Köp en tulpan - annars...

Köp en tulpan annars får du en snyting!
Vem sjöng det där, och i vilket sammanhang?
Ja inte vet jag. Ramsan bara finns.
Men känslan känner jag igen.
Och vill gärna travestera den där strofen:
Köp nu en lott annars… eller en amaryllis. Eller en blomgrupp. Eller en kakburk.

Rätt som det är ringer det på dörren, och när man öppnar står där en generad unge och undrar om man (SNÄLLA!) skulle kunna tänkas vilja (SNÄLLA!) köpa något. Pengarna går i allmänhet till en idrottsklubb, en skolresa eller något annat mer eller mindre ideellt. Ja, de säger inte SNÄLLA, men man hör det ändå, på tonfallet, och ser det i blicken, den bedjande.

Och så påstås det att barnarbete är förbjudet. Samt brännmärkt i FN:s barnkonvention. Visst, i en rad länder måste barn arbeta för att överleva. På andra ställen tvingas de till hårt slit eftersom ingen myndighet ger ett vitten för internationella lagar och konventioner. Men här hos oss förekommer barnarbete regelbundet, inte minst så här före jul. Det heter förstås alltid att det är frivilligt och i bästa tänkbara syfte.

Men, handen på hjärtat, hur många ungar känner ni som tycker det är kul att gå och ringa på hos folk och bjuda ut de där blomlökarna eller skraplotterna? Och, med handen på samma hjärta, hur bra känns det att veta att barnen, ibland ganska små, förmodligen knackar på hos personer som varken de eller ni känner? Och knatar runt i staden, i ur och skur?

Självklart går det bra. Nästan alltid. Men kul blir det inte för det. Jag har upplevt detta med bägge mina telningar. En vår skulle hela flicklaget ta in massor av pengar på tulpanbuntar. Men eftersom mellanhanden hade satt ett fullständigt hutlöst pris, långt över det närmsta Konsum- eller ICA-butik tog, var konkurrensen övermäktig. Tulpanerna kroknade i plasthinkarna som – det var ett marknadsföringsknep från mellanhanden – var ”gratis”… Intäkterna för idrottsklubben uteblev. Ungarna fick betala, med förkylning efter iskalla vandringar gata upp och gata ner med de osålda blommorna.

Handbollsklubben krävde en viss kvot sålda bingolotter i veckan. Fotbollen ville att ungarna skulle kränga julkort. Polkagrisar tänktes finansiera skolresan. Bandylaget trodde på en annan sorts lotter. Vilket betydde att vi, föräldrarna, skamset smög upp en liten lapp på jobbet. Eller förstulet skickade runt en fråga. Ibland ett kortfattat gruppmail. Och visst, hyggliga kollegor har genom åren ställt upp och handlat. Många av dem i den fasta förvissningen om att det snart skulle bli deras tur att försöka bli av med lagom begärliga saker till alltför högt satta priser.

Nu har vi bara en konkret sportanknytning kvar i vår familj. Vilket betyder att jag nu till jul högst personligen köpt fem av tio påbjudna amaryllislökar á 95 kronor. Samt sålt kombinerade adventskalendrar/skraplotter till mina arbetskamrater, som förhoppningsvis tar hem någon liten vinst innan det är färdigskrapat.
De lotter jag numera har i min ägo är, det får man väl räkna med, sannolikt nitlotter.
Vilket är högst symptomatiskt för hela verksamheten.

Copyright Klimakteriehäxan