Tomt efter den utflugne sonen

Ibland saknar jag förstås min utflugne son.
Men egentligen är jag förvånad över hur naturligt det känns att han faktiskt inte bor hemma annat än i helgerna.
Trodde nog att jag skulle längta efter honom vareviga dag.
Det gör jag inte, och det är väldigt skönt. Borde jag skämmas för det?

Jag verkar fatta att grabben är på väg att bli stor, på väg mot ett eget liv.
Naturligtvis spelar det roll att jag vet var han finns och vad han håller på med, i alla fall på ett ungefär. Vore han på luffen ute i världen skulle det nog kännas helt annorlunda, mycket oroligare. Och så är det det där med mobilen – vi kan ju faktiskt nå varandra nästan när som helst, var som helst. Om behovet uppstår.

Hur som helst är det trevligt när han slamrar in genom dörren med kängor och kamouflagekläder. Han får ha synpunkter på middagsmaten – naturligtvis med den baktanken att han ska önska sig något ”a la mamma”, som kycklingpanna eller quiche, två gamla säkra favoriter.
Falu Rågrut finns alltid ett rejält förråd av, eftersom han kan knapra i sig hur många bitar som helst på rekordtid. Det händer till och med att jag köpt en påse helgchips, mot bättre vetande (och i mindre storlek). Han får ju röra på sig i lumpen, så lite tomma kalorier kan tolereras vid enstaka tillfällen, även om de inte är högtidliga.

Hittills trivs han med militärlivet, och det är skönt. Sist han drog iväg till regementet försökte jag skicka med en bok.
-Du kan väl läsa några sidor innan du somnar, den är jättebra, sa jag.
Han tittade milt överseende på mig och suckade:
-Läsa innan jag somnar? Mamma, jag lägger mig och då sover jag. Skulle aldrig hinna läsa tre rader ens.
Men inte sover de bara. Ibland hör jag knappt hans röst i telefonen, det han säger dränks i höga skrik och vrål.
-Vad är det som händer? undrar jag förskräckt.
-Vi kollar på monsterfilm, hojtar han.

En annan sorts upphetsning råder när det är poker på luckan. Inga stora insatser, försäkrar han, och det väljer jag att tro på, eftersom jag räknar med att ingen värnpliktig har särskilt stora summor att röra sig med.
Fast ibland tittar jag sökande mot den halvöppna dörren till hans rum. Att döma av röran där inne skulle han kunna finnas mitt i, och jag önskar att han ska titta ut. Det gör han ju inte, eftersom han är miltals hemifrån. Alltså är det tyst och tomt, och jag får en liten längtansattack.
Som nu till exempel.

Men hoppsan och förlåt – han ÄR ju hemma! Det är ju fredag!
Varför märker jag inget?
Jo för att han sitter vid datorn, hörlurar på. Bortom kontakt. Försjunken i en annan värld. Uppslukad av sajberspejs. Där mamma inte hör hemma.
Kanske inte så märkligt att jag inte saknar honom i veckorna trots allt.

Copyright Klimakteriehäxan