Barrtid

Julen är barnens tid, brukar det heta.
Detta är ingenting annat än en stor missuppfattning.
Möjligen, möjligen handlar det om ett korrekturfel. En felaktig bokstav.
Julen är nämligen barrens tid. Ingenting annat. Har man inte insett det för länge sedan blir det uppenbart när Knut kryper närmare.

Jag sticker mig på granbarr i sängen.
Har dem i håret.
Hittar dem i maten.
I handfatet på toan.
I pepparkaksburken.
I alla vrår och skrymslen.
Varenda matta är beströdd med granbarr, som framgångsrikt kämpar emot hårdaste tag med dammsugaren.
Ett granbarr ger minsann inte upp så lätt.
Faktum är att jag brukar hitta barr från julgranen långt in på sommaren, och sedan är det ju bara fråga om några futtiga månader innan nästa gran ska in igen.

Tro nu inte att jag inte gillar julgran. För det gör jag. Det är de nerramlade barren jag tycker så illa om.
Men plastgran har vi gett upp, det står en gammal och rätt så verklighetstrogen i källaren. Den borde gå i grovsoporna, för den kommer aldrig mer att bli använd. Förresten barrade den lite, den också, om än i begränsad omfattning.
Så påstås det att en dyr och pampig kungsgran inte ska barra.
Pyttsan. Den går vi inte på igen.
De barren var möjligen lite längre och hårdare, men de var absolut minst lika många som på en vanlig svensk bondgran.

Hur många barr har egentligen en medel-julgran i normal lägenhetsstorlek? Oräkneliga. Har sökt på nätet för att få svar, men misslyckats – dock har jag lärt mig att granen fäller sina barr vart tolfte år… ja, det gäller förstås bara om den får stå kvar på sin växtplats, julgransfot räknas inte.

Men om vi nu skulle hitta granen som inte barrar – vad blir då resultatet? Jo, att då vill man ju inte slänga ut den, trots att det är dags. Nya späda gröna skott skjuter ut, granstackarn ser förödande pigg och frisk ut. Fast julen är över. Och det där med att julen varar ända till påsk, det blir ändå för magstarkt. Aldrig blir man nöjd, det är helt klart.
Det påstås att man kan göra te på granbarr. Det borde väl gälla torra barr? Men en sådan tefantast är jag inte. Eventuella gröna skott kan man äta och få i sig c-vitaminer av – men då skrapar man först bort barren och äter bara den gröna späda kvisten.

Nej, någon riktigt praktisk användning av denna säsongsbundna avfallsprodukt kan jag inte hitta. Den som kunde uppfinna en effektiv barrsamlare skulle få min obegränsade beundran och aktning.
Tills vidare blir det fler fulla dammsugarpåsar.
Och barr, barr, bara barr ända till midsommar.
Julen är barrens tid.

Copyright Klimakteriehäxan