Alldeles nyss hittade jag en skatt.
Det är förvisso jag själv som samlat ihop den. Men det är också jag som sedan fullständigt glömt bort dess existens.
Bredvid telefonen har vi ett sådant där kladdblock, ni vet kvadratiska små papper som sitter ihop och bildar en kub i startskedet. Vår ligger elegant nog i en liten hållare.
Och nu var papperen i det allra närmaste slut. Men se, vad ligger där allra underst?
Jo, skatten!
Ett tiotal precis lika kvadratiska små papper. Men vart och ett är ett litet konstverk, en teckning som något av mina barn gjort för länge sedan – och som jag sparat, på ett underligt ställe.
Det handlar faktiskt om en veritabel konstskatt. I dag drar ingen av telningarna ett streck. Vilket naturligtvis höjer affektionsvärdet på gamla alster.
Här finns en huvudfoting som man inte kan gissa vad han (eller möjligen hon) kan tänkas ha för sig. Här finns ett hus i solen, ett stort grönt träd bredvid. Solen sitter fast förankrad i hörnet, husets tak ser ganska bräckligt ut – men trädets stam är stark och bred och kronan intensivt grönskande och nästan cirkelrund. Det idealiska trädet!
En prinsessa bär säkra spår av min dotters periodiska intresse för kronliknande huvudbonader – fast det är kanske en rosett, hur hon nu kan ha kommit på det. Inga ungar födda efter 1955 har väl haft rosett i håret?
Ett hus har tv-antenn och skorstenar i 60 graders vinkel, dörren är mycket liten och fönstren väldigt stora. Kanske drömmen om framtida boende med ljus och rymd? Hund finns också. Ja, eller katt, man kan inte så noga veta.
Sonen har bland annat bidragit med en metare på en brygga. Under bryggan, på väg mot kroken, kommer en fisk nästan lika stor som figuren som håller i metspöt. Här måste det väl också vara fråga om en dröm, en som aldrig gått i uppfyllelse – visst har vi metat, men har vi fått napp? Inte så värst ofta, såvitt jag kan minnas. Och absolut ingen fångst som gått till historien.
Från en betydligt senare period i livet finns också ett gäng rymdfarkoster som flyger farligt nära solen. Men projektiler är på väg för att förinta rymdskeppen – när detta ritades måste han alltså ha upptäckt den trista charmen i den skjut-och-förgör-underhållning som dataspelsmarknaden lever högt på.
Underst i högen ligger den bästa av allihop. Teckningen är ett enda stort, bulligt utropstecken och över det står det, med kantiga fast bestämda bokstäver: Jag är HUNGRIG.
Om inget av de andra alstren skulle platsa så tror jag att i alla fall den skulle gå att få in på något framsynt konstmuseum.
Men den är inte till salu.
Copyright Klimakteriehäxan
wow.. rama in och häng upp.. vilken lyckträff
SvaraRaderaÅh vilken lycka!
SvaraRadera