Känslan är alltid lika häftig.
Blodet börjar bulta, hjärtslagen dunkar i öronen. Minsta kärl i kroppen vidgas. Andhämtningen blir stötig, svettkörtlarna vaknar. Allt är varmt, allt är vackert, mysigt, underbart. Läpparna ler alldeles automatiskt, hela kroppen är glad.
Bara att sträcka ut handen och…
…börja plocka.
För just så där passionerat härligt är det varje gång man kommer på ett riktigt kantarellställe.
Tyvärr är det inte särskilt ofta det där kantarellruset kommer över en. Gamla skattgömmor byter skepnad över en vinter, andra otäcka människor hinner ibland först fram, skogsmaskiner släpar bort allt mycel till okända ställen. Eller så bestämmer sig bara herr och fru Kantarell för att flytta och ta med sig alla de små barnen, vad vet jag.
Nu tänkte jag att eftersom det plötsligt börjat regna i Sverige igen, efter värmeböljan, och bli som en alldeles vanlig sommar, kanske det kunde löna sig att gå på skattjakt trots allt. Den akuta brandfaran förklarades officiellt vara över – det måste ju betyda grönt ljus även för små svampar.
Men nej, jag var väl alldeles för het på gröten. Inte ens ett knappnålsstort kantarellhuvud hittade jag. Bara de gamla vanliga björklöven som på lite håll är förrädiskt lika det man egentligen söker.
Och inte minsta lilla lyckorus bjöd skogen på denna gång.
Det finns förstås en stor fördel med det.
Man slipper rensa.
Och kantareller på burk kan funka.
Men passionen då?
Går inte att köpa för pengar.
Kan aldrig läggas i burk.
Behöver aldrig rensas.
Bara sparas i minnet.
Ifall det inte blir någon mer gång.
Copyright Klimakteriehäxan
Jag tänkte som du och hittade iaf tre. ;-)
SvaraRadera