Vykort från paradiset

Himlen är alldeles klarblå, nästan molnfri.
Solen gassar.
Jag borrar ner tårna i sanden, som än så länge inte hunnit bli brännhet, bara härligt varm.
Havet är lugnt, det kluckar lite vänligt i strandkanten, där ungarna plaskar runt och öser sand och vatten i färgglada plasthinkar.

Jag tar en uppfriskande simtur innan jag återvänder till solstolen, där en av alla mina måste-läsa-snart böcker väntar. Så snart den är slut kan jag plocka upp en ny ur högen och läsa, ostört, länge.
Efter ytterligare ett dopp och en trevlig lunch med bara goda kalorier kryper jag in under parasollet och blundar.
När jag vaknar till går jag till handlaren på hörnet och kommer tillbaka med solmogen ananas, en perfekt mango och ett par läskande kaktusfikon.

Mera bok. Byter av med en sudoku, medelsvår. Lite mera solkräm. Funderar över vilken restaurang som ska stå för middagen just i dag. Nyfångad fisk? En rejäl köttbit? Lokalt vin? Medan jag tänker tar jag en promenad i grönskan strax intill. En konsthantverkare bjuder ut trevlig keramik, rustika saker. Kanske en bra souvenir?

Går till spa-avdelningen och får helkroppsmassage i en timme. Musklerna är redan avslappnade, njutningen total.
Eftermiddagssolen är som en enda lång energiinjektion. Om jag anstränger mig kan jag dra mig till minnes att det är grått, minusgrader, mörkt där hemma.
Men här, i paradiset, verkar det ännu mera avlägset än vad det i själva verket är.

I varje härlig bokhög lurar dock en riktig fuling. Ett grepp som direkt förstör hela behållningen av en god historia man njutit av ända fram till den med spänning emotsedda upplösningen.
Det handlar oftast om böcker med häftig intrig, massor med krångliga krumsprång, intrasslade relationer och fullständigt oförklarliga grymheter. Storyn går helt enkelt inte att ro hem på ett sätt som jag som läsare kan acceptera. När allt blivit riktigt komplicerat blir det för mycket till och med för författaren. Och då väljer han eller hon en ytterst irriterande utväg. Man tar sig ur det hela genom att avslöja, att alltihop bara var en ond dröm. Värdelöst!

Precis så är det med det här vykortet från paradiset. Börjar lovande, men går inte att avsluta på ett sanningsenligt eller ens trovärdigt sätt.
Det är bara en dröm, som jag måste vakna upp ur.
Fast – och det är den stora skillnaden – det är en väldigt trevlig dröm.

Copyright Klimakteriehäxan