Hemma hos på Irland

Så här års är det högtidliga tillkännagivanden av priser som gäller.
Årets Booker-pris har gått till romanen "The Sea" av John Banville.
Inte någon jag känner till.
Men det är en skildring av barndom på Irland. Alltså behöver jag inte läsa den. Kan inte finnas något att berätta som jag inte redan känner till i just den nischen!

Det fanns en tid när jag tänkte läsa engelska på universitetet. Och då visste jag på förhand exakt vad min uppsats skulle handla om, oavsett nivå: den skulle handla om hur det irländska familjelivet ter sig. Min expertis är hämtad från bokhyllan, och eftersom samstämmigheten i skildringarna är så stor är jag helt enkelt övertygad om att jag vet sanningen…
Finns det något annat land som kan bjuda på så många barndomsskildringar, åtminstone i relation till befolkningsstorleken? Jag vet naturligtvis inte det sanna svaret, men dristar mig till att påstå att det gör det inte.

”Cider med Rosie” av Laurie Lee är en gammal klassiker, som jag vid det här laget i det närmaste glömt bort. ”Dubliners” av James Joyce kom jag aldrig igenom. Men när Edna O´Brien kom med ”Flicka med gröna ögon” var jag helt såld och missade sen inte en enda av hennes romaner på många år. Christy Browns ”Down all the days” som så småningom blev film med titeln ”My left foot” är fortfarande en av de mest fascinerande historier jag läst – om pojken som svårt handikappad satt i en papplåda på köksgolvet därför att hans mamma vägrade lämna bort honom, vägrade tro att han var ”dum”. Hon fick rätt, han blev succéförfattare, men vägen dit var förstås lång.
Roddy Doyle har också blivit filmatiserad i flera omgångar, med "The Committments" till exempel.

På senare år har Marian Keyes spätt på med singeltjejer som pendlar mellan London och den irländska hemmafronten. Väl tillbaka på sin mammas gata faller de snabbt in i mönstret.
Nuola O´Farlain skrev självbiografiskt om en stor syskonskara där flera ärvde faderns usla karaktär.
”Ängeln på sjunde trappsteget” av Frank Mc Court blev en bästsäljare med sjukdom, misär och välgörenhetstanter som stadiga beståndsdelar.
Det finns fler, många fler.

Somligt har jag alltså tyckt mycket bra om, annat har känts mindre läsvärt. Sammantaget känns det i alla fall som att jag fått nog av sorten.
Vad har de då gemensamt, alla dessa böcker med irländsk bakgrund?
Jo en märkvärdigt enhetlig beskrivning av hur vardagen tett sig i en ”typisk” familj. Det vill säga: mamma sliter ont och får stå ut med allt, tomt i skafferiet, misshandel, inga kläder, inget kol till kaminen.

Pappa är tokig i öl och sprit och skickar regelbundet barnen till puben för att hämta dricka, fast bara de kvällar han inte själv orkat släpa sig dit. När han gör det super han snabbt upp hela lönen och kommer hem utan en penny till den där stackars hustrun som än en gång får borsta ihop mjölresterna på hyllan innan hon försöker handla ett par ägg på krita. Hon får ofta avslag på sin begäran förstås, det skulle inte vara irländskt familjeliv annars. Och i brist på mat hänger örfilen i luften som på beställning.
Till råga på allt är fönstren dragiga, tapeterna spruckna. Taket läcker. Föga hjälper det då att frun i huset skurar golvet tills knäna ömmar och knogarna är skinnflådda.

Ungarna är många, de fryser alltid, de är magra, de har alltid våta fötter, de får en hel del stryk och möter de någon gång lite vänlighet blir de misstänksamma och vågar inte njuta, eftersom det antagligen kommer surt efter.
Någon i syskonskaran blir för evigt förtappad och obotlig alkoholist (konstigt vore det ju annars) och långvarig hosta visar sig inte sällan vara en dödlig lungsjukdom.
Enstaka morsor pallar inte för trycket utan tar också till flaskan, vilket ofelbart gör äldsta dottern till martyr eftersom hon redan i 12-årsåldern får ta hand om alla småsyskonen så gott det går.

Och eftersom det aldrig finns pengar till ens det nödvändigaste finns det ju givetvis inte heller pengar till nöjen. Vilket betyder att den enda fritidssysselsättning som både är kul och gratis utövas i den spritångande sängkammaren. Resultat: ännu fler barn – och ännu större misär.
Så där.
Nu behöver inte du heller läsa årets Booker-pristagare.
I morgon får vi dessutom veta vem som får Nobels litteraturpris.
Fattas bara att en irländsk barndomsskildrare tar hem det.
Om någon hörs utropa ÄNTLIGEN så är det nog inte jag.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Och om du ändå råkar läsa The Sea och finna att jag har alldeles fel kan du väl mejla mig? DS

UPPDATERAT:
Jag har läst Banvilles "The Sea". Den var faktiskt mycket läsvärd! DS