Bortglömda souvenirer

I dag har jag uträttat ett storverk.
Jag har städat i skafferiet.
Det sker inte så ofta i vårt hem, det är lätt att konstatera med tanke på de fynd som jag gjort längst in i de mörkaste hörnen.

Till stor del handlar det om souvenirer. Inköpta på semesterresan, oftast, i ögonblick av inspiration och spontan förtjusning över nya smaker, kombinationer och ingredienser.
Men väl hemburna, i en alldeles för tung resväska, åker burkarna in i hyllan och där blir de bevisligen kvar. Fullständigt bortglömda.

Ingen i vår familj har så mycket som tittat åt de små grekiska vinbladsdolmarna i olivolja. Priset var 275 drachmer när det begav sig – det är fem år sedan Grekland gick över till euro.
Bläckfiskringarna i någon sorts sås, ”salsa americana” påstås det, från Italien, har aldrig kommit på bordet. Och nog minns jag när jag letade upp burken med ”berberechos al natural” i Lissabon, även om det var åratal sedan jag var i Portugal. Berberechos är om jag minns rätt en sorts skaldjur, och det blev jag antagligen bjuden på och förtjust i.

Japanskt drinktilltugg i en påse måste jag ha fått i present men inte vågat pröva. Hoppsan, där låg oreganon som jag köpte av en liten grekisk gumma för att hon såg fattig och ledsen ut. Oreganon smakade ingenting, men gumman blev lite gladare. Nu åker alltihop ut – men får man slänga burkar i metallåtervinningen utan att ta ut det förmodligen väldigt äckliga innehållet först?

Pulvret som ska kunna förvandlas till en ”äkta” creme caramel finns där också. Inte mindre än tre paket. Instruktionerna är bara på italienska, men innan jag slänger också efterrätten i soporna ska jag banne mig försöka göra en omgång. Finns inget bäst-före-datum så vitt jag kan se… Och lite övning i italienska språket kan aldrig skada. Fram med lite latte freddo (kall mjölk) bara!

I många år har jag shoppat souvenirer för konsumtion. Ofta på flaskhyllorna i den lokala livsmedelsbutiken. Kul att bjuda på, har jag tänkt. Hem kom exotiska likörer i regnbågens alla färger, aperitifer med fantasieggande namn och en och annan väldigt nischad spritsort. Min ”bar” såg så småningom ytterst imponerande ut, jag tillförde ständigt nya varianter, eftersom jag reste mycket i jobbet under en period.

Det var bara det att ingen ville dricka mina intressanta sorter. Utbudet ökade, inget gick åt. Jag kunde stå där med mina gäster och göra en storslagen gest mot min dryckeskollektion: varsågod, vad får det lov att vara? Kanske en liten kokosaperitif, med lätt anstrykning av solkräm? Eller den här, på gröna äpplen och rödpeppar?
Gästen avböjde utan undantag, vänligt men bestämt. Men kanske hade jag ett glas vitt vin i stället, det skulle passa bra?

Flaskorna har försvunnit, lite pö om pö. Till sist hade jag ett ”drick-upp-allt-jag-har”-kalas, och då fick de inbjudna som tackat ja stå sitt kast…
Numera stålsätter jag mig till och med inför flaskor som är rena prydnaden i sig själva, oavsett innehåll. För det mesta, är det bäst att jag lägger till.
Om jag nu skulle ge mig i kast med kylskåpet när jag ändå fått upp ångan?

Copyright Klimakteriehäxan