Maktdemonstration

Duktig flicka.
Tog lång, rask, svettig promenad i dag.
Kom hem, flämtade en minut i porten och beslöt sedan att det var läge för stretching.
Alla vet ju att man ska stretcha för att undvika träningsvärk (som på ett sätt kan kännas som en guldmedalj: jag har ansträngt mej!!!).

Vände alltså i porten och gick ut på gräset.
Ryggen.
Nacken.
Armarna.
Låren, först bak-, sedan framsidan.
Vader och hälsena.
Söker stöd.

Där står ju trädet, det fina trädet som jag aldrig lyckats identifiera men där världens trevligaste och mest välsjungande stare brukar sitta varenda vår.
Jag fattar tag i stammen, lutar mig framåt och pressar ner hälen.
Det stretar emot precis som det ska. Håller kvar.
Byter fot.
Press igen.

Då upptäcker jag min publik.
Den har en genomsnittsålder på fyra och ett halvt år, och den är klädd i overall av bävernylon och stövlar – det är trots allt fortfarande ganska långt till starens ankomst.
Det är helt enkelt ett gäng ungar från dagiset på bottenvåningen.

Deras intresse för mina övningar är hundraprocentigt. Och nu, när jag precis är klar, samlar ihop fötterna och rätar ut benen, säjer den som står närmast och antagligen är störst och modigast:
-Varför ville du flytta på trädet?
Barns tilltro till vuxnas makt och styrka vet ibland inga gränser.

Copyright Klimakteriehäxan