Mamma och mormor

Jahaja.
Så har det hänt igen.
Jag har pådyvlats ett barnbarn.
En söt liten unge med vilken jag inte har minsta blodsband.

Vi hade bestämt träff för en fika, mamman, barnet och jag – ja, barnet är inte ens ett halvår än, så för hans del blev det inte så mycket fikat. Men ändå.
Han slumrade så sött i sin korg till en början, fast sovande barn brukar ju vakna om något intressant är på g. Alltså slog han upp sina stora mörkblå ögon med långa svarta ögonfransar och bedårade raskt omgivningen.

I den ingick inte bara jag, utan också två damer vid bordet intill. Mogna kvinnor som såg ut att just ha gått in i en trivsam pensionering, med gott om tid för stärkande promenader, lite kaffepaus och säkert också ett och annat barnbarn emellanåt.

När bebisen firade av sitt bredaste tandlösa leende i deras riktning fick han naturligtvis ett stort smajl tillbaka. Och så kom den, repliken:
-Så trevligt! Mormor, mamma och ett litet barn!
Barnets mamma hann protestera först.
Varpå damen raskt fyller på:
-Men ni är ju så otroligt lika!

Eventuellt lider damen i fråga av ett gravt synfel, och i så fall är det naturligtvis synd om henne. Men jag tror inte att någon med ledsyn begåvad kan finna stora likheter mellan oss – jo, mellan barnet och hans mamma, absolut – men jag passar liksom inte in i mönstret. Det är vi tämligen överens om, mamman och jag.

Fast egentligen skulle jag ju bli smickrad. Och, för tydlighets skull, upprörd blir jag inte heller. I sak har damen rätt: nog skulle jag kunna vara mammans mamma, folk har väl fött barn i tonåren i århundraden och gör så fortfarande. Läste nyss om en flicka som hade två egna telningar. Själv hade hon nyss fyllt sexton.

Dessutom borde jag börja vänja mig, för jag har kallats mormor vid fler tillfällen, och överlevt alldeles utmärkt.
Första gången var det dock mindre kul.
Min egen förstfödde låg i babylift när maken och jag klev in med honom på klassiska konditoriet Ofvandals i Uppsala – jag hade aldrig varit där, så det var rena turistvisiten. Där satt vi med var sin kaka i godan ro när en okänd medfikare glatt konstaterade att vi som kunde gå ut med våra barnbarn hade det trevligt, minsann. Det kändes lite som att få IG i föräldraskap. För gammal!

Visst, vi hade lagt tonåren långt bakom oss när vi började reproduktionen. Men jag hade en bit kvar till 40 – i dag är förstföderskor inte sällan till och med 45. Det kan naturligtvis vara en efterhandskonstruktion, men jag är fortfarande rätt nöjd med att jag väntade så pass länge med att utforska mammarollen.
En släkting som står i begrepp att fylla 60 väntar barn. Parallellt med att den första kullen producerar barnbarn.
Jo, han är man förstås, då går det an…

Nu känner jag som ni förstår ingen som helst brådska att skaffa en äkta farmors- eller mormors-etikett.
Min egen mamma fick min syster väldigt tidigt och blev mormor innan hon fyllt 41. Min syster har i sin tur sju barnbarn.
Och rätt som det är himlar någon välmenande med ögonen och undrar om jag inte LÄNGTAR efter barnbarn.
Nej, det gör jag faktiskt inte.

Rätt som det är får jag väl ett igen. Även om det är fel och så att säga bara till låns.
Tids nog är de här, de rara små liven som sägs föryngra och förgylla på livets höst.
För även om jag åtminstone i vissa ögon är en gammal mamma hinner jag säkert bli mormor. Också.
Ingen brådska för min del!

Copyright Klimakteriehäxan