När jag blir stor

Vad ska du bli när du blir stor då?
Ingen jättebra fråga att ställa men jag hör den ändå då och då komma ur min egen mun i jakten på kontaktskapande samtalsämnen med något barn jag inte är särskilt bekant med.
Men oftast ställer jag den faktiskt till mig själv.
Vad ska jag egentligen bli när jag blir stor? Ett alldeles uppriktigt svar skulle kunna kännas genant. Jag avslöjar inte mina innersta drömmar i första taget – ibland tror jag att jag förtränger dem till och med för mig själv. Därför har jag jagat ett bra alternativ.

Som liten brukade jag som svar på frågan växla mellan två yrken: sjuksköterska och lärare. Jag hade förstått att det var svar som uppskattades. Alla tyckte det lät präktigt och välartat. Inte anade de att min drömvärld inte alls var det samma som den offentliga sektorn.
Men så småningom kom jag fram till en bättre vision, mer oväntad och i vissa sammanhang rent av chockerande. Jag sa att jag minsann skulle ha en handarbetsaffär på Östermalm.

Varför? Tja, jag har alltid gillat textilier i så gott som alla dess former. Växte upp i en miljö där mammorna hade regelbundna syjuntor och vi småtjejer apade efter. Det ledde självklart till att vi lärde oss både korsstygn, myrgång och stjälk- och plattsöm. Vi stickade ojämna och alldeles för korta halsdukar och vi virkade grytlappar som var så glesa att bara en smed hade kunnat använda dem. Dockorna fick konstiga kläder och tjocka släkten presentades med dukar, vars design inte var av det prisvinnande slaget. Men entusiasmen var det inget fel på – och det kan inte heller vara fel att vara orienterad i handarbetsbranschen.
Därifrån till att satsa på företag är förstås vägen rätt lång.

Men nu finns möjligheten. Annons i tidningen i morse: Systrarna Hultgren på Humlegårdsgatan säljer ut lagret, eftersom affären ska stänga.
I 108 år har systrarna sålt garner och tapisserinålar, moulinéhärvor och tryckknappar. Salufört konstfärdiga mönsterark med fyrtio färger, varav tio var olika gröna nyanser så gott som omöjliga att hålla isär. Förtryckta linnebitar för folk med sämre ögon och tålamod. Stockholms Stadshus i petit point och hundar och blommor i ullgarn, att rama in.

Det handlar helt enkelt om en kulturell institution som går i graven.
Alltså borde jag slå till. För handarbetets vänner och framtiden.
Men det måste ju finnas en anledning till att de slår igen butiken, förstås.
Handarbete lönar sig inte, annat än i ytterligt små portioner – och då bara genom att ge utövaren själv välmående och nöje. Dessutom är det ju fruntimmersgöra, även om jag faktiskt träffat på flera män som varit duktiga med nål och tråd.
Så även om möjligheten alltså står alldeles vidöppen på Humlegårdsgatan blir det nog inget. Vem skulle vilja låna ut grundplåten i en sådan satsning?

När jag nu låter denna superchans gå ifrån mig blir jag helt enkelt tvungen att hitta ett nytt svar på den eviga frågan:
Vad ska jag bli när jag blir stor?
Innan man vet ordet av är det väl för sent.

Copyright Klimakteriehäxan