög volym, vilket gör att trummor eller andra rytminstrument ofelbart hörs ut till oss andra, som inte har knäck i lurarna.

Jag har naturligtvis inget emot att folk lyssnar på musik. I bilen och solstolen är hörböcker en tillgång. Och det händer att jag lyssnar på eko-nyheterna i P 1 via mobilen. Men i grund och botten har jag kommit fram till, att i de få vilopauser vi har fungerar inget bättre än tystnad. Och ska den brytas ska det vara av naturens ljud: vågskvalp, lövprassel, koltrastens aria, vindsus, skrattande barn.

Fast det är klart, lika väl som att man kan köpa en brinnande brasa till sin tv-skärm, lika väl kan man kanske köpa vågskvalp till sin Ipod. Och i så fall faller ju mina synpunkter på Musse Piggs mänskliga släktingar platt till marken.

tisdag, juni 09, 2009

Tisdagstema: kvällsupplagan!

Att se ljuset i tunneln, ni vet. Det är det man alltid ska rikta blicken mot.
Fler tisdagstema-bilder på temat LJUS om du klickar här. Och min egen "morgonupplaga" är det bara att scrolla ner till!

Copyright Klimakteriehäxan

Ljust reseminne - och tisdagstema

Till Paris kom jag, med buss, på en av mitt livs allra första utlandsresor. Sedan dess har jag besökt den franska huvudstaden ytterligare några gånger. Det är alltid lika fantastiskt att ströva omkring där - den där första veckan slet jag ut ett par skor fullständigt, det finns ju inget bättre sätt att uppleva en storstad än att göra det till fots!

Jungfruresan slutade mitt i natten på Norrmalmstorg. Bussarna hade inte börjat gå för dagen, och jag hade inte pengar som räckte till taxi. En medpassagerare var uppenbarligen i samma predikament. Hela reskassan hade gått åt, så enkelt var det. Vi satt på var sin resväska där på torget och frös lite grann när mörkret gick över i gryningsdis.

Men så gjorde han slag i saken. Vi skulle åt samma håll, visade det sig. Då sa han storsint:
-Jag bjuder på skjutsen!
Vadå, utan pengar? Jo, han skulle lämna sin klocka i pant!

Sagt och gjort. Hem kom åtminstone jag, med ljusa Paris-minnen. Får anta och hoppas att den chevalereske unge mannen, i ljust minne bevarad, gjorde det också. Men tänka sig ändå: en klocka som betalning, om än för att lösas ut! Försök det i dag, den som törs. Lämna en kinesisk prenumerationsklocka från närmaste damtidning och åk taxi för den - antagligen straffbart, klart bedrägligt beteende!

För några veckor sedan kom jag tillbaka till staden vid Seine. Nu hamnade jag för första gången på ett hotell i en för mig helt ny del av Paris, nära Eiffeltornet. Och jag blev tvungen att bekänna: nej, jag har aldrig varit dit. Aldrig brytt mig. Vet att man får köa i timmar, har nöjt mig med att se den där märkliga stålkonstruktionen på håll. En konstig inställning, tycker de flesta. Möjligen har de rätt ...

Nu har jag i alla fall varit där. Inte upp i tornet, visserligen, (jag gillar verkligen inte köer) men vid dess fot, och ja, jag blev imponerad.
Fast allra bäst var att se det på ett mindre avstånd, från den andra flodstranden, i kvällsljus. Och klockan 22 börjar hela Eiffeltornet gnistra och glimma, en ljusfest som tydligen kom till med anledning av millennie-skiftet.

Därför är mitt foto av Eiffeltornet om kvällen mitt bidrag till veckans tisdagstema, som är LJUS. Inte världens bästa bild, jag vet, det hade väl varit både enklare och snyggare med ett köpt vykort, men ändå. Och om du dubbelklickar på den blir den (framför allt den övre) lite maffigare!
Mer perfekta fotografier hittar du säkert den här vägen!

PS Om du ska besöka Paris i sommar och tänder (hoppsan) på detta så pågår en utställning om Gustave Eiffel och hans verk augusti ut! Eiffel kallas "mannen som trollade med järn" (Le magicien du fer) och det är fri entré.

