Mitt ansikte i trafiken - en tioårsplan

Mitt körkort går ut vilken dag som helst.
Alltså måste jag skicka in papperen (och pengarna) för att få ett nytt.
Men dessutom också en nytagen bild på mig själv.
Det är inte alldeles problemfritt.

Jag är nämligen inte fotogenique. All min skönhet sitter envist fastbiten på insidan, dit bara en röntgenkamera når – och sådana bilder accepteras mig veterligen inte av Vägverket.
Men man har inget val: körkortet kräver en bild. Och inte vilken bild om helst, å nej. Inom EU bestämdes för ett antal år sedan att legitimationshandlingar ska förses med innehavarens fotografi med ena örat synligt och blicken riktad rakt i kameran.

Ni vet säkert hur det känns. Sådana som jag som inte haft håret bakom öronen sedan det för första gången blev långt nog att täcka dem får problem. Lägg därtill den fenomenalt onaturliga och obeväma nackvinkel som ska till för att ögonen ska kunna titta rakt in i det avslöjande kameraobjektivet.

Sådant klarar bara den som verkligen är vän med kameran. Och intressant nog är det minsann inte alltid som dessa människor, som ”plåtar” så bra, är speciellt snygga att titta på om man ser dem i verkliga livet. Men det är väl något i generna som gör att det på en och samma gång säger klick inte bara i kameran utan också i människan som avfotograferas.

Nu gjorde jag ett tappert försök att få till en ny körkortsbild. Fotografen flyttade lampor och höll på. Det knäppte, jag fick faktiskt inte nackspärr även om det var hotande nära.
Bilderna skulle han komma med.
När några dagar gått ringde jag.
-Du, mina körkortsbilder, kommer du ihåg dom? Eller blev dom så hemska att du inte lyckats kopiera nåt?
-Jodå, förlåt, dom ligger här på skrivbordet, jag blir livrädd varje gång jag ser dom, sa han med ett glatt fniss.

Så fick jag bilderna.
Jag ser fullständigt folkilsken ut.
Örat är jättestort och absolut utan täckande hår. Ögonen blänger in i kameran, hela jag ser precis så stel ut som jag känner mig, hamsterpåsarna förefaller innehålla ett halvt kilo solrosfrön. Vardera.
Detta skulle vara min identitet, mitt ansikte i trafiken i tio år framåt, för så lång giltighet har körkortet.

-Aldrig, ta nytt, du ser inte ut så där, sa den snälla kollegan och tillhöll mig strängt att innan nästa fototillfälle använda både läppstift och rouge, generöst av båda sorterna.
Och eftersom fåfängan är bland det sista som lämnar människan gick jag till fotograf nummer två. Med rouge och läppstift försedd.

Nya lampor, ny huvudvridning, nya klickanden.
Blev det bättre?
Jag vet inte, har inte sett bilderna än.
Däremot träffade jag fotografen, som glatt meddelade att han just fått nya instruktioner från myndigheterna.
Kravet på synligt öra är borttaget. Alldeles nyss.
Varför han glatt erbjöd att göra ännu ett försök med mig.

Jo, jag försöker nog en gång till, även om jag inte sett resultatet från fototillfälle nummer två.
För min identitet kräver faktiskt hår över om inte hela örat, så i alla fall merparten.

Å andra sidan kan man ju fråga sig om det är värt besväret – det är inte ofta man visar sitt körkort, och gör man det så är beskådaren sällan särskilt intresserad.
Men det är det där med fåfängan.
I tio år framåt.

Copyright Klimakteriehäxan