Vem vill man kalla sin vän?

Satt och bläddrade lite förstrött i ett gammalt nummer av tidningen Vår Bostad. Mina ögon föll på en krönika av Alexandra Pascalidou. Hon tog avspark i en av sina gamla tv-favoriter, den brittiska serien ”De rika och de fattiga”, och berättade hur hon nyligen fått en ny bekantskap, en väninna med mycket gott om pengar. Vilket gett insyn i de rikas liv och värld.

Pascalidou ska fira den nyblivna väninnan på födelsedagen, men har svårt att komma på en bra present – så långt känner man igen sig. Efter moget övervägande blir det en noga utvald bok, men dessutom skriver hon en personlig, egen dikt till mottagarinnan.
När det så blir dags öppnar väninnan presenter i långa banor. En Chanel-väska, en rubinring och en Cartier-brosh med diamanter kommer fram ur silkepapper, sidenband och kartonger.
Och så boken då.

Mottagarinnan blir inte särdeles imponerad av någon av presenterna. Och den enda med personlig touch, boken med bifogad dikt, kammar inte hem några entusiastiska kommentarer den heller. Tvärtom, pappersarket med dikten åker rakt i soporna.
Alexandra Pascalidou konstaterar att de två världarna, den rika och den fattiga, aldrig kan mötas.

Men för mig, som bara läser hennes text, är det alldeles glasklart. Det här är inget möte man vill ha, inte om det yttrar sig på det här viset.
Här handlar det om en uppenbart alldeles för rik, uppenbart ohyfsad, uppenbart ouppfostrad och uppenbart fullständigt okänslig människa som inte borde ha några presenter alls.
Och hon ska kallas för väninna?

Tacka vet jag mina väninnor, i alldeles vanliga inkomstlägen.
Vore jag åtminstone lite poet skulle jag banne mig skriva dikt till dem, allihop.
Då skulle de naturligtvis bli väldigt överraskade. Men framför allt glada, imponerade – och tacksamma.
På vänners vis.

Copyright Klimakteriehäxan