Våga vägra fjällen!

Det drar ihop sig till sportlov.
Då drar sig skollediga ungdomar också. De som inte gör det genom att ligga kvar i sängen till eftermiddagen, de drar ofta till fjälls.
När våra ungar kunde tänkas åka något mer avancerat än tefat och pulka skulle vi också till fjällen. Barnens far är hängiven skidåkare, och naturligtvis skulle denna fina egenskap gå i arv till den yngre generationen.
Barnens mor, det vill säga jag, har ett klart traumatiskt förhållande till skidåkning i allmänhet och s k alpin åkning i branta backar i synnerhet.

I inledningen av mitt skolliv hände det att vi fick skida till plugget, en röd träkåk på riktiga bondvischan. Och för att fullborda bilden så var det, naturligtvis, meterhöga snökanter och betydligt djupare lager med lös – eller packad – snö.
Jag tyckte att det var avskyvärt, men hade inte mycket att välja på.
Att spänna på sig råttfällebindningarna och ge sig ut i allt det vita för nöjes skull, det var inget som dök upp i min skalle särskilt ofta.

Så småningom blev jag stor nog att strunta i skidor och ta mig fram på annat sätt.
Det gick alldeles utmärkt fram till ungefär 25 års ålder, när jag hamnade i sällskap med äkta skidentusiaster.
Jag släpades med till Vemdalsskalet. Kamraterna puttade in mig i skidboden och jag fick alpinpjäxor på fötterna. En fruktansvärt obehaglig upplevelse. Allting klämde, jag kunde plötsligt inte räta ut benen, det var blytungt. Så baxades jag upp på ett par utförsåkningsskidor också. Den mest skidvane i gänget, en vältränad norrlänning, utsågs genom allmän omröstning till min vårdnadshavare.

Kulan, som han kallades, släpade med mig till vad jag senare lärt mig heter ankarliften. Hur han fick mig att fastna på pinnen vet jag inte, men uppåt bar det. Blixtrande snabbt, dessutom. Plötsligt säger han glatt: Här ska vi av!
Av? Den stannade ju inte!
Kulan puttade av mig aningen hårdhänt.
Självklart stod jag på öronen. Min vid det här laget redan lite svettige ”skidlärare” drog mig ur liftbanan innan tjugo personer till bringats på fall.

Som en Bambi på hal is, fast långt ifrån så söt, fick jag så småningom ihop alla ben, armar och stavar och stod på skidorna, som hela tiden hotade att glida iväg åt olika håll. Jag kramade förtvivlat stavhandtagen och tryckte ned piggarna i snön för att inte ramla igen.
-Då så, då far vi! sa Kulan.
-Du svänger med knäna. Det är skitlätt. Ta det lite lugnt bara.
Vad menade han? Vart skulle jag ta vägen?
Han pekade.

Rakt ut i rymden. Jag tordes inte titta först. Kikade sedan försiktigt. Jo, jag hade sett rätt. Jag stod vid kanten av ett svindlande djup. Det gick inte utför, det lutade inåt, så brant var det.
Nu kanske någon som är hemtam i Vemdalen känner lust att protestera, och jag VET att det finns de som kallar just denna backe för en av den svenska fjällvärldens enklaste och flackaste. Men nu handlar det inte om objektivitet utan om subjektiv upplevelse. Tro mig, det var ett stup.

För att visa hur enkelt det var gled Kulan neröver i en elegant sväng. Sedan väntade han på mig.
Han fick vänta.
Mina skakande knän och mitt snurrande huvud ville inte försöka. Men jag blev ju tvungen, hur skulle jag annars komma ner?
Jag petade ytterst försiktigt med stavarna och gled, diagonalt över backen. Plötsligt kom granskogen mycket nära. Inte kunde jag stanna. En späd gran blev min räddning, jag slog armarna om den som hade den varit mitt livs största passion, och det blev stopp.

-Du ska svänga! ropade Kulan.
Han skrattade antagligen hysteriskt åtminstone inombords, men det hade jag inte tid att bekymra mig om.
Jag skulle ju vända på skidorna för att försöka ta mig ytterligare ett snäpp neråt.
Det lyckades. Ett och annat häftigt utrop hördes längs min väg från andra skidåkare som minsann fick svänga, vare sig de ville eller inte. När jag kom till kanten fanns ingen ny gran.
Textilbromsen bet.

En evighet senare stod jag upp igen, på nytt vänd för nästa steg neråt. Mitt i backen stod Kulan som fastfrusen.
Tredje etappen i detta mitt skidäventyr blev kortare än de två första.
Det fanns ett gupp, en isknöl, i min väg.
Jag flög. Som en rymdraket på väg mot månen, som ett Herkulesplan som inte tänkte nudda marken förrän i Afrika. Men jag landade snabbare. Det gjorde rätt ont.

Och ena bindningen hade löst ut. Inte hade jag en aning om hur man satte tillbaka den. Där satt jag mitt i backen, medan folk gjorde eleganta slalomsvängar runtomkring som om allt var som det skulle.
Två stycken av de där eleganterna lyckades jag hejda för att ömkligt be om hjälp. Ingen av dem klarade uppgiften. Jag satt kvar. Ropade till min stelfrusne vårdnadshavare att han faktiskt blev tvungen att komma och hämta mig.

Det gjorde han. Satte på mig skidan igen. Och ner kom jag, fattade aldrig hur. Men väl nere igen åkte hyrgrejorna av snabbare än blixten, och sedan tog det ungefär tio år innan jag på nytt stod inför en skiduthyrare, en person som talade ett språk jag inte begrep, fast det var svenska.

Sedan har jag faktiskt försökt. Övat plogning och stoppsväng. Jag har tagit skidlektioner i grupp och med privat lärare. Jag har klarat Åres barnbacke (jättestolt!) och några andra i de svenska fjällen. Men när det har låtit som is under skidorna har jag blivit livrädd, varje gång. Och i alla lägen har min största ambition varit att för allt i världen inte ramla, eftersom det är så fruktansvärt svårt att ta sig upp igen.

Ungarna åkte bättre än sin mamma så snart de lämnade det som inom skidlärarskrået kallas för hjälmfoting-stadiet. Och efter att ett antal sportlov ha stått i en hyrstugas kök och brassat korv och spaghetti, ständigt letat efter borttappade liftkort och vadat i fuktiga yllesockor fick jag nog.

Jag gick i fjällstrejk.
Familjen fick gärna åka till fjällen, men då skulle det vara utan mig.
Lite jobbigare med mathållningen blev det förstås, men det stod utom alla tvivel att jag menade vad jag sa. Och jag slapp. Slapp den långa tråkiga bilresan. Slapp vägkrogens sorgliga pommes frites. Slapp skiduthyrningen. Skavsåren. Liftkön. De eländiga pjäxorna. Den av nervositet eller möjligen dödsskräck framkallade rännilen av svett längs ryggraden. Hörselskadorna från after ski-jippot.

I stället åkte jag åt rätt håll. Alltså söderut. Till grillade sardiner och grönt vin i Lissabon, till vårlig cykeltur på Mallorca, till shopping- och museirunda i London.
Och när familjen kom hem igen mötte en glad mamma med middagen på bordet. Alla hade haft ledigt. Alla var nöjda.
Men allra nöjdast var nog jag. Som kan konsten att fjällvägra.

Copyright Klimakteriehäxan