Glamourfeminist?

Någon som heter Olinda och som tydligen är världsberömd i hela Stockholm säger trosvisst i en tidning jag råkar få ögonen på att hon, minsann, är ”glamourfeminist”.
Åh?
Finns dom?
Och om dom finns, vad står dom för?
Jo för att man fortfarande får vara både fåfäng och flärdfull – trots att man är till kvinna född och förväntas vara stolt och glad för det. Om jag förstår Olinda rätt. Även en glamourfeminist tycks vilja kämpa för fler fruntimmer på höga chefsposter, lika lön för lika arbete, delad föräldraledighet och en rad andra självklarheter som märkligt nog har så svårt att slå igenom på bredden.

Nu känns det inte som om Olinda precis är den ideala förebilden för en glad feminist, ens av glamourtyp. Hennes berömmelse är uppenbarligen av dokusåpa-typ och förmodligen övergående.
Men den –ism hon förespråkar verkar ändå lite tillåtande och förlåtande.
Åtminstone för den som minns de militanta tjejkämparna i fotriktigt och hemstickat, med behån i brasan och aldrig ett uns mascara i ögonvrån.

Man måste naturligtvis kunna vara feministiskt lagd även med silikon i brösten och restylan i amorbågen.
Se på Dolly Parton – hon har ju fällt det klassiska uttalandet:
“You have no idea how much it costs to look this cheap.”
Och sen knallar hon iväg och är sin egen skivbolagsdirektör, nöjesparkschef och så förstås allt det andra som blir häftiga låtar och miljonsäljare.

Dit har nog Olinda en bit fortfarande – men låt henne fortsätta som glamourfeminist, för allan del.
Inte kan det skada.
Och vi andra som tror på jämställdhet och självklara rättigheter oavsett kön och så, vi kan få fortsätta med att tycka att kläder är kul, att lite smink piggar upp och att en aldrig så liten diamant fortfarande är bra vän för en flicka, stor eller lite mindre. Ja stor eller mindre diamant, för stor eller mindre flicka, alltså.

Glamourfeminist?
Svaret blir: javisst!

Copyright Klimakteriehäxan