Vardag igen

Slut.
Oåterkalleligen slut.
Jag har gjort min första arbetsdag sedan semestern bröt ut.
Det är tufft.

För varje år som går känns det som om sommarledigheten bara blir kortare och kortare.
I själva verket har den blivit längre och längre.
Och insikten om att såväl arbetsplatsen som världen fortsätter att fungera utan just mina insatser har jag faktiskt tagit till mig.
Ingen är oersättlig.

Förr trodde jag inte att det var så. Nog behövdes väl just jag? Två veckor borta var max – sedan längtade jag tillbaka igen, till arbetskamraterna, stressen, skratten, fikastunderna. Ringde någon och frågade om jag händelsevis kunde rycka in i en lucka som uppstått sa jag ofelbart ”ja”.
Nu har jag lärt mig att säga nej – och se, det finns någon annan som ställer upp och det går jättebra!

I år anpassade jag mig till ledigheten i ett enda nafs. Långa promenader. Sol. Mat och vin. Sena kvällar på balkongen med bok, korsord och den nya plågan Sudoku, som åtminstone i svarta bältesklassen kan stjäla långa stunder från någon mer produktiv sysselsättning.
När klockradion gjorde sig påmind i morse kom det förstås inte som någon överraskning. Inte var det okristligt tidigt heller, även om min reptilhjärna sa att det var mitt i natten.
Hela min kropp ville ligga kvar under täcket, trycka näsan i kudden, blunda hårt för att stänga ute morgonljuset.
Men ingen återvändo.

Nu radar arbetsdagarna upp sig framför mig.
En sådan fantastisk tur att det är den här första dagen som är så väldigt påtagligt allra värst. För faktum är ju att många av kollegorna finns kvar, stressen är alls inte bara av den negativa sorten, kaffemaskinen fungerar och skratten poppar upp.
Det gäller att hålla sig borta från rutinens brant.
Och så småningom blir det semester igen!

Copyright Klimakteriehäxan