Finns det några snälla barn här?

Den där frågan som väl alla barn känt en viss oro inför.
I dag dyker den upp igen.
Finns det några snälla barn här?
Och vi svarar väl jo så gott som undantagslöst, för visst är de rara och goa de små liven, ända upp i de finnigaste tonåren och de tväraste humörsvängningarna.
För paket ska barn ha på julafton. Allt annat är otänkbart!

I vår familj har jag permanentat en tradition från mitt eget hem, som började med att vi fick julbesök från USA när jag var i 7-årsåldern. Bland många härliga presenter fanns en julstrumpa, en dittills okänd företeelse i min hemtrakt. Alltså en sådan där rymlig strumpa som ska hängas på spiselkransen så att tomten under natten kan parkera renen på taket och klättra ner genom skorstenen för att fylla den med alla efterlängtade klappar.

Strumpan var röd med vit krage, och på den stor mitt namn i grönt med glitter. Och naturligtvis fanns det något i strumpan när jag vaknade på julaftons morgon – en dag för tidigt, med amerikanska ögon sett, men man tar ju seden dit man kommer.

Så mina egna ungar har alltid haft julstrumpor och alltid fått lite paket på morgonen, vilket förkortar dagen och skänker ett större lugn än den stämning som annars hotar uppstå kring högen under granen.

Ett år när mina ögonstenar var kanske tre och fem tillbringade vi julen i mitt barndomshem. Vi hade självklart packat ner julstrumporna, som i brist på spiselkrans fick hängas på ett element bredvid våra sängar (värmekälla som värmekälla, eller hur?). Och så, i det allmänna plockandet, dök min egen julstrumpa upp. Glittret var mestadels bortramlat, men annars var den hel. Så jag hängde upp den bredvid ungarnas och tänkte inte mer på saken.

I gryningen julaftons morgon hör jag så dottern viska ljudligt till sin bror:
-DU!!! Min strumpa är alldeles FULL!
Sonen vaknar tvärt och kravlar i väg för att kolla.
-MIN MED! väser han förtjust.
Jag öppnar ögonen och ser två tindrande barn med varsin knökfull strumpa i famnen.
-Mamma, våra strumpor är FULLA!!!
-Jaha, och min då?

Tablå. Bestörtning. Elände.
Min strumpa är ju lika tom som när jag hängde upp den.
-Jag har väl inte varit snäll då, säger jag skämtsamt.
-JOOOO mamma, det HAR du!
Båda barnen kastar sig över mig och stryker mig över kinden, pussar mig på munnen, klappar med mjuka händer och upprepar mantrat otaliga gånger.
Mamma har varit snäll. Absolut. Jättesnäll.
Och så hade hon ju så snälla barn.
Det, gott folk, det var rena julafton det.

Copyright Klimakteriehäxan