Vi måste ha varit flera tusen, vi som på lördagen styrde kosan mot Sveriges Närmaste Stad.
Det var Regementets dag på S1 i Enköping – precis som åhörardag i gamla vanliga skolan, fast väldigt annorlunda.
500 värnpliktiga marscherade fram inför våra ögon. Putsade kängor, käcka svarta baskrar på sned, såväl grabbar som tjejer såg nästan nystrukna ut. Smattrande fanor, strålande sol, stor musikkår och väldigt mycket kamouflagekläder.
Vi storögda civilister tog in allt detta. Våra soldater tvingades posera inför kamerorna, i givakt och leeeeediga!
Sedan kunde man drälla runt bland stridsvagnar och sjukvårdstält och studera aktiviteterna.
Ett slagfält hade man ordnat. Fjorton ”snälla” soldater gick till angrepp mot två fiender. Det rök och small och, hör och häpna, de snälla vann – vad annat är att vänta med ett sådant numerärt övertag?
Kanonröret som svepte över oss i åskådarleden var en attrapp, försäkrade speakern.
”I´m in the Army now” avlöste musikkåren medan mor- och farföräldrar, små och stora syskon, pojk- och flickvänner, mammor och pappor försökte orientera sig på det enormt stora regementsområdet för att hitta det som kändes mest intressant.
Jag ville helst se hur de har det.
Var sover min lille son, hur ser toan ut, var äter han?
Maten är god, det har vi redan rett ut.
Logementet var fult, prydligt och sterilt. Fyra våningssängar, bäddade alldeles slätt.
Har min son gjort det?
Ja, det har han.
Jag skulle ha gjort det klassiska testet när man släpper en krona på överkastet för att se om den studsar, men kom mig inte för. Antagligen hade den studsat.
Dörrarna till ett buckligt plåtskåp för tillhörigheterna slås upp för inspektion. Han tar ut stridsmunderingen som vi hittills bara hört talas om. Skottsäker väst, stridsväst, gasmask, hjälm, ryggsäck, extra väska. Bara stridsvästen tycks väga ett halvt ton. Sammanlagt blir det ett lass som jag knappt skulle kunna förflytta. De värnpliktiga förväntas bitvis t o m springa med allt detta.
Har min son – soffpotatisen – gjort det?
Ja, det har han. Inte konstigt att de nya jeansen är två tum mindre i midjan än de han köpte så sent som i våras.
Gasmasken förvaras i en speciell liten väska. Mina ögon är på väg att hoppa ut ur skallen när jag ser hur gossen hanterar detta. Tar ut gasmasken, tar ur någon sorts stödskena, lägger tillbaka skenan i påsen, lägger undan påsen.
Sätter på sig gasmasken. Av med den igen, och vips! är den undanstuvad på sin egen plats, snyggt i väskan.
Resten av utrustningen går samma väg, hängs in, läggs upp.
Är detta den tonåring vars rum ständigt sett ut som resultatet av en kraftig bombkrevad?
Det är svårt att förstå, men allt tyder på att det är så det förhåller sig.
På väg ut mot en papperstallrik med försvarets egen (goda!) ärtsoppa stannade vi till.
Soldatens kängor hade blivit lite dammiga.
Han gav dem en omgång med skoborsten.
Min son som, sedan Kavat-modellerna blivit för små, i princip har levt i gympadojor med kardborrknäppning, putsade de prydligt knutna läderkängorna.
Kom sen inte och säg att det inte inträffar revolutioner nu för tiden.
Jag har just bevittnat en.
Copyright Klimakteriehäxan
Jag börjar tro att det är en poäng med försvaret ändå ;-)
SvaraRaderaDet här var ett intressant perspektiv ...och jag gillar dina tankar om klimakteriet...
SvaraRadera