Att läsa till doktor

Att doktorer inte kan skriva, det är en gammal sanning som varje apotekare intygar. Men de kan ju läsa. Och nu är ännu en självklarhet vetenskapligt konstaterad:
Läkare blir bättre läkare om de läser - skönlitteratur. Vetenskapsradion, en ständig källa till nya insikter, berättade om detta i morse. Nu för tiden ingår i ett antal läkarutbildningar obligatorisk läsning av romaner, både moderna och klassiska. På Handelshögskolan omsattes den här teorin i praktiken redan tidigare, nu följer alltså medicinarna efter. Vilket ger uttrycket "att läsa till doktor" en ny innebörd.

Grundtanken är glasklar: man lär känna människan inte bara genom egna iakttagelser. Det är en utmärkt genväg till många fler om man går genom litteraturen. Patienter är ju inte bara patienter, de är människor också.Effekten blir större empati, ökad förmåga att förstå patientens trauma. Och så förstås en klart förbättrad allmänbildning. Man har aldrig läst en bok i onödan, det hävdar jag med bestämdhet – och det anser jag alltså gäller även de böcker man inte gillat.
Vad läser då de blivande doktorerna?
Tolstoj nämns. Hjalmar Söderberg också. Och en ryss till, Bulgakov.

Jag har lite fler boktips till medicinska fakultetens bibliotek.
Alexander Solsjenitsyns ”Cancerkliniken”, för att ta ännu en ryss. Har läsaren inte cancerskräck innan så är detta ett enkelt sätt att få det.
Stevensons ”Dr Jekyll och Mr Hyde” är en självklarhet.
”Babels Hus”, en samtidsskildring i sjukhusmiljö av PC Jersild som gjordes oförglömlig med hjälp av Carl Gustaf Lindstedt i tv-versionen med samma namn.

Eller varför inte någon av AJ Cronins romaner? Cronin, som själv var läkare, skapade bland mycket annat Doktor Finlay, och gemensamt för många av hans doktorer är att de romantiska problemen på jobbet hotar att överskugga den medicinska aspekten.
Frank G. Slaughter har fått ihop mer än tjugo historier i sjukhusmiljö. En heter ”Panik på läkarkongressen”, ”Kirurgens val” är en annan - jag har förvisso inte läst just dessa två, men vore jag i lindan av min läkarkarriär så skulle titlarna kännas oemotståndliga...

Minns dessutom att det i alla fall förr i världen fanns något som hette ”Vita serien”. Den representerar kategorin kiosklitteratur, jag läste flera när jag var i tonåren - och med hjälp av den serien tror jag bestämt att det är lätt att tappa tron på läkekonstens framtid, eftersom det till genren hör att doktorerna ständigt drunknade i den vackraste sköterskans ögon, medan en svartsjuk och amper avdelningssköterska, alltså överordnad, gjorde vad hon kunde för att sätta stopp för kärlekslyckan.

Måste också nämna min värsta bokslukarperiods största idol: Cherry Ames, av preudonymen Helen Wells. Cherry var förstås bara sjuksköterska, men i en ny bok per år följde man hennes karriär uppåt i graderna. Och det vore ju omöjligt att gå in i en sådan historia utan att doktorerna spelar en betydande roll. Jodå, männen i vitt blir förälskade i henne, och hon kärar ner sig i en och annan också, fast inte lika ofta – det här är ju en amerikansk flicka och sådana höll på sig rätt länge, i alla fall på 50- och 60-talen när de här flickböckerna skrevs.

Om medicinstudenterna går på min litteraturlista är det möjligt att det ger två effekter: endera byter de raskt bana och satsar på siffror, metallindustri eller möjligen på djur.
Eller så blir de verkligen bättre doktorer.
För, det tål att upprepas, ingen bok läses i onödan.
Ur patientsynvinkel är det hur som helst allra bäst att hålla sig frisk och på benen så länge som möjligt.

Copyright Klimakteriehäxan