Jag är avundsjuk

Avundsjuk.
Grinigt, ogeneröst, snorkigt, pestartat avundsjuk.
Det är vad jag är.
En väninna är just återkommen från Thailand, klädsamt beige i ansiktet och, förmodar jag, också på resten av kroppen.
Två kompisar landar när som helst i Västindien för tio dagars semester. Låter fantastiskt.
En annan befinner sig på safari i Kenya, lyxigt så det förslår.
Grannfamiljen packar som bäst för en vecka på Kanarieöarna.

Och här går jag och klafsar i ett par centimeters grå snömodd, med regnblandat hagel i håret.
Hela min kropp har antagit den ursvenska vinterfärgen, blekt grågrönblå. Inuti är jag ärggrönt rostgnissligt klockrent avundsjuk.
Längtar efter sol.
Efter värme.
Efter trevliga vågor, en pool, en solstol.

-Ja men visst känns det bra att vi går mot ljusare tider?! säger folk hurtigt.
Jo då, för all del.
Men det är så gruvligt långt dit.
Och här går jag och är avundsjuk.

Copyright Klimakteriehäxan