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, juni 08, 2009

Pensionärspoäng

I ett visst skede av livet samlar man på vuxenpoäng. Det kan vara villa, Volvo och vovve, det kan vara ett ansvar man axlar eller någon försiktighetsåtgärd man vidtar, det kan vara något töntigare och oviktigt, som en viss sorts klädesplagg, till exempel.

Nu har jag kommit fram till att jag är förbi det där stadiet. Samlar jag numera på något måste det vara pensionärspoäng. Känner det i hela kroppen när jag står i kassan på Åhléns och ska betala min första korsordspenna. Ni vet, en som skriver som kulspets, men man kan ändå sudda det man skrivit, med radergummit som sitter i änden. Ett absolut måste för en korsordslösare. Mor min har varit en flitig korsordspennekonsument i årtionden, men så är hon också snart nitti. Och nu är jag där!

Jag skulle kunna skylla på sudoku, om det händelsevis får det hela att bli mindre pensionärsmässigt. Men jag är inte säker på att det hjälper.
Innan jag vet ordet av har jag väl halkbroddar, stödstrumpor och trosinlägg mot urinläckage också. Låter inte så frestande. Klara pensionärspoäng.

Och alltihop börjar alltså med en korsordspenna.
Kanske borde jag återgå till blyerts? Eller ännu hellre: skriva rätt med en enda gång. För att därmed visa, att hjärnan, den är faktiskt inte färdig för pension. Inte än. Hur många pensionärspoäng jag, om än ytterst motvilligt, lyckas samla på mig.

Hur är det med begonior? Är det pensionärspoäng att ha sådana? Kan inte hjälpas ...

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, juni 07, 2009

Politisk rådgivning

Det är val i dag. Och hur det kan ha gått till begriper jag inte, men en undersökning visar att var fjärde svensk inte har en aning om det.
Fast också vi som vet kan ha lite problem. Vem ska man egentligen rösta på?
Då har jag faktiskt ett råd att komma med. Det är kort, enkelt och lättbegripligt och lyder som följer:
Rösta på en kandidat som inte representerar Sverigedemokraterna.
Så där ja.
Lätt som en plätt, eller hur?
Därmed tror jag att Klimakteriehäxans politiska rådgivningsbyrå stänger för gott. Nu ska jag ta mig till vallokalen. Ha en trevlig söndag!

lördag, juni 06, 2009

På kvällskvisten

Så här på kvällskvisten är jag alldeles tom i bollen efter en lång arbetsdag medan ni andra njutit av helg, nationaldag och fotboll – eller nåja, den där fotbollen blev väl inte ett skvatt njutbar om man inte var dansk. Hade dansk skalle, skulle man kanske kunna säga om det nu inte råkade betyda något helt annat.

Kvällskvisten, förresten. Vad är det för ett uttryck? Kvistigt, faktiskt. Vadå för kvist är det vi talar om? Man kan vara på grön kvist, man bör inte såga av den man själv sitter på, förstukvist talade man om (och visste vad det var) åtminstone förr i tiden – men kvällskvist? Va?

Kvistar snabbt vidare till nästa lilla krumelur, apropå danskar. Hvornaer stötte man för första gången på en dansk skalle? Någon gång på snapphanarnas tid? Är danskarna månne generellt sådana som kommer rusande med huvudet först och stångas som tjurar? Hvergang? Som vill se blodet flyta? (näsblod ska det handla om i så fall). Är det inte smørrebrød och øl de vill ha? Eller rødgrød med fløde?

Det finns knappt inte ett ord som inte kan väcka stora frågetecken och leda in en på märkliga tankebanor om man bara råkar börja fundera. Språk är en knepig – kvistig? – sak. Det är väl därför det är så roligt att vrida och vända på uttrycken.

Så här på svenskhetens dag får man väl trots fotbollsmörkret ropa "Heja Sverige!" ändå och hoppas på Robin Söderling i morgon.
Heja, förresten, om man säger "hej" är ju betydelsen klar - men heja som i "heja Sverige", vad är det egentligen för ord?

