Lördag.
Äntligen dags för start.
Och så försover jag mig.
Hur är det möjligt?
Sova över inledningen till den sjukamp som jag ska lägga en säker grund för VM-guld i tillsammans med Carro i dag?
Hon blev helt enkelt tvungen att köra 100 meter häck utan mig.
Jag snusade vidare, helt ovetande om hur foten kändes, om knäet ömmade.
Så lyckades hon ju inte heller slå fransyskan. Hade jag bara varit vaken hade vi kanske grejat det ihop. Två är ju starkare än en, eller hur?
Men till höjdhoppet hade till och med jag fått upp korpgluggarna. Det är osäkert hur läget är, rent fysiskt. Det här ska ju vara vår gren.
Vår tränare, Agne Bergvall, tuggar frenetiskt på sitt tuggummi när vi ska börja hoppa på 1.73. Om hans mamma tittar på tv måste hon inse att hon tyvärr glömde lära honom att tugga med stängd mun – men nu är det väl för sent, förstås.
Vi klarar ingångshöjden galant.
Eunice Barber går in på 1.76, men den höjden tar vi också i första försöket. Förberedelserna inför tredje hoppet består av att vattna blommorna på balkongen.
Hann precis ge lobelian sista slurken innan vi gled över 1.79.
Måste köpa mjölk. Potatisen är slut. Liksom knäckebrödet. Omöjligt, vi är ju mitt i tävlingen.
Avbryter tvättsorteringen för 1.82. Vi river. 60 grader mörk är mer än en maskin.
Nytt försök. Agne har stängt munnen – är det ett bra eller dåligt tecken?
Över!
40 grader mörk blir också för mycket för en maskin.
Aj, grov rivning.
60 grader ljus blir ett berg. Det blir det när alla byter lakan och handdukar samtidigt.
NEJ ribban kommer efter.
Nu är läget prekärt. En chans kvar. Agne, du får tugga med öppen mun. Om det hjälper?
Det hjälper inte.
Vi har hoppat färdigt, trots att vi garanterat har minst en dryg decimeter till ”i benen”.
Rök guldet? Å nej, än ger vi inte upp. Nu har vi lite vila innan det blir dags för kula.
Men verkligheten grinar mig i ansiktet igen: en gruvlig planeringsmiss har begåtts. Vi har tackat ja till en middagsutflykt till vänner på landet. Det är inte en bra kombination med medaljkamp i VM.
OK Carro, du får klara dig själv en stund.
Men lagom till kultstötningen är jag med igen, via bilradion.
Och väl framme börjar det kanske, kanske att regna. Då måste vi sitta inomhus – och visst har de väl tv?
EFTERMIDDAGSPASSET
Å en sådan härlig stöt! Nytt personbästa med 25 centimeter! Men då bryter sportradion sin sändning – hur tänker dom? Tänk om någon slår till när vi inte är med!
Framme blir det kaffe och hembakat och jo, tv:n står på. Kulstötningen är i hamn, vi kan spela kubb mellan skurarna och så småningom blir det grillat, ugnsrostade grönsaker, tsatsiki och sallad.
Vi ser löpningen med kaffe och chokladtårta och kan pusta ut. Två poängs ledning för konkurrenten är sämre än egen ledning, visst, men inte är det ointagligt.
Nu sover vi en stund och vaknar till en ny dag med längd, spjut och ny löpning. Förhoppningsvis blir det en gyllene morgon som inledning på en gulddag.
Då kämpar vi vidare, Carro och jag.
Copyright Klimakteriehäxan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar