Bröllop - The American Way

Jag har aldrig varit på ett amerikanskt bröllop.
Men jag har ju sett hur det är på bio – ”Min bäste väns bröllop”, ”Runaway Bride” till exempel (ja, jag kan se vad som helst med Julia Roberts).
Då har jag också sett hur storslaget allt är, mängden gäster, graden av elegans, maten, bubblet, tärnorna etc.
Fast jag har ju trott att så där är det bara på film.
Nu börjar jag inse att så är det inte alls.

För nu har jag minsann fått en inbjudan och gjort lite enkel research.
En gång tidigare blev jag bjuden på bröllop The American Way. En av mina kompisar i USA skulle knyta Hymens band med en karl hon äntligen fått tag på – ja, hon hade faktiskt ansträngt sig ganska länge. Så när hon började yra om bjudningskort på cremefärgad kartong med guldtryck, tärnbuketter och bordsdekorationer tog jag det som ett utslag av hennes allmänna ”nu-ska-jag-äntligen-bli-gift”-fokusering.

Jag fick förhinder och kom inte med på evenemanget, men brudparet firades av några hundra gäster ändå, så min frånvaro märktes säkerligen inte särskilt mycket.
Nu, många år senare, inser jag att det var jag som ingenting begrep. Min kompis gjorde bara det som en blivande brud over there förväntas göra.

Bröllop av amerikansk modell är inga små äventyr. Det är tvärtom precis som på bio: hur många inbjudna som helst, hur dyra presenter som helst, klänningar för förmögenheter, flera kostsamma besök hos frissan innan det bestäms hur håret ska se ut och så vidare.
En bröllopsfest med färre än tre hundra gäster är tydligen inte att betrakta som en fest över huvud taget. Man bjuder folk brudparet inte känner, lägger ut önskelistor i de elegantaste affärerna och där bockar gästen alltså av det man tänker köpa. Prisnivån är ofta beräknad så att presentens kostnad motsvarar kalaset per person.

Skillnaden mot biovarianten är möjligen den att bröllop i verkliga livet ska betalas. Alltså står det brudens föräldrar dyrt att gifta bort sin dotter – förhoppningsvis har de inte flera…
Eller så blir det som det blev för min kompis: hon och maken stod själva för fiolerna, i brist på levande (och betalningsvilliga) föräldrar.

Mot den här bakgrunden framstår det som fullständigt ofattbart att folk i USA skiljer sig så ofta som de faktiskt gör. Och gifter om sig, med i princip samma bröllopssatsning.
Min kompis är dock fortfarande gift med samme man. Möjligen i brist på bättre.
Hon skulle i alla fall inte ha råd att göra om alltihop, hur gärna hon än ville.
Nu är frågan: har jag råd att ens vara gäst på ett bröllop på amerikanska?

Copyright Klimakteriehäxan