Det är nog bäst att jag loggar ut och går och lägger mig innan jag trasslar in mig alldeles. Jag hejar vidare. Alltså, säger "hej då". Och så hejar jag på tennis-Robin i morgon. Det kan bli hejsan på Roland Garros. Fast hejsan, då, vad ...

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, juni 05, 2009

Bok i var mans mun

Sommartider, hej hej, sommartider! Glassdags! Glass i stora lass! Eller kanske inte ändå, kanske blir det ”bara” en pinnvariant?
Det är då boken hamnar i munnen.

Träpinnen inne i den där glassen du smaskar i dig är nästan bombsäkert gjord av bok. Det måste vara ett hårt och lent, ”oflisigt” träslag, som inte innehåller för mycket aromämnen, för hur lockande låter det egentligen med en Solero med smak av exotiska frukter om pinnen i mitten blandat sig i och bjuder på tydliga spår av en eller tall?

Av en fullväxt och normalstor bok kan det bli ungefär 2,2 miljoner glasspinnar. Vi hade svensk pinntillverkning ända fram till år 2000 i Arkelstorp i Skåne, men numera görs de utomlands. Kanske är det bra, boken finns egentligen bara i Sydsverige, och rimligen gör träden som huggs ner mer och varaktigare nytta i möbler och golv än som glass-skelett.

Men den som haft lyckan att ta en promenad under kronorna i en skånsk bokskog i maj, när löven är nyutsprungna och grönskan som allra vackrast, den tycker förmodligen ändå att det ädla trädet gör sig allra bäst där det står, rakt och högt – en bok kan bli upp till 40 meter.

Och eftersom jag nu alldeles nyligen fått klart för mig att jag för varje glasspinne jag köper medverkar till bokskogens avverkning, om än inte i Sverige, så får jag kanske ta mig en allvarlig funderare på att fatta ett beslut värdigt en sann trädkramare och miljövän.
Jag måste nog gå över till strut. Ett resultat av boklig bildning, så att säga.

Copyright Klimakteriehäxan

Källa: Excellent (Stora Enso)

torsdag, juni 04, 2009

Blok?

Har ju varit borta från nätet ett par dagar och möttes av detta meddelande i kommentarsspalten när jag nu loggade in igen.
Någon mer som fått samma?
Någon som vet något? Bondfångeri?

"Hej!
Grattis, din blogg är nominerad till Årets Blok!
Du kan läsa mer om tävlingen ”Årets Blok” på www.vulkan.se.
För att vara med i tävlingen ska du välja ut de bästa inläggen i din blogg och och publicera dem i en bok på www.vulkan.se.
Blogg + bok = Blok!
Vänlig Hälsning EvaEmma Andersson, Vulkan
Alla bär på en berättelse - har du gett ut din? På vulkan.se har 9000 unika titlar skapats sedan start."

Vulkan har Linda Skugge som galjonsfigur, så mycket vet jag. Och så trodde jag att folk kunde lägga upp sina manus åtkomliga för vem som helst där, utan att det kostade upphovsmänniskan något - någon där ute som har prövat???

Två tidigare liknande tävlingar har avgjorts - Bok-SM, ett projekt med Piratförlaget och Aftonbladet, och Författarblogg-tävlingen hos Vi Läser. Ingen av dem har satt några större spår.

Sommar, sommar, sommar! - fast i P4

Samma dag som varenda tidning presenterar den 50:e årgången av sommarpra-tarna har jag – hör och häpna – spelat in ett Sommar-program. Fast ett regionalt.
Jag har tillbringat eftermiddagen på Radio Värmland i Karlstad, med lurar på huvudet och ljudteknikern Örjan vid knapparna och radioproducenten Johanna med tidtagarur i hand och öron på skaft.

Faktum är att det
var en riktig utmaning. Visserligen sa jag ja på stört när de ringde och frågade om jag ville vara med, men inte hade jag tänkt igenom saken. Många år har gått sedan jag kände att jag hade ett alldeles självklart Sommar-manus i mig, i dag känns kraven större – jag har ju också blivit äldre och, förhoppningsvis, lite klokare.

