Billigt bling-bling glittrar bra

Det gör inget om glittret inte är äkta, det har jag hört etikett- och smyckeoraklet Magdalena Ribbing säga. Hon påstår till och med att man inte kan vara säker på att kungligheter och annat juvelbehängt folk alltid har äkta vara, även om man vet att dom både har råd med och tillgång till de dyraste varianterna.

Och nu, när bling-bling blivit ännu ett hett nytillskott till svenska språket, är glitter av alla sorter trendigare än någonsin.
Såg i ett teve-program hur man kan få sin mobil personligt och individuellt utsmyckad med swarowski-kristaller, till en ”ringa” (oops) kostnad på några tusenlappar. Paris Hilton har förstås gjort det, man får anta att Nicole Ritchie inte kom långt efter.

Och om man betänker att sådana damer förmodligen också byter mobilmodell ungefär lika ofta som vi andra byter trosor, så är det här väl en skaplig nisch för folk som kan hantera klister, glasbitar och pincett.
Själv är jag glad om jag fattat hälften av finesserna med själva mobilen, så försök inte få mig att byta modell i onödan, och försök för all del inte pracka på mig pynt till telefonen!

Men det där var en parentes, för egentligen går mina tankar till betydligt tjusigare former av bling-bling.
Inför varje storhelg dyker de där märkliga annonserna upp i tidningarna. Annonser som marknadsför smycken i 150 000 kronors-klassen och en bra bit därutöver. Så här till påsk visar man upp bilder på kopior av Fabergé-ägg – den äkta varan är väl lite för sällsynt för att förekomma i svensk dagspress, men de här går inte av för hackor de heller. Påskägg som påskägg…

Nu kommer en parentes till:
Jag har faktiskt ett speciellt påsksmycke. Ett ägg, just. Nästan naturlig storlek. Och ur ägget tittar en liten kyckling. Hela skapelsen, i äkta plast, hänger i en läderrem (äkta!) och är inköpt i New York för snart 30 år sedan. Kostade ett par dollar – och på den tiden var dollarn billig. Affektionsvärdet är högt, behöver jag förklara mer? Påskägg som påskägg!

Tillbaks till finglittret, tillbaka ett par månader i tiden.
Till den 14 februari var det hjärtan, hjärtan och åter hjärtan, det ena med större diamanter än det andra.
Och så står priserna där, i små diskreta kursiva siffror.

Kring jul och nyår ringar, örhängen och halsband som matchar. Alla sorters ädla stenar och pärlor stora som spelkulor förekommer. Broscher av många modeller – jag har speciellt fäst mig för en återkommande, den föreställer en rosa råtta med diamanter i nosen och på svans och öron. Den är riktigt ryslig. Samt svindyr.
Strax bredvid en collier (dvs ett fint halsband) i svarta pärlor och något mer. Priset är förstås sexsiffrigt.
En vanlig dödlig konsument häpnar.

Nej, jag blir inte överraskad av hur dyrt det är. Jag har fattat att rubiner, akvamariner, diamanter och sådant kostar.
Men det som verkligen förvånar mig, det är att man över huvud taget annonserar. Det måste ju vara fullständigt överflödigt!?

Den som tänker efter inför en jubileumsdag eller en julafton och kommer på att ”oj, nu var det länge sedan gumman fick ett nytt halsband” – och då är redo att investera ett antal normala månadslöner i presenten styrs väl inte av ett reklambudskap i en tidning?
Sådant folk kan väl vägen till de fina juvelerarna ändå?
Är enda vitsen att vi som inte rör oss med de där summorna ska bli imponerade eller rent av avundsjuka? Konstigt.

Dottern tycker att det finns kul bling-bling både på H&M och en affärskedja som heter Glitter. Det är bara att hålla med. På plussidan en viktig sak: här börjar prislistan långt under hundralappen.
Kanske borde hon få något till påsk?

För, märk väl, det behöver inte vara äkta.
Men kan vara jättefint ändå.
Påskägg som påskägg.
Bling-bling på er. Låt oss glittra ikapp!

Copyright Klimakteriehäxan