Oss väskryckare emellan

Vi är många.
Och vi har fått den något tvivelaktiga titeln av trötta medarbetare på tidningshusens prenumerationsavdelningar. Men eftersom vi väskryckare är de som tar hem vinsten får vi väl finna oss i epitetet.

Jo men visst är det en vinstaffär! Ni vet: fyra tidningar, en sjal, en klocka och en fantastiskt jättemodern väska, och allt detta för 29 kronor. Eller i alla fall en väldigt överkomlig summa.
Om ni har tvivlat på att erbjudandena håller så kan jag härmed försäkra er att det gör dom. Prylarna kommer.
Klockorna går som, ja som urverk, faktiskt. Sjalarna är inte precis äkta pashmina, men kan ofta användas – eller ges bort till någon som är mer sjaltillvänd än man själv råkar vara.

Väskorna är alltid mindre än man tror efter att ha sett bilden, men dom finns garanterat. Och tidningarna tycker vi väl mer eller mindre bra om, men jag tillhör kategorin ”förtjust slöläsare”, älskar att titta på matbilderna, drömmer om en figur som kan bära upp sommarens baddräkter och dessutom skummar jag gärna igenom en och annan intervju i nattlampans sken innan ögonlocken faller ned.

Kruxet är ju att man måste komma ihåg att säja upp sin prenumeration när de där fyra numren dansat ner i brevlådan.
Det är det vi väskryckare kommer ihåg.
Till tidningarnas förtret.
För trots att man måste undra hur det kan löna sig med dessa rätt fantastiska erbjudanden – EN tidning kostar oftast runt 40 spänn – så gör det naturligtvis det. Eftersom de allra flesta glömmer att avbryta sin prenumeration och därmed fortsätter att betala när tidningen trillar in månad efter månad.

Själv tänker jag fortsätta att rycka en och annan väska – eller ännu hellre klocka, faktiskt. Och visst händer det att ett eller ett par nummer slinker in och kräver sin betalning. Låt gå för det.
Men jag minns också en äldre dam som ständigt irriterades av ideliga annonskampanjer för den tidning hon troget prenumererat på i sisådär trettio år. Nya prenumeranter lockades med en flaska parfym.

Till sist var gränsen nådd. Hon letade upp telefonnumret och ringde tidningen.
- Får jag tala med chefen, sa hon – och det måste ha varit nåt i tonfallet, för hon blev faktiskt kopplad till någon sorts beslutsfattare.
Damen morrade. Hennes utdragna morrning slutade med ett glasklart konstaterande:
-Gamla prenumeranter vill också ha parfym.
Hon fick det.
Och fortsatte att prenumerera.
Så långt från en väskryckare som man kan komma.

Copyright Klimakteriehaxan