Dags att packa för solen!

Solkräm.
Sandaler och solglasögon.
Baddräkt, kanske rent av en bikini (mot bättre vetande).
Något att kasta över sig på väg mellan poolen och baren (för omgivningens trevnad).
Jeans, några linnen, t-tröjor och så något jackliknande för kvällen.
Böcker, både i pappersform och på cd.
En kortlek, för säkerhets skull.

I dag ska jag packa.
I morgon, tidigt, flyger dottern och jag till Teneriffa. Mot alla odds fanns det två platser kvar. Allt måste ha stått skrivet i stjärnorna – det råkade finnas en parkeringsplats, den låg alldeles utanför en resebyrå, jag gick in.
Och till min enorma förvåning hittade den energiska tjejen bakom disken två platser. Antagligen hade någon just lämnat återbud, för när jag frågat tidigare har varje stol på varje flygplan till varmare trakter varit bokad.
Nu slog jag till direkt.

Vi har aldrig haft någon mor-och-dotter-semester förr, hon och jag. Jag har försökt, men det har inte lyckats, i konkurrens med idrottsturneringar, familje-måsten och annat. Nu när det äntligen blir av, kanske sista chansen innan hon skulle totalvägra på grund av moderskapets fruktansvärda mossighet, ser jag verkligen fram mot den här veckan. Vi är båda klart roade av sol och värme, vi vill båda strosa runt i affärer, vi ska försöka röra lite på påkarna mellan sejourerna i solstolen. Det kan bli hur bra som helst.

Med sonen har jag faktiskt lyckats ha äventyr på tu man hand. En gång drog vi med kortast möjliga varsel iväg till Venedig, han och jag. Det var sommar, men maken jobbade och dottern skulle på läger. Jag och sonen hade verkligen ingenting att göra. I ren desperation slog jag numret till en resebyrå som annonserade i morgontidningen. Det var lördag eftermiddag.

På söndag morgon lyfte vi mot Italien, efter en hel del krångel för att få tag i resebevisen, eftersom jag inte hann in till biljettkontoret innan de stängde för helgen.
Väl framme i denna fantastiska stad inhystes vi i ett litet mysigt familjehotell högst tvåhundra meter från St Marcusplatsen.

Det blev några fantastiska dagar. Vi blev nästan döva när klockorna i Campanilen drog igång just när vi stod därinne. Vi badade på Lido, vi trängdes på Suckarnas bro, vi försökte gå in på klassiska Harrys Bar – men sonen vägrades inträde, eftersom han hade shorts. Långa shorts, och han var bara en grabb, men det bet inte, så jag fick inte smaka på den klassiska drinken med persikolikör i.

Vi svalkade oss med cola på ett kafé vid en kanal i stället. När notan kom bleknade till och med sonen – och jag undrade om vi serverats champagne av bästa sort.
-Mamma, ser du så sakta jag dricker? sa han sedan när vi satt på ny restaurang.

Sonen fick inte bara insikt i vad en enkel läsk kan kosta på heta turistorter. Han fick också lära sig namnet Bruno Magli, och blev lika förtjust som jag i att slinka in genom dörren till varuhuset Standa, som finns lite här och där i Venedig precis som i resten av landet. Men vi gick inte in för att shoppa, utan för att njuta av lite luftkonditionering.

Dock ångrar jag i dag att jag kände mig för snål för att ta en tur i gondol. Vi diskuterade saken, men fattade gemensamt beslutet att vi skulle ta det när familjen var komplett. Nu har vi aldrig kommit iväg alla fyra, så det var fel beslut och ett gott exempel på att ibland bedrar snålheten visheten. För visst kan det tyckas vara töntigt att åka gondol på kanalerna, som inte alltid luktar så fräscht, men jag har gjort det en gång för mycket länge sedan, och jag tycker faktiskt att det var häftigt och en upplevelse värd att unna flera, som exempelvis min egen son.

Ett gyllene ögonblick från de här dagarna i Venedig kommer alltid att skimra som en ädelsten i mitt minne.
Vi hade just vaknat och en ny spännande dag låg framför oss.
-Å, sa sonen, jag kan knappt vänta tills jag får ringa hem till pappa och berätta hur mysigt vi har det!

Blir dottern bara hälften så belåten med den vecka som ligger framför oss ska jag förklara mig nöjd. Vi vet ju på förhand att den kommer att börja spännande, i tv.
OS-finalen i ishockey måste förstås gå att se också i Playa de las Americas – där finns mängder av såväl svenskar som finnar, så det löser sig säkert.
Själv har jag redan fått mitt olympiska guld, i form av en vecka i solen.
Måtte den nu lysa över oss.

Copyright Klimakteriehaxan