I dag har jag fått en present.
Den kom från oväntat håll.
Presenten är ett rosa senilsnöre i plast.
Avsändare är Amelia Adamo.
Hon säljer en ny tidning – ja, ni har knappast undgått att se reklamen, med henne själv som omslagsflicka på M-magasin. Hon är en raffig 58-åring i jeans och moderiktig vit skjorta, fast jag kan inte se att hon har något senilsnöre om halsen.
Med presenten följer ett test, bestående av fem frågor.
Amelia undrar om jag svarar ja eller nej på
om jag känner mig yngre än jag är
om jag gillar att läsa om både vanliga, ovanliga och kända människor
om jag är mån om att hålla både in- och utsidan i form
om jag är nyfiken på livet och gillar att pröva nyheter
och
om jag, som antas ha växt upp med hippies och yuppies, i dag känner mig som en Mappie?
Jag kan glatt svara ja på de fyra första.
Men hur vet man egentligen om man är en Mappie?
Det ska uttolkas ”mogen aktiv pionjärperson”.
Mogen? Jo vars.
Aktiv? För all del.
Men pionjärperson? Vad är det? Och hur höga är kraven?
En annan textrad i reklamutskicket sticker ut:
”Vi som tänker fortsätta att vara attraktiva, intressanta och efterfrågade så länge vi lever”.
Jo, det gäller nog Amelia, den damen har näsa och nypor för att göra tidningar. (Och börsklipp, har det visat sig just i dag.)
Men ska hon lyckas den här gången?
Genom att ge mig och tusentals andra presumtiva prenumeranter ett senilsnöre?
Amelia radar upp fler igenkänningstecken på en äkta Mappie.
Det handlar om de som var de första tonåringarna.
Som växte upp med rock´n roll och 60-talsdesign.
Som skapade dagis för att kunna jobba och yogaboomen för att koppla av.
Tja, visst stämmer det väl, i alla fall delvis.
Och lite intressant låter det med en ny tidning, i alla fall bitvis.
Jag som brukar nappa på erbjudanden kan känna ett litet intresse för sjalen, fast den är av ull och för tankarna till fel årstid, i alla fall tidvis.
Det kan bli en provprenumeration, tre nummer, sjal och parfym.
Men senilsnöret överväger jag allvarligt att skicka tillbaka.
Copyright Klimakteriehäxan
PS Om någon händelsevis inte vet vad ett senilsnöre är, så använder man det för att hänga glasögonen runt halsen. Då hittar man dem lättare, nämligen.
Jag läste om snöret hos Mamselamsen, hon blev väldigt upprörd. Själv har jag inte fått nåt erbjudande. Jag är nog för UUUUUUNNNNNNGGGGG (men törs inte räcka lång näsa, för då ligger där väl ett erbjudande i lådan i morgon).
SvaraRaderaJag använder inte snöre, jag har heltidsglasögon på jobbet + läsglas hemma. Och vad skulle jag roa mig med om jag hade snöre? Vad skulle jag göra med all den tid jag då vunne på att slippa leta efter läsisarna????
Samma här. Heltidsanvändare sen jag var sju år.
SvaraRaderaMen kanske kan senilsnöre funka för solglasögon?????? nä, hur man än vrider och vänder på saken så var nog inte det där Amelias bästa idé.
Jag var inte för ung. Det kom igår. Och jag nappade. Fast jag vill inte ha samma mappiesjal som några tusen andra, så jag tog ett extranummer i stället... (!)
SvaraRaderaJag har hört flera kommentarer som klagat på Amelias ide om "senilsnöret" som present/prenumerationsgåva, men tycker själv det är en ganska bra grej - fast litet snål.
SvaraRaderaDock vet jag inte vad jag skulle göra utan mina "ögon" utan "snöret", framför allt om jag vill ha ett snabbt "mellanmål". Om du har dem hängades runt halsen så hamnar ju hälften av måltiden på desamma!