Diskmaskinsfascism

Konsten att ladda en diskmaskin är värd ett eget kapitel.
Visst är det märkvärdigt och mer än så.
Att det ska vara så svårt.
När det är så lätt.

En diskmaskin ska packas med smutsdisk inifrån och utåt. Inte tvärtom.
Den smutsiga disken ska inte ställas in i maskin med ren disk. Surprise, surprise!
Muggar och kaffekoppar ska ställas med öronen åt ett och samma håll. Jodå.
Glas ska ställas tätt och rakt.
Det ska tallrikar också.
Det är så här vi resonerar, vi diskmaskinsfascister.
Vi är många och alla är faktiskt inte kvinnor.

Jag brukade luncha med en manlig kollega i det trånga och inte alltför charmigt inredda lilla personalköket. Vi hade många gemensamma intressen och mycket att tala om, vilket gjorde luncherna roliga även om menyn var av överblivet-typ. Vi upptäckte snart ytterligare ett hett samtalsämne: vi var båda diskmaskinsfascister.
Våra IDIOTER till arbetskamrater trodde att man i diskmaskinen kunde kasta in glas och porslin blandat med plastburkar, kaffefilter och en och annan engångsförpackning. Allt i en hög som mest liknade plockepinn (om nu någon råkar minnas det gamla sällskapsspelet).
Det visar sig också att kampen mot diskmarodörerna måste föras på bred front – således inte sällan även på hemmafronten.

Diskmarodörerna förutsätter dessutom alltid att Någon Annan startar maskinen. Samma Någon Annan väntas dessutom plocka ur den rena disken när den är klar. Och minsann kan man då, medan maskinen bubblar och går, med en elegant handrörelse ställa i från sig sin smutsiga kopp/tallrik/mugg varhelst det finns en ledig fläck i köket.
För då kommer väl, säkert, Någon Annan och tar rätt på skiten.

Vad gör då vi diskmaskinsfascister åt saken, mer än att gnälla?
Vi ikläder oss inte sällan Någon Annans kläder.
Och tar hand om disken.
Suck.

Copyright Klimakteriehäxan