Men nu är det gjort. Fast det blev lite skakigare i spurten än nödvändigt. I går kväll började snoret rinna okontrollerbart, jag hade en envis hackhosta, dov huvudvärk och kände mig allmänt eländig. Fast jag visste ju att det var skärpning som gällde. På apoteket köpte jag ett extrakt av röd solhatt som skulle droppas i vatten och drickas – jag körde stenhårt med det, en gång i timmen! Sedan fick det bli lite Alvedon och i morse en rejäl dos kaffe.

Med halstabletter, pappersnäsdukar och vatten på bordet bredvid mikrofonen drog jag igång. Nu är det gjort.
Tio personer är sommarpratare i Radio Värmland, jag är i gott sällskap – eller vad säger ni om en skara som innehåller så olika namn som Färjestads och Tre Kronors Jörgen Jönsson och Gullan Lindblad, ett av landets rivigaste fruntimmer i politikernischen, även om hon är pensionär idag.

De timslånga programmen sänds i en ordning som lottats, ett i veckan. Mitt går ut näst sist, den 3 augusti med repris den 12, båda gångerna klockan 15.03 i P4 – och så på webben, förstås. Men dit är det ju faktiskt jättelångt!

Jag kommer att hinna ångra mig massor med gånger: varför sa jag inte det, hur tänkte jag där? Å andra sidan känner jag folk som gjort ”riktiga” Sommar och i princip fått hela semestern förstörd för att de grubblat så vansinnigt mycket på programmets innehåll och utformning. Bara att välja musiken kan hålla en vaken, jag lovar!

Gjort är gjort, även om det inte är sänt. Hoppas att talesättet ”bättre sänt än aldrig” håller! Och dessutom tror jag att jag ska ta ännu en kur med röd solhatt när förkylning hotar nästa gång. Annars kör jag med svart eller vit solhatt av halm - men ingendera är aktuell en dag som denna, när sommartemperaturen var SEX plusgrader i centrala Stockholm!

Copyright Klimakteriehäxan

Bilden på radioapparaten har jag lånat från Roberts radio - den är täckt med swarovski-kristaller ... också en sorts kristallradio ...

tisdag, juni 02, 2009

Mot grönare tider

Spenat.
Se där svaret på våra frågor.
Små gröna blad som blev stuvade eller serverades som soppa när jag var barn. Soppan skulle ha två ägghalvor, man kunde köra runt dem med skeden och låtsas att de var båtar. Stuvningen passade bra till falukorv.
Idag köper vi babyvarianten och lägger i salladsskålen.

Nu går spenaten mot en renässans, fast i pillerform.
Det är forskare i Lund som kommit fram till att något som heter thylakoider finns i spenaten. Ett undergörande ämne som sänker blodfetterna och gör att man känner sig mätt längre. Ämnet finns i alla gröna växter, men mest späckad är spenaten.

Tro nu inte att det räcker med att smälla i sig spenat på längden och tvären. Människan måste nämligen ha hjälp för att kunna tillgodogöra sig thylakoiderna – vi är ju inte födda gräsätare, hur intresserade av att äta vegetariskt vi än må vara.

Det är där laboratoriet kommer in och bryter ned spenaten så att det naturliga mättnadsmedlet kan få effekt.
Men eftersom läkarna samtidigt säger att man kan och bör äta mer eller mindre som vanligt går det naturligtvis utmärkt att kombinera de gröna pillren med spenat, stuvad eller som soppa, som förr i världen.

Och om någon undrar, så är jag mer än villig att pröva. Två kilo på fyra veckor blev resultatet i en testgrupp.
Få se nu, om man vill gå ner tio kilo ... eller femton ...
Många piller och veckor blir det, men nog vore det värt ett försök!
Och jag skulle gå mot grönare tider, i dubbel bemärkelse!

Copyright Klimakteriehäxan

Mer om mirakelpillret i SvD här och i AB här.