Lätt läst - fort glömt

Förr i världen hette det kiosklitteratur och det var inget man pratade om, däremot kunde det hända att man både köpte och läste böcker av den typen. Lättläst, romantiskt, ofta i sjukhus- eller herrgårdsmiljö. Och ja, de slutade lyckligt, utan undantag, tror jag.

Bästsäljare som gått till historien hette Sigge Stark, AJ Cronin, Margit Söderholm och Barbara Cartland – den senare branschens absoluta drottning. Hon skrev en bra bit över 700 böcker och det rekordet är rimligen svårslaget, även om man råkar bli gammal – Cartland var på vippen att fylla 100 när hon dog år 2000. Förresten får man inte glömma Angelique-serien av pseudonymen Sergeanne Golon. Angelique blev aldrig en dag äldre än kanske 22, men hennes liv var späckat med dramatiska kärleksaffärer i historiska miljöer med berömda män – det räckte till tiotalet titlar, som jag slukade i tidiga tonår.

I dag pratar ingen om kiosklitteratur.
Men chick lit, det finns, säljer hur bra som helst och gör sina upphovskvinnor rika.
Chick är förstås det engelska uttrycket för tjej eller brud. Chick lit är litteratur för unga kvinnor, och gör inte anspråk på särskilt mycket mer än att vara underhållande för stunden.
Lätt att läsa och lika lätt att glömma, helt enkelt.
Jag har testat - trots att jag inte alls tillhör den tänkta målgruppen.

Likheterna med föregångarna från det förra seklet finns, men olikheterna är fler. Det har hänt en hel del på den hylla i bokhandeln där inte kandidaterna till Nobel-priset står. Förr i världen låg hjältinnan vaken och drömde om Prinsen i största sedlighet. En handtryckning, en förstulen blick, en het kyss i skydd av en trädstam – resten fick läsaren fylla i med hjälp av fantasi och egna drömmar.

Nu är det hands on, raka rör och blod, svett och tårar som gäller.
En och annan våldsamhet slinker också med. Fast det finns förstås variationer. Tack och lov är humor ofta en viktig ingrediens när chick lit-konsumenten lockas till läsning. Och alkoholen flödar, det spelar också en väsentlig roll. Personen som finns i händelsernas centrum är alltid ung, singel och på ständig jakt efter Mannen. Hon tillbringar lika mycket tid på krogen som på jobbet, har krånglig relation till föräldrarna, ont om pengar, och kompisar som lika ofta stjälper som hjälper. Ibland går det inte att låta bli att tro att det handlar om självupplevda historier.

En del av de författare som hamnat i den här nischen säljer jätteupplagor och översätts till rader av språk. Irländska Marian Keyes är en sådan, från ”Vattenmelonen” och framåt – fast ibland tycker jag i ärlighetens namn att hon är bättre än chick lit-stämpeln antyder.

Mest känd av dem alla är väl ändå Helen Fielding, journalisten som uppfann Bridget Jones till sin kolumn i The Independent. Jag läste första Bridget-boken när den var ny och hade hur kul som helst. Fast det fick man ju inte ha, det blev jag snart varse – när den svenska översättningen kom sågades den skoningslöst på varenda kultursida. Nu klarade både Bridget, Fielding och jag oss ändå, så det gjorde inget.

Jane Green började också som journalist innan hon gick över till det längre formatet. Man glömmer hennes böcker så fort sista raden är läst, men det är inte tråkigt på väg dit. Själv har hon levt sin dröm, hittat en karl att gifta sig med och i rask takt skaffat fyra ungar, på lika många år…

Sophie Kinsella har bl a ägnat sig åt shopoholics, klart överdrivet, men visst log jag lite när hjältinnan i nyväckt hushållningsiver inser att det är ekonomiskt att laga mat själv, jämfört med att gå på restaurang. Fast när hon inhandlat allt som behövs till en rejäl wok-middag har hon, för vilken gång i ordningen vet man inte, förstås övertrasserat kreditkortet och middagen går likväl åt helsicke, medan hon står det med köksredskap som aldrig mer kommer att användas.

Nicci French är ett engelskt äkta par – frun står för förnamnet, maken för efternamnet – som också producerar lättläst text. Psykologiska thrillers, kallas det för, jag har läst en och den var riktigt obehaglig och inte särskilt välskriven heller, så det blir inga fler sådana böcker för mig. Och det trots att det var en sidvändare. Jag ville prompt veta hur det gick på slutet, erkännes.

Riktigt vem och vad som platsar i chick lit-genren framstår väl inte som alldeles glasklart. Men att den kommit för att stanna, det tror jag på. Studerade bokstället medan jag väntade på min tur i Hemköps kassakö i dag. Chick lit nästan för hela slanten. Läsekretsen har definitivt växt över 30-årsstrecket. Även lite äldre tjejer vill förstås ha något lättläst på nattduksbordet ibland när Elfriede Jelinek och Salman Rushdie känns för jobbiga.

Om inte annat så för att minnas hur det var när raggningen gick dåligt, kilona hastigt blev för många och drinkarna satte sina synliga spår, till ackompanjemanget av rasslande enkronor i en i övrigt tom börs. Ifall vi har sådana minnen, alltså. Annars får man betrakta det som en inblick i hur de har det, de som kämpar där ute i kylan. Innan blöjorna, läxförhören och hämtpizzan förändrar deras världsbild för gott.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Den 23 april råkar faktiskt vara Världsbokdagen, utlyst av FN:s utbildningsorgan UNESCO.