Vilka höjdare!

Äntligen! Sa Kajsa Bergqvist och hela hon strålade som solen själv.
Ofattbart, sa Emma Green.
Makalöst, sa Yannick Tregaro.
Kan vi göra annat än att först hålla tummarna, och sen hålla med?
Vi vann! Igen!
Och i dag kan jag inte ta åt mig särskilt mycket av äran. Tjejerna fick hoppa, jag hade lite jobb och mina tummar behövdes till annat.
Det gick ju bra ändå, bättre än någon kunde ana. Segern är ljuv!

Minns ni kanske Charles M Schoultz’ tecknade hund Snobben och hans konståkning på en isfläck utanför kojan? Med en min full av lust och njutning kände han hur alla hopp och piruetter satt som en smäck. Idel tiopoängare.
Det är så vi har det, vi som kan ta guld i vilken sport som helst.
Bara vi får göra det i tv-soffan.

Säg mig den idrottsgren som jag inte bemästrar helt och fullt på åskådarplats framför tv:n.
Jag har lotsat såväl Ingemar Stenmark som Pernilla Wiberg och Anja Pärson utför slalombackarna. Hjälpt J-O Waldner med smashar och ballongplock. Björn Borg fick väl sin tvåhandsbackhand från mig? Foppa och jag har satt pucken bakom många målvakter. Jag har smitit mellan benen på långa motståndare och vräkt in bollen i krysset med lille Vranjes i handbollslandslaget. Zlatan har jag coachat fram till några riktiga drömpoäng. I simning är jag ungefär lika snabb som Therese Alshammar, fast jag andas oftare och hon är något snyggare i baddräkt. Två generationer simhoppare har jag också lärt upp – Ulrika Knape och hennes dotter Anna Lindberg, alltså.

Så där kan jag hålla på. Möjligen måste jag medge att när det gäller amerikansk fotboll och cricket har jag fortfarande ett och annat att lära. Å andra sidan – vem bryr sig?

Nej nu är det friidrott för hela slanten.Och det är inte många som anar det, men jag har faktiskt en höjdhopparkarriär bakom mig.
Långt bakom mig.
Jag hade inte fyllt tio år. Någon manlig idrottsman hade gjort ett bra resultat. Jag minns inte vem (Stickan Pettersson?), inte vad (svenskt rekord?), inte hur högt. Det enda jag minns är inspirationen.

Av pappa fick jag tre smala träribbor och en näve trådspik. Försedd med tumstock och hammare skred jag till verket. Slog i spikar med någorlunda jämna mellanrum, tvingade ner två ribbor i backen, lade den tredje på tvärsen och skred till verket.
Jo, det var nog fråga om att skrida. Jag var en rund och klumpig unge, utan snabbhet i benen.
Försökte väl saxa över ribban, livrädd för att fastna och stå på näsan rakt ner i den granbarrsfyllda gräsmattan som stacks.

Ibland kom jag över, men det handlade inte om många decimetrar. Ibland låg ribban kvar trots att jag hängt på den en stund. Trådspik har ju den egenheten att de har ett huvud, vilket hindrade pinnen från att ramla ner fast den borde ha gjort det. Dessutom lutade vissa spikar rätt brant uppåt – men jag tror inte att det var ett medvetet försök till fusk, snarare bristande snickarfärdighet.

Rätt snart gav jag upp. Fyra-fem meters ansats och ett räddhågat skutt räckte inte till en fortsatt karriär ens i höjdhoppsgropens närhet.
Slanorna återgick till vedboden, fast jag fick dra ur spikarna först.
Och själv hamnade jag alltså så småningom i tv-soffan, där jag äntligen kommer till min rätt i rollen som idrottsexpert.
Några frågor?

Copyright Klimakteriehäxan